Jag har en diskussion med författarkollegan Christan Brönnestam ("Svart eld", blogg: http://spokskrivarn.blogspot.com/) om författandets våndor. I sammanhanget fick jag anledning att beskriva min planeringsmodell och tänkte att den kanske kunde roa någon annan nyfiken.
Alltså:
Vi diskuterade ju planeringsverktyg för ett par år sedan vad jag minns, men jag är tillbaka till två stora Whiteboard-tavlor i sovrummet där jag ritat upp intrigtrådarna på två olika sätt. Den bästa av dessa två versionen har jag sedan spaltat upp i kapitel betecknade X.Y.Z + titel, där
X = del av romanen (två till tre delar i analogi med Svavelvinter, där alla trådar tar ett gemensamt kliv över till en ny fas när jag byter del och den tidigare delen avslutas med något slags klimax och synkroniserar alla trådar tidsmässigt.
Y står för en sammanhållen intrigtråd kopplad till den huvudperson som man följer genom hela tråden, exempelvis Praanz da Kaelve eller Shagul om du minns dem.
Z slutligen står för enskilt kapitel, ofta synonymt med scen, kanske med någon anknuten sidoscen redovisad i kapitlets början eller slut. Efter mina erfarenheter från Svavelvinter där jag först skrev strikt kronologiskt men sedan klippte om hela boken för att under flera kapitel följa samma människor (på testläsares inrådan) så fungerar det ganska bra att ägna sig åt samma person under 2-4 kapitel.
Mina arbetsenheter blir alltså de enskilda kapitlen (Z) där jag inför varje kapitel definierar:
(1) Hur jag går in i kapitlet (med vilka personer i vilka situationer etc),
(2) vilka exponeringar (information till läsaren) som ska göras i kapitlet, helst inbakade i intrig och dialoger,
(3) vilka händelser som ska inträffa under kapitlet och
(4) hur jag ska gå ut ur kapitlet (hur det påverkar och så att säga jackar i kommande kapitel).
När jag väl har denna ram klar för mig känner jag att jag kan skriva ganska fritt, något som är nödvändigt för att upprätthålla flexibilitet och mitt eget intresse.
En fördel med att ha denna struktur fastlagd redan innan kapitlen är skrivna är följande: Ofta får man ju idéer när och var som helst: mitt i natten, ute i skogen, när man läser, på ICA etc. Jag har då alltid papper och penna tillhands (många idéer har skrivits på parkeringskvitton i bil mitt ute på motorvägen). Då jag sedan kommer till datorn så skriver jag in idén i det kapitel där den hör hemma så att den finns där när jag väl kommer för att skriva kapitlet.
Förutom påbörjade datafiler för alla kapitel så arbetar jag med tre större dokument där idéer också noteras:
ARTIKLAR, där jag skriver mer sammanhängande under övergripande rubriker såsom "Kläder i Trakorien", "Det Höga Språket", "Kosmologi" och "diFolterna",
PERSONER, där varje person och varelse har en egen rubrik med underrubriker som "utseende", "relationer", "citat" etc, samt
KLADD där allt ostrukturerat hamnar som kan vara bra att ha men som inte kan placeras in ännu.
En rolig detalj i dokumentet med personer är att jag lägger in en bild på varje person som inspiration - det kan vara en skådespelare, någon jag känner eller en historisk person. Antingen är bilden klockren från början eller så byter jag den då jag hittar någon som stämmer ännu bättre.
fredag 20 november 2009
söndag 8 november 2009
Skapelsetro och talmystik i Trakorien
(delvis en uppföljare till inlägget "DiFolter och animister")
Shaguls strid mot sin mästare ligger bakom mig för denna gång och jag skriver nu om animisterna på ön Mereld med prästen Sambarsynd Coria som huvudperson. Denne godmodige man har jag modellerat efter barnens konfimationslärare, men porträttet fördjupas förstås när han hamnar mer konkret på papper. Sambarsynd Coria har till exempel fått ett mindre godmodigt förflutet som aktiv deltagare i "Abzulvan"*, animisternas inkvisition där skapelseprästerna för kampen mot skapelsens fiender med alla medel. Han har erfarenhet av att bekämpa såväl shaguliter som diFolter och andra, mindre namnkunniga hädare.
En skillnad mot vår egen tids inkvisition är att Abzulvan inte är lika inriktad på att jaga förment hädiska läror utan förföljer konkreta "skapelsvidriga handlingar". Rebellerna ifrågasätter å sin sida knappast skapelsens ordning men försöker däremot rubba den. Deras läror blir förstås ofta hädiska på köpet men är i sig sällan tillräcklig anledning till åtgärd. Motsättningen har heller inte samma politiska betydelse som i vår värld eftersom världsliga makter oftast inte har koppling till en enda religion. Striden står därför i stort sett mellan religiösa samfund och sekter som bara undantagsvis är statsbärande. Sådana undantag är just Mereld och även Kishatet.
Jag funderar i sammanhanget på vilka konkurrerande världsuppfattningar som råder i Trakorien och särskilt med tanke på hur deras värld skiljer sig från vår. Den huvudsakliga skiljelinjen går som jag ser det mellan skapelsetrogna/holistiska varelser och rebelliska/kaotiska/egocentriska varelser:
Utgångspunkten är att världen ÄR skapad och INTE har utvecklats enligt Darwins lära. Världen finns därtill som ritning tecknad med särskilda symboler, "Me", vilka sammanställda ofta kallas "Det höga språket". En ändring i ritningen ändrar verkligheten. Olika uppfattningar finns om VARFÖR världen skapats och om den har något syfte.
De skapelsetrogna anser att alla anspråk på utveckling kan uppfattas som hädelse. Den troende bör som en ikonmålare sträva efter fulländning enligt gudarnas planer och att finna och fullgöra sin roll i skapelsen. Man accepterar samtidigt att världen inte är perfekt. Gudaplanerna har via underhuggare implementerats på ett förvridet sätt och det finns därför utrymme för förbättring men bara i riktning mot idealet.
