Herodotos idag

Jag har just läst klart Herodotos Historia, skriven åren runt 450 f.kr. Herodotes reste omkring i Medelhavet och skrev ner det som folk berättade för honom, utan att egentligen hävda att det han skrev var sant. Tvärtom så redovisar han ofta olika uppfattningar om samma sak, och berättar vilken av versionerna han själv håller för sannolik. Framställningen är lättläst och intressant och med några få undantag fri från uppenbara fantasier av den typ man ofta ser i mer sentida reseskildringar.

Hos Herodotos kan man bland annat läsa om hur spartanerna höll stånd mot perserna vid Termopyle. Mitt främsta skäl att läsa boken var dock att Herodotos ingående beskriver skyterna, ett ryttarfolk som höll till på de asiatiska stäpperna. Jag använder skyterna som förebild för aslenerna i den spelmodul jag nu ska påbörja för rollspelet Svärdets sång.

Mitt dominerande intryck av Herodotos historia är en värld som vadar i blod. Här betyder en enskild människa ingenting om han inte (det är nästan alltid en han) är härskare eller hjälte, helst bådadera. Krig är en manlig dygd och ett tillstånd att föredra framför fred. Det stilla livet som bonde eller hantverkare är föraktfullt. När Babylon står inför persisk belägring, får babylonierna (männen) välja var sin favorithustru varefter övriga hustrur stryps för att spara på maten – detta alltså innan belägringen ens har börjat. Perserna offrar i sin tur tusentals lojala, men ”sämre” soldater genom svek för att vinna taktiska fördelar. Etc.


Någonstans mellan Herodotos tid och vår egen, uppstod tanken att den enskilda människan besitter ett värde och inte bara har skyldigheter utan även rättigheter. Kristendomen och liberalismen bidrog utan tvivel till detta liksom många andra läror. Det beklämmande är att synen på den enskilda människans värde förefaller att erodera här och nu medan vi framlever vår dagliga och fortfarande ganska fridsamma tillvaro. Det fnyses föraktfullt varm luft ur tomma huvuden åt rätt, demokrati och fred, nu senast av president Trump, när han hotar med krigshandlingar som utgjort brott mot internationell folkrätt sedan 1899.

Till slutkapitlen av Herodotos läste jag också ett par akademiska artiklar skrivna av teologen och universitetsprofessorn Ryan LaMothe. LaMothe talar om övergångssubjekt – fantasivarelser som barn skapar och interagerar med för att lära sig förstå och interagera som självständiga personer bland andra självständiga personer. Tigern Hobbe i serien Kalle och Hobbe är ett exempel på ett övergångssubjekt. Till skillnad från psykologen Winnicotts övergångsobjekt, dvs snuttefiltar och liknande, så överges inte övergångssubjekten när vi blir vuxna, utan de blir en del av vår kulturella och sociala kontext. Genom dem lär vi oss att se oss själva och andra som fristående individer, en förutsättning för respekt, förståelse för avvikande åsikter, rättvisa och förmodligen demokrati i modern bemärkelse. Övergångssubjekten utgör därmed ett värn mot barbariet – psykoanalytikern Ludvig Igra skrev i sin bok ”Den tunna hinnan” att avhumanisering är en förutsättning för folkmord.

Trump hade förmodligen aldrig någon låtsaskompis.

En romersk kris i Uppsala

Under juli blev jag kontaktad av Jakob Kjellberg på ArkDes – arkitekt- och designmuseum i Stockholm. Jakob hade hört talas om att jag skriver en roman om ett fiktivt Uppsala och tyckte att vi skulle göra en grej om hur befintliga, offentliga byggnader kan användas litterärt och hur fiktion – verklighet påverkar varandra. Filmerna och serien Sagan om ringen respektive Game of Thrones har ju exempelvis påverkat synen på Nya Zeeland och Nordirland.

