Jagets frihet och fängsel

Jag har läst tre böcker av den sydkoreanske ”filosofen” Byung-Chul Han (BCH), verksam som konstprofessor i Berlin. Min egen redaktör Ola Wallin har översatt böckerna från tyska och de är utgivna på förlaget Ersatz. Håkan Liljemärker har gjort de vackra omslagen.

Titeln filosof står ovan inom citattecken såsom det också kunde göra inför Nietzsches (N) namn. En modern, akademisk, analytisk filosof skulle förmodligen inte tycka att någon av dessa herrars skrifter har med filosofi att göra. För mig ligger inget nedvärderande i citattecknen utan ni kan se dem mer som upplysning. Både BCH och N framlägger påståenden, ibland underbyggda, men ofta bara som just påståenden: ”så här är det” och ”den har fel”. Båda två är provocerande, rakt på sak och gör observationer som väcker intressanta reflektioner vare sig man håller med eller opponerar sig våldsamt. Däri ligger värdet av vad de skriver: att de förmår väcka ens egna tankar. Båda är mycket läsvärda och originella, men man ska inte vänta sig några längre logiska kedjor eller försiktighet i slutsatserna.

Byung-Chul Hans grundtankar
(som jag har uppfattat dem)

BCH menar att vårt digitala samhälle ändrat förhållanden i grunden. Det som slagit mig mest under läsningen är just påpekandet att inte bara våra förutsättningar ändrats radikalt utan också vi själva och hur vi uppfattar världen. Man kan tillägga att ”vi” i sammanhanget främst är västerländska människor.

Positivitet utan negativitet
BCH menar att vi inte längre kämpar mot hot eller under tvång, utan att tillvarons drivkrafter gått från negativa påbud och kontroller till ett positivt prestationstänkande. ”Du får inte” har blivit ”du kan”. Positivt och negativt är i sammanhanget inte synonymt med ”bra” och ”dåligt”, utan innebär snarare att piskan gått från en extern hand till vår egen. Ett genomgående tema i böckerna är förlusten av det negativa, "den andre" och "det främmande" – det som kräver att vi stannar upp, analyserar och förhåller oss, det som fråntvingar oss full kontroll. Problemen har så att säga gått från infektioner och kampen för överlevnad i fientlig miljö till fetma och cancer – självets hot mot sig själv (BCHs bild).

Självjagandet har ingen gräns utan tvingar oss till ständigt fortsatt prestation. BCH noterar att prestationstänkande passar kapitalismen väl eftersom konsumtion gynnas av ständigt begär snarare än av uppnådd tillfredsställelse. Han ser kapitalismen som en självgående mekanism som driver på alla den omfattar snarare än som en grupps beräknande utnyttjande av en annan. Konsumismen skiljer sig från religioner därigenom att religioner alltid lägger skuld parad med någon väg till absolution medan konsumismen bara erbjuder skuld, dvs du kan aldrig uppnår ett stadium där du duger. Jagandet efter och bristen på tillfredsställelse leder till vad författaren kallar Trötthetssamhället.

Informationsstormens överflöd
I nätets barndom talades det om hur alla människor nu skulle kunna fördjupa sig i det som intresserar dem, men BCH menar att våra oändliga möjligheter snarast lett till intolerans mot leda och en ytlig hyperaktivitet där stillheten och tystnaden inte har plats och därmed heller inte tanken. Avsaknaden av negativitet, dvs något som ställer sig på tvären och får oss att stanna upp, leder till mer av samma sak, vad BCH kallar det sammas helvete. Tillvaron pågår i ständigt presens, med klickande på ”gilla” och nätstormar som saknar narrativ och förlösning och snarast är ett affektivt tillstånd som genast avlöses av ett nytt.

De oändliga alternativen och deras totala transparens utplånar ”den andre” som främmande väsen. Bilden av andra blir istället subjekt i var och ens privata-narcissistiska värld. ”Kan jag inte ändå hitta en partner som är lite bättre?” Dagens privata narcissistiska världsbild menar BCH omöjliggör kärlek eftersom sådan kräver att du ger upp dig själv och accepterar den främmande. Istället blir andra människor instrument för vår njutning, därav andra bokens titel Eros Agoni.

De sociala nätverkens omfattande insamling av data om alla användare menar BCH slår ut behovet av teoribildning. En teori byggs på empiriska data och är ett verktyg för att förutsäga nya situationer, men när all information samlas in behövs inga modeller utan slutsatser kan dras direkt ur datamängden: ”så här är det de facto och vi skiter i varför”. Priset blir att slutsatser alltid byggs på det som varit och redan fungerat så att ingen nytanke om det kommande behövs. Kreativitet har därmed ingen funktion.

Makt och kraft
När de västerländska demokratierna utvecklades i början på 1900-talet agerade massan mot det fåtal i privilegierade grupper som hade makten. Det har funnits förhoppningar om att digitalsamhället skulle leda till direktdemokrati där alla röstar hemifrån i alla frågor, men BCH menar att detta skulle reducera demokratin till konsumtion – till valet av vilket omedelbart alternativ som du ”gillar” för stunden. Alternativen skulle i sin tur skulle utformas för att nå maximal uppmärksamhet och lockelse.

BCH menar att ingen massa med kraft idag existerar bland medborgarna därför att en massa kräver att individer går ihop och är beredda att uppge sin individualitet för det gemensamma – att acceptera det negativa andra. Snarare existerar en myriad individer som kan gå ihop för stunden och sedan genast lösas upp som grupp igen. Jag fick själv bilden av ett hjärta: för att blodet ska kunna pumpas runt krävs att alla muskelceller synkroniserar sitt arbete. När så inte sker uppstår hjärtflimmer där det totala arbetet är lika stort, men cellerna inte samarbetar och därför inte uppnår någon effekt.


Mina tankar i läsningens förlängning
Till skillnad från Nietzsche föreslår Byung-Chul Han ingen väg framåt. Det kan förefalla deprimerande eftersom böckernas bild av vårt västerländska digitala samhälle inte är vacker, men eftersom böckerna är provocerande så blev jag snarast upplivad. Författaren är varken moraliserande eller fördömande utan saklig som en lite väl tvärsäker läkare i sin diagnos.

Den liberala, västerländska traditionen står idag under stark press och om BCH har rätt i att trötthetssamhället utgör dess kraftlösa slutfas så ser det ganska illa ut. Saknar det moderna västerländska samhället potens som författaren skissar, så kan det bli ett lätt offer för mer kraftsamlande grupperingar, må de sedan vara nationalister eller religiösa fanatiker eller bara människor vana att kämpa för överlevnad.

Jag läste i min ungdom Max Stirners bok ”Den ende och hans egendom” (vilket jag f.ö. satt som en kapiteltitel i Vanderland). Stirner hyllar jagets suveränitet. Det ironiska är att hans dröm enligt BCH till stor del gått i uppfyllelse, men att den kanske inte var så rolig trots allt. På liknande sätt ger BCH spännande perspektiv på den anarkistiska grundtanken om de oberoende jagens överenskommelser.

En uppmuntrande tanke som jag haft redan tidigare är att hoppet hos transhumanister liksom rädslan för artificiella intelligenser och singulariteter kunde dämpas på de grunder BCH för fram. Om dessa intelligenta mekanismer fortsätter på vägen mot ”det sammas helvete”, dvs att de nog kan utvecklas, men att de saknar förmågan att backa eller bara stanna upp, tänka efter och sedan ta en alternativ väg, så är det inte säkert att de alls kommer så långt.