Rebellerna anser istället att vi är fångar hos de som skapat vårt zoo eller fängelse och att vi bör söka frihet eller utnyttja systemet som det är. Man vill plocka isär för att förstå, något som de skapelsetrogna inte gillar.
Skapelsetrogna söker sig alltså inåt mot ett ideal där det inte gäller att vara kreativ utan att göra rätt. De är konservativa och defensiva. Rebellerna söker sig utåt från givna förutsättningar. De har inga givna gränser, är kreativa och offensiva. Man kan jämföra skillnaden i inställning med den hos backar och anfallsspelare i fotboll.
Talmystik - hjälp mig fylla på
Jag har tidigare lekt med tanken att låta talen tjäna som symboler för olika världsåskådningar, men det jag nu funderar på är att bygga ut talmystiken mer systematiskt. Fördelen med tal i jämförelse med symboler som kors eller stjärnor etc är att talen faktiskt kan användas på det sätt som exempelvis skett i Kabbala.
Frågan som ni gärna får hjälpa mig med är vad de olika talen skulle står för i Trakorien, och jag talar då främst om talen 0-9. Låt oss spåna fritt och inte vara främmande för att ett tal kan stå för många och även motsägelsefulla saker. Det jag spontant ser (fyll gärna på från eget huvud eller tidigare skrivet) är följande:
0
Tiamats tal - intigheten. Ett illa sett tal som de flesta andra vill undvika att sammankopplas med.
1
Jagets tal. Individen. "Den ende och hans egendom". Shagul.
2
Tes-antites. Existens mot icke-existens, motsatser, dialektik, dikotomen (Shaguls bok)
3
Skapelserebellernas tal. De accepterar i princip animisternas fyrtal för skapelsen enligt nedan men anser att den fjärde aspekten måste vara människans närvaro och agerande så att världen byggs av ett ofullständigt tretal. diFolterna ser tre grundelement i materien: svavel, salt och kvicksilver.
4
De skapelsetroendes tal - animister anser att allt har fyra aspekter när det är komplett. Dessa aspekter kan i sin tur har fyra delar liksom samma företeelse kan ses ur olika fyrtal av vinklingar men det är alltid i fyra man måste landa. Animisterna räknar ofta med talbasen fyra. Koppling givan till de fyra klassiska temperamenten, fyra element etc.
5
Pentagrammet med det gyllene snittet - kunde vara Banzikans tal. Skulle också kunna vara en otillåten utbyggnad av skapelsens fyrtal, dvs en femte främmande aspekt lika hädisk som det ofullständiga tretalet - t.ex. ett pentagram för att åkalla demoner.
6
Kastykes hexifiering
7
Symbol för Trakoriska riket - de sju stammarnas förbund, septaviet i Tricilve.
8
?
9
?
Idéer välkomna.
*Namnet "Abzulvan" är bildat av "abzu" - guden Enkis sötvattenkälla som ska vara ursprung till allt liv och all visdom, av engelska "absolved" i betydelsen "frikänd, renad" samt "vulva" eftersom animismen dyrkar moder jord, livgivande och kvinnlighet.
Shaguls strid mot sin mästare ligger bakom mig för denna gång och jag skriver nu om animisterna på ön Mereld med prästen Sambarsynd Coria som huvudperson. Denne godmodige man har jag modellerat efter barnens konfimationslärare, men porträttet fördjupas förstås när han hamnar mer konkret på papper. Sambarsynd Coria har till exempel fått ett mindre godmodigt förflutet som aktiv deltagare i "Abzulvan"*, animisternas inkvisition där skapelseprästerna för kampen mot skapelsens fiender med alla medel. Han har erfarenhet av att bekämpa såväl shaguliter som diFolter och andra, mindre namnkunniga hädare.
En skillnad mot vår egen tids inkvisition är att Abzulvan inte är lika inriktad på att jaga förment hädiska läror utan förföljer konkreta "skapelsvidriga handlingar". Rebellerna ifrågasätter å sin sida knappast skapelsens ordning men försöker däremot rubba den. Deras läror blir förstås ofta hädiska på köpet men är i sig sällan tillräcklig anledning till åtgärd. Motsättningen har heller inte samma politiska betydelse som i vår värld eftersom världsliga makter oftast inte har koppling till en enda religion. Striden står därför i stort sett mellan religiösa samfund och sekter som bara undantagsvis är statsbärande. Sådana undantag är just Mereld och även Kishatet.
Jag funderar i sammanhanget på vilka konkurrerande världsuppfattningar som råder i Trakorien och särskilt med tanke på hur deras värld skiljer sig från vår. Den huvudsakliga skiljelinjen går som jag ser det mellan skapelsetrogna/holistiska varelser och rebelliska/kaotiska/egocentriska varelser:
Utgångspunkten är att världen ÄR skapad och INTE har utvecklats enligt Darwins lära. Världen finns därtill som ritning tecknad med särskilda symboler, "Me", vilka sammanställda ofta kallas "Det höga språket". En ändring i ritningen ändrar verkligheten. Olika uppfattningar finns om VARFÖR världen skapats och om den har något syfte.
De skapelsetrogna anser att alla anspråk på utveckling kan uppfattas som hädelse. Den troende bör som en ikonmålare sträva efter fulländning enligt gudarnas planer och att finna och fullgöra sin roll i skapelsen. Man accepterar samtidigt att världen inte är perfekt. Gudaplanerna har via underhuggare implementerats på ett förvridet sätt och det finns därför utrymme för förbättring men bara i riktning mot idealet.
Rebellerna anser istället att vi är fångar hos de som skapat vårt zoo eller fängelse och att vi bör söka frihet eller utnyttja systemet som det är. Man vill plocka isär för att förstå, något som de skapelsetrogna inte gillar.