Efter lite funderande föreslog jag att vi skulle använda Gustavianum i Uppsala eftersom jag tänkte förlägga ett par dramatiska kapitel dit. Problemet var att dessa kapitel ännu inte skrivits. Det har de nu, om än i temporär form, och det har varit väldigt kul, vilket jag hoppas ska framgå. Nu är tilldragelsen spikad och kommer alltså att gå av stapeln lördagen den 21 september, klockan 14. Senare går inte, för Gustavianum stänger den förste oktober inför två års renovering, så det blev lite brådis. Jag frågade lite oroligt om det gjorde något att jag bränner ner stället i romanen, men Cecilia Ödman tyckte som ansvarig för muséet att det passar bra eftersom deras tema den sista månaden är ”Farväl av gamla Gustavianum”.

Projektet är alltså ett samarbete med Uppsala universitet och ArkDes. Jag kommer att prata om arbetet med boken och läsa lite högt ur ett par avsnitt från Gustavianum. Sedan blir det en rundvandring på relevanta delar av muséet och en paneldiskussion med några gäster på temat verklighet – framställning. Kom gärna dit! Fri entré. Jag påminner när det närmar sig.

Rubicon och Marvel

Herakleitos förgäves letande efter Rubicon

”Man kan inte kliva ner i samma flod två gånger.” Så hävdade Herakleitos enligt Plutarchos.
Kan man då läsa samma bok två gånger? Knappast, för liksom flodens vatten har mycket flyttats mellan lästillfällena.

Jag anmälde Tom Hollands bok Rubicon på Goodreads 2013 och var då mycket entusiastisk. Fortfarande tycker jag att boken, som handlar om republiken Roms nedgång, är spännande att läsa, men nu anar jag att Holland liksom Plutarchos friserar framställningen en hel del. Fortfarande finner jag Rubicon vara en suverän bok för den som på ett njutbart sätt vill orientera sig i slutfaserna av den romerska republiken, men eftersom jag läst annat sedan dess, så märker jag hur Holland fyller boken med värderande adjektiv, ställningstaganden och uttalanden om huvudpersonernas känslor, karaktär och avsikter som han rimligtvis bara kan spekulera i. Jag lämnade exempel i mitt blogginlägg om hur diktatorn Sulla framställs i två olika böcker.

Jag har två skäl att återvända till Rom och Rubicon. Dels är det en fantastisk berättelse om intriger, förödande felbeslut och svek, dels gör jag efterforskningar inför en ny roman som jag nu tar tag i på allvar.

Efter att ha sett Marvelfilmen ”Infinity wars” så slogs jag av hur lösningen på alla konflikter och problem i Marvels universum till sist alltid handlar om vem som smockar hårdast. Det blir ganska enahanda* även om filmen var oväntat bra och underhållande. Romarriket hamnar förvisso också i våldsamma lösningar allt som oftast, men den fascinerande skillnaden är hur maktkamperna pågår i ett system med givna regler som måste manipuleras. Gaius Julius Caesar ledde sina galliska legioner över Rubicon därför att hans politiska motståndare fått senaten att återkalla hans kommando och beordrat hem honom för att ställa honom inför rätta. Caesar valde då att starta inbördeskriget mot sin gamla kumpan Pompejus som alternativ till personlig ruin och exil. Flera år tidigare hade Caesar kohandlat till sig guvernörskapet över Gallia Cisalpina för att kunna föra erövringskrig norrut och plundra till sig de rikedomar han behövde för att betala stora skulder efter utdelade mutor, väljarvänliga men dyrbara TV-spektakel och arvoden till FaceBook och Cambridge Analytica, allt med målet att bli vald till karriärstjänster.

Hur det går för honom och republiken får ni läsa i nästa roman.


* OK, de flesta slagsmål hos Marvel är tvåhändiga

Historiens adjektiv

Jag har just läst ut Lynda Telford purfärska bok om Lucius Cornelius Sulla, mannen som en generation före Julius Caesar besegrade i princip alla han mötte på slagfältet och blev diktator i Rom på löpande mandat. Telfords bok "Sulla - A dictator reconsidered" har den uttalade missionen att ge den driftige mannen upprättelse inför historien, vilket är motiverat om Telfords teser stämmer: att Sulla var en djupt religiös man som alltid tänkte på republikens bästa och tvingade på den besk men nödvändig medicin mot röta. Sulla anses av andra, ofta ganska rutinmässigt, ha varit en hänsynslös slaktare, plundrare och översittare.

