Skuggor och detaljer

En liten uppdatering om vad jag håller på med för tillfället.

Manuskriptet till Vanderland är inne på sin tredje redigeringsrunda av kanske ett tiotal totalt. Jag har precis skickat ut texten till ett par av mina redaktörer: Roney Lundell och Axel Henrikssson för att de för första gången ska läsa romanen rakt igenom och grovt kommentera intrigen och balansen mellan ingående komponenter, vad som funkar och vad som bör åtgärdas. Sedan blir det fler genomgångar på gnetnivå.

Medan Axel och Roney läser har jag tagit mig för att mejsla ut några bifigurer bättre, ett arbete som illustreras av bilden ovan. Mina skriv- och redigeringsprocesser påminner över huvud taget mycket om figurmålning såtillvida att jag utgår från skisser som jag gör om och ständigt förfinar tills jag är (passabelt) nöjd. Berättelsens huvudpersoner är vid det här laget ganska tydliga för mig och även för läsarna hoppas jag, även om en del överraskningar kommer att infinna sig törs jag lova. Istället putsar jag alltså på viktiga bifigurer eftersom jag vill att också dessa ska ha distinkta personligheter och drivkrafter i sina liv även om vi bara snuddar vid dem.

Jag har just avslutat Dobcharel av Arda, en bitter tempelriddare i alltemplet Etemenanki i staden Isakra. Jag fick en idé om att hon samlar bitar av den stora världen i lådor eftersom hon svurit att aldrig lämna templet. Detta gav faktiskt ett uppslag om en eventuell fortsättning av romanerna någon gång i framtiden.

Bildserien ovan har jag lånat från Kristy Gordon som håller konstkurser i New York - hoppas att hon inte misstycker. Faktiskt skulle kvinnan på bilderna kunna vara romanernas Didra Damagi såsom jag tänker mig danserskan.

Omslagsbild Vanderland

Det är ett stort nöje att presentera omslagsbilden till den kommande romanen Vanderland, fjärde och sista delen i konfluxsviten. Illustratör är som alltid Martin Bergström. Själva romanen kommer som tidigare nämnts att publiceras till midsommar 2016. Fortfarande under några flackande dagar är det bara jag i som läst texten.

Bilden föreställer Praanz da Kaelve och pigan Grotebelia på polarön Marjura. Resten får ni gissa tills vidare, men kom gärna med synpunkter!

Struktur och utslätning

Den här stubben står på framsidan av mitt hus och var för länge sedan en rönn. Under säkert tio års tid har jag ställt en blomkruka på den med blommor, men för ett par veckor sedan bar det murkna träet inte vikten längre utan krukan ramlade av så att en bit av stubben fläktes bort. Jag har låtit den stå kvar så länge.

Häromdagen lade jag från köksfönstret märke till hur ett par förbipasserande fick ett tydligt ogillande i blick. Det var ganska uppenbart att stubben störde deras ordningssinne och att åsikten var att den borde avlägsnas genast. Emellertid har jag alltid tyckt att gammalt trä, rostigt järn, vittrande sten etc håller en viss skönhet genom sin struktur. Dessutom så tjänar stubben säkert som hem för ett antal varelser som finner den perfekt. Den får alltså stå kvar tills vidare.

Saken fick mig emellertid att reflektera över varför vissa grannar och många andra tycker att en perfekt och mönstergillt tuktad fasad är estetiskt och förmodligen moraliskt att föredra. Själv finner jag minutiöst klippta häckar och gräsmattor obehagliga på gränsen till det skrämmande. Vet inte om samma skräck för avvikelse från normen får vissa att avsky homosexuella. Som författare ser jag mig i sammanhanget som en grannskapets rebell under Viktor Skjlovskijs motto: att främmandegöra det alltför bekanta.

Av en händelse hittade jag en gammal broschyr som jag och Tobbe Gozzi framställde år 1990, när jag var informationschef på SLU – Sveriges lantbruksuniversitet i Uppsala. Vi bestämde att på varje sida ha "ett riv" avbildat, dvs något strukturellt: trä, bröd, en läderrem etc just därför att vi båda gillar struktur. På sidan nedan är rivet en EKG-remsa och kanske därför mindre tydligt, men jag tyckte att det var kul att visa den ändå därför att personerna på bilden är undertecknad och Christina "Nin Hallaska" Greko. Notera snusdosan på provrörsskakaren. Det rör sig inte som man kan tro om produktplacering utan om ett försök till punctum enligt Roland Barthes.

