Sex, Soul and The order of Egression

 

I've recently read two books, that to my surprise and delight held unexpected similarities although they at a first glance seemed to be very unrelated:

The Soul of Sex, by Thomas Moore (1998)

and 

The Marriage between Heaven and Hell, by William Blake (1793)

Moore is a psychotherapist, theologian and former monk, who with his book aims to do away with the concept of soul and body being different things, one good – one bad, one elevated – the other base, etc. He suggests that we can only live a full human life if we care for both, respecting bodily pleasures while placing these in a wider context. It's a very rewarding book to read, and I especially liked Moore's historical examples (among these, I find the etymology of the word ”fascination” hilarious: it stems from ”fascinum” – penis-shaped talismans carried by the Romans.)

Sensation can not be separated from imagination. We are always living in a story, always surrounded by images, and always percieving with imagination.

Blake's book basically says the same thing, illustrated in Blake's unique style, wanting to do away with the separation of soul and body, referred to as ”reason” and ”energy”, the former represented by anemic angels and the latter by passionately roaring devils. That is, he wants the two to marry:

Man has no Body distinct from his soul; for that called Body is a portion of a Soul discerned by the five senses, the chief inlets of Soul in this age.

 

In Ravenland

Apart from taking a personal interest in both books, I find them useful for the Ravenland novel I'm currently writing. My protagonist is a doula of The order of Egression, a bunch of people helping the restless dead to actually die in the name of the mysterious Nightwatcher God*. Books like the two mentioned help me flesh out the egressors' beliefs and hopefully make them more plausible. The Nightwatcher is a god of transition, of passages from one stage to the next – and not only life to death. He watches over opposites and the merging of these, since they are actually considered one. As Blake puts it:

Without contraries is no progression. Attraction and repulsion, Reason and Energy, Love and Hate, are necessary to human existance.

Enantiodromia was Carl Jungs name for when one extreme flips into what seems to be its opposite, but which is actually its yin-yang-ish complement. This I learned from Moores book.

To me, Nietzsche's attraction to passion and acceptance of both body and soul – good and bad experiences, hoovers over these waters. Now, I don't agree with everything that Nietzsche says, nor with Blake, Jung or Moore, but they are all inspiring – on a personal level and especially for writing fantasy novels.

* The Nightwatcher's name in Swedish would correctly translate into ”Being the Night”, which I find far cooler.

 

Herodotos idag

Jag har just läst klart Herodotos Historia, skriven åren runt 450 f.kr. Herodotes reste omkring i Medelhavet och skrev ner det som folk berättade för honom, utan att egentligen hävda att det han skrev var sant. Tvärtom så redovisar han ofta olika uppfattningar om samma sak, och berättar vilken av versionerna han själv håller för sannolik. Framställningen är lättläst och intressant och med några få undantag fri från uppenbara fantasier av den typ man ofta ser i mer sentida reseskildringar.

Hos Herodotos kan man bland annat läsa om hur spartanerna höll stånd mot perserna vid Termopyle. Mitt främsta skäl att läsa boken var dock att Herodotos ingående beskriver skyterna, ett ryttarfolk som höll till på de asiatiska stäpperna. Jag använder skyterna som förebild för aslenerna i den spelmodul jag nu ska påbörja för rollspelet Svärdets sång.

Mitt dominerande intryck av Herodotos historia är en värld som vadar i blod. Här betyder en enskild människa ingenting om han inte (det är nästan alltid en han) är härskare eller hjälte, helst bådadera. Krig är en manlig dygd och ett tillstånd att föredra framför fred. Det stilla livet som bonde eller hantverkare är föraktfullt. När Babylon står inför persisk belägring, får babylonierna (männen) välja var sin favorithustru varefter övriga hustrur stryps för att spara på maten – detta alltså innan belägringen ens har börjat. Perserna offrar i sin tur tusentals lojala, men ”sämre” soldater genom svek för att vinna taktiska fördelar. Etc.


Någonstans mellan Herodotos tid och vår egen, uppstod tanken att den enskilda människan besitter ett värde och inte bara har skyldigheter utan även rättigheter. Kristendomen och liberalismen bidrog utan tvivel till detta liksom många andra läror. Det beklämmande är att synen på den enskilda människans värde förefaller att erodera här och nu medan vi framlever vår dagliga och fortfarande ganska fridsamma tillvaro. Det fnyses föraktfullt varm luft ur tomma huvuden åt rätt, demokrati och fred, nu senast av president Trump, när han hotar med krigshandlingar som utgjort brott mot internationell folkrätt sedan 1899.

Till slutkapitlen av Herodotos läste jag också ett par akademiska artiklar skrivna av teologen och universitetsprofessorn Ryan LaMothe. LaMothe talar om övergångssubjekt – fantasivarelser som barn skapar och interagerar med för att lära sig förstå och interagera som självständiga personer bland andra självständiga personer. Tigern Hobbe i serien Kalle och Hobbe är ett exempel på ett övergångssubjekt. Till skillnad från psykologen Winnicotts övergångsobjekt, dvs snuttefiltar och liknande, så överges inte övergångssubjekten när vi blir vuxna, utan de blir en del av vår kulturella och sociala kontext. Genom dem lär vi oss att se oss själva och andra som fristående individer, en förutsättning för respekt, förståelse för avvikande åsikter, rättvisa och förmodligen demokrati i modern bemärkelse. Övergångssubjekten utgör därmed ett värn mot barbariet – psykoanalytikern Ludvig Igra skrev i sin bok ”Den tunna hinnan” att avhumanisering är en förutsättning för folkmord.

Trump hade förmodligen aldrig någon låtsaskompis.

De dödas ö

Arnold Böcklin 1901

Jag har länge fascinerats av Böcklins mycket kontemplativa, men samtidigt lite kitschiga målning De dödas ö. Den finns i sex versioner varav den avbildade är konstnärens slutgiltiga. Enligt författaren Vladimir Nabokov hängde en reproduktion av målningen i varje hem i Berlin under trettiotalet och Hitler ska personligen ha köpt version tre. Jag förmodar att den svulstiga romantiken i tavlan lockade honom.

