fredag 14 augusti 2015

Till havs


Idag har jag inlett andra redigeringsrundan av Vanderland. Själva skrivandet påbörjades den nionde mars 2014, och den dagen lade jag ut romanens första meningar här på bloggen. Nu får ni dem igen tillsammans med lite till:


1. Klons ände


Horndemonens lädervingar dundrade som trumskinn var gång de lyftes mot regnet. Oändligt fler droppar störtade direkt i Nordhavet vars vågkrön sträckte sig efter inkräktaren när den flög förbi. Bestens röda ögonglober utgjorde två ensamma ljuspunkter över ett annars ändlöst, svart hav. De stirrade in i färdriktningens mörker utan att blinka, användes emellertid bara för närorientering och registrerade heller inga intryck under flykten – destinationen låg istället orubbligt låst i varelsens sinnen för jordmagnetism, stjärnaffekter och astral tektoni. I famnen bar horndemonen sin herre Gobrugda fastspänd mellan benfingrarna likt en buksidans galjonsfigur. Mellan vingarna på ryggen satt homunkeln surrad, den som shaguliten odlat fram ur Shaguls avhuggna hand. Varelsen visade sällan livstecken och gjorde heller inga ansatser att fly, så Gobrugda hade lämnat träfängslet i Trakorien när de två dygn tidigare lämnat Glachland på östra Trinsmyra med kursen satt rakt norrut. Konstruktionen var hur som helst för tung att bära över havet. Vart skulle varelsen förresten fly.

Demonens syrafyllda kräva skvalpade som en vandrares vattenlägel mot Gobrugdas ländrygg med varje vingtag, fylld av en jäsande värma som shaguliten ledde vidare till sin egen kropp. Blodet flöt stilla genom hans ådror, levererade på somatrofisk väg minimala ransoner till varje köldpinad lem. Homunkelns behov frågade Gobrugda inte efter utan räknade med att varelsen sög livskraft från trollkarlen Shaguls väsen och därigenom höll sig vid liv.

Ösregnet hamrade dem hela natten, men sedan raseriet falnat under morgontimmarna krängde horndemonen ut sin tunga i vinden, lät organet fyllas med luft och kunde därefter blåsa svaga dofter av tång och tallbarr över sina nässlitsar. Varelsens sinnesförnimmelser blev en väckelse levererad direkt till Gobrugdas medvetande så att hans puls vaknade. Snart skingrade strandlukterna morgonmisten så att en mager och klippig arkipelag kunde öppna sina vyer under dem. Flygarna hade nått de Orghinska utöarna, en ogin trakt där blåhudingar sliter liv med fiske och säljakt när de inte seglar som pirater. Öarna ligger som en näve klippor, slumpmässigt utkastade av en jättes hand från Orghins solidare landmassa. De möter den trakoriske skeppare som halvvägs till Marjura låter sig falla av för långt mot öster, ett misstag han sällan får tillfälle att upprepa. Shaguliterna hade länge odlat vänskap med några byar som smugglade dem udda förnödenheter, och Gobrugda dirigerade horndemonen mot Fardamanna by på Västgetalandet, en bosättning han själv besökt några år tidigare.

Karlarna i byn, knappt fler än tjugo till antal, stod mangrant samlade runt ett långskeppsbygge för att byta sina spretande synpunkter mot bifall eller hånmälen allt efter den talandes ålder, vett och ställning. Trots att omdömen föll hårda fördes diskussionen med blåklanernas eftertänksamma hemmalugn vilket står i stark kontrast mot deras raseri på plunderstråt. Gott virke var beständigt svårvunnet i dessa trädlösa trakter. Varje planka tilldelades därför sin plats först efter allvarsamt övervägande och till högtidlig galderläsning sedan beslut väl fattats. Just när Gobrugda landade dryftade man den dyrbaraste delen av dem alla, ett rotstycke av gran hämtat ända från Anorghin, den trädetalj som skulle formas till stävens framhäl och binda samman skrovets långbord med förstocken. Framhälen ansågs utgöra skeppets själva farhjärta och kunde bara formas av den sega övergången mellan rot och stam från ett träd som visat egen längtan till havet.

