torsdag 15 oktober 2009

The Fontra Cilor Fight Club

Det här inlägget hakar på mitt tidigare "Heja Kalle-Nisse ...", dvs diskussionen om hur striden mellan Shagul och hans mästare ska genomföras och framställas i boken. Jag gör emellertid ett nytt inlägg eftersom jag fick en ny idé när jag läste om filmen Fight Club och det brukar vara svårt att orientera sig i gamla trådar.

Alltså: Psykoanalys!
Min fråga är om man kunde använda Freuds gamla modell med detet, jaget och överjaget i framställningen? Observera att jag inte är intresserad av huruvida modellen har med verkligheten att skaffa eller ej utan bara om den är litterärt användbar i detta fall.

Såsom jag förstår modellen så ser den en vuxen människas personlighet som uppdelad i tre delar. Man kan likna det vid en ryttare som tränar hoppning på en ridbana.
"Detet" = hästen som vill eller inte vill göra saker av lust eller olust. Den är stark men kan inte resonera eller se saker utifrån.
"Överjaget" = den stränge läraren som står bredvid och säger hur ryttaren borde ha gjort.
"Jaget" = ryttaren som försöker hitta kompromisser mellan hästen och läraren samtidigt som hon ser och förstår de praktiska svårigheterna och försöker ta hänsyn till realiteter, exempelvis hindren eller att ekipaget snart kommer att springa in i planket om inte hästen saktar av.
Ibland fungerar samarbetet mellan de tre men ibland går det rent åt fanders vilket alla vet som ridit.

Detet är drifts- och impulsstyrt, jaget är praktiskt lagt och överjaget är moralistiskt orubbligt. Överjagets funktion beskrivs av Freud som samhällets moraliska krav, faderns förtryck genom skuld och besvikelse. En psykopat kan ha ett starkt det och jag, men saknar överjagets kontrollmekanism.

Min tanke var nu att man kunde se och behandla Shaguls mästare som Shaguls överjag. Grejen med Shagul är ju att han inte är beroende av eller tar hänsyn till andra. Han är, och har heller inte rationell anledning att sluta vara, psykopat - ungefär som ett modernt storbolag alltså. För att befria sig från de sista resterna av moralisk hämning måste alltså Shagul komma hem och göra slut på överjaget - fadern - läraren - mästaren. Det blir helt enkelt ett psykologiskt nödvändigt karriärsteg. Fördelen med denna syn blir att man kan basera dialog och handling i texten på den inre psykologiska strid som alla känner igen. Det utesluter dessutom inte andra fyrverkerier runt om, jag söker som i det tidigare inlägget bara den rätta grundmodellen för striden.

Tagning 2

För att vrida Freuds modell ytterligare ett snäpp: Kunde man tillämpa den på ALLA trollkarlars brottning med magiska krafter oavsett inriktning?

Hästen/detet = de magiska krafterna
Ryttaren/jaget = magikern
Läraren/överjaget = från början alltid en faktisk lärare som lika alltid måste ersättas för att magikern ska fullbordas i sin roll.

Skillnaden mellan en präst och en trollkarl skulle då vara att prästens överjag utgörs av guddomens moraliska regler medan trollkarlen istället bekänner sig till någon icke-gudomlig, gärna egoistiskt inriktad, kodex. Överjaget måste dock finnas såvida trollkarlen inte ska bli en fullständig anomali (vilket i sig är ett intressant uppslag). Avsaknad av överjag = en varelse utan förhållningssätt till omvärlden. Om överjagets roll helt kan erövras av jaget närmar man sig istället Nietzsches övermänniska och det är dit Shagul strävar. Nietzsches "der Wille zur Macht" (viljan till makt) skulle då vara strävan att kontrollera sina egna preferenser via överjaget.

Shit! Vad tror ni om detta?

Kopplingen till Fight Club är förresten att filmens Tyler Durden (Brad Pitt) just ÄR den namnlöse huvudpersonens (Edward Norton) inbillade överjag (slarvigt skrivet av mig - Durden är förstås inte överjaget som påpekas. Det får stå kvar ändå eftersom det kommenterats) . Skillnaden blir att i boken existerar överjaget som en faktisk person. Dessutom är Shaguls kamp som sagt helt rationell med tanke på omständigheterna.

14 kommentarer:

Mats Å. sa...