O tempora, o mores

Marcel Proust på spaning efter preterium

Val av tempus i en berättelse är inte alltid lätt. Bara under senaste veckan har samma problemställning dykt upp vid två tillfällen, dels i blogginlägg av kollegan Caroline Jensen dels i läsarkommentar från Mikael Svanberg.

Trakorienromanerna är ju för det mesta skrivna i preterium, dvs dåtid, det tempus jag i skolan fick lära mig hette* imperfektum. Böckernas historiska tillbakablickar är istället skrivna i s.k. historisk presens, något jag själv tycker fungerar bra eftersom det ger en närvaro på plats. (Jag lutar för övrigt åt att skriva nästa projekt helt i jagform och presens. Perspektivet ger andra möjligheter än återberättande, men också begränsningar, där begränsningar ofta är en tillgång under skrivande. Faktum är att min första roman, Smolles varuhus, skrevs just i presens jagform).

Det speciella problem jag syftar på är när presens ska användas i en förfluten berättelse.

Alternativ A
"Carl von Linné verkade under stora delar av sitt liv i Uppsala, en stad som ligger norr om Sveriges huvudstad Stockholm."

Inget konstigt där.

 Alternativ B
"Carl von Linné verkade under stora delar av sitt liv i Uppsala, en stad som låg norr om Sveriges huvudstad Stockholm."

Här blir det märkligare, för dåtidformen "låg" antyder att Uppsala inte längre ligger norr om Stockholm, vilket staden bevisligen gör eftersom jag sitter i den och förmodar att huvudstaden fortfarande finns på plats. Presens beskriver mycket riktigt inte bara nutid utan också faktum.

Följaktligen använder jag i romanerna oftast presens vid denna typ av faktabeskrivningar, men formen blir glidande beroende på hur beständig företeelsen är. Nu när jag letar exempel ser jag mig dessutom vara inkonsekvent; på sidan 390 i Slaktare små börjar exempelvis första stycket med preterium medan andra stycket börjar med presens trots att båda styckena beskriver ganska permanenta objekt.

Särfall – mild SPOILER Vredesverk
Staden HOXOH och några andra företeelser utgör särfall. Jag som författare vet redan på förhand att staden kommer att gå under när den beskrivs, men det vet inte läsaren. Ska den då beskrivas som ett beständigt faktum eller ej? Faktum är att jag just i fallet HOXOH använde den "obeständiga" preteriumformen medvetet just för att signalera att något är på gång.

"De äldsta byggnaderna i HOXOH låg symmetriskt arrangerade ..." (sid 269 - återfunnet av Svanberg)

Min regel skulle kunna vara: "använd det som fungerar och ger avsedd effekt".

* just användningen av "hette" i stället för "heter" i denna mening kunde diskuteras beroende på den egna ståndpunkten.

Citat eller icke-citat

Jag citerar som ni vet ganska mycket i mina böcker. Därtill förvanskar jag medvetet citat men kontrollerar då ursprungslydelsen för att veta vad jag gör och varför. Detta finns redovisat i mina noter som kanske publiceras någon dag. Om citatet härstammar från ett språk jag hjälpligt kan tyda (dvs. engelska, tyska eller spanska) så försöker jag gräva fram ursprungslydelsen och fundera över översättningen. Exempelvis översatte jag Richard Dehmels dikt "Verklärte Nacht" från tyska när jag skrev kapitlet "Alkurians allians" i Slaktare små, liksom spanska repliker ur Tirso de Molinas pjäs "El Burlador de Sevilla" (förebild till Don Juan) vilka sedan Nekromorbus använder i Svavelvinter.

Något jag irriterar mig orimligt mycket på är när folk droppar citat på exempelvis FaceBook utan att uppge källa, dvs inte bara den förmente upphovsmannen utan också var citaten står att finna. Ganska ofta är dessa citat felaktiga. Min vän, arkeologen Robin Iversen, förklarade att fornfynd lyfta ur sitt sammanhang i princip är värdelösa. Detsamma gäller för min del citat.