Det som fick mig att närmare studera Sulla var just hans dåliga rykte eftersom jag letar förebilder till liknande personer i Trakorien (vi kan diskutera detaljerna sedan ni läst Vredesverk). Det här blogginlägget handlar emellertid om något annat. För ett par år sedan läste jag den utomordentligt välskrivna boken "Rubicon" av Tom Holland. "Rubicon" handlar om den romerska republikens sista tid och det slog mig hur totalt olika Sulla beskrivs i de två böckerna.

Sullas karriär (hoppa stycket om ni inte är intresserade)
I sak är nog alla ganska överens: Sulla blev framgångsrik general under sin läromäster Marius och när romarnas bundsförvanter i det blivande Italien gjorde uppror (de kallade faktiskt sin utbrytarstat för "Italia"), kallades han hem och krossade dem på ett brutalt men effektivt sätt. Han valdes till konsul och fick efter sitt konsulsår befälet över en armé som skulle åtgärda kung Mithridates som annekterat en del av Roms lydstater i Mindre Asien. När Sulla väl rest från Rom tog hans politiska fiender dock makten, däribland Marius som var avundsjuk, gammal och inte längre frisk vare sig mentalt eller fysiskt. Den nya regimen beslagtog Sullas ägodelar, avvecklade lagarna han instiftat, tvingade hans familj i landflykt, förklarade att Sulla själv inte längre hade mandat att leda sina arméer utan skulle arresteras och betedde sig ganska svinaktigt. Nya arméer skickades i Sullas spår för att ta ifrån honom kommandot, men det bekom honom inte. Han var så skicklig och omtyckt av sina egna legioner att många av de nytillkomna soldaterna deserterade till honom istället. Sulla besegrade Mithridates och straffade mycket hårt de grekiska städer, däribland Aten, som dels gått över till fienden, dels massakrerat många romerska köpmän. De grekiska städerna tvingades betala hela kriget. Sulla reste nu hem för att ta itu med problemen i Rom. Han besegrade sina fiender, återerövrade Rom och insatte sig själv som diktator utan bortre tidsgräns, enligt Telford för att återupprätta den förfallna republiken, enligt Holland för att han var en översittare. Han instiftade lagar, krossade hela folk som han ansåg opålitliga på halvön och rensade ut fiender i staden genom att utfärda proskriptioner som gjorde dem fredlösa och gjorde det möjligt att beslagta deras egendomar. Sedan avgick han till allas överraskning som diktator, drog sig tillbaka till en lantegendom och dog ett år senare.

Den subjektiva historieskrivningen
Det jag fann märkligt är att författarna Telford och Holland är ganska överens om händelserna, men att de beskriver dem helt olika och drar helt olika slutsatser om Sulla. Det är här adjektiven och adverben kommer in.

Exempel: 6000 samniter (krigsfångar) huggs ihjäl medan Sulla talar till senatorerna

Telfords beskrivning:
"His speech was disturbed by the sound of people being killed not far away, and when the senators expressed alarm, Sulla merely replied that a number of criminals were being punished. <...> Most of the people killed <...> were people he had already found a good many reasons to dislike and distrust. <...> Sulla dealt with it in the only way possible for it to be dealt with at that time, which was in the Roman way. If those people could not live contently under the protection of Rome, enjoying all the benefits that their newly granted citizenship gave them, then no further time could be wasted on them."

Hollands beskrivning:
"As Sulla launched into his address, describing his victory over Mithridates, the senators began hearing the muffled sounds of shrieking from the Samnite prisoners. Sulla continued, apparently oblivious to the screams, until at last he paused and ordered the senators not to be distracted from what he had to say. ´Some criminals are receiving their punishment', he explained dismissively. <...> The symbolism was shocking and obvious: Sulla rarely made any gesture withiout a fine calculation of its effects. <...> In its blending of superstition with the flaunting of naked power this was a vintage Sullan performance."