Faktiskt ger mig tavlan inspiration till två kommande skrivuppgifter: dels uppföljaren till romanen jag just nu skriver, vilken jag funderat på att parallellt skriva som teaterpjäs, dels fortsättningen på spelet Forbidden Lands, där åtta svartklädda män under tystnad kommer roende från havet i öster, från samma håll som människorna anlände till Ravland tolvhundra år tidigare, med en berättelse som vänder allt till något annat.

Det som förnyade mitt intresse var att jag för första gången hörde Rachmaninovs symfoniska dikt till tavlan. Där låter kompositören roddaren Charons årtag speglas av ett tema i 5/8-dels takt som blir väldigt suggestivt och tydligt. Det slog mig att Olle Adolphson använt samma udda takt för att beskriva rodd i sin sång Ro hemåt. Jag misstänker att Adolphson hört Rachmaninovs verk och inspirerats han också. Döm själva!

Tarot i Trakorien

Podden "Vi spelar rollspel" gjorde ett liveframträdande på Gothcon häromveckan och körde där ett drömskt scenario som utspelade sig på Värdshuset Felirota. Någon undrade varifrån miljön hade hämtats och därför tänkte jag förklara det.

Jag har länge varit förtjust i tarotkortleken, ni vet den traditionella spåkortlek som finns belagd från 1300-talet i Europa men som sannolikt har äldre anor i mamlukernas sultanat i Egypten och ursprungligen i Kina. Tarotkortleken består av arcana minor: fyra sviter om fjorton kort vardera, vilka motsvarar nutidens spader, hjärter, ruter och klöver, samt arcana major: tjugotvå unika trumfkort, och det är dessa som verkligen sätter fantasin i rörelse.

Nu tror jag personligen inte på spådomar, men tycker ändå att tarotkortleken presenterar en fantasieggande kavalkad, liksom jag kan uppskatta astrologins sammanställning av tolv personlighetstyper utan att för den skull tro på astrologi. Några av tarotkorten har jag använt i mina böcker:

0. Narren
Narren finns kvar som jokern i vår nutida kortlek. Min första kontakt med tarotkortleken var i själva verket genom 80-tals-dataspelet "The Fools Errand", där man spelade sig genom korten vilket jag inte begrep förrän efter ett bra tag och då blev väldigt nyfiken. Jag minns fortfarande ett besök på Vattumannens bokhandel i Stockholm där jag letade efter den mest ursprungliga tarotkortleken och blev svarslös när expediten ville sälja en en kortlek med att "den har väldigt stark känsla utåt". Narren representerar inte en dumskalle utan snarare barnet – den nyfikne, okunnige och därför dåraktige. I böckerna representeras han av homunkeln – den klon som odlats fram från Shaguls hand.

1. Trollkarlen
Trollkarlar finns det ju gott om i Trakorien och det mest intressanta med kortet är nog att magikern på bilden har en ouroboros runt midjan – en orm som biter sig själv i svansen – samt de fyra elementen på sitt bord.

10. Lyckans hjul
Detta kort visar lyckans hjul med varelser som antingen triumferar på toppen, kläms under eller är på ned- eller uppväg. Värdshuset Felirotas namn kommer just av "Lyckans hjul" och hjulet finns beskrivet rent fysiskt i motsvarande kapitel i Slaktare små. Jag har också hämtat inspiration från Carmina Buranas "O fortuna", vars text beskriver just den flyktiga lyckan.

12. Den hängde mannen
Mannen på kortet hänger i sitt högra ben med händerna bundna bakom ryggen. Han ser inte plågad ut och kortet symboliserar heller inte något straff utan en prövning för att finna insikt – varför inte enligt DiFolternas devis att "rening bara kan nås genom lidande"? När Didra och hennes kumpaner hittar Uroboren i palatset Kraglinda nedom bergen i Slaktare små, så hänger han just som på kortet och har också nått insikter genom sin långa prövning.

13. Döden
Bilden visar döden i form av ett skelett som leder bort avlidna av alla samhällsklasser – inte olikt den dödsdans man ofta ser på medeltida bilder och som återkommer exempelvis i Bergmans "Det sjunde inseglet". Jag har inte använt motivet direkt i böckerna, men däremot i bardens Shopachinkas sång "Gúttura för ett rykande slagfält" – en text jag skrivit till Christian Älvestams kommande Svavelvinterplatta.

14. Tålamod
Bilden visar en ängel som häller vätska från ett kärl till ett annat för att öva tålamod och inte spilla. Den äldste Shagul-klonen i crurernas stad Fari-Nhata ägnar sig just åt denna övning för att lugna sig och vinna koncentration.

16. Tornet
"Det fallande tornets runa" nämns vid några tillfällen i böckerna. Malek Mangus ställer bland annat sina fingrar enligt detta tecken för att locka fram en mus i Svavelvinter. Kortet symboliserar hur det gamla och förstockade krossas för att ge plats åt det nya – en syssla som jag givit drakarna i böckernas värld. Mycket spännande är att jag hittade på "runan för fallande torn" INNAN jag såg tarotkortleken och är ganska säker på att jag inte påverkats. Jag blev därför paff när jag såg att det faktiskt fanns ett sådant kort och håller därför detta kort som "mitt".

20. Domens dag
Jag har försökt hålla mig borta från kristen symbolik i Trakorien, men detta kort, som visar hur de döda kliver ur sina gravar, liknar mycket en gravplats i Fari-Nhata som besöks i den kommande romanen Vanderland. Förklaringen är att jag inspirerats av Gustave Dorés kopparstick till Dantes Divina Commedia. Mannen nere i graven är den florentinske ädlingen Farinata degli Uberti, som Dante placerade i inferno som kättare. Farinata har fått ge namn åt crurernas stad.


Flera av de andra korten har också lämnat inspiration till Trakorien, men den får ni snoka rätt på själva!