Igår läste jag exempelvis följande, tillskrivet Nietzsche:
"And those who were seen dancing were thought to be insane by those who could not hear the music."

Jag letade och fann en uppsjö av delningar på nätet, men ingen källa. Som det förefaller sade aldrig Nietzsche detta. Lustigast / mest irriterande är den uppsjö av uttolkare och besserwissrar som flockas. En person utläste N:s sympati med galningar eftersom han själv höll på att bli galen – något jag aldrig tror N skulle uttrycka, för sentimental var han inte om än mycket annat. På en FB-sida tillskrevs samma citat den eminente George Carlin vilket renderade minst femtio påhopp om obildning eftersom detta ju är Nietzsches ord!

Ett annat citat jag förgäves försökt belägga, tillskrivet Sartre alternativt Viktor Frankl, är följande:
"There are two ways to go to the gas chamber, free or not free"

Jag tror att detta citat förekommer något förvanskat i filmen "The Box", som i stort handlar om människans ansvar för sina egna val med tydligt tema från Sartre. Har dock inte lyckats belägga det.


UPPMANING:
Ge era exempel på berömda men falska citat!
Den som sedan kan belägga ett påstått falskt citat får extrapoäng.

Till havs

Idag har jag inlett andra redigeringsrundan av Vanderland. Själva skrivandet påbörjades den nionde mars 2014, och den dagen lade jag ut romanens första meningar här på bloggen. Nu får ni dem igen tillsammans med lite till:

1. Klons ände

Horndemonens lädervingar dundrade som trumskinn var gång de lyftes mot regnet. Oändligt fler droppar störtade direkt i Nordhavet vars vågkrön sträckte sig efter inkräktaren när den flög förbi. Bestens röda ögonglober utgjorde två ensamma ljuspunkter över ett annars ändlöst, svart hav. De stirrade in i färdriktningens mörker utan att blinka, användes emellertid bara för närorientering och registrerade heller inga intryck under flykten – destinationen låg istället orubbligt låst i varelsens sinnen för jordmagnetism, stjärnaffekter och astral tektoni. I famnen bar horndemonen sin herre Gobrugda fastspänd mellan benfingrarna likt en buksidans galjonsfigur. Mellan vingarna på ryggen satt homunkeln surrad, den som shaguliten odlat fram ur Shaguls avhuggna hand. Varelsen visade sällan livstecken och gjorde heller inga ansatser att fly, så Gobrugda hade lämnat träfängslet i Trakorien när de två dygn tidigare lämnat Glachland på östra Trinsmyra med kursen satt rakt norrut. Konstruktionen var hur som helst för tung att bära över havet. Vart skulle varelsen förresten fly.

Demonens syrafyllda kräva skvalpade som en vandrares vattenlägel mot Gobrugdas ländrygg med varje vingtag, fylld av en jäsande värma som shaguliten ledde vidare till sin egen kropp. Blodet flöt stilla genom hans ådror, levererade på somatrofisk väg minimala ransoner till varje köldpinad lem. Homunkelns behov frågade Gobrugda inte efter utan räknade med att varelsen sög livskraft från trollkarlen Shaguls väsen och därigenom höll sig vid liv.

Ösregnet hamrade dem hela natten, men sedan raseriet falnat under morgontimmarna krängde horndemonen ut sin tunga i vinden, lät organet fyllas med luft och kunde därefter blåsa svaga dofter av tång och tallbarr över sina nässlitsar. Varelsens sinnesförnimmelser blev en väckelse levererad direkt till Gobrugdas medvetande så att hans puls vaknade. Snart skingrade strandlukterna morgonmisten så att en mager och klippig arkipelag kunde öppna sina vyer under dem. Flygarna hade nått de Orghinska utöarna, en ogin trakt där blåhudingar sliter liv med fiske och säljakt när de inte seglar som pirater. Öarna ligger som en näve klippor, slumpmässigt utkastade av en jättes hand från Orghins solidare landmassa. De möter den trakoriske skeppare som halvvägs till Marjura låter sig falla av för långt mot öster, ett misstag han sällan får tillfälle att upprepa. Shaguliterna hade länge odlat vänskap med några byar som smugglade dem udda förnödenheter, och Gobrugda dirigerade horndemonen mot Fardamanna by på Västgetalandet, en bosättning han själv besökt några år tidigare.