Tankar för mitt personliga skrivande
Jag har alltid försökt skriva sådant som inte redan skrivits snarare än mer av det som är opportunt, likaså det som ställer krav på läsaren snarare än sådant som uppfyller förväntningarna. Ställt i relation till "det sammas helvete" känns min ambition mer angelägen än någonsin.


Sammantaget kan jag rekommendera den som funderar över samtiden att läsa Byung-Chul Hans tre böcker som var och en omfattar färre än hundra sidor. Man ska läsa honom och käfta emot under läsningen och sedan diskutera med andra – med verkliga andra – varför inte rentav med mig?

Nördarnas revansch som tidsmarkör

I min jakt på vad som ersatt postmodernismen, har jag läst Alan Kirbys bok "Digimodernism". Denna min jakt drivs av lika delar nyfikenhet och nödvändighet: Någon jävla ordning ska det vara i en världsbild, för att parafrasera C.H. Hermansson. Det ska direkt sägas att Kirby inte är teknikvurmare per se, utan han intresserar sig för hur den digitala utvecklingen med internet påverkat vårt sätt att skapa och förhålla oss till information och kultur.

Om modernismen sökte undanröja allt bjäfs med ambitionen att frilägga tillvarons kärna på olika områden, så kan postmodernismen med Lyotard sammanfattas som misstro gentemot metanarrativer, dvs alla konceptuella strukturer som tas för givna eller som någon vill pådyvla oss som givna. Dekonstruktion var ett nyckelbegrepp i postmodernismen, där exempelvis Foucault letade efter berättelsernas inbyggda maktanspråk – vem som tjänar på en viss föreställning, därför att det effektivaste förtrycket är när den förtryckte självmant accepterar sin underordnade roll.

Kirby menar i sin bok att såväl modernism som postmodernism förlorat aktualitet genom den digitala utvecklingen. Båda dessa -ismer förhöll sig nämligen till historien, till historiska metanarrativer och till klassiska verk, ramar som enligt Kirby snabbt tappar mark såtillvida att ingen längre bryr sig om dem. Ingen relaterar längre till klassiska strukturer och verk annat än i andra hand, menar han. Historien liksom framtiden har fått ge vika för här och nu. De kulturella referensramarna är oftare Star Wars än Kafka, Proust eller Marx.

Den andra dominerande mekanismen i Digimodernism är enligt Kirby att "läsare" och "tittare" blivit medskapare av verken de konsumerar. När jag arbetade på MySQL pratade vi om Web 2.0 – webbplattformar där användarna tillför själva innehållet. FaceBook, denna blogg, Wikipedia och Imdb är bra exempel, liksom realityshower på TV. Detta medskapande format medför att verket bara existerar just nu – ingen sitter och följer omröstningen i melodifestivalen ett år senare eller bryr sig om vad som stod på Wikipedia för fyra år sedan. Också postmodernismen framhöll betraktaren som medskapare av ett verk, men då rörde det tolkningen snarare än det faktiska skapandet av innehåll.

Den tredje mekanismen är att det idag inte finns EN berättelse eller ens några få som kan anses utgöra kanon. Eftersom varje användare styr min egen berättelse så finns det närmast ett oändligt antal, flyktiga berättelser. Detta är på många sätt positivt, men innebär också faror: "att kommunicera" betyder "att göra gemensamt", men hur kan vi göra något gemensamt om vi inte har några gemensamma referenser?

Homeros eller Bibeln
Första kapitlet i litteraturteoretikern Erich Auerbachs klassiska verk: "Mimesis: verklighetsframställningen i den västerländska litteraturen", jämför berättarstilarna i Homeros Odyssen med gamla testamentet. Kirby menar att det homeriska berättandet har fått en renässans med den digitala tidsåldern: sakligt berättande utifrån utan dolda meningar, utan psykologiserande, utveckling eller egentlig dramaturgi*. Det homeriska berättandet skapar en statisk miljö med ett antal aktörer, där episoder han utspela sig och det spelar mindre roll i vilken ordning man ser episoderna eftersom alltsammans är tämligen givet. TV-serier som "Vänner" och "Firefly" är exempel: vi har en given miljö med givet persongalleri där episoder utspelar sig, men efter varje episod återgår status i stort sett till utgångsläget. Franchiser som Star Wars eller X-men skulle vara andra exempel där producenterna behändigt kan haka på prequels eller sidoberättelser närmast i oändlighet (i praktiken så länge produkten betalar sig). I rollspelssammanhang skulle detta kallas "fisktank" – en miljö med givna och i stort sett statiska förhållanden och motsättningar.

Det bibliska berättandet skulle enligt Auerbach istället inbjuda till tolkningar och besitta teleologi, dvs bestå av berättelser med ett dramaturgiskt spann och en slutkläm. Klassiska deckare där mördaren avslöjas i slutet kunde vara exempel, även om deckarserier idag ofta utvecklas till franchiser med episoder. Vändningen från bibliskt berättande till homeriskt skulle i sin tur kunna spegla metanarrativernas fall eftersom dessa ofta har en inbyggd teleologi: marxismens syn på historiens givna faser och slut; utvecklingstanken att vi vetenskapligt klär av verkligheten dess slöjor till vi når den faktiska kärnan; liberalismens anspråk på att vara slutversionen av synen på människan etc.

Nördarnas revansch
En nörd är för mig en person med brinnande intresse för och stort detaljvetande rörande ett specialområde som andra ofta tycker är perifert. Nörderi har idag vunnit status och min tanke var att detta delvis beror på digimodernismens återgång till homerisk berättande. Om de många berättelserna rör sig i en statisk miljö, en fisktank, så blir detaljkunskap om själva fisktanken och dess förhållanden en tillgång.

Den bästa av världar?
Jag är själv en nörd med rollspelsbakgrund. Är alltså allt frid och fröjd med den beskrivna utvecklingen?

Nja. Kirby ser stora problem i samtiden med historielöshet och infantilisering. Den svenska skolans bekymmer med ointresse för kunskapsinhämtning och sjunkande resultat kunde åtminstone delvis bottna i ointresse för det passerade. Den fråga jag själv ställer mig är om vi alls, på gott och ont, i längden kan upprätthålla ett komplext samhälle utan gemensamma metanarrativer. De nygamla världsbilder som trängt sig på i brist på trovärdiga alternativ anses av många som giftiga, exempelvis radikal islamism, nationalism och protektionism. Jag ser också ett problem i att ett infantiliserat homeriskt berättande passar såväl kommersiella krafter som politiska pajasar – ni vet själva vilka. Om detta och annat tänkte jag att min nästa roman skulle handla.



* Auerbachs egna ord om berättarstilarna: "The two styles, in their opposition, represent basic types: on the one hand [The Odyssey 's] fully externalized description, uniform illustration, uninterrupted connection, free expression, all events in the foreground, displaying unmistakable meanings, few elements of historical development and of psychological perspective; on the other hand [in the Old Testament], certain parts brought into high relief, others left obscure, abruptness, suggestive influence of the unexpressed, "background" quality, multiplicity of meanings and the need for interpretation, universal-historical claims, development of the concept of the historically becoming, and preoccupation with the problematic."