Tapestry

Jag hörde en av mina gamla favoritsånger idag, Tapestry på skivan med samma namn av Carol King. När jag verkligen lyssnade på texten insåg jag hur mycket sången påverkat mitt skrivande: Bildväven som ändrar sig, visar hela världen och våra liv i berättelser och sedan faller sönder finns där. Stroferna om främlingen i sin mångfärgade kläder som söker något utan att veta vad, sträcker sig efter något gyllene utan att nå det, måste vara Uroboren som sedan sätter sig på en sten vid dödsrikets flod. Det finns många fler anspelningar som jag inte riktigt kan berätta om innan ni läst sista boken i serien. Carol King använder den sortens allitteration i texten som jag själv är mycket förtjust i och som rikligt förekommer i äldre nordisk diktning. Samma melankoliska underton finns också hela tiden med.

Förslag: Just när ni läst ut Vanderland, sätt då på sången Tapestry och lyssna till texten som en slags eftertext till serien.



Tapestry
Carol King

My life has been a tapestry of rich and royal hue
An everlasting vision of the ever-changing view
A wondrous, woven magic in bits of blue and gold
A tapestry to feel and see, impossible to hold

Once amid the soft silver sadness in the sky
There came a man of fortune, a drifter passing by
He wore a torn and tattered cloth around his leathered hide
And a coat of many colors, yellow-green on either side

He moved with some uncertainty, as if he didn't know
Just what he was there for, or where he ought to go
Once he reached for something golden hanging from a tree
And his hand came down empty

Soon within my tapestry along the rutted road
He sat down on a river rock and turned into a toad
It seemed that he had fallen into someone's wicked spell
And I wept to see him suffer, though I didn't know him well

As I watched in sorrow, there suddenly appeared
A figure gray and ghostly beneath a flowing beard
In times of deepest darkness, I've seen him dressed in black
Now my tapestry's unraveling - he's come to take me back
He's come to take me back

Inkompetens som inspiration

Jag är inget vidare på grammatik, eller rättare sagt tycker jag mig ha en ganska bra känsla för grammatik utan att kunna förklara vad jag håller på med. Ibland läser jag om modus och konjunktiv och hjälpverb för att ganska snart åter glömma vilket begrepp som var vilket. Sådan påläsning är inte bara försök att vinna bildning utan jag tycker att det är roligt att läsa om språkliga knivigheter, exempelvis i "Språkriktighetsboken" som tar upp luriga exempel. Jag och min förläggare Ola Wallin hade exempelvis en diskussion inför romanen Vredesverk om huruvida det heter "kejsarinna Heneguya" i analogi med "drottning Aurora", eller "kejsarinnan Heneguya" i analogi med "prinsessan Kunigunda".

Igår funderade jag och min redaktör Axel Henriksson över följande mening: 
"Ramilard går med tunga steg fram till divanen, lämnar bara med tvekan portalens fasthet, som fruktade han dyka ner i ett vatten där han inte förmår andas.”

Axel undrade om inte alla meningens verb borde stå i presens:
 "Ramilard går med tunga steg fram till divanen, lämnar bara med tvekan portalens fasthet, som fruktar han dyka ner i ett vatten där han inte förmår andas.”

 Ingen av oss var säker, men språksyntalden Johan Jönsson kom till vår räddning genom att påpeka att preterium (dåtidsform) kan användas modalt, dvs uttrycka önskan eller osäkerhet tillsammans med presens. Han gav exempel från Stig Dagerman och Vilhelm Moberg, i vars sällskap jag gärna stannar.


När jag sedan skulle sova på kvällen fick jag en idé: Ni känner till Voight-Kampff testen för att hitta replikanter i "Blade Runner" och ordet "Schibbolet" som avslöjar varifrån man kommer. Antag att vi vill hitta odjur som lever mitt ibland oss och blir flera hundra år gamla – vampyrer till exempel. Antag att dessa vampyrer förmår lära moderna vanor och hänga med samtidens utveckling, men att de har svårare att lära bort det gamla. Man kunde då avslöja dem genom språktester som lägger in gamla former bland nya för att se om de reagerar. Bara en tanke som jag kanske omsätter någon gång ...

Grotebelia och Demens

Se här en purfärsk bild av Daniel Falck föreställande Grotebelia och dolken Demens sedan de utmanat Robur Rödvad på smickelbräde i romanen Svavelvinter.

Förebilden till Grotebelia är ett gammalt foto på min yngsta dotter Maja. Hon är också min egen förebild till Grotebelia i romanerna. Maja klämde dit Like nr 1500 på Fria ligans Facebook-sida och som belöning föreslog jag denna bild till spelets nya världsbok som kommer i november. Ligan köpte idén och bilden blev riktigt bra tycker jag.

Demens baseras på en 4000 år gammal statyett från Sumer.

Porträtt av Shagul

Någon undrade hur förebilden till Shagul i böckerna ser ut och jag hittade faktiskt ingen bild av honom här på bloggen så jag gör ett extrainlägg.

Ansiktet är en rekonstruktion av Harwa, en 3000 år gammal mumie, som givits nytt kött tack vare egyptiska muséet i Turin. Jag föll för honom så snart jag såg bilden för flera år sedan och tänkte att detta är definitivt Shagul. Jag gillar kombinationen av kraft och obehaglighet som passar väl med Shaguls personlighet. Bland annat denna bild skickade jag till Martin Bergström inför omslagsillustrationen till Slaktare små. Ni kan läsa om Harwa här.

För den niofingrade Shagulklonen gillade jag Hannas i denna version av Jesus Christ Superstar även om han är lite vekare.

Arn Dunkelbrink och hans vänner

Jag råkade mest av en slump se två filmer med Michael Shannon på bilden här intill: Take Shelter och The Iceman och slogs av vilken bra skådespelare han är. Han har en eftertänksam och lågmäld stil som blir mycket effektiv eftersom han ser farlig ut och ofta spelar dubiösa typer. Bilden är dock från den senaste Stålmannenfilmen Man of Steel där han gestaltar general Zod. En sådan serietidningsfilm har förstås sina begränsningar men jag slogs redan när jag såg den i våras av hur Shannon spelar skjortan av de andra genom att både vara mänsklig och hänsynslös.