Skapelsetrogna söker sig alltså inåt mot ett ideal där det inte gäller att vara kreativ utan att göra rätt. De är konservativa och defensiva. Rebellerna söker sig utåt från givna förutsättningar. De har inga givna gränser, är kreativa och offensiva. Man kan jämföra skillnaden i inställning med den hos backar och anfallsspelare i fotboll.
Talmystik - hjälp mig fylla på
Jag har tidigare lekt med tanken att låta talen tjäna som symboler för olika världsåskådningar, men det jag nu funderar på är att bygga ut talmystiken mer systematiskt. Fördelen med tal i jämförelse med symboler som kors eller stjärnor etc är att talen faktiskt kan användas på det sätt som exempelvis skett i Kabbala.
Frågan som ni gärna får hjälpa mig med är vad de olika talen skulle står för i Trakorien, och jag talar då främst om talen 0-9. Låt oss spåna fritt och inte vara främmande för att ett tal kan stå för många och även motsägelsefulla saker. Det jag spontant ser (fyll gärna på från eget huvud eller tidigare skrivet) är följande:
0
Tiamats tal - intigheten. Ett illa sett tal som de flesta andra vill undvika att sammankopplas med.
1
Jagets tal. Individen. "Den ende och hans egendom". Shagul.
2
Tes-antites. Existens mot icke-existens, motsatser, dialektik, dikotomen (Shaguls bok)
3
Skapelserebellernas tal. De accepterar i princip animisternas fyrtal för skapelsen enligt nedan men anser att den fjärde aspekten måste vara människans närvaro och agerande så att världen byggs av ett ofullständigt tretal. diFolterna ser tre grundelement i materien: svavel, salt och kvicksilver.
4
De skapelsetroendes tal - animister anser att allt har fyra aspekter när det är komplett. Dessa aspekter kan i sin tur har fyra delar liksom samma företeelse kan ses ur olika fyrtal av vinklingar men det är alltid i fyra man måste landa. Animisterna räknar ofta med talbasen fyra. Koppling givan till de fyra klassiska temperamenten, fyra element etc.
5
Pentagrammet med det gyllene snittet - kunde vara Banzikans tal. Skulle också kunna vara en otillåten utbyggnad av skapelsens fyrtal, dvs en femte främmande aspekt lika hädisk som det ofullständiga tretalet - t.ex. ett pentagram för att åkalla demoner.
6
Kastykes hexifiering
7
Symbol för Trakoriska riket - de sju stammarnas förbund, septaviet i Tricilve.
8
?
9
?
Idéer välkomna.
*Namnet "Abzulvan" är bildat av "abzu" - guden Enkis sötvattenkälla som ska vara ursprung till allt liv och all visdom, av engelska "absolved" i betydelsen "frikänd, renad" samt "vulva" eftersom animismen dyrkar moder jord, livgivande och kvinnlighet.
torsdag 15 oktober 2009
The Fontra Cilor Fight Club
Det här inlägget hakar på mitt tidigare "Heja Kalle-Nisse ...", dvs diskussionen om hur striden mellan Shagul och hans mästare ska genomföras och framställas i boken. Jag gör emellertid ett nytt inlägg eftersom jag fick en ny idé när jag läste om filmen Fight Club och det brukar vara svårt att orientera sig i gamla trådar.
Alltså: Psykoanalys!
Min fråga är om man kunde använda Freuds gamla modell med detet, jaget och överjaget i framställningen? Observera att jag inte är intresserad av huruvida modellen har med verkligheten att skaffa eller ej utan bara om den är litterärt användbar i detta fall.
Såsom jag förstår modellen så ser den en vuxen människas personlighet som uppdelad i tre delar. Man kan likna det vid en ryttare som tränar hoppning på en ridbana.
"Detet" = hästen som vill eller inte vill göra saker av lust eller olust. Den är stark men kan inte resonera eller se saker utifrån.
"Överjaget" = den stränge läraren som står bredvid och säger hur ryttaren borde ha gjort.
"Jaget" = ryttaren som försöker hitta kompromisser mellan hästen och läraren samtidigt som hon ser och förstår de praktiska svårigheterna och försöker ta hänsyn till realiteter, exempelvis hindren eller att ekipaget snart kommer att springa in i planket om inte hästen saktar av.
Ibland fungerar samarbetet mellan de tre men ibland går det rent åt fanders vilket alla vet som ridit.
Detet är drifts- och impulsstyrt, jaget är praktiskt lagt och överjaget är moralistiskt orubbligt. Överjagets funktion beskrivs av Freud som samhällets moraliska krav, faderns förtryck genom skuld och besvikelse. En psykopat kan ha ett starkt det och jag, men saknar överjagets kontrollmekanism.
Min tanke var nu att man kunde se och behandla Shaguls mästare som Shaguls överjag. Grejen med Shagul är ju att han inte är beroende av eller tar hänsyn till andra. Han är, och har heller inte rationell anledning att sluta vara, psykopat - ungefär som ett modernt storbolag alltså. För att befria sig från de sista resterna av moralisk hämning måste alltså Shagul komma hem och göra slut på överjaget - fadern - läraren - mästaren. Det blir helt enkelt ett psykologiskt nödvändigt karriärsteg. Fördelen med denna syn blir att man kan basera dialog och handling i texten på den inre psykologiska strid som alla känner igen. Det utesluter dessutom inte andra fyrverkerier runt om, jag söker som i det tidigare inlägget bara den rätta grundmodellen för striden.
Tagning 2
För att vrida Freuds modell ytterligare ett snäpp: Kunde man tillämpa den på ALLA trollkarlars brottning med magiska krafter oavsett inriktning?
Hästen/detet = de magiska krafterna
Ryttaren/jaget = magikern
Läraren/överjaget = från början alltid en faktisk lärare som lika alltid måste ersättas för att magikern ska fullbordas i sin roll.