Piska den döda hästen eller gå därifrån

Den döda hästen

Ni som följt bloggen vet att jag sedan några år intresserat mig för postmodernismen. Första gången jag rosenkindad nämnde detta för min förläggare Ola Wallin fick han något besvärat i blicken. Jag förstod först då och lite nymornat att beteckningen inte anses helt rumsren längre. Fortfarande dyker lustmord på postmodernismen upp då och då, exempelvis förra året via Christer Sturmark et al i DN, eller Patrik Oksanen i SvD rörande ryskt desinformationsspridande. (Patrik är jag bekant med och vi har sagt att vi ska träffas och prata om saken, men det har ännu inte blivit av). Kritiken gäller vanligtvis sanningsrelativism: den förment postmoderna synen att det inte finns några objektiva sanningar och att alla åsikter därmed är lika bra, en tanke som spelar diverse obskyra krafter i händerna.

Detta har emellertid inte minskat mitt intresse, så ej heller diverse hårresande uttalanden eller grodor från yviga postmoderna egon – sådant ser man inom alla läger. Jag har personligen aldrig uppfattat postmodernismen som en värderingsskapande filosofi, utan mer som en intressant metod där man genom ständigt ifrågasättande, dekonstruktion och andra verktyg letar sig ner genom det bakomliggande för att se hur påståenden och värderingar har uppkommit. Analysen kan leda till sådana temporära sanningar som fungerar bäst med givna data, men som kan övergivas för bättre alternativ, ungefär som vetenskaplig metod idealt är tänkt att fungera.

Det jag mest av allt letat efter är vart postmodernismen tog vägen, vad som kom sedan, och där har jag exempelvis hittat den amerikanske filosofen Richard Rortys konstruktiva förslag till väg framåt.

Att lämna liket 

Av en händelse läste jag nyligen Alan Kirbys artikel om postmodernismens död i Philosophy Now, en artikel som möjligen inte ger svar, men en del intressanta infallsvinklar. Kirby menar att postmodernismen är död eftersom den förhåller sig till och misstror "De stora narrativerna" från fordom och i synnerhet de som modernismen omhuldade.

Enligt Kirby har postmodernismen inte tagits av daga genom någon efterkommande filosofi, utan helt enkelt blivit obsolet genom att narrativerna inte längre existerar och man därför heller inte behöver ifrågasätta dem. Han menar att hela strukturen där en författare/ideolog/profet framställer en berättelse som läsarna/lyssnarna har att förhålla sig till har ersatts av var och ens privata verklighet. Kultur skapas enligt Kirby idag genom att du väljer, klickar, fotograferar och skickar, kommenterar online etc. och därmed skapar din personliga kulturmiljö, exempelvis på FaceBook.

Det kan låta som en frigörelse – redan postmodernisterna proklamerade författarens död – men Kirby menar pessimistiskt att alla dessa privata verkligheter mest består av trivialiteter och skräp som skapas i nuet, för nuet och sällan överlever dagen. En spännande meme på nätet kanske dröjer sig kvar ett par år, men knappast till nästa generation. Kirby kallar detta tillstånd för Pseudomodernism.

Jag som likmask

Liksom alla andra deltar jag i det interaktiva kulturskapandet på nätet, inte minst genom att skriva denna blogg. Det är både givande och roande, men när jag tänker på saken så slår det mig att det mesta jag gör på nätet förhåller sig just till forna tiders narrativer. Jag anspelar på Shakespeare och svenska folkvisor, reflekterar över filosofiska läror etc. Om dessa äldre narrativer faller i glömska och inga nya komplexa strukturer tillkommer, vad ska vi då prata om? Ska vi försöka anspela på det där lustiga videoklippet om barnet som vill kasta en katt i poolen eller bygga en världsbild av motsättningen mellan jedi och sith? Problemet blir att de enda gemensamma referenser tenderar att ha kommersiell grund, typ Marvelfilmer eller dataspel (som jag gärna spelar). Vi blir inte fria utan konsumenter även till tanken.

När jag skriver fantasy så försöker jag bygga en fiktiv narrativ struktur. Har jag sagt att solen är en levande eldvarelse så måste detta gälla under resten av berättelsen. Det brukar kallas "suspension of disbelief" – att läsaren accepterar otroliga premisser för att se "what if?". Om berättelser däremot bara skapas för stundens förströelse blir koherens underordnat upplevelsen i nuet.
Exempel: Filmen "Ant man" handlar om en man som vid behov kan krympa sig till en myras storlek. I myrstorlek har han ibland en människas massa och kan slå ner skurkar – ibland en myras massa så att han kan rida på ett bi. Massan varierar inte på något begripligt sätt utan fritt när det passar storyn. Logiken? Vem bryr sig? Det är ju coolt!

Eller?

Kan vi leva annat än trivialt utan metanarrativer? Är ett hållbart samhälle ens möjligt utan sammanhållande föreställningar om exempel demokrati och nationell identitet. Utgör sådana föreställningar fängelse eller skyddande väggar för att tala med Silvia Miranda? Jag kan inte påstå mig ha svaret, men det är om inte annat en intressant fråga.
(Ögonblicket efter att jag publicerat inlägget läste jag följande av Kristina Lugn i dagens tidning: "De långa och skickligt utförda berättelserna erbjuder långvariga relationer, som vi har mycket goda möjligheter att inte uppleva som ensidiga". Kändes som om det hörde hit.)

Nästa roman

Härnäst planerar jag ta mig an ett nytt romanprojekt inom genren "magisk realism", dvs vår egen samtid med mystiska inslag. Jag tänkte just undersöka narrativernas sammanbrott i en mardrömsversion av min hemstad Uppsala. Därav mitt intresse enligt ovan.

Det fortsatta dramat och frågorna

Så här mellan böcker ges man ett ögonblick av reflektion inför fortsatt skrivande. Jag lät kontergeneral Trimbylla uttrycka känslan på följande sätt i Vredesverk:

"Under år av slit och plåga kämpar vi oss fram genom en snårskog, ansatta av mygg, törnen och träsk, forcerar en vildmark där vi knappt ser att ta nästa steg. Marken lutar oss emot och vinden gisslar våra ansikten med regnets örfilar. Men så plötsligt når vi ett berg dit skogen inte förmår följa. Där öppnar sig en vidunderlig utsikt för våra ögon. Oväntat märker vi vart färden fört oss. Skogen ter sig från höjden riktigt vacker. Vi vet att vi inte kan stanna på berget, för där finns inte det vi söker, men just i denna stund kan vi förstå och välja väg för nästa vandringsetapp. Snart ska vi åter kämpa oss fram bland dalarnas ogina grenar. Vi ska svära och blöda, men under några korta ögonblick dessförinnan njuter vi av den klara luften på berget, känslan av fullbordan och av framtidsutsikter."

 En tanke som ohjälpligt infinner sig är: "Varför gör jag alls detta?" – skriver böcker alltså. Med tiden har en slags programförklaring infunnit sig. Jag tror jag skriver främst för att undersöka en del stora frågor jag ständigt går och funderar på, frågor som intresserat många andra genom historien och i samtiden. Egentligen har jag inte så stora förhoppningar om att finna några svar, men det känns heller inte nödvändigt; det jag vill är att rota i frågorna från olika vinklar och att dramatisera min undersökning så att den kan läsas som en spännande berättelse, en berättelse där läsaren förhoppningsvis kan delta på sitt sätt:

1. Jag och de andra
Att få och kommunicera med läsare är en viktig anledning till skrivande – kanske för att berättelsen egentligen uppstår först hos läsaren. Detta är en postmodern syn som jag diskuterade häromveckan när jag föreläste på Glimåkra folkhögskola. Filosofen Sartre menade på liknande sätt att jaget uppstår först när det förstår sig betraktat av andra. Jaget ser sig därmed vara ett objekt i någon annans värld och förflyttar i tanken sin "Point of Vision" till denne – författaren av fiktion gör ständigt denna förflytting.