Hur som helst: eftersom jag för närvarande skriver kapitel med Arn Dunkelbrink som huvudperson så adopterade jag genast Shannon som min nya förebild och jag tycker redan att det tillfört tydlighet.

Jag har också kommit att fundera över Arn Dunkelbrinks personlighet och drivkrafter i linje med Shannons spel: Dunkelbrink har blivit en ofrivillig och inte helt lyckad kung som under många år drevs framåt av eden att döda en drake, ett motiv som bortfaller i Vredesverk. I gengäld har han blivit besinningslöst förälskad i en kvinna. Han har alltid varit envis och trångsynt och lyssnar sällan på andra. Jag slogs av att Arn Dunkelbrink är en person som söker en tydlig väg framåt. Han VILL fokusera på en enda sak som han kan hålla i tankarna och går sedan utan sidoblickar mot målet, en officer som till varje pris och utan tanke på konsekvenser i övrigt är besatt av att utföra sin order. I Arns fall är ordern vald av honom själv, men sedan han valt den lyder han som under ett heligt åläggande. Problemet är att det inte alltid har gått så bra och nu börjar han fundera över sina egna motiv...

Förutom Shannon har jag uppdaterat inspirationskällor för några andra personer som kungen träffar:

Shelley Duval som Jarmona av gryningen, ni har förmodligen sett henne som Jack Nicholsons fru i The Shining.

Min gamla karatelärare "Kickan" (vars nuvarande efternamn jag inte har koll på) som Nirôrin av Bodertaal, en stridsmunk av sinavanerorden som slåss vid Arn Dunkelbrinks sida i Vredesverk.

Gerald McRaney som Aveva Sinombra, sinavanernas ordensledare, en man som nämns i Vredesverk men dyker upp mer i Vanderland. McRaney såg jag först i TV-serien Deadwood och sedan i House of Cards. Han har förmågan att se ut som en snäll morfar men plötsligt byta till iskall och skärpt kyla på ett sätt som imponerar och som passar en ordensledare för krigarmunkar med en dold agenda.

EDIT: Jag glömde förresten bilden på Juno Temple som jag på senare tid använt som förebild till Perrima.

Vad säger ni förresten om Matthew McConnaughey som Uroboren? Den riktige Wittgenstein under honom. Jag har aldrig riktigt tålt McConnaughey, men blidkades av hans spel i True Detective.

Vildhjärta

 

Nej, Vildhjärta är inte något speläventyr för mig utan den värmländska konstnären Maria Westerberg som jag träffade i helgen. Vildhjärta gör konstverk av träbitar och annat hon samlar från skogen. Sedan skriver hon tänkvärda texter till. Figurerna har en närvaro och en personlighet som leder tanken till Tove Janssons konst och det inspirerande besöket i skogsateljén fick mina skrivarfingrar att åter klåda efter tangenterna. I kvinnofiguren ovan såg jag genast vindhäxan Silvia Miranda och det var naturligtvis ingen slump att träskulpturen heter Maria Storm, en hyllning till Vildhjärtas mormor som ville dansa men aldrig fick.

Min systerdotter Frida Granström, som också tagit bilden, arbetar ibland vid ateljén och har tillsammans med Marias man Johannes Söderqvist givit ut skivan Hemjord med konstnärens tonsatta texter. En av deras låtar spelades förra veckan i P1:s sommarprogram. Allt hänger ihop och inget är en slump! Min egen mormor var för övrigt syssling med Tove Jansson.

Nedan en Nietzschiansk katt ur boken "Vildhjärta", återgiven med Maria Westerbergs tillstånd.

Verklärte Nacht

Verklärte Nacht av Arnold Schönberg är ett av mina klassiska favoritstycken och det har följt mig genom åren utan att jag någonsin tröttnat på det. Jag hörde det för första gången på radion i ett hotellrum i Stockholm när jag kom dit som 17-åring på en stipendieresa i kemi. Jag visste inte var det var men blev så fascinerad att jag skrev (pappersbrev) till Sveriges radio och frågade vad de hade sänt varpå jag köpte skivan.

Verklärte Nacht är på många sätt ett märkligt musikstycke, skrivet på bara tre veckor i 1800-talets allra sista år, av en Schönberg som blivit blixtförälskad i sin lärares syster, vilken han senare skulle gifta sig med. Verket, en stråksextett, följer Richard Dehmels dikt med samma titel. Dikten handlar om en man och en kvinna som går genom en skog under månen, varvid hon bekänner sig vara med barn, fast inte med sitt sällskap. Han förlåter henne emellertid den synd hon anser sig ha begått och tar till sig barnet eftersom han menar att deras kärlek gör det till hans.

Jag använde bilder och ord ur dikten på sidan 326 i "Slaktare små" där Didra Damagi och Gistaki ror genom natten på väg in mot Ilibaurien. Faktiskt har deras förhållande från denna punkt i berättelsen präglats just av Diktens stämning, där Didra plågas av att ha lämnat ett barn ifrån sig i Hymbergond. Naturligtvis spelade jag musiken medan jag skrev.

Jag har inte hittat någon svensk översättning, och redan titeln är svåröversatt. På engelska kallas den "Transfigured Night" vilket jag inte tycker låter helt rätt. Förslag mottas gärna!

Den öppet sexuella temat i Dehmels dikt var mycket kontroversiellt vid sekelskiftet. Dessutom var Schönberg redan då en nyskapare och hans musikstycke refuserades vid en tävling i Wien därför att det innehöll ett "icke-existerande ackord" - jag associerar till Lovecrafts "förbjudna vinklar". Schönbergs kommentar till uteslutningen är lik slutorden i Wittgensteins "Tractatus Logico-Philosophicus" - de jag brukar låta Uroboren använda i böckerna: "Verket kan alltså inte framföras eftersom man inte kan framföra det som inte existerar"

Jag hittade på Youtube ett framförande där man kan följa noterna under spelningen. Det mystiska, förbjudna ackordet hörs vid 3.39 för den nyfikne. Det låter inte särskilt konstigt i mina öron så här ett drygt sekel senare. Den här länken har dikten i tyskt original och engelsk översättning.