Skillnaden mellan en präst och en trollkarl skulle då vara att prästens överjag utgörs av guddomens moraliska regler medan trollkarlen istället bekänner sig till någon icke-gudomlig, gärna egoistiskt inriktad, kodex. Överjaget måste dock finnas såvida trollkarlen inte ska bli en fullständig anomali (vilket i sig är ett intressant uppslag). Avsaknad av överjag = en varelse utan förhållningssätt till omvärlden. Om överjagets roll helt kan erövras av jaget närmar man sig istället Nietzsches övermänniska och det är dit Shagul strävar. Nietzsches "der Wille zur Macht" (viljan till makt) skulle då vara strävan att kontrollera sina egna preferenser via överjaget.
Shit! Vad tror ni om detta?
Kopplingen till Fight Club är förresten att filmens Tyler Durden (Brad Pitt) just ÄR den namnlöse huvudpersonens (Edward Norton) inbillade överjag (slarvigt skrivet av mig - Durden är förstås inte överjaget som påpekas. Det får stå kvar ändå eftersom det kommenterats). Skillnaden blir att i boken existerar överjaget som en faktisk person. Dessutom är Shaguls kamp som sagt helt rationell med tanke på omständigheterna.
Alltså: Psykoanalys!
Min fråga är om man kunde använda Freuds gamla modell med detet, jaget och överjaget i framställningen? Observera att jag inte är intresserad av huruvida modellen har med verkligheten att skaffa eller ej utan bara om den är litterärt användbar i detta fall.
Såsom jag förstår modellen så ser den en vuxen människas personlighet som uppdelad i tre delar. Man kan likna det vid en ryttare som tränar hoppning på en ridbana.
"Detet" = hästen som vill eller inte vill göra saker av lust eller olust. Den är stark men kan inte resonera eller se saker utifrån.
"Överjaget" = den stränge läraren som står bredvid och säger hur ryttaren borde ha gjort.
"Jaget" = ryttaren som försöker hitta kompromisser mellan hästen och läraren samtidigt som hon ser och förstår de praktiska svårigheterna och försöker ta hänsyn till realiteter, exempelvis hindren eller att ekipaget snart kommer att springa in i planket om inte hästen saktar av.
Ibland fungerar samarbetet mellan de tre men ibland går det rent åt fanders vilket alla vet som ridit.
Detet är drifts- och impulsstyrt, jaget är praktiskt lagt och överjaget är moralistiskt orubbligt. Överjagets funktion beskrivs av Freud som samhällets moraliska krav, faderns förtryck genom skuld och besvikelse. En psykopat kan ha ett starkt det och jag, men saknar överjagets kontrollmekanism.
Min tanke var nu att man kunde se och behandla Shaguls mästare som Shaguls överjag. Grejen med Shagul är ju att han inte är beroende av eller tar hänsyn till andra. Han är, och har heller inte rationell anledning att sluta vara, psykopat - ungefär som ett modernt storbolag alltså. För att befria sig från de sista resterna av moralisk hämning måste alltså Shagul komma hem och göra slut på överjaget - fadern - läraren - mästaren. Det blir helt enkelt ett psykologiskt nödvändigt karriärsteg. Fördelen med denna syn blir att man kan basera dialog och handling i texten på den inre psykologiska strid som alla känner igen. Det utesluter dessutom inte andra fyrverkerier runt om, jag söker som i det tidigare inlägget bara den rätta grundmodellen för striden.
Tagning 2
För att vrida Freuds modell ytterligare ett snäpp: Kunde man tillämpa den på ALLA trollkarlars brottning med magiska krafter oavsett inriktning?
Hästen/detet = de magiska krafterna
Ryttaren/jaget = magikern
Läraren/överjaget = från början alltid en faktisk lärare som lika alltid måste ersättas för att magikern ska fullbordas i sin roll.
Skillnaden mellan en präst och en trollkarl skulle då vara att prästens överjag utgörs av guddomens moraliska regler medan trollkarlen istället bekänner sig till någon icke-gudomlig, gärna egoistiskt inriktad, kodex. Överjaget måste dock finnas såvida trollkarlen inte ska bli en fullständig anomali (vilket i sig är ett intressant uppslag). Avsaknad av överjag = en varelse utan förhållningssätt till omvärlden. Om överjagets roll helt kan erövras av jaget närmar man sig istället Nietzsches övermänniska och det är dit Shagul strävar. Nietzsches "der Wille zur Macht" (viljan till makt) skulle då vara strävan att kontrollera sina egna preferenser via överjaget.
Shit! Vad tror ni om detta?
Kopplingen till Fight Club är förresten att filmens Tyler Durden (Brad Pitt) just ÄR den namnlöse huvudpersonens (Edward Norton) inbillade överjag (slarvigt skrivet av mig - Durden är förstås inte överjaget som påpekas. Det får stå kvar ändå eftersom det kommenterats)
onsdag 14 oktober 2009
01.30. The Great Macarusm Red
lamentations on a bystro war
The less mozarellez said
of the great Macarusm Red
is probly best
They better served often dead
youthed yappleskinny head
bobbin on the harbor bed
bursting in on zest
Bowlatubes o cellentani
singing shrilling pasticchism
spillin tomantini honey
on the crest
In defense o honoured gueste
them that gnocchi notte beste
these bámbini de peste
will arise
Skies awieldin chiabatti
spurtin durumese chianti
on dulante spaghetti slopes
Bowels move
Cannelloni mortadella
bombasta en la carta
Floatin strands of hairy tagliolini
The slowest tide of bechamelly sauce
overglides a Shellyhoppy chause
On the vastness of a menue
find your antipesty venue
Lasagna burn, the golden crispy field
of fallen pork
Instruzioni:
Vad i hela friden är nu detta?