Karlarna i byn, knappt fler än tjugo till antal, stod mangrant samlade runt ett långskeppsbygge för att byta sina spretande synpunkter mot bifall eller hånmälen allt efter den talandes ålder, vett och ställning. Trots att omdömen föll hårda fördes diskussionen med blåklanernas eftertänksamma hemmalugn vilket står i stark kontrast mot deras raseri på plunderstråt. Gott virke var beständigt svårvunnet i dessa trädlösa trakter. Varje planka tilldelades därför sin plats först efter allvarsamt övervägande och till högtidlig galderläsning sedan beslut väl fattats. Just när Gobrugda landade dryftade man den dyrbaraste delen av dem alla, ett rotstycke av gran hämtat ända från Anorghin, den trädetalj som skulle formas till stävens framhäl och binda samman skrovets långbord med förstocken. Framhälen ansågs utgöra skeppets själva farhjärta och kunde bara formas av den sega övergången mellan rot och stam från ett träd som visat egen längtan till havet.

Många händer vred och vände på granroten som var tillbytt mot svältdrivande mängder fisk. Man luktade och knackade i avsikt att höra sprickor, rispade på prov för att se var kåda av rätt nyans rann fram ur såren. Männen var så inne i arbetet att ingen märkte besökaren förrän några barn gömda bakom isboden började gråta. Då vände sig alla mangrant mot främlingen och hans demon som landat bara ett par replängder ifrån gruppen. En kall föraning av vintern drev i samma stund in från havet.

”Jag är Gobrugda av grönmännens brödraskap. Jag har flugit från Trakorien för att på min väg mot Marjura besöka er hövding som sed bjuder”, sade shaguliten på öarnas inhemska tunga samtidigt som han visade fram ett par gulnade handflator till fredstecken.

Karlarna såg på varandra under buskade ögonbryn, sneglade misstroget mot besökaren tills en ung man steg fram i breda kliv.

”Jag är Ondéraga Storfolksvän, tillika nyskuren hövding av Fardamanna by!” sade han med hög röst och satte skägget i vädret med en knyck.

Gobrugda kisade mot ynglingen vilken han aldrig tidigare hade sett. Samtidigt märktes hur de äldre i gruppen slog ned blicken med munnar muttrande som om morgonen smakade dem illa.

”Vid mitt senaste besök språkade jag med Togra av Kalfa”, sade shaguliten avvaktande. ”Vilar er gamle hövding alltså redan i havets famn?”

Brunaktigt slem droppade ljudligt på strandklippan från horndemonens nedre käkvinkel, ett tecken på att besten var hungrig efter färden och hade känt köttvittring från den av männen som rivit sår mot en såg längs underbenet. Ondéraga steg tillbaka vid anblicken och drog svärd ur skidan, ett vapen så långt att det bara lät sig lockas i dag sedan grepp och omgrepp tagits runt stålet. Röd i ansiktet höll han klingan framför sig till allas beskådande.

”Namnet Togra klingar dessa dagar illt i Fardamanna by”, röt han. ”Togras vänner är heller inte våra. Förra sommaren tog nidingen silver för att pina sjukt folk till döds på Marjura. Jag satte ärans värn mot hans fegmannadåd och bymännen steg till min sida. Isjättarnas konung gav mig till löning klingan jag nu lagt mellan oss som tecken på min hövdingavärdighet. Vet att detta vapen är sagans Blåbite som äger skärpa från själva vinterkylan!”

Det svärd ynglingen höll fram var anfrätt med flera hack i eggen efter att jätten Esimund under många år använt vapnet som bruksdolk. Var det lyft ur en saga så hade berättelsen knappast blivit sämre av förlusten. Ytterligare svärd fanns inte bland båtbyggarna, men andra grep verktyg eller påkar och slöt upp bakom sin anförare även om de äldre i gruppen istället gjorde sig ärende på bortsidan skeppsskrovet som för att pinka.