Målningen av Ferry Ahrlé.

Ostranenie!

År 1917 publicerade den ryske författaren och kritikern Viktor Sklovskij sin essä "Konst som teknik" i vilken begreppet ostranenie – "främmandegörande" – myntades. Sklovskij vände sig mot den tidens symbolister som menade att konstens roll är att förklara en företeelse så ekonomiskt som möjligt, dvs att fånga dess essens på effektivast möjliga sätt, något som Sklovskij menade leder till konventioner och klichéer. Han tyckte att målsättningen kunde vara gångbar för bruksprosa, men ville skilja vardagsspråk från poesins uttryck. Poesin ska istället sträva efter att främmandegöra det bekanta, att komplicera, att få oss att se allt såsom för första gången. Sklovskij skrev att "när perception blir vanemässig blir den automatisk", och menade att liv som levts på automatväxel, dvs där allt varit förklarat och bekant, "är som om de aldrig existerat". Konstens roll menade han, är istället att "återväcka upplevelsen av livet".

Personligen tror jag inte på Sklovskijs indelning i två språk, utan ser det förklarande och det främmandegörande som två motsatta funktioner hos samma verktyg. Språket ÄR konvention såtillvida att språklig kommunikation bara är möjlig om vi på något plan enats om ordens betydelse. Samtidigt finns alltid risken för minskad livskraft och förflackning av upplevelsen i förlängningen av det vanemässiga och etablerade; ni minns förmodligen alla er första kyss, men kanske inte den tjugotredje. Min egen syn är att människans sökande efter mönster, vårt klassificerande och skapande av konventioner är nödvändiga och faktiskt i hög grad definierar oss, men att de resulterande konventionerna ständigt måste ifrågasättas och identifieras just såsom varande modeller. De ska inte sammanblandas med en objektiv och för alltid giltig "verklighet". Uppbyggande och nedrivande måste hela tiden pågå parallellt - det gäller såväl enstaka begrepp som hela läror och riken. I vårt skelett finns två celltyper: osteoklaster och osteoblaster, där de förra bryter ner ben och de senare bygger nytt. Genom deras ständiga omsättning anpassas vårt skelett löpande till ändrade behov. Förstörelse behöver inte alltid vara av ondo. I min trakoriska värld har jag satt drakarna som osteoblaster, de "nedbrytande goda" som river det stelnade och sliter sönder klichéer för att skapa plats åt det nya.

Ekonomin då? Jag ser i vår samtid ett starkt kommersiellt incitament att befästa konventioner därför att de möjliggör exploatering. Marknaden gillar inte oförutsägbarhet, exempelvis den oförutsägbarhet som nytänkande kan leda till. I alla etablerade strukturer finns kapital investerat, ekonomiskt, personligt och socialt kapital, där de som besitter kapitalet har allt att förlora på en förändring. Vi ser det exempelvis i Hollwood, i musikbranschen, i Putins Ryssland, i modeindustrin, militärkuppens Thailand och i sportsammanhang. Just vad gäller kommersiellt skapande så innebär filmer som "Pirates of the Carribean VI", "Hobbit 2" och förmodligen Disneys nygrabbade Star-Wars-franchise säker avkastning på investerat kapital. Gör de världen mer spännande? Inte min värld i alla fall.

För en kreativ person finns som jag ser det ett vägval: antingen hakar man på det etablerade i försök att grabba sin del av det befästa ekonomiska och sociala kapitalet, eller så ställer man sig på konstens och det subversivas mindre trygga sida och försöker ta världen vidare. Personligen tillhör jag hellre den senare kategorin. Jag ser heller ingen utmaning i att producera "mer av samma".

Bilderna ovan föreställer till vänster Evangeline Lilly som alven Tauriel från filmen "The Hobbit: The Desolation of Smaug". Till höger ser ni min bekant Erika Lundqvist sminkad som skogsrå inför ett lajv i Vilhelmina, fotograferad av Moa Holmgren. För mig representerar dessa två bilder pengar ställda mot skaparglädje, konvention mot liv, styrelserum mot Norrlandsskog. Jag skulle vilja uppmana alla spirande fantastikskribenter att liksom gnostikern på bilden nedan tränga igenom det konventionella och söka fräsch inspiration i vår historia, i landskapet, i sig själva, i folksägner och gamla skrifter snarare än i redan skriven fantasy och redan kassasäkrade filmer. Så gjorde Tolkien långt innan Hollywood tryckte honom till sin feta barm.

Enu Ammisadu

Jag hittade denna perfekta bild av den melukhiske prästen enu Ammisadu när jag letade efter något annat. Statyetten är ca 4500 år gammal och avbildar en sumerisk gudadyrkare. Jag har också använt bilden nedan vilken jag tror är en indisk eller pakistansk guru. Melukha är i mycket en korsning av indisk hinduism och det gamla Sumer. Ni känner förmodligen till att Trakoriens gudavärld är en blandning av mesopotamiska panteon. Gudinnan Inashtar är exempelvis den sumeriska Inanna + den akkadiska Ishtar - två namn på samma gudinna.

Adjö Bruno

Min hund Bruno är död. Vi tog bort honom idag och jag begravde honom under ett plommonträd på tomten. Spring, gamle vän, ut på nya ängar! I min tanke finns du alltid vid min sida.

Bruno blev nästan femton år gammal och inte mycket i hans kropp fungerade som det skulle längre utan avskedet var ofrånkomligt. Så sent som i somras gick han vilse i skogen och eftersom han varken såg, hörde eller hade väderkorn längre så vimsade han iväg och ut på en väg där en vänlig själ plockade upp honom. Några timmar senare kunde jag hämta honom hos polisen varvid han mötte mig med en min som sade "Och vart tog du vägen då...?"