En av två möjliga romanprojekt handlar just om detta, fast med en AI snarare än en människa i centrum. Dvs hur skulle en AI kunna tänkas se på sig själv i förhållande till sina skapare – människorna. Om den blir väldigt mäktig så finns också intressanta paralleller till gud enligt Nietzsches koncept: vi skapar gud för att sedan dyrka honom/henne. I detta fall skulle frågan bli – hur ser gud själv på detta förhållande.

2. Världen som konstruktion
Jag utgår inte ifrån att världen som sådan är en konstruktion, men att våra tolkningar av den är skapade och så måste vara. Det är egentligen inte någon särskilt kontroversiell åsikt – jag har hört samma syn från många framstående forskare. Det innebär heller inte nödvändigtvis att världen är meningslös eller att alla tolkningar av den är lika mycket eller lika lite värda, bara att de är mer eller mindre ändamålsenliga. Snarare gäller att om vi själva bygger världen så öppnar sig oändliga möjligheter, där exempelvis vetenskap inte innebär att skala av lökens lager in till en egentlig kärna utan att bygga allt mer komplexa modeller som låter oss förutsäga och styra tillvaron. Var och en kan välja och ändra sig.

Vi bombarderas ständigt och som alla vet med en mängd konkurrerande världstolkningar, där bland annat ideologier och reklam försöker vinna över oss för sina syften. Jag tror personligen att skepticism är den vettigaste hållningen: att granska allt som påstås avseende bakomliggande fakta, möjliga konsekvenser och avsändarens avsikter och motvilligt acceptera något som "sant" på temporär basis – dvs tills jag hittar något som stämmer bättre. Återigen motsvarar detta den vetenskapliga hållningen som jag ser det.

Redan på sidan 97 i Svavelvinter ställer Silvia Miranda frågan om huruvida den konstruktion som omger oss är ett fängelse eller ett skyddande skal. Mitt svar är "både och", där varje trygghet kommer till priset av inskränkning. Vi kan inte leva utan konstruktion så hur bygger vi den på bästa sätt och förhåller vi oss till den.

Detta är uppslaget i mitt andra möjliga romanprojekt, som skulle utspela sig i samtidens Uppsala, en slags komisk, magisk realism där alla gängse förklaringar upphör att gälla – ett modernt utbrott av remuntravansinne om ni så vill.


Båda uppslagen känns väldigt lockande att börja skriva. Som ni ser rör det sig om välkända teman från mina trakoriska romaner. Inte så konstigt eftersom detta är vad som intresserar mig. Kom gärna med synpunkter!

Att vara tennsoldat

En tennsoldat skapas ur den tomhet som inte är gjutform.

I romanen Slaktare små lyckas demonen Ghumgakk fånga sin fiende, trollkarlen Shagul, i ett slutet utrymme. Demonen kan emellertid varken se, känna, höra eller på något annat sätt förnimma sitt byte eftersom Shagul stulit sin höga runa och därigenom undgår skapargudarna och deras tjänare. Ghumgakks motdrag är att växa och fylla allt tomt utrymme med sin egen massa.

›Är inte mörker frånvaro av ljus? Är inte död avsaknad av liv? Är vännen inte den som saknar falskhet? Så bestäms det varande av vad det icke är. När alla andra faktorer eliminerats måste återstoden vara sanningen. Om allt kan uppfattas utom den du söker, så är den du söker tomheten som återstår sedan du uppfattat det varande.‹

Temat att varande inte definieras i positiv bemärkelse utan bara som kontrast till sin omgivning, till sina gränser och vad det inte är, utgör ett tema som längre intresserat mig liksom det sysselsatt många stora tänkare. Jag finner ämnet svårt, men givande att fundera över utan att för den skull komma till någon egentlig insikt – kanske lite av Derridas differánce – en betydelse jag skjuter framför mig utan att någonsin nå, en filosofisk morot där jag är åsnan ;-). Det givande består i att moroten håller mig i rörelse.

Filosofen David Hume, som jag just läser för att använda i nästa romanprojekt, menade redan på 1730-talet att alla strukturer, inklusive jaget och orsak-verkan, är observationer upphöjda till konstruerad existens. Därigenom ställde han några besvärliga ontologiska (läran om varande) frågor som bland annat satte fart på Immanuel Kant och som lever vidare in i våra dagar. Själv har jag ofta fått höra att jag är veterinär eller är författare, men dessa etiketter har alltid känts mig främmande eller snarare otillräckliga. Jag har förvisso tagit veterinärexamen och jag har skrivit böcker, men det definierar mig knappast, åtminstone inte inför mig själv. Den roll som tillskrivs mig finner jag ofta besvärande eftersom den medför konnotationer som inte alls stämmer på mig.

Funderingar rörande vad som avgränsar sådant som är från sådant som inte är har fått stor betydelse inte minst inom språktänkande. Ferdinand de Saussure, en av den moderna semoitikens grundare sade (i engelsk översättning):
"In language there are only differences. Even more important: a difference generally implies positive terms between which the difference is set up; but in language there are only differences without positive terms. Whether we take the signified or the signifier, language has neither ideas nor sounds that existed before the linguistic system, but only conceptual and phonic differences that have issued from the system. The idea or phonic substance that a sign contains is of less importance than the other signs that surround it. [...] A linguistic system is a series of differences of sound combined with a series of differences of ideas; but the pairing of a certain number of acoustical signs with as many cuts made from the mass thought engenders a system of values."

För närvarande samlar jag material till en ny roman – jag befinner mig alltså i fas 1 enligt mitt förra blogginlägg. Boken skapas på detta stadium ur tomheten genom att mina spridda idéer studsas mot speglar: filosofers böcker, romaner, vardagserfarenheter, musik, filmer och samtal med bekanta. En kropp uppstår inne i det utrymme som speglarna anvisar, tennsoldaten gjuts inne i formen av spegelglas, som när den uppblåsta ballongen till sitt väsen skapas av planlöst irrande gasmolekyler som spänner ut ett gummimembran till distinkt form.


Ovanstående kan tyckas vara en intellektuell lek med ord och tankar, men följderna är mycket konkreta. Jag läste för några år sedan psykoanalytikern Ludvig Igras bok Den tunna hinnan, som försöker förklara varför till synes normala och i övrigt hyggliga människor kan begå fruktansvärd handlingar av typen folkmord. Igra menar att alla storskaliga nidingsdåd inleds med att de kommande offren avhumaniseras så att de kan betraktas som ohyra, parasiter – kort sagt som icke-människor och framför allt icke-vi.

I en tid med stora flyktingströmmar kan vi betrakta fenomenet på nära håll, ty hur lätt är det inte att definiera en flykting eller invandrare främst som icke-vi och därvid bortse från alla andra, mer särpräglande egenskaper?

Lovsång till mellanläget

Kemi
Ovan ser ni en enkel titrerkurva. I en burk med syra ligger pH lågt – vätejonerna är i överskott. När man successivt tillsätter en bas händer först inget, men sedan stiger pH snabbt och pH lägger sig därefter istället högt eftersom hydroxidjonerna har tagit över. Mittendelen av titrerkurvan är oftast intressantast, läget där pH slår över från surt till basiskt. Antag att vi exempelvis vill beräkna hur mycket C-vitamin det finns i vår hemmalagade saft. Vi kan då titrera precis till pH 7 och sedan räkna ut hur mycket C-vitamin det fanns genom att notera hur mycket bas som gick åt. I kurvans ytterlägen händer däremot just ingenting av intresse.

