Struktur och utslätning

Den här stubben står på framsidan av mitt hus och var för länge sedan en rönn. Under säkert tio års tid har jag ställt en blomkruka på den med blommor, men för ett par veckor sedan bar det murkna träet inte vikten längre utan krukan ramlade av så att en bit av stubben fläktes bort. Jag har låtit den stå kvar så länge.

Häromdagen lade jag från köksfönstret märke till hur ett par förbipasserande fick ett tydligt ogillande i blick. Det var ganska uppenbart att stubben störde deras ordningssinne och att åsikten var att den borde avlägsnas genast. Emellertid har jag alltid tyckt att gammalt trä, rostigt järn, vittrande sten etc håller en viss skönhet genom sin struktur. Dessutom så tjänar stubben säkert som hem för ett antal varelser som finner den perfekt. Den får alltså stå kvar tills vidare.

Saken fick mig emellertid att reflektera över varför vissa grannar och många andra tycker att en perfekt och mönstergillt tuktad fasad är estetiskt och förmodligen moraliskt att föredra. Själv finner jag minutiöst klippta häckar och gräsmattor obehagliga på gränsen till det skrämmande. Vet inte om samma skräck för avvikelse från normen får vissa att avsky homosexuella. Som författare ser jag mig i sammanhanget som en grannskapets rebell under Viktor Skjlovskijs motto: att främmandegöra det alltför bekanta.

Av en händelse hittade jag en gammal broschyr som jag och Tobbe Gozzi framställde år 1990, när jag var informationschef på SLU – Sveriges lantbruksuniversitet i Uppsala. Vi bestämde att på varje sida ha "ett riv" avbildat, dvs något strukturellt: trä, bröd, en läderrem etc just därför att vi båda gillar struktur. På sidan nedan är rivet en EKG-remsa och kanske därför mindre tydligt, men jag tyckte att det var kul att visa den ändå därför att personerna på bilden är undertecknad och Christina "Nin Hallaska" Greko. Notera snusdosan på provrörsskakaren. Det rör sig inte som man kan tro om produktplacering utan om ett försök till punctum enligt Roland Barthes.