Han var det lojalaste djur jag har haft, följde mig alltid från ett rum till ett annat och låg vid mina fötter medan jag satt och skrev. Det är med djur som med mycket annat av livets bitterljuva: Man kan avstå besväret men kommer aldrig att veta vad man missade. Bruno fick somna in helt odramatiskt, på sin egen hundbädd medan jag klappade honom. De sista upplevelserna blev en skogspromenad och några bitar falukorv.

Bruno lever kvar i mina böcker som förebild till två varelser, jägaren Dubert i Svavelvinter och hunden Brun i den kommande Vredesverk:

Medan kungen väntade på besked reste sig ur skuggorna av en vagn en stor och raggig stridshund som med sänkt huvud betraktade främlingen. Den var av molossertyp med massivt huvud, skrynklig i nunan som ett sviskon. Arn Dunkelbrink förbannade att han lämnat sina vapen nedanför kullen när besten började röra sig mot honom. Ändå föreföll djuret inte hotfullt och man märkte på stegen att dess ålder var långt gången. Nu pendlade svansen tungt från sida till sida och när kungen satte sig på huk lade besten sitt jättelika huvud i hans knä. Den slängde några gånger med tungan mot hans händer och ansikte varpå den luggslitna kroppen tumlade över på rygg för att bli kliad.
”Brun”, sade kungen och rev djuret vid revbensfogen som förr. ”Gamle Brun, är du fortfarande vid liv din rackare! Vad gör du här i obygden?”

Nu var Bruno ingen stor molosserhund, men han insåg aldrig sin begränsning utan gick i krafts dagar till attack mot vilken annan hanhund som helst.

Vila i frid gamle kompis!

De nakna orden

Det här en lite längre, reflekterande text över mitt författandes eventuella släktskap med verk av Jorge Luis Borges och andra, bara så att ni vet.

Jag har ibland funderat över vad som egentligen utgör en människa. Indelningen i kropp-själ, som bland annat Descartes försökte precisera och som har haft stort inflytande på västerlandets tänkande, är ingen syn jag egentligen någonsin känt vara uttömmande, plausibel eller ens meningsfull. Min arbetsmetafor för tillfället är istället att jaget är en berättelse. Vår fysiska kropp motsvarar pappret på vilket berättelsen är skriven och bokstäverna våra mentala funktioner och aktiviteter. Om ni tänker er en bild uppbyggd av punkter, exempelvis på dataskärmen ni just nu betraktar, så är berättelsen-jaget själva bilden ni ser - något som byggs av, men som inte är, punkterna eller mediet. Bränns pappret, krossas skärmen, dödas kroppen så försvinner berättelsen-jaget, men underlaget och punkterna i sig var inte berättelsen utan bara en förutsättning för det. Vore berättelsen skriven med magnetiska bokstäver som plötsligt rakades ner från en kylskåpsdörr så skulle högen med lösa bokstäver inte vara berättelsen längre. Berättelser kan dock leva kvar, i andras minnen eller, om det är en skriven berättelse, i andra böcker eller medier. Någon själ har inte flyktat utan jaget har upplösts med mönstret.

Tidigare idag så gick jag och lade mig med begynnande migrän, tog en tablett, sov en timme och vaknade (utan huvudvärk) med en tanke: Tänk om våra jag i sin tur är underlag för orden såtillvida att dessa bara kan leva medan våra jag existerar som medium. Föreställ er att människan, tillsammans med eventuella andra varelser i universum som kan förstå innebörden av begrepp, försvann. Skulle orden då existera ens om de fortfarande fanns nedskrivna? Jag påstår att de då bara vore mönster, nej de vore inte ens mönster eftersom ingen längre kunde förstå begreppet mönster. Skulle de också ha förlorat sin mening? Det är en irrelevant fråga eftersom begreppet mening också skulle ha försvunnit. De skulle bara ha upplösts till intet i ett slags buddhistiskt utslocknande utan spår även fast de rent fysiskt fanns kvar. Kanske kan orden i så fall betraktas som levande varelser av en högre ordning än oss själva. Med tanken fick jag bilden av orden som nakna kroppar i ett trångt utrymme där de slingrar sig runt varandra i ständigt skiftande konstellationer, tar värme av varandras närhet, samtalar, attraheras men också blygs av intimiteten.

Ett par välvilliga recensenter har liknat mitt skrivande vid Jorge Luis Borges. Det är förstås orimligt smickrande eftersom Borges var den givne nobelpristagaren som aldrig fick nobelpriset – förmodligen av politiska skäl. Jag har faktiskt inte läst mer än en enda bok av Borges tidigare men har nu börjat läsa hans samlade produktion eftersom den trots allt är ganska begränsad till omfånget och jag tilltalas både av hans tematik och av hans stil. Helt oaktat kvalitetsjämförelser så kan jag känna ett släktskap med Borges, liksom med Kafka, Tove Jansson, TS Eliot, Lennart Hellsing, Nietzsche, Shaun Tan och andra likartade i detta att alla dessa skribenter och konstnärer ansamlar sammanhang på sin egenutformade plats i en större, oändlig och i grunden obegriplig omgivning. De väljer att resa ett personligt utformat skjul i oändligheten, ofta av spillbitar och bråte som finns till hands, samlar ved till en brasa och hoppas att den ska locka andra vandrare så att de tillsammans kan finna en stunds värme och utbyta tankar över varsin kopp varmt te.