Jag gillar verkligen idén. Det ger ju ett klockrent motiv för Shagul att försöka bli kvitt sin lärare. Metoden kan mycket väl följa den tidigare tråden om en språklig strid. Jag tänker mig att magin en magiker utövar är intimt sammankopplad med den världsbild hon har, och de begrepp hon använder för att beskriva den (begreppen och världsbilden kan skiljas från varann).

För att forma riktigt stark och oberoende magi, dvs ny magi, måste varje magiker skaffa sig, åtminstone en egen dialekt av de begrepp och det språk som beskriver världsbilden. Enligt den liknelsen är Shagul på väg att skapa sin egen begreppsvärld oberoende av mästaren (och till och med gudarna så småningom??). Frö att få till det måste mästarens medvetande slockna. Kanske är de mentalt sammanlänkade på något sätt. T. ex. kan de ju ha ett eget kraftfullt begrepp – ett begrepp med stort B - gemensamt. För att kunna vidareutveckla Begreppet till något riktigt kraftfullt så måste Shagul bli ensam om det. Inget annat medvetande på Altor får konkurrera, eller smitta det.

Detta med hur världsbilden styr våra observationer tycker jag är intressant. Har ni t.ex. funderat på varför det blir flera ringar på vattnet när man kastar i en sten istället för en enda ring. Det hade inte jag innan jag läste om dispersion av vattenvågor.

Erik Granström sa...

>Mats Å

Kunde man rörande ditt stora BEGREPP tänka sig att Shagul inte äger sin egen höga runa fullt ut innan han kastat ut andras inflytande över den, dvs mästarens grepp om hans överjag? Han måste alltså rent konkret erövra de sista penselstrecken från mästaren genom att besegra denne. Observera att detta är innan Shagul har lärt sig skriva in runan i gudaboken vilken han just plockat upp i Traxilme. Vad det nu handlar om är självständighet "på jorden".

Olle sa...

Cool idé. Måste läsa din roman, sitter själv och slipar på en måttligt seriös fantasynovell i svenskt 1600-tal.

Appropå Fight Club: Tyler Durden (Brad Pitt) är nog inte överjaget i sammanhanget. Snarare är det huvudpersonens överjag = kulturella normer som förträngt Brad Pitts anti-sociala och kriminella tendenser, tills det att Detet (Brad) slutligen spränger gränserna.

Anyway, en tanke kan vara att olika besvärjelser påverkar psyket på olika sätt, ex. att vissa typer av magiker förlorar Detet. Andra får ett försvagat Jag, vilket leder till polära strider mellan Detet och Överjaget. Eller att Detet eller Överjaget ockuperas av ett självständigt magiskt psykiskt väsen.

Som sagt, mycket intressant idé!

eli sa...

Kan man tänka sig att Shaguls sanna namn (alltså runan) är hans överjag? Detta representerar ju i någon mening vad han "borde" vara (i Berättarnas ögon). Shagul gör uppror mot detta överjag och erövrar det. (Jämför Silvia Miranda, som har förlorat åtminstone delar av sitt överjag och desperat letar efter något som kan ersätta det).

Möjlig vidareutveckling på samma spår:

En egenskap hos Shaguls överjag/runa är kanske att han är mästarens lärling? Mästaren, som kan manipulera det höga språket, inser detta och känner sig inte hotad, för i sin excellenta förmåga att förstå det Höga språket så ser han hela tiden lärlingen Shagul. Han inser inte att Shagul har cojones nog att göra det omöjliga - att istället för att nöja sig med att manipulera befintliga begrepp (som mästaren) så är hans mål att erövra själva begreppen - speciellt sitt eget, och därmed omdefiniera sig själv från lärling till mästare.

Erik Granström sa...

Bra idéer, Eli. Jag ska fundera på hur detta skulle kunna omsättas i läsvärd text.

För den intresserade förs en diskussion om bloggposten också på denna länk:

http://www.rollspel.nu/forum/ubbthreads.php/topics/665916.html#Post665916

Johan_L sa...

Jag tänker mig att Shagul vill undertrycka både överjaget och detet. Han vill å ena sidan inte hämmas av några kulturella uppfattningar om skam, skuld eller ansvar, men han vill inte heller drivas av sitt omedvetna, mer än vad han vill drivas av Berättarnas nycker. Rationalitet, självkontroll, amoralism och måttlös individualism är nyckelorden.

Detta påminner mig om att ett av sätten som nämns i Den Femte Konfluxen om hur man kan få Shagul tillfälligt ur balans - att utsätta honom för Didra Damagi för påminna honom om prinsessan Elmesum. Med ovanståennde resonemang skulle det vara att slå upp en spricka till hans nedtryckta undermedvetna.