Båda de vänner jag förhandsvisat inlägget undrade om jag gick på starka droger efter operationen. En berättigad fråga men jag äter bara Paracetamol och Ibuprofen = Alvedon och Ipren.
Något lustigt hände nämligen inatt. Jag vaknade IGEN 01.30, denna gång med alstret ni sett ovan i stort sett klart i huvudet. Och jag lovar att jag ALDRIG tidigare föreställt mig ett krigskäckt stalinistiskt pastarike från 20-talet. Liksom den färdiga scen jag nämnde igår kom "dikten" som färdiga formuleringar snarare än som drömmens sedvanligt slarviga bilder. Man blir både rädd och upplyft av det undermedvetnas egenkraft.
Min teori är följande: Ni vet att man ofta drömmer mardrömmar när man ätit starkt kryddad mat sent på kvällen. Matsmältningens nattliga aktivitet är alltså nära sammankopplad med drömmarna. Jag tror helt enkelt att min oroliga buk efter operationen både får mig att sova lätt och drömma mycket. Jag hade ytterligare en mycket originell dröm om människor och märkliga varelser som satts i ett godiszoo, förmodligen av aliens, vilka säkert blev förtvivlade när gästerna omedelbart började bryta sönder den papier-maché-liknande inredningen, käka upp eller sätta på varandra. Den här mekanismen borde man helt enkelt försöka utnyttja kreativt!
Frågan är nu: Törs jag somna till kvällen? Jag känner mig som flickan i Terror på Elm Street, filmen där Johnny Depp blev köttfärs.
The less mozarellez said
of the great Macarusm Red
is probly best
They better served often dead
youthed yappleskinny head
bobbin on the harbor bed
bursting in on zest
Bowlatubes o cellentani
singing shrilling pasticchism
spillin tomantini honey
on the crest
In defense o honoured gueste
them that gnocchi notte beste
these bámbini de peste
will arise
Skies awieldin chiabatti
spurtin durumese chianti
on dulante spaghetti slopes
Bowels move
Cannelloni mortadella
bombasta en la carta
Floatin strands of hairy tagliolini
The slowest tide of bechamelly sauce
overglides a Shellyhoppy chause
On the vastness of a menue
find your antipesty venue
Lasagna burn, the golden crispy field
of fallen pork
Instruzioni:
- a land of early Italian stalinism, bouncing of enthusiastic marches
- a child's rhyme
- manga style drawings
- 1920 advertising
- The Ink Spots playing ”I don't want to set the world on fire”
###
Vad i hela friden är nu detta?
Båda de vänner jag förhandsvisat inlägget undrade om jag gick på starka droger efter operationen. En berättigad fråga men jag äter bara Paracetamol och Ibuprofen = Alvedon och Ipren.
Något lustigt hände nämligen inatt. Jag vaknade IGEN 01.30, denna gång med alstret ni sett ovan i stort sett klart i huvudet. Och jag lovar att jag ALDRIG tidigare föreställt mig ett krigskäckt stalinistiskt pastarike från 20-talet. Liksom den färdiga scen jag nämnde igår kom "dikten" som färdiga formuleringar snarare än som drömmens sedvanligt slarviga bilder. Man blir både rädd och upplyft av det undermedvetnas egenkraft.
Min teori är följande: Ni vet att man ofta drömmer mardrömmar när man ätit starkt kryddad mat sent på kvällen. Matsmältningens nattliga aktivitet är alltså nära sammankopplad med drömmarna. Jag tror helt enkelt att min oroliga buk efter operationen både får mig att sova lätt och drömma mycket. Jag hade ytterligare en mycket originell dröm om människor och märkliga varelser som satts i ett godiszoo, förmodligen av aliens, vilka säkert blev förtvivlade när gästerna omedelbart började bryta sönder den papier-maché-liknande inredningen, käka upp eller sätta på varandra. Den här mekanismen borde man helt enkelt försöka utnyttja kreativt!
Frågan är nu: Törs jag somna till kvällen? Jag känner mig som flickan i Terror på Elm Street, filmen där Johnny Depp blev köttfärs.
Fasten your seat belt Bette Davies! It's gonna be a bumpy night!
tisdag 13 oktober 2009
Tillbaka i svenska selen
Efter diverse hälsovådligheter är jag alltså tillbaka hemma i skrivlyan igen. Operation med 20 cm ärr på fredag - en öl hemma på tisdag - säg sedan inget ont om den moderna medicinen. Nu kan det bli en smula vanskligt att verkligen sitta långa pass framför datorn men jag får använda mig av kladdlappar och stärkande promenader under en återanpassningstid.
Lustig hur idéer kan tränga sig på. Under min sista natt på sjukhuset vaknade jag plötsligt vid halv två med en helt färdig idé om hur Gobrugda och Malek Mangus ska förhålla sig till varandra i denna andra del av berättelsen. Förhållandets möjligheter och komplikationer är något som jag vridit och vänt på men som jag för närvarande inte direkt hade i tankarna. Lösningen inte bara erbjöd sig som idé utan levererades nu som en färdig scen där deras mellanhavanden direkt kan avgöras. Jag tror dessutom inte bara att den kan bli bra utan spännande men väntar med att skriva den till rätt plats i följden.
Problemet för de inblandade är ju följande:
Faktum: Vår sekt och alla våra bröder har blivit mördade av vår grundare Shagul som alla trodde var död.
Fråga 1: Vad gör jag nu? Malek Mangus är ensam och på flykt undan trakorierna som tror att han ligger bakom svavelvintern på Marjura. Gobrugda har sin horndemon och en stulen hand från Shagul men är dödssjuk efter förgiftningen.
Fråga 2: Vad tänker Shagul göra nu? Han har försökt döda mig / mina bröder en gång och brukar vara grundlig.
Fråga 3: Vad hade den andre överlevande med saken att göra när vi nu blir medvetna om varandra? Är han i maskopi med Shagul eller att lita på?