”Grönmän är inte längre välkomna i Fardamanna by!” ropade Ondéraga och hötte med klingan. ”Hör mina hövdingaord! Järntornets makt är bruten på Marjura. Min far och hans far före honom jagade godasäl i nordfarda Kergis. Vid Stenhands hamnar reste de gamla sitt läger där det alltjämnt står, men fångstmän sökta nordvart med isbrytningen vittnar om hur vandrande lik intagit Marjuras stränder för att kväva allt levande. Det var du och dina gelikar som solkade Togras heder med silver. Grönmännen fick honom att skända Kmordatemplet och nu söker de döda hämnd. Nordleden är oss stängd, och många goda jaktmarker på isen med den, men orghinernas flotta har istället seglat mot Trakorien för att rena öarna från vekare folkstammar. Hövding Ondéraga hade själv ridit härtågets främsta våg om inte Togras klanfränder fegt stulit byns skepp för att fly undan vår hämnd. Nu bygger vi ett nytt och seglar snart till ärorik örlog!”

”Må er resa också skänka guld och lycka varhelst hågen bär”, svarade Gobrugda trött, samtidigt som han formellt tecknade välönskan med fingrarna efter landets sed. ”Själv behöver jag vila på marken, fast inte längre än ett par timmar. Jag tar gärna lite fårlever, saltsill och öl till färdkost, men min bärare nöjer sig med vad rens från fisk eller djur ni kan avvara.”

”Kanhända har dina öron vissnat med din kropp, gulman!” ropade den unge hövdingen och blängde med rödflammande ögon. ”Här på öarna är shaguliternas klan inte längre välkommen och inget har du heller att hämta i Fardamanna by! Hellre gåve jag hundarna de rester du ber om än kastade jag dem för dig ens om du satt tiggande vid mitt bord med knäna i golvspånen medan jag själv päste och rapade av övermättnad.”

De yngre män som följt sin hövding grimaserade åt kaxandet och hoppade hoande upp och ner på orghiners vis. Någon vågade kasta en tjärad drevhärva åt shagulitens håll, om än noga med att inte träffa. Bifallet reste ytterligare kammen på Ondéragas huvud, fick honom att svälla som en kalikontupp och ta ett par steg mot besökaren med svärdet lyft till hot. Därmed klev han horndemonen för nära och översköljdes med syra ur odjurets kräva, en ångande och gulstinkande vätska, riklig i mängd och stark i verkan eftersom besten så länge fått gå hungrig. Hövdingen vrålade men skriken blev snart gällare i tonen och utfylldes av gurglanden efter bara ett par andetag. Kanske hade Ondéragas skägg och ansikte ändå kunnat räddas om kamraterna genast slängt honom i havet, men de som inte flytt platsen stirrade som förhäxade på ynglingadragens snabba sönderfall, hur åldrande fortgick där ögonblick blev till år.

Gobrugda lät sig lyftas mot himlen av horndemonen. När shaguliten talade ur odjurets famn högt över dem, var det knappt någon som längre lystrade.

”Orghinska kroppar bjuder redan måsarna föda i Trakoriska sjön. Jag hörde själv männen skrika som barn i böljorna, klamrande vid stormslitna skeppsplank. Segla i flottans kölvatten den som vill bärga virke, men någon ära frågar inte blåmännen efter där de driver döda i vattnet. Ingen ära finns heller att hämta söderöver.”

Adgurbog slog med vingarna för att vinna ytterligare höjd och vände sedan ut över havet på kurs mot Marjura i nordväst.

Lovsång till mellanläget

Kemi
Ovan ser ni en enkel titrerkurva. I en burk med syra ligger pH lågt – vätejonerna är i överskott. När man successivt tillsätter en bas händer först inget, men sedan stiger pH snabbt och pH lägger sig därefter istället högt eftersom hydroxidjonerna har tagit över. Mittendelen av titrerkurvan är oftast intressantast, läget där pH slår över från surt till basiskt. Antag att vi exempelvis vill beräkna hur mycket C-vitamin det finns i vår hemmalagade saft. Vi kan då titrera precis till pH 7 och sedan räkna ut hur mycket C-vitamin det fanns genom att notera hur mycket bas som gick åt. I kurvans ytterlägen händer däremot just ingenting av intresse.

Debatt eller diskussion
Jag lärde mig ganska sent skillnaden mellan debatt och diskussion, dvs jag har ofta använt båda orden men tidigare inte så noga reflekterat över skillnaden. I en debatt intar parterna varsin ståndpunkt: A respektive B, att likna vid titrerkurvans ytterlägen. De argumenterar var och en för sin sak och försöker påverka åhörarna att dela deras egen åsikt. Vanligtvis ändrar parterna själva inte uppfattning och de lyssnar till motståndaren mest för att kunna bemöta denne. Politiska debatter i TV är ett typexempel.

