tisdag 13 oktober 2009

Tillbaka i svenska selen

Efter diverse hälsovådligheter är jag alltså tillbaka hemma i skrivlyan igen. Operation med 20 cm ärr på fredag - en öl hemma på tisdag - säg sedan inget ont om den moderna medicinen. Nu kan det bli en smula vanskligt att verkligen sitta långa pass framför datorn men jag får använda mig av kladdlappar och stärkande promenader under en återanpassningstid.

Lustig hur idéer kan tränga sig på. Under min sista natt på sjukhuset vaknade jag plötsligt vid halv två med en helt färdig idé om hur Gobrugda och Malek Mangus ska förhålla sig till varandra i denna andra del av berättelsen. Förhållandets möjligheter och komplikationer är något som jag vridit och vänt på men som jag för närvarande inte direkt hade i tankarna. Lösningen inte bara erbjöd sig som idé utan levererades nu som en färdig scen där deras mellanhavanden direkt kan avgöras. Jag tror dessutom inte bara att den kan bli bra utan spännande men väntar med att skriva den till rätt plats i följden.

Problemet för de inblandade är ju följande:
Faktum: Vår sekt och alla våra bröder har blivit mördade av vår grundare Shagul som alla trodde var död.
Fråga 1: Vad gör jag nu? Malek Mangus är ensam och på flykt undan trakorierna som tror att han ligger bakom svavelvintern på Marjura. Gobrugda har sin horndemon och en stulen hand från Shagul men är dödssjuk efter förgiftningen.
Fråga 2: Vad tänker Shagul göra nu? Han har försökt döda mig / mina bröder en gång och brukar vara grundlig.
Fråga 3: Vad hade den andre överlevande med saken att göra när vi nu blir medvetna om varandra? Är han i maskopi med Shagul eller att lita på?
Delikat som ni förstår men nu alltså med en lösning!


På sjukhuset har man mycket tid och jag hann nästan se hela första säsongen av HBO-serien "Deadwood" om ett nybyggarsamhälle i vilda västern. Jag slogs återigen av samma tanke: "Varför kan vi inte göra sådan här dramatik i Sverige?" I serien talas ett ålderdomligt språk (svordomar undantagna) med ganska krystade men välformulerade repliker - borde passa svenskan. Iscensättandet är närmast finskt plågsamt med en nordisk naturalism där man kryper såväl innanför kläderna som upp i kroppsöppningar på människorna - smäckrätt för nordiska tolkare. Mustigheten står inte Paasalinna efter och smärtan hos många figurer upplevs som Bergmanskt eller Norenskt plågsam. Likt förbannat görs denna seria av KOMMERSIELLA AMERIKANER och inte av oss! Serien kunde ju för helvete ha handlat om Västernorrland lika väl som om Dakota Territory.

Vad är det med oss?

Jag jämför med de upphaussade filmerna på Stieg Larssons böcker. Missförstå mig inte - jag tycker att dessa filmer är riktigt bra men de kommer inte i närheten av Deadwood, särskilt inte när det gäller skådespeleri, foto och replikskifte. Noomi Klein - nej, Rapace menar jag förstås - må vara porträttlik Lisbet Salander men många repliker levereras enligt min mening med samma inlevelse som korv på en sibyllamack.
It simply won't do!

Nyss var jag nära att dö, men innan jag verkligen gör det skulle jag förbanne mig gärna vilja delta i ett projekt för skärmen där man satsar på hantverket.

11 kommentarer:

Brynolf sa...

Det vore det förbannat trevligt om du gjorde. Välkommen tillbaka!

Robin sa...

De två överlevandes öde är något jag faktiskt mycket funderat på och jag är verkligen nyfiken över hur du ska lösa det!

Angående Deadwood: Jag tycker att det är konstigt att vi har en hel här med arbetarförfattare med smärtsam realism i vårt kulturella bagage, men bara polisfilm fastnar på negativen.
Ett projekt jag drömt om länge är en filmatisering av Jan Fridegårds "Trägudars land" – härlig realistisk vikingafilm utan krusiduller. Mycket svordomar, utländska slavar och ångest. Guldpalmen direkt.

Det är förbannat bra att ha dig tebax! Jag lovat att ge dig en bunt flerfärgade post-its i hemflyttningspresent.

Robin

Henke sa...

När du nämnde välformulerade repliker gick tankarna genast till svidande replikskiften i Bergmans filmer och främst mellan Gunnar Björnstrand och hans motspelare.

Jämför man dessa dialoger med hypead svensk kriminalfilm så ligger de inte i samma division... knappt i samma sport.

Erik Granström sa...

>Henrik

Sant, sant. Jag såg nyss om "Sommarnattens leende". Replikskiftena mellan Björnstrand och Kulle är blixtrande. Nog skulle vi kunna skriva sådant även idag?

Erik Granström sa...

Erns-Hugo Järegård är därtill min personliga favorit när det gäller repliker men alla dessa giganter är ju döda.

Min favoritkaraktär i Deadwood så här långt är nog: Doc Cochran. (Håller ni inte med om att denna scen borde ha varit svensk?)

Om jag inte misstar mig så är detta samma skådespelare som gjorde den ungen mannen som tog livet av sig i Gökboet.

Birkebeineren sa...

Frisk og rask, som det heter på norsk?

Godt å høre!

Martin Lagnerö sa...

Aha, kan vi alltså se fram emot en filmatisering av Svavelvinter? :)

Henke sa...

>Erik

Såg faktiskt själv den härom veckan och slogs av just det du beskriver. En minst lika nedlåtande Björnstrand hittar man i Nattvardsgästerna men även i Kvinnors väntan, Ansiktet, Gycklarnas Afton och En lektion i kärlek...

Kan nästan se lite Björnstrand i Malek Mangus kallsinta uppläxning av Rumperlak gällande sjukstugans försvunna patienter.

Birkebeineren sa...

Kolla in den här rollbesättningen:

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=20889#20889

Nils L sa...

"Varför kan vi inte göra sådan här dramatik i Sverige?"

Det svenska filmetablissemanget har en märklig besätthet av att gång på gång på gång skildra medelklassäktenskap i sönderfall.

Mitt tips är att du översätter Svavelvinter till engelska och låter britter filma den. Michael Kitchen skulle bli en bra Shagul. :-)

Erik Granström sa...

>Nils

Vad gäller medelklassäktenskap i sönderfall så hänvisar jag bara till "Who's afraid of Virginia Woolf" - en njutning vad gäller dialog och skådespeleri. Nej, vi har helt enkelt ingen ursäkt att inte prestera men i övrigt håller jag med.