Många händer vred och vände på granroten som var tillbytt mot svältdrivande mängder fisk. Man luktade och knackade i avsikt att höra sprickor, rispade på prov för att se var kåda av rätt nyans rann fram ur såren. Männen var så inne i arbetet att ingen märkte besökaren förrän några barn gömda bakom isboden började gråta. Då vände sig alla mangrant mot främlingen och hans demon som landat bara ett par replängder ifrån gruppen. En kall föraning av vintern drev i samma stund in från havet.

”Jag är Gobrugda av grönmännens brödraskap. Jag har flugit från Trakorien för att på min väg mot Marjura besöka er hövding som sed bjuder”, sade shaguliten på öarnas inhemska tunga samtidigt som han visade fram ett par gulnade handflator till fredstecken.
Karlarna såg på varandra under buskade ögonbryn, sneglade misstroget mot besökaren tills en ung man steg fram i breda kliv.
”Jag är Ondéraga Storfolksvän, tillika nyskuren hövding av Fardamanna by!” sade han med hög röst och satte skägget i vädret med en knyck.
Gobrugda kisade mot ynglingen vilken han aldrig tidigare hade sett. Samtidigt märktes hur de äldre i gruppen slog ned blicken med munnar muttrande som om morgonen smakade dem illa.
”Vid mitt senaste besök språkade jag med Togra av Kalfa”, sade shaguliten avvaktande. ”Vilar er gamle hövding alltså redan i havets famn?”

Brunaktigt slem droppade ljudligt på strandklippan från horndemonens nedre käkvinkel, ett tecken på att besten var hungrig efter färden och hade känt köttvittring från den av männen som rivit sår mot en såg längs underbenet. Ondéraga steg tillbaka vid anblicken och drog svärd ur skidan, ett vapen så långt att det bara lät sig lockas i dag sedan grepp och omgrepp tagits runt stålet. Röd i ansiktet höll han klingan framför sig till allas beskådande.
”Namnet Togra klingar dessa dagar illt i Fardamanna by”, röt han. ”Togras vänner är heller inte våra. Förra sommaren tog nidingen silver för att pina sjukt folk till döds på Marjura. Jag satte ärans värn mot hans fegmannadåd och bymännen steg till min sida. Isjättarnas konung gav mig till löning klingan jag nu lagt mellan oss som tecken på min hövdingavärdighet. Vet att detta vapen är sagans Blåbite som äger skärpa från själva vinterkylan!”

Det svärd ynglingen höll fram var anfrätt med flera hack i eggen efter att jätten Esimund under många år använt vapnet som bruksdolk. Var det lyft ur en saga så hade berättelsen knappast blivit sämre av förlusten. Ytterligare svärd fanns inte bland båtbyggarna, men andra grep verktyg eller påkar och slöt upp bakom sin anförare även om de äldre i gruppen istället gjorde sig ärende på bortsidan skeppsskrovet som för att pinka.
”Grönmän är inte längre välkomna i Fardamanna by!” ropade Ondéraga och hötte med klingan. ”Hör mina hövdingaord! Järntornets makt är bruten på Marjura. Min far och hans far före honom jagade godasäl i nordfarda Kergis. Vid Stenhands hamnar reste de gamla sitt läger där det alltjämnt står, men fångstmän sökta nordvart med isbrytningen vittnar om hur vandrande lik intagit Marjuras stränder för att kväva allt levande. Det var du och dina gelikar som solkade Togras heder med silver. Grönmännen fick honom att skända Kmordatemplet och nu söker de döda hämnd. Nordleden är oss stängd, och många goda jaktmarker på isen med den, men orghinernas flotta har istället seglat mot Trakorien för att rena öarna från vekare folkstammar. Hövding Ondéraga hade själv ridit härtågets främsta våg om inte Togras klanfränder fegt stulit byns skepp för att fly undan vår hämnd. Nu bygger vi ett nytt och seglar snart till ärorik örlog!”
”Må er resa också skänka guld och lycka varhelst hågen bär”, svarade Gobrugda trött, samtidigt som han formellt tecknade välönskan med fingrarna efter landets sed. ”Själv behöver jag vila på marken, fast inte längre än ett par timmar. Jag tar gärna lite fårlever, saltsill och öl till färdkost, men min bärare nöjer sig med vad rens från fisk eller djur ni kan avvara.”
”Kanhända har dina öron vissnat med din kropp, gulman!” ropade den unge hövdingen och blängde med rödflammande ögon. ”Här på öarna är shaguliternas klan inte längre välkommen och inget har du heller att hämta i Fardamanna by! Hellre gåve jag hundarna de rester du ber om än kastade jag dem för dig ens om du satt tiggande vid mitt bord med knäna i golvspånen medan jag själv päste och rapade av övermättnad.”