Debatt eller diskussion
Jag lärde mig ganska sent skillnaden mellan debatt och diskussion, dvs jag har ofta använt båda orden men tidigare inte så noga reflekterat över skillnaden. I en debatt intar parterna varsin ståndpunkt: A respektive B, att likna vid titrerkurvans ytterlägen. De argumenterar var och en för sin sak och försöker påverka åhörarna att dela deras egen åsikt. Vanligtvis ändrar parterna själva inte uppfattning och de lyssnar till motståndaren mest för att kunna bemöta denne. Politiska debatter i TV är ett typexempel.

I en diskussion värd namnet lyssnar istället parterna till varandras synpunkter och är beredda att ändra sin egen hållning eller kompromissa. Därför tycker jag personligen att diskussioner är mer intressanta än debatter. Diskussioner befinner sig i den mentala titrerkurvans brytpunkt – det är där det kan hända något. I en debatt händer sällan mer än att en vinnare kanske utses, dvs man kollar om pH slagit över åt endera hållet. Eftersom inget egentligen förväntas hända kan ståndpunkterna A och B vara bastioner bemannade med hela förband av åsikter nergrävda i skyttegravar. Debatter löser sällan problem eftersom kompromisser och lyssnande sällan har plats. I politiken förs debatter inför publik varpå förhandlare och diplomater sätter sig att diskutera konkreta lösningar i slutna rum.

Skeptikerns hållning
Jag har tidigare deklarerat mig vara skeptiker. I den ständigt aktuella frågan om Guds existens så motsvaras skeptikern av agnostikern som därför får stå som representant. Den troende säger att "så här är det!" och den extreme ateisten säger också "så här är det!", medan agnostikern säger: "jag vet inte". Ytterligheterna rör sig inte ur sina skyttegravar, utan det är som vanligt i mitten som det kan hända något.

I senaste numret av "Philosophy Now" (som jag prenumererar på) så avfärdar filosofiläraren Stephen Anderson ateismen som filosofiskt ohållbar. Han gör det emellertid genom att definiera ateismen så strikt att hans slutsatser blir praktiskt oanvändbara, dvs han kastar ut barnet med badvattnet. Angreppssättet påminner om Wittgensteins tidiga försök att definiera vad som meningsfullt kan sägas med ett språk där han ställer sådana krav att detta språk skulle vara oanvändbart för kommunikation. (Wittgenstein ändrade senare själv ståndpunkt och betonade istället språkets funktion som verktyg för kommunikation.) Det jag finner mest provocerande i Andersons artikel är emellertid att han avfärdar agnosticism som "personlig uppfattning" som inte håller för strikt logisk prövning.

Försvar för skepticismen som hållning
Min personlig åsikt är Andersons logiska attack mot skepticismen är missriktad och därmed ointressant. Han och många andra avfärdar skepticismen som ståndpunkt när det egentligen rör sig om en hållning. Skeptikern befinner sig i rörelse runt den spännande brytpunkten mellan de tvärsäkra i vars läger just inget händer. Skepticismen representerar för mig det sunda bondförnuftet som säger "det låter vettigt, då kör vi så tills vidare" till skillnad från de tvärsäkra som alltid vet och aldrig lyssnar. (Praktiken brukar så gott som alltid bli katastrofal när de tvärsäkra får härska, det kan sedan gälla Hitlertyskland, den katolska inkvisitionen eller Pol Pots Kambodja.)

De filosofiska angreppen på skepticismen blir ofta aparta. Anta att en postmodernist säger "Det finns inga objektiva sanningar". Rent logiskt kan detta påstående naturligtvis inte vara sant, för då skulle det motbevisa sig självt. Det hindrar naturligtvis inte mig som skeptiker att ifrågasätta alla förment objektiva värderande påståenden ändå, därför att skepticismen inte är en logisk skyttegrav utan är en metod att närma sig verkligheten där jag stödjer den uppfattning som för tillfället förefaller mig mest underbyggd.

En sådan hållning innebär inte att alla subjektiva påstående är lika mycket värda (för mig) eller att, som Christer Sturmark m.fl. vill få det till, att rena fakta kan ifrågasättas. Skepticism innebär att inget tas för givet bara för att någon säger det utan att skeptikern väljer den tolkning som förefaller mest underbyggd och/eller mest ändamålsenlig. Den valda tolkningen får gälla tills vidare, men bara tills vi hittar något bättre. En sådan skeptisk hållning stämmer efter vad jag förstår med vetenskapen som metod.


* Ps: Den kloke Freke Räihä sammanfattade detta blogginlägg både bättre och kortare: "Skepticism är inte en position utan en process". Ds.

Absurdismen, Shagul och rollspelen

Jag läser för närvarande den franske författaren och filosofen Albert Camus, delvis av personligt intresse, men också för att precisera trollkarlen Shaguls hållning till sig själv och världen nu i romanen Vanderlands slutfas.

Camus kan sägas ha grundat Absurdismen, åtminstone i dess moderna form. Han var i botten existentialist och lärjunge till Sartre, men de gick senare olika vägar (och blev ovänner).

Det absurda består enligt Camus i att människans medvetande existerar och söker efter mening i tillvaron samtidigt som universum till synes är meningslöst. Ingen av dessa två företeelser är i sig absurd utan det absurda uppstår genom att medvetande och värld existerar samtidigt och är oförenliga, dvs vi söker desperat något som inte står att finna. Camus menar att det helt enkelt inte finns objektiva värden och anger (liksom Kierkegaard) tre vägar ut ur detta dilemma:

* Självmord – "nu skiter jag i det här!" Camus menar dock att självmord inte löser det absurda problemet utan snarare poängterar det. Självmordet saknar i den föreliggande situationen självt mening och är därmed absurt.
* Tro – att kasta sig ut och bejaka en obegriplig mening där förnuftet gått bet. Kierkegaard lutade åt detta, medan Camus såg det som "filosofiskt självmord", dvs att blunda för faktum.
* Acceptans – att notera det absurda och fortsätta leva med insikten. Camus menar att denna väg är den enda som leder till människans frihet, nämligen friheten att skapa sin egen mening och finna passion i arbetet snarare än i målet. (Kierkegaard såg istället detta som förvillelse och "demoniskt raseri")

Camus skriver följande i boken "Myten om Sisyfos":
"I denna dagliga [skapande] ansträngning, där intelligens och passion förenas och gläds åt varandra, finner den absurde en disciplin som utgör hans största styrka. Den noggrannhet, tjurighet och klarhet som arbetet kräver påminner om erövrarens attityd. Att skapa är också att skapa sitt öde. För sådana människor gäller att deras arbete definierar dem lika mycket som de definierar sitt arbete."

Ni som följt konfluxböckerna så här långt anar förmodligen vart jag vill komma för Shaguls räkning.

Rollspelen då?
Är inte spelaren ett medvetande som söker mening i en värld där ingen egentligen finns, helt enkelt för att världen är en konstruktion i sig? Situationen är alltså absurd. Spelare och spelledare skapar meningen tillsammans, en mening som med Camus ord är just "intelligensen och passionen som förenas och gläds åt varandra".

