Tips från Tricilves turistråd

Om man vandrar nerför Paramyrgiets paradboulevard i Tricilve och svänger österut strax innan Bodâkens rådshus så hamnar man i Frihetsparken, ett populärt utflyktsmål för sysslolösa stadsbor av inte alltför hög samhällsställning. Först av allt uppsöker besökaren gärna Bestiatriet, en kringbyggd öppen plats där staden förevisar exotiska djur och ökända brottslingar i burar. Stämningen är vanligtvis hög med intensiv kommers av nötter, förfriskningar och kaststenar som måste vara så små att de passerar föreståndarens såll. Arrangemanget är ingalunda humanitärt, en sådan antydan skulle tvärtom vara förolämpande, utan man vill helt enkelt inte riskera bestående skador på de värdefulla attraktionerna. Tiggare med vanställande sjukdomar och spektakulär lyten, äkta eller spelade söker sig gärna till området och utgör ett pittoreskt inslag i parkmiljön.

Mer välbeställda gudinnans gunstlingar går naturligtvis inte bland pöbeln utan kan välja att åka den yttre rundan i en exotisk månghjulig bergvagn från Marjura dragen av en Klippkrälare, en idisslare med grova klor istället för klövar, eller kanske hellre vill dras i stridvagn efter en Sexbent Stäpphörning från Palamux. Med en lämplig muta driver kusken på djuret i anfallstempo så att besökare kastas åt höger och vänster till allmän förnöjelse.

Vi väljer emellertid att vandra denna vackra försommardag. Redan vid ingången gapar en uppstoppad Isterulk mot oss. Besten är egentligen en fredlig havets växtätare men parkföreståndaren har låtit montera vildsvinsbetar i dess gap och älghorn på huvudet för effektens skull. En härsken stank står beständigt runt kadavret men parfymörer utnyttjar olägenheten för att kränga sina väldofter. På en vägg mitt emot fisken sitter ett gröntonat människoskinn uppspänt vilket påstås komma från en Shagulit men egentligen stammar från en helkroppstatuerad slav. Strax intill erbjuder en taxidermist anställd av hinsideshandlare Homber av skuggorna sina tjänster för att bevara avlidna husdjur eller släktingar. Besökaren kan också låta sig avtecknas med armen om en uppstoppad Skecker, en av dessa barbariska vildar som föregick civilisationen på Paratorna.

Den första buren med levande djur håller några sorgligt surrande Kråkbromsar från Sumbraträsken vilka motvilligt flyger upp från sitt frukostkadaver när besökarna slår på gallren. I jagande flockar förmår dess jätteinsekter framkalla själslig ångest och rentav vansinne hos träskvandrare men en trumpetare står påpassligt beredd för att skrämma dem om de skulle återfalla i så publikovänligt beteende. Buren med Musteloner, de jättemårddjur som är farligast av Paratornas rovjägare, är fullproppad med växtlighet eftersom djuren dör av torgskräck såvida de inte kan dölja sig. Skötarna har hängt silversmycken och mynt i kedjor just utom räckhåll inne i buren och ett stående nöje bland stamgästerna är att vänta på farlänningar som försöker nå värdeföremålen för att istället bli av med ett finger eller två.

Invid fallberget har man tätat en djup klippskreva så att en ganska imponerande damm med grumligt vatten bildats. I dess ena kant har en Spindelranka planterats som besökare kan mata med levande kaniner bjudna till försäljning alldeles intill. Dammens huvudattraktion är annars en halvvuxen Välserkott även kallad hajsimpa. Monsterfisken syns förstås inte i sörjan men man har byggt en plattform över ytan varifrån man varje dag hänger en död get. Den som har tur får bevittna hur rovdjuret hoppar för att nå sitt byte och knipsar av bitar med en kraft i käkarna som saknar motstycke. Somliga betraktare liknar fiskens groteska huvud vid en storvårtig groda medan andra åter påminns om Kastykerkyrkans pelarfader i ceremonihuva. Välserkottens bett sägs utan problem kunna krossa kölbalken på en mindre fiskebåt lika lätt som en mås knäcker ett ägg i näbben. Några blinda Albadorer som utmönstrats från hertig Gombas zepelondpark vaggar i närheten i hopp om att bjudas matfisk eller rester av geten. De gigantiska fåglarnas vingar har förstås beskurits för att inte störa gästerna med sitt flaxande.

Bortsett från dessa mer exotiska djur finns i parken en bergskatt, några vargar och hjortar samt en illa slagen barnamördare som just inte roar någon längre. Parkförvaltarnas önskemål om att hysa någon form av demon, Raugoner eller en psykotisk Mefit har ännu inte fått gehör och så kommer det förmodligen att förbli såvida inte oanade mängder guldtrakiner byter ficka. Men även utan sådana världsfrämmande styggelser är Tricilves bestiatrium en spännande plats som varmt kan rekommenderas varje besökare.

Kvinna med tupp

sådan är arbetstiteln på kapitlet jag just skriver - låter mest som ett 1600-talsporträtt i klangen. Kapitlet handlar inte helt oväntat om en kvinna med en tupp. Djuret heter Koklai och säkert är bekant för somliga. Koklai var alltid en av mina favoritfigurer i de gamla spelen: en världsresenär och förste älskare som valt tuppens form därför att "det är den enda gestalt av någon som helst skönhet" i vår tillvaro. Nu är han förstås omskapt i romanen liksom de flesta andra varelser och företeelser, men han har fortfarande oanade egenskaper och jag försöker behålla hans osentimentala fåfänga. Koklai är emellertid inte bara en sidekick (sidecock?) utan kommer att visa sig ha stor betydelse för historien på både det ena och andra sättet. Han och kvinnan samtalar delvis på Det Höga Språket vilket jag noterar i texten med versal, kursiv och bestämd form. Problemet är som ni vet att normala människor inte kan höra det höga språket utan att alieneras från världen.

Eftersom jag fick ett nytt nummer av "Philosophy Now" igår så infinner sig genast frågan om huruvida sådan alienation är av godo eller ondo. Det förefaller i Trakoriens värld som om människor och andra varelser har skapats för att fylla en viss plats i gudarnas plan. Den som ser själva planen, till exempel genom att höra Det Höga Språket, har helt enkelt svårt för att spela med och ta den på allvar. De skapelsetrogna animisterna i Abzulvan menar att om människan nu äger sin existens bara som del i gudarnas plan så är det hennes plikt att spela sin roll snarare än att ifrågasätta manus. Shagul skulle svara att gudarna - berättarna - är lika förvirrade som vi och har förslavat oss för att kunna besätta rollerna i sin pjäs. Hela världen är deras distraktion mot Tiamat, samma isande meningslöshet och flyktighet som väntar både dem och oss. Å andra sidan kikade Silvia Miranda in bakom kulisserna och hon blev knappast lyckligare av det. I det nya numret av Philosophy Now skrev en person en hel artikel där han kontemplerar världens fåfänglighet ur ett buddistiskt perspektiv. Jag blev lite förvånad när det visade sig att författaren sitter på "Death Row" i Nevada.

Det givande med att läsa filosofi och andra mystiska tankar under skrivandet är att man hela tider finner genklang mot det man skriver. Jag stoppar alltså inte in djupa filosofiska referenser i texten allteftersom jag läser vilket kanske någon oroat sig för utan snarare så kan jag hitta nya perspektiv på det redan tänkta. Hela konfluxsviten handlar nog ytterst om individens förhållande till världen via språket i dess vidaste bemärkelse.

Sic transit gloria mundi - titta in bortom evigheten för de rätta svaren!