 |
| Marcel Proust på spaning efter preterium |
Trakorienromanerna är ju för det mesta skrivna i preterium, dvs dåtid, det tempus jag i skolan fick lära mig hette* imperfektum. Böckernas historiska tillbakablickar är istället skrivna i s.k. historisk presens, något jag själv tycker fungerar bra eftersom det ger en närvaro på plats. (Jag lutar för övrigt åt att skriva nästa projekt helt i jagform och presens. Perspektivet ger andra möjligheter än återberättande, men också begränsningar, där begränsningar ofta är en tillgång under skrivande. Faktum är att min första roman, Smolles varuhus, skrevs just i presens jagform).
Det speciella problem jag syftar på är när presens ska användas i en förfluten berättelse.
Alternativ A
"Carl von Linné verkade under stora delar av sitt liv i Uppsala, en stad som ligger norr om Sveriges huvudstad Stockholm."
Inget konstigt där.
Alternativ B
"Carl von Linné verkade under stora delar av sitt liv i Uppsala, en stad som låg norr om Sveriges huvudstad Stockholm."
Här blir det märkligare, för dåtidformen "låg" antyder att Uppsala inte längre ligger norr om Stockholm, vilket staden bevisligen gör eftersom jag sitter i den och förmodar att huvudstaden fortfarande finns på plats. Presens beskriver mycket riktigt inte bara nutid utan också faktum.
Följaktligen använder jag i romanerna oftast presens vid denna typ av faktabeskrivningar, men formen blir glidande beroende på hur beständig företeelsen är. Nu när jag letar exempel ser jag mig dessutom vara inkonsekvent; på sidan 390 i Slaktare små börjar exempelvis första stycket med preterium medan andra stycket börjar med presens trots att båda styckena beskriver ganska permanenta objekt.
Särfall – mild SPOILER Vredesverk
Staden HOXOH och några andra företeelser utgör särfall. Jag som författare vet redan på förhand att staden kommer att gå under när den beskrivs, men det vet inte läsaren. Ska den då beskrivas som ett beständigt faktum eller ej? Faktum är att jag just i fallet HOXOH använde den "obeständiga" preteriumformen medvetet just för att signalera att något är på gång.
"De äldsta byggnaderna i
HOXOH låg symmetriskt arrangerade ..." (sid 269 - återfunnet av Svanberg)
Min regel skulle kunna vara: "använd det som fungerar och ger avsedd effekt".* just användningen av "hette" i stället för "heter" i denna mening kunde diskuteras beroende på den egna ståndpunkten.
4 kommentarer:
*spoiler* Jag är ingen grammatisk expert, men i kapitel XXX i Vredesverk, "Flodvandraren" finns ett preterium som signalerar längre förfluten tid, när det står om fiskaren som håller på att få PdK i nätet, nämligen "så länge staden fanns kvar". Jag upplever det på det sättet. Litet stilbrott mot det övriga är det, men gissar att det är av samma anledning som exemplet HOXOH, du vet något som inte läsaren vet (även om man som spelledare till de gamla DoD-äventyren har en viss föraning om vad som komma skall - fast jag vet att allt kan hända i dina böcker). Är det medvetet eller blev det bara så?
*STOR SPOILER*
Det finns många förutsägelser om Tricelves fall. Den första är i början av Slaktare Små när sjövarelserna erbjuder sig att ta hand om Kronolaben. En annnan är profetian som avslutas med "Ve den plats där vaggan stod, djupen må dess murar sluka." Den sista jag kan komma på är när Kejsarinnan nedkallar förbannelsen över Tricelve.
Det är rätt uppenbart vad som kommer hända, ber om ursäkt för felcitering, jag har inte boken brevid mig.
*STOR SPOILER* Ytterligare en föraning kommer i Slaktare Små då PdK drömmer om hur han vandrar i Tricilve. Förmodar att hans vattenandning på något sätt spelar in i slutskedet. Någonstans tror jag PdK blir vittne till händelsen.
Apropå tillfällen då du vet mer än läsaren så finns ett sådant som jag verkligen gillar i Svavelvinter. När det berättas att Malek Mangus för sista gången mediterar i shaguliternas villa i Arhem. (Solstunden?). Man inser att något är på gång, men man vet inte vad.
*STOR SPOILER*
Tack för era kommentarer! Jag gillar som ni märker att antyda saker på förhand, allra mest när jag kan komma undan med det utan att det blir för uppenbart och försöker då pressa saken så nära klartext jag vågar ;-). Ett exempel var många tidiga hänvisningar till Vatorions skuggestalt. Kanske kommer ni att se mer sådant sedan ni väl läst sista delen!
Vad gäller analogier till spelen så har ni säkert också märkt att det mesta dyker upp i romanerna, men inte alltid på samma sätt eller med samma betydelse. Hoppas fortfarande kunna överraska er!
En kul grej jag kört med Axel Henriksson som redigerar är att han försöker gissa på kapitelrubrikerna vad som ska hända innan han läser kapitlet första gången. Gör gärna likaledes när ni får boken!
Skicka en kommentar