Jag vet i alla händelser att mitt arbete med rollspel och romaner har skapat mig i lika hög utsträckning som jag har skapat dem.

Historia med hamster

Bild med hamster

Ibland hör man: det finns bara sju grundberättelser och det går egentligen inte att skriva något nytt. Betoningen läggs gärna på "bara" och "går inte" i ett slags uppgivet jantetänkande. Eftersom de flesta författare någon gång drabbas av tvivel på sin egen förmåga så bekräftar klassificeringen det meningslösa med det egna arbetet.

Själv tycker jag att sju grundberättelser är alldeles för generöst tilltaget. Det finns egentligen bara två grundberättelser: de som nämner hamstrar och de som inte nämner hamstrar. Denna kategorisering täcker världslitteraturen och delar in den ganska tydligt: Bibeln, Moby Dick och Män som hatar kvinnor har inga hamstrar (vad jag vet), medan flera barnböcker har det. Naturligtvis får bibliotekarier dras med vissa gränsdragningsproblem, exempelvis vart böcker med hamsterbesläktade gnagare och mutationer ska räknas liksom böcker med döda ex-hamstrar, men sådant vidhäftar även andra klassificeringar och kan lämpligen diskuteras i särskilda kommittéer.

Skulle hamsterklassificering påverka litteraturen? Egentligen inte frestas man tänka, men kanske ändå: det är lätt att tänka sig hur ett förlag säger till en aspirerande författare: "Vi har ju redan ganska många manus utan hamstrar. Kan du inte pröva att skriva något i en annan genre – den med hamstrar?" Den gängse frasen: "er roman passar inte riktigt vår utgivning" kan tillämpas åt endera hållet.

I förenklande och förtråkande nit kan en naturvetenskapligt sinnad person hålla upp ett glas vin och säga: "det här glaset innehåller egentligen bara atomer", eller inför en förälskelse säga: "det rör sig bara om biokemi". Påverkar sådan beskrivning den fysiska verkligheten? Atomerna i vinglaset lär knappast bry sig om vad vi kallar dem, men naturvetarens kärleksliv blir förmodligen inte detsamma. Det är inte fel att säga att ett glas vin innehåller atomer, det är bara inte en uttömmande eller ändamålsenlig beskrivning i sammanhanget. Och framförallt är det inte den objektivt enda sanna beskrivningen.

Världen är vad den är och blir i viss mån vad vi kallar den. Materien och dess händelser är inte godtyckliga, men vår klassificering och beskrivning av dem är det och språket som sådant kunde lika gärna vara ett helt annat. Det innebär inte att alla beskrivningar av företeelser och skeenden har samma värde, ty själva poängen med språk och klassificering – med eller utan hamstrar – är nyttan. Poängen är att vi ska kunna hantera världen mentalt och kommunicera den. I situationen: "en leopard åt igår upp min bror, men det behöver ju inte innebära att leoparden jag möter idag är farlig", klarade sig våra förfäder bättre med klassificerande fördomar än utan. När en mental föreställning inte gör nytta eller längre stämmer med vad vi ser, så får vi helt enkelt ändra den. Den distinktionen tycker jag att många kritiker av postmodernismen missar – återkommer till saken.

Med det vill jag slå ett slag för Jorge Luis Borges 'patafysiska kategorisering av djur:

(a) djur som tillhör kejsaren
(b) balsamerade
(c) tama
(d) spädgrisar
(e) sirener
(f) fabeldjur
(g) vildhundar
(h) djur inkluderade i den föreliggande klassifikationen
(i) djur som far omkring som galna
(j) oräkneliga
(k) djur tecknade med en mycket fin kamelhårspensel
(l) etcetera
(m) djur som precis har haft sönder kruset
(n) djur som på håll liknar flugor

Babels oändliga bibliotek

Jorge Louis Borges beskrev i en berömd novell, "Babels bibliotek", ett bibliotek som innehåller alla tänkbara böcker, dvs alla matematiskt möjliga kombinationer av bokstäver. De flesta av böckerna skulle förstås innehålla meningslöst strunt, till synes slumpartade bokstavskombinationer, men här och där skulle ord råka bildas. Mer intressant är att biblioteket - som inte är oändligt, men väldigt omfattande - också skulle innehålla alla tänkbara mästerverk, skrivna eller ännu ej skrivna. Ett blogginlägg jag nyligen läste diskuterar Carl Sagans dröm om Encyklopedia Galactica - ett fullständigt verk med all tänkbar kunskap och visdom samlad och formulerad av de många avancerade kulturer som kanske finns därute i rymden och tiden.

Tanken på det fullständiga biblioteket kallades av den amerikanske filosofen W. V. O. Quine för "en melankolisk fantasi". Samme Quine påpekade att allt som någonsin kan uttryckas kan formuleras med hjälp av bara två tecken i ett binärt system. De flesta författare har förmodligen någon gång snuddat vid den melankoliska fantasin: allt jag någonsin kan komma att skriva finns redan någonstans i Babels bibliotek.

Man anar redan vid en flyktig tanke problemet att hitta det man söker i biblioteket och Borges novell handlar också till stor del om den ändliga och dödliga människans svårigheter och drömmar när det gäller att orientera sig bland de oändliga möjligheterna (som alltså inte är oändliga utan bara många i detta fall).


För mig och säkert för många andra ligger det något samtidigt vackert och skrämmande i tanken på den fullständiga textssamlingen. Framställs fantasin tekniskt-matematiskt, såsom ofta är fallet, missar man dock enligt min mening att information är kommunikation byggd på konvention, dvs mening uppstår hos läsaren, medan den bara ligger latent i själva texten. Diskussionen ovan om Encyklopedia Galactica handlar till stor del om hur informationsförmedling skulle kunna överbrygga avstånd och tid mellan civilisationerna, men inte om hur den skulle kunna ges eller behålla mening. Vi har ingen tillgång till världen "såsom den är" utan är hänvisade till tolkningar av den, intryck förmedlade via våra sinnen, sammanställda enligt mer eller mindre vedertagna och ändamålsenliga modeller vilka antagligen skulle variera våldsamt mellan olika kulturer och tider. Som Wittgenstein sade: "Om ett lejon kunde tala skulle vi inte förstå det" - dvs förståelse kräver någon slags gemensam referensram.

Det finns också tidsaspekter att beakta i Babels bibliotek. Vi kan inte läsa alla böcker samtidigt eller utanför tiden:
Exempel 1.  Samma bok som exakt beskrev mordet på Olov Palme skulle inte ha samma innebörd beroende på om den publicerades före eller efter det faktiska mordet.
Exempel 2: I Babels bibliotek skulle definitionsmässigt finnas många nästan likadana versioner av samma deckare, där bara slutet varierar. Vi kan inte läsa dem alla samtidigt eller oberoende av varandra utan måste välja en sekvens. Tolkningen av en specifik version skulle därmed skilja sig avsevärt beroende på om vi läste den först eller sist.
Exempel 3: En bok om rasbiologi bland människor skulle inte avkodas likadant före och efter Auschwitz.

Min slutsats: Information består inte i tecken på papper utan i vår tolkning av dessa tecken. Därför blir Babels bibliotek inget annat än en melankolisk fantasi.


* Bilden visar Erik Desmazieres version av Babels bibliotek - en av oändligt många möjliga tolkningar.