Delikat som ni förstår men nu alltså med en lösning!
På sjukhuset har man mycket tid och jag hann nästan se hela första säsongen av HBO-serien "Deadwood" om ett nybyggarsamhälle i vilda västern. Jag slogs återigen av samma tanke: "Varför kan vi inte göra sådan här dramatik i Sverige?" I serien talas ett ålderdomligt språk (svordomar undantagna) med ganska krystade men välformulerade repliker - borde passa svenskan. Iscensättandet är närmast finskt plågsamt med en nordisk naturalism där man kryper såväl innanför kläderna som upp i kroppsöppningar på människorna - smäckrätt för nordiska tolkare. Mustigheten står inte Paasalinna efter och smärtan hos många figurer upplevs som Bergmanskt eller Norenskt plågsam. Likt förbannat görs denna seria av KOMMERSIELLA AMERIKANER och inte av oss! Serien kunde ju för helvete ha handlat om Västernorrland lika väl som om Dakota Territory.
Vad är det med oss?
Jag jämför med de upphaussade filmerna på Stieg Larssons böcker. Missförstå mig inte - jag tycker att dessa filmer är riktigt bra men de kommer inte i närheten av Deadwood, särskilt inte när det gäller skådespeleri, foto och replikskifte. Noomi Klein - nej, Rapace menar jag förstås - må vara porträttlik Lisbet Salander men många repliker levereras enligt min mening med samma inlevelse som korv på en sibyllamack.
It simply won't do!
Nyss var jag nära att dö, men innan jag verkligen gör det skulle jag förbanne mig gärna vilja delta i ett projekt för skärmen där man satsar på hantverket.
Lustig hur idéer kan tränga sig på. Under min sista natt på sjukhuset vaknade jag plötsligt vid halv två med en helt färdig idé om hur Gobrugda och Malek Mangus ska förhålla sig till varandra i denna andra del av berättelsen. Förhållandets möjligheter och komplikationer är något som jag vridit och vänt på men som jag för närvarande inte direkt hade i tankarna. Lösningen inte bara erbjöd sig som idé utan levererades nu som en färdig scen där deras mellanhavanden direkt kan avgöras. Jag tror dessutom inte bara att den kan bli bra utan spännande men väntar med att skriva den till rätt plats i följden.
Problemet för de inblandade är ju följande:
Faktum: Vår sekt och alla våra bröder har blivit mördade av vår grundare Shagul som alla trodde var död.
Fråga 1: Vad gör jag nu? Malek Mangus är ensam och på flykt undan trakorierna som tror att han ligger bakom svavelvintern på Marjura. Gobrugda har sin horndemon och en stulen hand från Shagul men är dödssjuk efter förgiftningen.
Fråga 2: Vad tänker Shagul göra nu? Han har försökt döda mig / mina bröder en gång och brukar vara grundlig.
Fråga 3: Vad hade den andre överlevande med saken att göra när vi nu blir medvetna om varandra? Är han i maskopi med Shagul eller att lita på?
Delikat som ni förstår men nu alltså med en lösning!
På sjukhuset har man mycket tid och jag hann nästan se hela första säsongen av HBO-serien "Deadwood" om ett nybyggarsamhälle i vilda västern. Jag slogs återigen av samma tanke: "Varför kan vi inte göra sådan här dramatik i Sverige?" I serien talas ett ålderdomligt språk (svordomar undantagna) med ganska krystade men välformulerade repliker - borde passa svenskan. Iscensättandet är närmast finskt plågsamt med en nordisk naturalism där man kryper såväl innanför kläderna som upp i kroppsöppningar på människorna - smäckrätt för nordiska tolkare. Mustigheten står inte Paasalinna efter och smärtan hos många figurer upplevs som Bergmanskt eller Norenskt plågsam. Likt förbannat görs denna seria av KOMMERSIELLA AMERIKANER och inte av oss! Serien kunde ju för helvete ha handlat om Västernorrland lika väl som om Dakota Territory.
Vad är det med oss?
Jag jämför med de upphaussade filmerna på Stieg Larssons böcker. Missförstå mig inte - jag tycker att dessa filmer är riktigt bra men de kommer inte i närheten av Deadwood, särskilt inte när det gäller skådespeleri, foto och replikskifte. Noomi Klein - nej, Rapace menar jag förstås - må vara porträttlik Lisbet Salander men många repliker levereras enligt min mening med samma inlevelse som korv på en sibyllamack.
It simply won't do!
Nyss var jag nära att dö, men innan jag verkligen gör det skulle jag förbanne mig gärna vilja delta i ett projekt för skärmen där man satsar på hantverket.
måndag 5 oktober 2009
Mer spänning än jag behövde
Idag för två veckor sedan fick jag beskedet att jag har en tumör i buken. Ett antal undersökningar och sömnlösa nätter senare förefaller det hela vara lokalt begränsat och kirurgiskt demonterbart. Jag har därför gott hopp om att bli helt återställd inom kort sedan man plockat bort den bit rörledning som rostat. Redan nu på fredag åker jag in för operation men om allt går som tänkt ska jag kunna åka hem igen redan i början på nästa vecka. Jag kan av förklarliga skäl vara svår att nå tills dess även om hemmahuset är befolkat.
Som ni förstår har jag haft lite svårt att fokusera i väntan på detaljerade besked men ambitionen med skrivandet har på inget sätt minskat och jag tar datorn med mig på sjukhuset. Ni behöver inte beklaga eller tycka synd om mig men får gärna önska lycka till! På det hela taget är jag vid gott mod eftersom det kunde ha varit så mycket värre.
En lustig detalj är att såväl min läkare som maken till chefssköterskan jag träffat är gamla rollspelare så en del tid gick åt till diskussioner om mer väsentliga saker än sjukdomar.