I en diskussion värd namnet lyssnar istället parterna till varandras synpunkter och är beredda att ändra sin egen hållning eller kompromissa. Därför tycker jag personligen att diskussioner är mer intressanta än debatter. Diskussioner befinner sig i den mentala titrerkurvans brytpunkt – det är där det kan hända något. I en debatt händer sällan mer än att en vinnare kanske utses, dvs man kollar om pH slagit över åt endera hållet. Eftersom inget egentligen förväntas hända kan ståndpunkterna A och B vara bastioner bemannade med hela förband av åsikter nergrävda i skyttegravar. Debatter löser sällan problem eftersom kompromisser och lyssnande sällan har plats. I politiken förs debatter inför publik varpå förhandlare och diplomater sätter sig att diskutera konkreta lösningar i slutna rum.

Skeptikerns hållning
Jag har tidigare deklarerat mig vara skeptiker. I den ständigt aktuella frågan om Guds existens så motsvaras skeptikern av agnostikern som därför får stå som representant. Den troende säger att "så här är det!" och den extreme ateisten säger också "så här är det!", medan agnostikern säger: "jag vet inte". Ytterligheterna rör sig inte ur sina skyttegravar, utan det är som vanligt i mitten som det kan hända något.

I senaste numret av "Philosophy Now" (som jag prenumererar på) så avfärdar filosofiläraren Stephen Anderson ateismen som filosofiskt ohållbar. Han gör det emellertid genom att definiera ateismen så strikt att hans slutsatser blir praktiskt oanvändbara, dvs han kastar ut barnet med badvattnet. Angreppssättet påminner om Wittgensteins tidiga försök att definiera vad som meningsfullt kan sägas med ett språk där han ställer sådana krav att detta språk skulle vara oanvändbart för kommunikation. (Wittgenstein ändrade senare själv ståndpunkt och betonade istället språkets funktion som verktyg för kommunikation.) Det jag finner mest provocerande i Andersons artikel är emellertid att han avfärdar agnosticism som "personlig uppfattning" som inte håller för strikt logisk prövning.

Försvar för skepticismen som hållning
Min personlig åsikt är Andersons logiska attack mot skepticismen är missriktad och därmed ointressant. Han och många andra avfärdar skepticismen som ståndpunkt när det egentligen rör sig om en hållning. Skeptikern befinner sig i rörelse runt den spännande brytpunkten mellan de tvärsäkra i vars läger just inget händer. Skepticismen representerar för mig det sunda bondförnuftet som säger "det låter vettigt, då kör vi så tills vidare" till skillnad från de tvärsäkra som alltid vet och aldrig lyssnar. (Praktiken brukar så gott som alltid bli katastrofal när de tvärsäkra får härska, det kan sedan gälla Hitlertyskland, den katolska inkvisitionen eller Pol Pots Kambodja.)

De filosofiska angreppen på skepticismen blir ofta aparta. Anta att en postmodernist säger "Det finns inga objektiva sanningar". Rent logiskt kan detta påstående naturligtvis inte vara sant, för då skulle det motbevisa sig självt. Det hindrar naturligtvis inte mig som skeptiker att ifrågasätta alla förment objektiva värderande påståenden ändå, därför att skepticismen inte är en logisk skyttegrav utan är en metod att närma sig verkligheten där jag stödjer den uppfattning som för tillfället förefaller mig mest underbyggd.

En sådan hållning innebär inte att alla subjektiva påstående är lika mycket värda (för mig) eller att, som Christer Sturmark m.fl. vill få det till, att rena fakta kan ifrågasättas. Skepticism innebär att inget tas för givet bara för att någon säger det utan att skeptikern väljer den tolkning som förefaller mest underbyggd och/eller mest ändamålsenlig. Den valda tolkningen får gälla tills vidare, men bara tills vi hittar något bättre. En sådan skeptisk hållning stämmer efter vad jag förstår med vetenskapen som metod.


* Ps: Den kloke Freke Räihä sammanfattade detta blogginlägg både bättre och kortare: "Skepticism är inte en position utan en process". Ds.