Avgrunden som förenar

Något fantastiskt hände. Jag lyssnade, mest av en slump, till radioprogrammet Filosofiska rummet i bilen för ett par veckor sedan när man intervjuade kartografen och professor emeritus Gunnar Olsson om hans bok Abysmal. I boken sammanfattar Olsson sina tankar om kartritande i vid bemärkelse, dvs hur vi i språk, bild och tanke söker avbilda och dra slutsatser om en verklighet vi aldrig kan se som den är utan alltid bara i tolkad bemärkelse. Vi uppfattar alltid världen indirekt genom våra sinnen, försöker förnuftsmässigt se mönster i intrycken, drar sedan slutsatser och gör förutsägelser från dessa uppfattade mönster enligt uppställda modeller som alltid förblir approximationer och valda bildsystem.

Redan när jag hörde programmet slogs jag av hur Olssons tankar överensstämmer med mitt eget skrivande. Jag beställde alltså boken och blev än mer förbluffad över släktskapet. Abysmal kan sägas vara en teoretisk grund till många teman i mina böcker när det gäller förhållandet mellan "verklighet", språk, makt, tanke och bild, samtidigt som boken inte utgörs av torr akademisk prosa utan med Olsson egna ord snarast är "konst om vetenskap än vetenskap om konst". Jag skriver "kan sägas vara", eftersom en teoretisk grund, precis som de kartor Olsson behandlar, kan uppställas på många, kanske oändligt många olika sätt, varav ingen enda kan sägas vara exakt utan bara mer eller mindre ändamålsenlig och därtill satt i relation till varierande ändamål.

Släktskapet är inte bara teoretiskt utan Olsson använder dessutom samma exempel och referenser. Här finns Wittgenstein, Nietzsche, modernism-postmodernism, Bibeln, Mesopotamiens gudavärld, Saussures semiotik, förhållandet gud-människa, Odysseus hemkomst, Platons idévärld, Aristoteles modeller och inte minst avgrunden själv: The abyss - Bythos, vilket i Olssons bok utgör klyftan mellan det representerade och dess tecken; i Saussures termer det betecknade och det betecknande. Dessutom har Olsson för vana att en passant kasta in referenser till högt och lågt i sin text precis som jag själv, inte sällan från populärkultur.

Det slutar inte där. Olsson visade sig bo här i Uppsala, så jag mailade honom, han blev mycket entusiastisk och igår träffades vi över kaffe, äppelpaj och glass hemma hos honom. Mötet blev två och en halv timme långt och var, som jag tror och hoppas, till stor glädje för oss båda. Vi utbyte synpunkter och böcker och kom överens om att träffas igen.

Många av er är bevandrade i Trakorien med dess särart och historia, inte minst mina testläsare och redaktörer, vilket jag har haft stor nytta och glädje av, ändå har jag alltid känt mig ensam, inte på ett tragiskt sätt, utan som av eget val stående utanför tillhörigheter. Plötsligt träffar jag någon som jag kan prata med utan känslan att vi saknar gemensam teoretisk plattform (vilket inte innebär att jag skulle vara mer bildad än någon annan utan snarare att vi inte har samma abstrakta intresseområden), en person med mer insikt än jag själv i Trakoriens metafysik trots att han själv aldrig vetat om det. Det är i sanning fantastiskt.

Jag kan alltså varmt rekommendera Olssons bok, inte bara som teoretisk följeslagare till mina egna romaner utan för alla som intresserar sig för hur människan formar sina världsbilder. Liksom Nietzsche har Olsson ett levande språk fyllt av metaforer och associationer vilket gör Abysmal njutbar även som prosa. Det teoretiska innehållet är inte alltid lätt att ta till sig, men heller aldrig otydligt utan kräver bara visst fokus och ibland en sidotitt i referenser för att öppna sitt skal. Boken är skriven på engelska och utgiven i USA eftersom Olsson var professor där under många år.

Jag har hittills kommit halvvägs eftersom boken kräver koncentration och noggrannhet och jag själv läser sakta, men har funnit många nya insikter och uppslag som jag direkt kan omsätta i romanerna. Dessutom har boken mycket att säga om vår egen värld. För tillfället läser jag exempelvis Olssons påpekande om hur de tre första budorden på stentavlorna Moses fick kan uppfattas som en alla tyranniers grundläggande konstitution när det gäller att cementera maktens tolkningsföreträde:

1. Det är jag som har makten och ingen annan.
2. Försök inte förstå, ifrågasätta eller håna min maktställning för då råkar både du och din familj illa ut.
3. Lägg dina vardagliga sysslor åt sidan för att komma till våra propagandamöten när så anbefalles och följ rapporteringen i statligt kontrollerade media.

De andra sju budorden är praktiska regler människor emellan.
Skrämmande aktuellt, inte minst tillämpat på dagens Ryssland.

Det svåra som spegel

I gymnasiet kunde jag av ren fåfänga plöja svåra böcker för att imponera på lärare och kamrater. Särskilt minns jag ett tillfälle när min biologilärare ryckte av mig en bok med orden "Vad är det för skräp du läser?" och det var Herman Hesses 'Glaspärlespelet'. Jag läste också Nietzsches 'Så talade Zarathustra' utan att begripa särskilt mycket, något jag förstås inte medgav då.

Nu, fyrtio år senare, läser jag åter Nietzsche, men inte längre för att imponera utan för att det roar mig. Inte så att jag alltid håller med honom, tvärtom kan den gamle preussaren kläcka ur sig de mest häpnadsväckande dumheter*, men han är alltid kompromisslös, idérik och verkar skriva precis vad som faller honom in med säker stilistik och träffande metaforer. Förstår jag honom då? Till viss del kanske. Detsamma gäller annat jag läser med betydande tuggmotstånd, exempelvis Wittgenstein, Richard Rorty, Bourdieu, Chomsky, Lyotard, John Searle, Immanuel Kant (som jag stångat pannan blodig mot), Edmund Husserl och Platon.

Den fråga jag kommit att ställa mig är: Varför läser jag böcker som jag bara förstår till kanske fyrtio procent och hur kan jag finna det givande? Att imponera känns inte längre aktuellt och riktigt bildad blir jag nog aldrig, därtill har jag för dåligt minne och läser alltför sakta.

Min slutsats ligger i att dessa svåra böcker fungerar som buckliga speglar; mina egna tankar studsar mot texterna och ges ny, oväntad riktning, ljusknippen från sidor skrivna till helt olika böcker interfererar så att nya berättelser uppstår. Jag är en kaklun som samlar bitarna och sätter dem samman till något nytt. Det viktiga är att böckerna katalyserar mina funderingar, detta oavsett om jag har förstått deras innebörd eller inte, bara genom att de sätter fart på tanken. Faktiskt kunde en bok därmed vara givande även om jag som läsare helt missförstått intentionen - i detta avseende kan jag stödja den postmoderna nedtoningen av författarens betydelse. Det blir som scenen ur Disneyfilmen om Den lilla sjöjungfrun, där Ariel samlat skatter från ytan vars användning hon helt har missförstått men som ändå är henne värdefulla.