Under den historia vi kan överblicka har människan sökt förklara tillvaron med stora, helomfattande system. Mest tror jag hon drivs av rädsla för omgivningens mörker och dess synbara avsaknad av mening. Religioner är för mig uppenbara sådana byggen vilket inte nödvändigtvis gör dem föraktliga eller meningslösa eftersom de faktiskt ger många troende hopp och en känsla av mening, samhörighet och därmed välbefinnande. Från Descartes dagar har därtill kommit upplysningstanken – att tillvaron är något vi kan nysta upp med empiriska metoder och förfining av metoder och tänkande. Inte heller denna ansats är föraktlig utan tvärtom värd all respekt eftersom den lett till många användbara modeller och praktiska förbättringar av våra liv. Emellertid tror jag varken att religionerna eller vetenskapen ger oss nyckeln till ”verkligheten”. Betänk att om orden, dessa högre varelser vars kött vi utgör, dog ut därför att vi dog ut, så skulle varken religioner eller vetenskapliga sanningar eller ens frågan om mening längre kunna uttryckas. Ändå skulle ”verkligheten” fortfarande finnas där.

Min syn är att allt vi kan hoppas på är att bygga våra skjul i ödemarken och tända våra eldar för att få värme, sällskap och berättelser under den tid vi finns här. Det är inte alls det sämsta för i berättelsens flyktighet finns oändliga möjligheter och i själva berättandet en glädje och gemenskap. I denna syn på tillvaron kan jag själv känna mitt släktskap med Borges, Jansson, Hellsing och de andra författare och konstnärer jag räknade upp. Kanske är detta just vad recensenterna också såg.

Med Olle Adolphsons ord riktade till själva tillvaron: ”Trots all kärleks brist och trasighet och fransar – dig ska jag älska livet ut, dig har jag kär.”

Svamptider

Eftersom flera av testläsarna har frågat så kan jag avslöja att de poetiska namnen på Eniakens svampkluster kommer från den avbildade revolutionära grammofonskivan ""Våren kommer tidigt till kommunen". Jag köpte den på plats i Kina år 1974 i en tid när Mao Zedong fortfarande levde.

Sångernas originaltitlar på skivan är följande (på engelska):
Red guards of the grasslands have seen chairman Mao
I'll sing a song to the party
Spur the grain carts on
The shop assistant comes to our mountain village
Liuyang river
A new song of the herdsmen
The people and their own army
Spring comes early to the commune

Jag har mest översatt titlarna och anpassat dem till Trakorien för att få svampnamnen. Eniaken är en svamp som kräver respekt, eller som jag skrev i ett chat med Ylva Spångberg: "Ni ska kalla mig HERR KANTARELL!". Vad som annars händer demonstreras med tydlighet i Vredesverk.

På förekommen anledning vill jag vidare försäkra att inga anspelningar på Electric Banana Bands "Jag vill bo i en zvamp, annars får jag kramp" finns i romanen.

Våroffer 100 år

För hundra år sedan om några dagar, den 29:e maj 1913, uruppfördes Stravinskijs balett Våroffer i Paris. Premiären sägs ha varit en stor skandal där publiken stod upp och skrek för eller emot så att dansarna inte hörde musiken. Detta musikstycke är en av mina största inspirationskällor, lika fräscht och säreget nu som då med sina ideliga taktbyten och nyskapande användning av orkesterns instrument. Stravinskij var dock inte ensam orsak till skandalen, kanske inte ens den mest drivande eftersom stycket var ett beställningsverk till Ryska baletten under Sergej Diagilev som uttryckligen ville ha något överraskande. Lika provocerande för dåtidens publik var förmodligen Vatslav Nizjinskijs koreografi där dansarna stampar, strävar mot jorden och låser sig i obekväma kroppsställningar snarare än fladdrar omkring lätta som fjärilar såsom den klassiska baletten av typen Svansjön dittills hade föreskrivit. Joffrey ballet återskapade uruppsättningen på åttiotalet och den kan ni se på Youtube här. Jag erkänner villigt att det tog mig ett par gånger att vänja mig vid den och då gillade jag redan musiken men nu tycker jag att föreställningen är fantastisk.

För dekor och kläder i Våroffer stod Nicholas Roerich som blivit en av mina favoritkonstnärer just via baletten. Ni kan ta del av Roerichs konst här. Hans namn kommer från Rurik, förmodad viking från Roslagen på 800-talet som grundade Kievriket. Ruriks folk kallades ruser vilket sedamera blivit Ryssland. Roerich tyckte om att måla motiv från dessa tidiga dagar. Konstnären blev nominerad till Nobels fredspris för sina initiativ att bevara det konstnärliga världsarvet.

Våroffer är alltså ett av de musikstycken som inspirerat mig mest tillsammans med Arnold Schönbergs Verklärte Nacht från samma sprudlande tidsperiod före det första världskriget. Båda dessa stycken är tämligen unika. Jag har refererat till båda, tydligast på sidorna 326-328 i Slaktare små där det bland annat finns direkta citat från Richard Demels dikt på vilken Verklärte Nacht baseras.

Helt oavsett vad man tycker om dessa musikstycken så tilltalar mig ansatsen bakom dem. De sneglar inte på kutym, försöker inte kopiera det redan hyllade, försöker inte ställa sig in hos en tilltänkt publik och det finns ingen kommersiell baktanke inbyggd i verken utan de följer sin egen idé och är sig själva - sedan får det bära eller brista. Jag kan se samma inställning hos exempelvis Tom Waits musik. Överhuvud taget respekterar jag denna ansats och egentligen bara den och har följaktligen försökt tillämpa den i mitt eget skrivande.

Bladverk IRL

Jag håller som bäst på att avsluta tredje delen i min romanserie om den femte konfluxen. Ni vet sedan tidigare att bokens arbetsnamn är Bladverk, syftande på ett levande skepp, ett stort träd som fallit i havet och vars lövmattor tjänar som segel. Det slog mig under skrivandet att förebilderna till Bladverk fortfarande finns kvar: dels en stor ihålig ek, dels en fallen pil som fortfarande lever. När jag var liten lekte jag på och i dessa träd nära Fyrisån i Uppsala där jag bor.