För mig känns dessa två beskrivningar, vars ton divergerar lika mycket i resten av texterna, närmast som propaganda från två motsatta politiska läger och om ni läser noggrant lägger ni snart märke till de försåtliga adjektiv, adverb och detaljer som tippar beskrivningarna åt varsitt håll. Vilken människa Sulla egentligen var kan jag inte bedöma eftersom jag är hänvisad till texter som dessa. Jag saknar kunskap, ambition och möjlighet att göra egna, djupare efterforskningar. Mitt syfte är i alla händelser uppnått eftersom det finns gott om frågeställningar att fundera över. Läxan får bli: (1) lita aldrig på en författare, (2) "realism" är den försåtligaste formen av fantasi.


Stephen King
Var kommer Stephen Kings bok in i sammanhanget då? Jo jag läste även "Att skriva" nyligen eftersom den fanns på bokrean och jag stött på så många kommentarer om den, de flesta positiva. Somligt i boken var förstås tänkvärt samtidigt som jag inte alls höll med om en del - jag får återkomma om detta. På det hela taget fann jag framställningen pratig och lite för anekdotisk för min smak - jag påmindes om den amerikanska managementlitteratur jag läste för något tiotal år sedan och som jag verkligen inte saknar.

Att jag tar upp boken här beror på att jag under läsningen ofta tyckte mig finna samma försåtlighet i Kings framställning som i böckerna om Sulla. King påpekar ofta att det som sägs är hans erfarenheter och åsikter, men som den dramatisör han är kan han inte låta bli att krydda sin anrättning. King avråder exempelvis från planering av berättelser, och vill hellre börja skriva utifrån en vision, en scen eller en person och se vart det bär. Han menar att våra verkliga liv inte har någon planerad intrig (vilket jag kan hålla med om) och att planering av en berättelse förtar spontaniteten i skrivandet. Personligen anser jag detta vara ett riktigt uselt råd till andra även om det säkert fungerar för honom, eftersom jag sett många påbörjade projekt som strandat när de inte längre haft styrfart och kurs.

Det försåtliga kommer i Kings val av formuleringar: "...tror jag att en intrig och den spontanitet som äkta skapande förutsätter inte går att förena". Och på motsatt sida: "Intrigen är enligt min uppfattning den duktiga författarens sista utväg och tråkmånsens första."

Notera hur King i båda dessa synpunkter tror och tycker enligt sin uppfattning. Gott så. Å andra sidan kan han inte avstå efterslängen att just hans metod implicerar "äkta skapande" och att den som inte delar hans uppfattning är en "tråkmåns. Så påtvingas läsaren en verklighet - men inte min verklighet och jag känner mig heller inte träffad av hans historias adjektiv.
Pilutta dig, Stephen King!

Folk och språk i Trakorien

Den här kartan gjorde jag som en skiss till spelmakarna på Fria ligan och därför är den inte så vacker men kanske intressant ändå. Jag vet inte hur mycket den kommer att användas i spelet. Den visar grovt hur och när olika folk och kulturer kom till Trakoriens olika öar. Tidsangivelsen fK utläses "före Kronolabens födelse", den tideräkning som Nya sfären förordar, förmodligen för att den sammanfaller med deras ordens instiftande.

Språken i de olika regionerna är i stort sett arv och blandningar från folk och kulturer som blandats på platsen. Precis som i vår värld rör det sig inte alltid om stora folkmängder som kommit vandrande utan ofta har bara kulturen spritts och folken blandats.

Man kan exempelvis se att Trakorien mellan åren 1300 fK - 1000 fK först koloniserades i sydväst av jorer från Treipo, tidiga ransarder och saniter. Det kan mycket väl ha funnits urbefolkning även i dessa trakter men de har i så fall försvunnit spårlöst. De mystiska saniterna som kom över haven från väster och slog sig ner på ön Bhannavil försvann runt år 900 fK men en del märkliga ortsnamn finns kvar efter dem. Faktum är att ni får reda på vad som hände dem i nästa bok. Värt att notera är också att barboskerna i Ziddisbar är av ransardiskt eller östjoriskt ursprung.