Det skulle inte förvåna mig alls om Shaguls underjag utvecklats till närmast en egen person under den mycket långa tiden av stenhård kontroll.

Nietzshe-kopplingen är särskilt intressant, eftersom Nietzsche (tillsammans med Wagner) med viss rätt kan sägas vara föregångare till Freud vad gällar tankarna kring det undermedvetna. Shagul själv skulle sannolikt ha mer til övers för Adler än Freud. Adler själv var starkt influerad av Freud, och fokuserade mycket på makt.

Hmm... helt annan sak apropå Shaguls läromästare. Om han baseras på den senare Wittgenstein kommer han att lägga mycket fokus på språkets och handlingarnas sociala dimensioner. Detta borde vara världsfrämmande för Shagul - bara tanken på att hans språk och medvetande måste sättas in i en social kontext för att förstås! Att han på ett fundamentalt sätt skulle vara beroende av andra varelser! Shagul köper nog inte Wittgensteins privatspråksargument, t.ex.

(Not: Det freudianska resonemanget ovan ska inte tolkas som att jag inte tycker att Freuds psykoanalys är pseudo-vetenskapligt babbel. Men det har inget med den här saken att göra.)

eli sa...

Det här är i och för sig en tangent, men jag kom att tänka på fabeln om skorpionen och grodan i anslutning till Shagul (som ju alltså får representera skorpionen). Visar denna fabel på Shaguls sanna natur? Eller på den natur som han vill övervinna? Eller är det månne en allegori över förhållandet mellan Shagul och Rhabdo Rhana?

Henrik sa...

eli, lustigt att du nämner detta. Det är lite den kopplingen jag försökt få till (mellan Shagul och RhabdoRana) i min kampanj.

http://erebaltor.blogg.se/2008/august/i-riket-dar-allt-tar-slut.html

”Druidernas dagar var ändå räknade” avbröt han. ”Varför kan man undra? Varför dräptes den försvarslösa sekten vars enda plikt var att vakta isen? Vad kan de möjligen åstadkommit för att dra sådan olycka över sig? Kanske som skorpionen stack grodan halvvägs över den blåsiga sjön så de båda gick död till mötes? Kanske var det bara en del i naturens gång…”

Erik Granström sa...

> eli, henrik

Ett mycket bra uppslag eftersom vi ju har skorpionen och grodan. Jag har nog hört fabeln någon gång men inte tänkt på den i detta sammanhang. Måste absolut väva in den någonstans - kanske när trollkarlens dominans över sekten börjar avslöjas - för vad är detta annat än skorpionen som rider grodan?

Ni vet väl att Shagul betyder Skorpionen - dvs att det inte bara är en liknelse. Jag har just skrivit ner hur han gavs detta namn i barndomen även om han ursprungligen kallades diminutivformen Shigela - den lille skorpionen. Det är ingen vacker historia kan jag försäkra.

Som kuriosa kan jag berätta att Shigela/Shagul kommer av Shigella - dysenteribakterien. Jag har arbetat som bakteriolog.

Erik Granström sa...

... dysenteribakterien orsakar för övrigt sjukdom via giftet Shigatoxin vilket ju passar med skorpionen/Shagul som giftmördare.

Erik Granström sa...

> Mats Å, Olle, eli, Johan L

bara så att ni vet så har jag inkorporerat bitar av era idéer i mitt skrivande. Ni har varit till stor hjälp! Det känns som om jag börjar få fason på kapitlet.

Henrik sa...

Erik,
Kände till hans namn skorpionen. Det var därifrån jag fick just "grodan och skorpionen" (shagul och rhabdorana) att passa in i min kampanj. Utdraget utspelar ju sig när en av spelarna möter en Shagulklon vid floden i dödsriket och klonen hånar den för tillfället oförstående rollpersonen med denna strof.

Kan det även finnas en koppling i Shaguls namn (bakterie som skapar sjukdom) och den variant i "Femte Konfluxen" äventyret där han släpper lös sjukdomen maskpest om han dominerar konfluxen?

Erik Granström sa...

Mästaren är nu besegrad liksom hans husdemon. Återstår lite efterstädning innan kapitlet kan avslutas. Sedan: Ziddisbar.

Blogger sa...

DreamHost is definitely the best website hosting company with plans for all of your hosting requirments.