Den fallna pilen hade fallit redan då. Under år med kraftig vårflod så kan Fyrisån svämma över sina breddar så att trädet, vilket normalt ligger kanske trehundra meter från åns fåra, omges av vatten. Ett sådant år, när jag kanske var tio år, så lekte jag att trädet var just ett skepp, med stammen som skrov och de upprättstående grenarna som master. Jag skrev till och med namn på de olika delarna med en tuschpenna: "mizzen mast", "forecastle", "port bow" och så vidare. Dessa namn hämtade jag från byggsatser av gamla skepp som jag hade klistrat ihop (HMS Victory respektive Mayflower vill jag minnas). Några av mina kamrater såg senare dessa namn och eftersom jag redan på den tiden var lite udda så förstod de vem som skrivit och hånade mig vederbörligen. Å andra sidan har de vad jag vet aldrig skrivit några fantasyromaner.

Nu när jag nämnde ett annat gammalt träd på min Facebook-sida kom jag ihåg den fallna pilen Bladverk och gick dit för att ta en bild. Trädet är i sämre skick än när jag var liten, löven har inte kommit än och kor har trampat upp marken runt det, men det lever fortfarande. Jag tänkte att det kunde vara roligt att visa det för er. Inte minst kan ni återvända när ni senare läser romanen. Romanens Bladverk har utrymmen stora som kajutor inuti och dessa är inspirerade av den ihåliga eken på nedre bilden.

Protokorien

För någon vecka sedan satt jag och funderade på Praanz da Kaelve. Jag har förebilder till nästan alla i böckerna, lägger ofta porträtt på skärmen av varelser i scenen jag skriver. Det kan röra sig om historiska personer, skådespelare, politiker eller människor som jag känner. Märkligt nog har jag aldrig hittat någon förebild till Praanz da Kaelve trots att han nog är den jag skriver mest om.

Sammanhanget har emellertid klarnat. När jag var liten så lekte jag ofta med plastmodeller, dels en massa fingerstora indianer, cowboys, riddare och disneyfigurer, dels större byggmodeller av filmmonster från Aurora (Stålpojken på bilden är en sådan modell). Väldigt sällan betedde sig dessa varelser som tillverkaren hade tänkt utan istället byggde jag hela samhällen av dem där en slags pågående såpa utspelade sig. Man hade affärer och tidningar och relationer och på det hela taget var samhället ganska fredligt. The Creature from the Black Lagoon var till exempel en snäll men inte alltför begåvad yngling som av blyghet aldrig lyckades få till det med Wonder woman. Jag brukade kapa bort de vapen soldaterna hade i händerna för att de skulle kunna agera i mer civila sammanhang. Det var inget pacifistiskt initiativ utan mer en praktisk åtgärd.

Varje rum i huset där jag växte upp (och som jag flyttat tillbaka till) var ett eget land där mattorna var land och golvet mellan dem vatten. Mitt eget rum där de flesta modellerna bodde hette Lilldala - ett namn bevarat som by utanför Trakoriens huvudstad Tricilve liksom floden Doklatke. Grannrummet hette Oklahoma därför att det var namnet min syster bestämde och hon bodde där. En företeelse som hämtats från Lilldala till Trakorien är Det gamla havet en evig TV-serie som var omåttligt populär men egentligen bara visade vågor på havet. I Trakorien så är Det gamla havet istället en evig sångcykel som framförs på Örnhyllans torg i staden HOXOH.

Hur som helst kom jag på att Praanz da Kaelves förebild var en av mina favoritfigurer från Lilldala, ursprungligen en kapten från nordsidan i amerikanska inbördeskriget. Han hette Vargbill och hade ungefär samma läggning som Praanz da Kaelve: praktisk, kompetent, patriotisk och humorbefriad. Arn Dunkelbrink tror jag är efter en modell av Daniel Boone vilken mina föräldrar köpte till mig under en resa i Paris 1965. Han var större än de andra och därför något av en fadersgestalt - åtminstone under en tid var han president i Lilldala och utgivare av landets tidning (också journalist med ett presskort klistrat på bävermössan). Roligast är nog ändå att draken i modellen med Stålpojken ovan är förebilden till Blatifagus. Jag plockade loss honom, döpte honom till Orvar och hade nästan alltid med honom när jag lekte. Orvar var ungefär som Blatifagus: självgod, opålitlig och för det mesta på gott humör.

Till sist en arkeologisk interiör från en lägenhet i Lilldala, komplett med bilbana på golvet och blomstertavla från Melukha. (Ni vet kanske att melukhiern enu Ammisadu ursprungligen kom från Sumerien och var huvudperson i en aldrig förlagd roman som hette Bronstjuren. Han berättar det själv på sista sidan i Svavelvinter: "Man kan säga att jag var en man i en annan berättelse, om än inte lika intressant som er.")

Saklitteratur

Här listar jag sakböcker som jag har haft användning av under skrivandet - böcker som inte är skönlitterära alltså. Inlägget finns länkat från högerspalten och jag uppdaterar det löpande.


A Very Short introduction to

Oxford university press ger ut en serie böcker som alla heter A Very Short introduction to *ämne*. Denna serie är en pärla för all research. Varje bok är ett häfte på ca 120-150 sidor och perfekt om man vill orientera sig i ett ämne bortom det som står i en tidningsartikel eller på Wikipedia men ändå inte avser ägna det månader. Alla böckerna har en referenslista om man vill fördjupa sig och ett index så att man lätt kan slå upp begrepp man läst om. Författarna är alla akademiska experter inom sina områden. Jag blev exempelvis förvånad när jag såg att boken om Marx var skriven av Peter Singer. Om något ska kritiseras så är det väl att varje bok har en enda skribent som kan ha en specifik vinkling på ämnet och varierande förmåga att strukturera och uttrycka sig.

Jag äger för närvarande följande böcker i serien:
Reality
Free will
Capitalism
Marx
Existentialism
Agnosticism
Poststructuralism
Islam
Machiavelli
Spinoza
Shopenhauer
Kant
Hume
Hegel
Nietzsche
Wittgenstein
Barthes
Habermas
Foucault
Jung

Det ska påpekas att serien har andra kategorier också även om jag mest intresserat mig för filosofi och närliggande ämnen. Det finns idag ca 400 titlar totalt i serien.