Som ni förstår har jag haft lite svårt att fokusera i väntan på detaljerade besked men ambitionen med skrivandet har på inget sätt minskat och jag tar datorn med mig på sjukhuset. Ni behöver inte beklaga eller tycka synd om mig men får gärna önska lycka till! På det hela taget är jag vid gott mod eftersom det kunde ha varit så mycket värre.
En lustig detalj är att såväl min läkare som maken till chefssköterskan jag träffat är gamla rollspelare så en del tid gick åt till diskussioner om mer väsentliga saker än sjukdomar.
måndag 21 september 2009
Heja Kalle-Nisse! Slå'an på käften Ludwig!
Jag kämpar med en klurig scen i min bok och skulle behöva lite idéer om ni har några.
Situationen är följande:
Tid: Mer än hundra år före Svavelvinter.
Plats: Palatset Kraglinda nedom bergen utanför Fontra Cilor på Palamux.
Scen: Allas vår Shagul kommer hem efter en flerårig resa över tre kontinenter där slutmålet var profeten Golabags grav i Traxilmes violetta öknar på Soluna. Han skickades ut av sin "mästare" vars identitet jag för närvarande inte kan orda om, men har under resans gång fått uppfattningen att meningen med resan snarast var att röja honom ur vägen. Shaguls bror Shurgan, också lärjunge hos samma mästare, har på något mystiskt sätt försvunnit under Shaguls bortavaro vilket stärker trollkarlens misstro. Under resans gång har Shagul stärkts genom insikter och kunskaper från Traxilme och bland annat fått tag i den bok han använder för att fånga sitt namn i Svavelvinter.
Nu är han tillbaka för att göra upp med mästaren och de två står inför en allvarlig konfrontation med karaktären av en duell. Om jag skrev på en bok om Harry Potter så skulle kanske Shagul ha skickat en röd blixt ur sin stav med orden: "Lägg-dig-och-döus!" varpå mästaren hade kontrat med ett grönt fyrverkeri till ropet: "Inte-allsios!" Nu är detta emellertid inte Harry Potter utan jag vill göra något annat.
Förutsättningarna är följande: Trakoriens värld baseras som ni vet på "Det Höga Språket", dvs världen finns som begrepp och från dessa begrepp speglas själva tillvaron i analogi med Platons idélära. Shaguls mästare är trollkarl men i grunden språkfilosof (baserad på Ludwig Wittgenstein till karaktär och utseende). Eftersom världen är språk så har språkfilosofer stor reell makt genom att de kan manipulera begrepp och människors uppfattning av världen. Jag vill att striden mellan mästare och lärjunge ska spegla detta, dvs att de två dänger argument, tolkningsföreträden, motsägelser och anspelningar på varandra snarare än blixtar för att få den andra att tappa sin övertygelse och mentalt/konceptuellt ge upp striden.
Nu ska ju detta dramatiseras rent litterärt och den saken tar jag på mig men jag behöver användbara idéer och faktiska argument från strider som utkämpats i vår värld. Min tanke är att i scenen få en brytning mellan ett sofistikerat verbalt fäktande som kontrast till den fysiska realiteten under ett krogslagsmål. Striden börjar högt och förfaller senare till rena invektiv. Shagul är inte lika språkligt kunnig som sin mästare men har andra talanger och är mer av en magisk slugger. Han har dessutom fördelen av att redan från början vara inställd på kamp intill döden medan mästarens inledande attityd mest är: "Jaha, kommer du tillbaka ... Har du ätit frukost?"
Några idéer som jag lekt med:
* Ett tio minuters faktiskt gräl i Cambridge 1946 mellan Ludwig Wittgenstein och Karl Popper (därav delvis detta inläggs titel). Den underhållande boken "Wittgensteins Poker" handlar helt om detta gräl. Jag har läst den och kommer att använda nyckelscenen. Grejen är att mästaren ÄR Wittgenstein. Denne bytte under sin karriär helt filosofisk ståndpunkt varför man talar om WI respektive WII. Mästaren har inför Shaguls återkomst just kommit tills WII's slutsats att språkets formalia inte är grejen utan snarare hur det används av människor - dvs det Höga Språket får sin makt först i användningen. Han är distraherad av entusiasm inför sina nya idéer vid mötet.
* Moderna "härskartekniker" som går ut på att trycka till andras självförtroende och självuppfattning så att de självmant accepterar ett underläge. Detta borde vara användbart eftersom målet med trollkarlarnas strid är att få den andre att anse sig som förlorare. Jag bläddrar fn i en bok i ämnet.
* Nabokovs "Lolita". I slutet av romanen söker huvudpersonen och berättaren Humbert Humbert upp sin rival för att ta denne av daga. Detta är en mycket stark scen som spelar ut rivalens sofistikerade försök att prata bort angriparen som kontrast till scenens fysiska våld. Jag söker helt enkelt något liknande.
* Nietzsches stridbarhet. Shagul representerar N i förhållande till mästaren som den sofistikerade W och jag kommer att plocka några citat. (I boken representerar över huvud taget olika skolor och trollkarlar filosofier från vår värld. Ett tema helt enkelt.)
* Spelet Smickelbräde. Vad vi vet så skapades detta populära trakoriska spel för 800 år sedan av dolken Demens från Svavelvinter. En poäng i spelet är att tillkämpa sig rätten att bestämma reglerna - detta liknar mycket den aktuella striden där man kämpar om tolkningsföreträde.
* Liknande magiska maktkamper med begrepp har skildrats på annat håll, exempelvis i Disneyfilmen "Svärdet i stenen" och i Gaimans "Sandman". Jag ska kika på dessa igen.
* Andra filosofiska idéer som jag (även tidigare) snuddat vid och som kanske kan användas är: universaliestriden, Russells tekanna, Ockhams rakkniv, Schrödingers katt, existentiell ångest (dit man söker trycka motståndaren då). Eftersom jag arbetar mycket med tematik så ser jag det bara som en fördel att återanvända metaforer och idéer på ett något förändrat sätt.