De yngre män som följt sin hövding grimaserade åt kaxandet och hoppade hoande upp och ner på orghiners vis. Någon vågade kasta en tjärad drevhärva åt shagulitens håll, om än noga med att inte träffa. Bifallet reste ytterligare kammen på Ondéragas huvud, fick honom att svälla som en kalikontupp och ta ett par steg mot besökaren med svärdet lyft till hot. Därmed klev han horndemonen för nära och översköljdes med syra ur odjurets kräva, en ångande och gulstinkande vätska, riklig i mängd och stark i verkan eftersom besten så länge fått gå hungrig. Hövdingen vrålade men skriken blev snart gällare i tonen och utfylldes av gurglanden efter bara ett par andetag. Kanske hade Ondéragas skägg och ansikte ändå kunnat räddas om kamraterna genast slängt honom i havet, men de som inte flytt platsen stirrade som förhäxade på ynglingadragens snabba sönderfall, hur åldrande fortgick där ögonblick blev till år.

Gobrugda lät sig lyftas mot himlen av horndemonen. När shaguliten talade ur odjurets famn högt över dem, var det knappt någon som längre lystrade.
”Orghinska kroppar bjuder redan måsarna föda i Trakoriska sjön. Jag hörde själv männen skrika som barn i böljorna, klamrande vid stormslitna skeppsplank. Segla i flottans kölvatten den som vill bärga virke, men någon ära frågar inte blåmännen efter där de driver döda i vattnet. Ingen ära finns heller att hämta söderöver.”
Adgurbog slog med vingarna för att vinna ytterligare höjd och vände sedan ut över havet på kurs mot Marjura i nordväst.

8 kommentarer:

Fredrik Kjällbring 363KAGY sa...

Det ser ut som stilen upprätthålls! Bra, det känns bara bra att läsa detta.

Henke sa...

Kul! Enda påpekandet jag har är att "mangrant" används två gånger inom ett fåtal meningar vilket stör mitt sinne för språklig variation :)

Erik Granström sa...

Henke: OK, tack. Det är sådant som förhoppningsvis slipas av under fortsatt redigering.

Magister sa...

Ooooh, det här är fina grejer!

Birkebeineren sa...

Spännande! Anar man en koppling mellan Kmordahelgedomen och blåhudingarna? Och hur hamnade Blåbite hos isjättarna? Hoppas mera kommer avslöjas i romanen. Tack för trevligt smakprov!

Erik Granström sa...

Birke: En hel del kopplingar kommer att redas ut i romanen. Vad gäller Blåbite så tror orghinen bara att det är svärdet han har.

Magnus Gille sa...

Intressant att jämföra det första utkastet med den redigerade texten. Det var större skillnader än jag hade föreställt mig. Är texten typisk för hur mycket som ändras under en redigeringsprocess?

Erik Granström sa...

Magnus: Förmodligen. Jag ändrar konstant under genomläsning och ser sällan tillbaka. Eftersom jag löpande sparar versioner så skulle den intresserade kunna gå tillbaka och jämföra. Kanske blir det av någon gång. I kapitlet "Vitvinge av den flygande sanden", det som publicerades i Svavelvinterspelets världsbok, har jag för övrigt lyft bort Manzonla. Jag hade ingen direkt användning av honom och tyckte då att han blev en belastning i boken.