Jag har ibland funderat över vad som egentligen utgör en människa. Indelningen i kropp-själ, som bland annat Descartes försökte precisera och som har haft stort inflytande på västerlandets tänkande, är ingen syn jag egentligen någonsin känt vara uttömmande, plausibel eller ens meningsfull. Min arbetsmetafor för tillfället är istället att jaget är en berättelse. Vår fysiska kropp motsvarar pappret på vilket berättelsen är skriven och bokstäverna våra mentala funktioner och aktiviteter. Om ni tänker er en bild uppbyggd av punkter, exempelvis på dataskärmen ni just nu betraktar, så är berättelsen-jaget själva bilden ni ser - något som byggs av, men som inte är, punkterna eller mediet. Bränns pappret, krossas skärmen, dödas kroppen så försvinner berättelsen-jaget, men underlaget och punkterna i sig var inte berättelsen utan bara en förutsättning för det. Vore berättelsen skriven med magnetiska bokstäver som plötsligt rakades ner från en kylskåpsdörr så skulle högen med lösa bokstäver inte vara berättelsen längre. Berättelser kan dock leva kvar, i andras minnen eller, om det är en skriven berättelse, i andra böcker eller medier. Någon själ har inte flyktat utan jaget har upplösts med mönstret.
Tidigare idag så gick jag och lade mig med begynnande migrän, tog en tablett, sov en timme och vaknade (utan huvudvärk) med en tanke: Tänk om våra jag i sin tur är underlag för orden såtillvida att dessa bara kan leva medan våra jag existerar som medium. Föreställ er att människan, tillsammans med eventuella andra varelser i universum som kan förstå innebörden av begrepp, försvann. Skulle orden då existera ens om de fortfarande fanns nedskrivna? Jag påstår att de då bara vore mönster, nej de vore inte ens mönster eftersom ingen längre kunde förstå begreppet mönster. Skulle de också ha förlorat sin mening? Det är en irrelevant fråga eftersom begreppet mening också skulle ha försvunnit. De skulle bara ha upplösts till intet i ett slags buddhistiskt utslocknande utan spår även fast de rent fysiskt fanns kvar. Kanske kan orden i så fall betraktas som levande varelser av en högre ordning än oss själva. Med tanken fick jag bilden av orden som nakna kroppar i ett trångt utrymme där de slingrar sig runt varandra i ständigt skiftande konstellationer, tar värme av varandras närhet, samtalar, attraheras men också blygs av intimiteten.
Ett par välvilliga recensenter har liknat mitt skrivande vid Jorge Luis Borges. Det är förstås orimligt smickrande eftersom Borges var den givne nobelpristagaren som aldrig fick nobelpriset – förmodligen av politiska skäl. Jag har faktiskt inte läst mer än en enda bok av Borges tidigare men har nu börjat läsa hans samlade produktion eftersom den trots allt är ganska begränsad till omfånget och jag tilltalas både av hans tematik och av hans stil. Helt oaktat kvalitetsjämförelser så kan jag känna ett släktskap med Borges, liksom med Kafka, Tove Jansson, TS Eliot, Lennart Hellsing, Nietzsche, Shaun Tan och andra likartade i detta att alla dessa skribenter och konstnärer ansamlar sammanhang på sin egenutformade plats i en större, oändlig och i grunden obegriplig omgivning. De väljer att resa ett personligt utformat skjul i oändligheten, ofta av spillbitar och bråte som finns till hands, samlar ved till en brasa och hoppas att den ska locka andra vandrare så att de tillsammans kan finna en stunds värme och utbyta tankar över varsin kopp varmt te.
Under den historia vi kan överblicka har människan sökt förklara tillvaron med stora, helomfattande system. Mest tror jag hon drivs av rädsla för omgivningens mörker och dess synbara avsaknad av mening. Religioner är för mig uppenbara sådana byggen vilket inte nödvändigtvis gör dem föraktliga eller meningslösa eftersom de faktiskt ger många troende hopp och en känsla av mening, samhörighet och därmed välbefinnande. Från Descartes dagar har därtill kommit upplysningstanken – att tillvaron är något vi kan nysta upp med empiriska metoder och förfining av metoder och tänkande. Inte heller denna ansats är föraktlig utan tvärtom värd all respekt eftersom den lett till många användbara modeller och praktiska förbättringar av våra liv. Emellertid tror jag varken att religionerna eller vetenskapen ger oss nyckeln till ”verkligheten”. Betänk att om orden, dessa högre varelser vars kött vi utgör, dog ut därför att vi dog ut, så skulle varken religioner eller vetenskapliga sanningar eller ens frågan om mening längre kunna uttryckas. Ändå skulle ”verkligheten” fortfarande finnas där.
Min syn är att allt vi kan hoppas på är att bygga våra skjul i ödemarken och tända våra eldar för att få värme, sällskap och berättelser under den tid vi finns här. Det är inte alls det sämsta för i berättelsens flyktighet finns oändliga möjligheter och i själva berättandet en glädje och gemenskap. I denna syn på tillvaron kan jag själv känna mitt släktskap med Borges, Jansson, Hellsing och de andra författare och konstnärer jag räknade upp. Kanske är detta just vad recensenterna också såg.
Med Olle Adolphsons ord riktade till själva tillvaron: ”Trots all kärleks brist och trasighet och fransar – dig ska jag älska livet ut, dig har jag kär.”