Som synes ingen lätt knivighet. Vore det enkelt så skulle jag ju inte behöva fråga er. Kom gärna med vilda synpunkter och idéer eller användbara exempel från historiska akademiska gräl som har med tolkningsföreträde att göra. Själv älskar jag sådana här utmaningar.
Situationen är följande:
Tid: Mer än hundra år före Svavelvinter.
Plats: Palatset Kraglinda nedom bergen utanför Fontra Cilor på Palamux.
Scen: Allas vår Shagul kommer hem efter en flerårig resa över tre kontinenter där slutmålet var profeten Golabags grav i Traxilmes violetta öknar på Soluna. Han skickades ut av sin "mästare" vars identitet jag för närvarande inte kan orda om, men har under resans gång fått uppfattningen att meningen med resan snarast var att röja honom ur vägen. Shaguls bror Shurgan, också lärjunge hos samma mästare, har på något mystiskt sätt försvunnit under Shaguls bortavaro vilket stärker trollkarlens misstro. Under resans gång har Shagul stärkts genom insikter och kunskaper från Traxilme och bland annat fått tag i den bok han använder för att fånga sitt namn i Svavelvinter.
Nu är han tillbaka för att göra upp med mästaren och de två står inför en allvarlig konfrontation med karaktären av en duell. Om jag skrev på en bok om Harry Potter så skulle kanske Shagul ha skickat en röd blixt ur sin stav med orden: "Lägg-dig-och-döus!" varpå mästaren hade kontrat med ett grönt fyrverkeri till ropet: "Inte-allsios!" Nu är detta emellertid inte Harry Potter utan jag vill göra något annat.
Förutsättningarna är följande: Trakoriens värld baseras som ni vet på "Det Höga Språket", dvs världen finns som begrepp och från dessa begrepp speglas själva tillvaron i analogi med Platons idélära. Shaguls mästare är trollkarl men i grunden språkfilosof (baserad på Ludwig Wittgenstein till karaktär och utseende). Eftersom världen är språk så har språkfilosofer stor reell makt genom att de kan manipulera begrepp och människors uppfattning av världen. Jag vill att striden mellan mästare och lärjunge ska spegla detta, dvs att de två dänger argument, tolkningsföreträden, motsägelser och anspelningar på varandra snarare än blixtar för att få den andra att tappa sin övertygelse och mentalt/konceptuellt ge upp striden.
Nu ska ju detta dramatiseras rent litterärt och den saken tar jag på mig men jag behöver användbara idéer och faktiska argument från strider som utkämpats i vår värld. Min tanke är att i scenen få en brytning mellan ett sofistikerat verbalt fäktande som kontrast till den fysiska realiteten under ett krogslagsmål. Striden börjar högt och förfaller senare till rena invektiv. Shagul är inte lika språkligt kunnig som sin mästare men har andra talanger och är mer av en magisk slugger. Han har dessutom fördelen av att redan från början vara inställd på kamp intill döden medan mästarens inledande attityd mest är: "Jaha, kommer du tillbaka ... Har du ätit frukost?"
Några idéer som jag lekt med:
* Ett tio minuters faktiskt gräl i Cambridge 1946 mellan Ludwig Wittgenstein och Karl Popper (därav delvis detta inläggs titel). Den underhållande boken "Wittgensteins Poker" handlar helt om detta gräl. Jag har läst den och kommer att använda nyckelscenen. Grejen är att mästaren ÄR Wittgenstein. Denne bytte under sin karriär helt filosofisk ståndpunkt varför man talar om WI respektive WII. Mästaren har inför Shaguls återkomst just kommit tills WII's slutsats att språkets formalia inte är grejen utan snarare hur det används av människor - dvs det Höga Språket får sin makt först i användningen. Han är distraherad av entusiasm inför sina nya idéer vid mötet.
* Moderna "härskartekniker" som går ut på att trycka till andras självförtroende och självuppfattning så att de självmant accepterar ett underläge. Detta borde vara användbart eftersom målet med trollkarlarnas strid är att få den andre att anse sig som förlorare. Jag bläddrar fn i en bok i ämnet.
* Nabokovs "Lolita". I slutet av romanen söker huvudpersonen och berättaren Humbert Humbert upp sin rival för att ta denne av daga. Detta är en mycket stark scen som spelar ut rivalens sofistikerade försök att prata bort angriparen som kontrast till scenens fysiska våld. Jag söker helt enkelt något liknande.
* Nietzsches stridbarhet. Shagul representerar N i förhållande till mästaren som den sofistikerade W och jag kommer att plocka några citat. (I boken representerar över huvud taget olika skolor och trollkarlar filosofier från vår värld. Ett tema helt enkelt.)
* Spelet Smickelbräde. Vad vi vet så skapades detta populära trakoriska spel för 800 år sedan av dolken Demens från Svavelvinter. En poäng i spelet är att tillkämpa sig rätten att bestämma reglerna - detta liknar mycket den aktuella striden där man kämpar om tolkningsföreträde.
* Liknande magiska maktkamper med begrepp har skildrats på annat håll, exempelvis i Disneyfilmen "Svärdet i stenen" och i Gaimans "Sandman". Jag ska kika på dessa igen.
* Andra filosofiska idéer som jag (även tidigare) snuddat vid och som kanske kan användas är: universaliestriden, Russells tekanna, Ockhams rakkniv, Schrödingers katt, existentiell ångest (dit man söker trycka motståndaren då). Eftersom jag arbetar mycket med tematik så ser jag det bara som en fördel att återanvända metaforer och idéer på ett något förändrat sätt.
Som synes ingen lätt knivighet. Vore det enkelt så skulle jag ju inte behöva fråga er. Kom gärna med vilda synpunkter och idéer eller användbara exempel från historiska akademiska gräl som har med tolkningsföreträde att göra. Själv älskar jag sådana här utmaningar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