Jag kan läsa enklare bladvändare också som avkoppling, bara de är bra skrivna, men läsningen blir sällan lika aktiv, eftersom berättelsen ligger där färdig att avnjutas utan att tvinga mig till ständig reflektion - dessa böckers ram håller en tavla snarare än en spegel. Samma sak gäller film, dataspel och musik. Jag ser hellre en film som jag kan gå och fundera länge på än de förströelsefilmer som idag drar in mest pengar, och jag lyssnar gärna till för mig okänd musik ur så gott som alla genrer. Vissa litterära böcker kan ändå ge ett djup som motsvarar de filosofiska texterna genom att de så skickligt målar en komplex stämning eller miljö att bilden i sig fungerar som en närmast bottenlös spegel. Några exempel är för mig böcker av Tove Jansson och Shaun Tan, liksom Lennart Hellsings barnböcker. Böckerna om Harry Potter är som jämförelse alltför "färdiga" för att vara intressanta enligt min mening. Samtidigt är upplevelsen beroende av tidigare erfarenheter och läsande - det påfyllda som böckerna ska spegla - och jag kan förstå att Harry Potter ger yngre läsare en klangbotten som motsvarar mina första läsupplevelser (eller serietidningar).

Vad gäller mina egna romaner så hoppas jag att de väcker tankar och bilder hos läsaren snarare än bara fungerar som stundens förströelse. Jag skriver hellre speglar än tavlor.


* Något ganska dumt läste jag igår i 'Den glada vetenskapen', där Nietzsche säger följande: "Risdieten leder emellertid också, som en subtilare efterverkan, in på tanke- och känslobanor som verkar narkotiskt. Det stämmer väl överens med detta att de som uppmuntrar narkotiska tanke- och känslobanor, som de bekanta indiska vishetslärarna, just hyllar en diet som är rent vegetabilisk och vill göra den till rättesnöre för massan: på så sätt vill de framkalla och öka det behov som de är i stånd att tillfredsställa." Vegetarianernas agenda fick plötsligt en helt annan dimension!

Däremot hittar jag sällan belägg för att Nietzsche skulle utgöra ett medvetet förstadium till tysk nationalism, även om han kommit att användas för detta syfte. Han häcklar ständigt sin tyska samtid. Följande ur samma bok tyckte jag var ganska kul: "Europa hade över huvud taget inte blivit genomsyrat av kristendomen om inte kulturen i söderns antika värld gradvis hade barbariserats genom en alltför stark inblandning av germanskt barbariskt blod."

De nakna orden

Det här en lite längre, reflekterande text över mitt författandes eventuella släktskap med verk av Jorge Luis Borges och andra, bara så att ni vet.

Jag har ibland funderat över vad som egentligen utgör en människa. Indelningen i kropp-själ, som bland annat Descartes försökte precisera och som har haft stort inflytande på västerlandets tänkande, är ingen syn jag egentligen någonsin känt vara uttömmande, plausibel eller ens meningsfull. Min arbetsmetafor för tillfället är istället att jaget är en berättelse. Vår fysiska kropp motsvarar pappret på vilket berättelsen är skriven och bokstäverna våra mentala funktioner och aktiviteter. Om ni tänker er en bild uppbyggd av punkter, exempelvis på dataskärmen ni just nu betraktar, så är berättelsen-jaget själva bilden ni ser - något som byggs av, men som inte är, punkterna eller mediet. Bränns pappret, krossas skärmen, dödas kroppen så försvinner berättelsen-jaget, men underlaget och punkterna i sig var inte berättelsen utan bara en förutsättning för det. Vore berättelsen skriven med magnetiska bokstäver som plötsligt rakades ner från en kylskåpsdörr så skulle högen med lösa bokstäver inte vara berättelsen längre. Berättelser kan dock leva kvar, i andras minnen eller, om det är en skriven berättelse, i andra böcker eller medier. Någon själ har inte flyktat utan jaget har upplösts med mönstret.

Tidigare idag så gick jag och lade mig med begynnande migrän, tog en tablett, sov en timme och vaknade (utan huvudvärk) med en tanke: Tänk om våra jag i sin tur är underlag för orden såtillvida att dessa bara kan leva medan våra jag existerar som medium. Föreställ er att människan, tillsammans med eventuella andra varelser i universum som kan förstå innebörden av begrepp, försvann. Skulle orden då existera ens om de fortfarande fanns nedskrivna? Jag påstår att de då bara vore mönster, nej de vore inte ens mönster eftersom ingen längre kunde förstå begreppet mönster. Skulle de också ha förlorat sin mening? Det är en irrelevant fråga eftersom begreppet mening också skulle ha försvunnit. De skulle bara ha upplösts till intet i ett slags buddhistiskt utslocknande utan spår även fast de rent fysiskt fanns kvar. Kanske kan orden i så fall betraktas som levande varelser av en högre ordning än oss själva. Med tanken fick jag bilden av orden som nakna kroppar i ett trångt utrymme där de slingrar sig runt varandra i ständigt skiftande konstellationer, tar värme av varandras närhet, samtalar, attraheras men också blygs av intimiteten.

Ett par välvilliga recensenter har liknat mitt skrivande vid Jorge Luis Borges. Det är förstås orimligt smickrande eftersom Borges var den givne nobelpristagaren som aldrig fick nobelpriset – förmodligen av politiska skäl. Jag har faktiskt inte läst mer än en enda bok av Borges tidigare men har nu börjat läsa hans samlade produktion eftersom den trots allt är ganska begränsad till omfånget och jag tilltalas både av hans tematik och av hans stil. Helt oaktat kvalitetsjämförelser så kan jag känna ett släktskap med Borges, liksom med Kafka, Tove Jansson, TS Eliot, Lennart Hellsing, Nietzsche, Shaun Tan och andra likartade i detta att alla dessa skribenter och konstnärer ansamlar sammanhang på sin egenutformade plats i en större, oändlig och i grunden obegriplig omgivning. De väljer att resa ett personligt utformat skjul i oändligheten, ofta av spillbitar och bråte som finns till hands, samlar ved till en brasa och hoppas att den ska locka andra vandrare så att de tillsammans kan finna en stunds värme och utbyta tankar över varsin kopp varmt te.

Under den historia vi kan överblicka har människan sökt förklara tillvaron med stora, helomfattande system. Mest tror jag hon drivs av rädsla för omgivningens mörker och dess synbara avsaknad av mening. Religioner är för mig uppenbara sådana byggen vilket inte nödvändigtvis gör dem föraktliga eller meningslösa eftersom de faktiskt ger många troende hopp och en känsla av mening, samhörighet och därmed välbefinnande. Från Descartes dagar har därtill kommit upplysningstanken – att tillvaron är något vi kan nysta upp med empiriska metoder och förfining av metoder och tänkande. Inte heller denna ansats är föraktlig utan tvärtom värd all respekt eftersom den lett till många användbara modeller och praktiska förbättringar av våra liv. Emellertid tror jag varken att religionerna eller vetenskapen ger oss nyckeln till ”verkligheten”. Betänk att om orden, dessa högre varelser vars kött vi utgör, dog ut därför att vi dog ut, så skulle varken religioner eller vetenskapliga sanningar eller ens frågan om mening längre kunna uttryckas. Ändå skulle ”verkligheten” fortfarande finnas där.

Min syn är att allt vi kan hoppas på är att bygga våra skjul i ödemarken och tända våra eldar för att få värme, sällskap och berättelser under den tid vi finns här. Det är inte alls det sämsta för i berättelsens flyktighet finns oändliga möjligheter och i själva berättandet en glädje och gemenskap. I denna syn på tillvaron kan jag själv känna mitt släktskap med Borges, Jansson, Hellsing och de andra författare och konstnärer jag räknade upp. Kanske är detta just vad recensenterna också såg.

Med Olle Adolphsons ord riktade till själva tillvaron: ”Trots all kärleks brist och trasighet och fransar – dig ska jag älska livet ut, dig har jag kär.”

Sisyfos tempel

Ni känner säkert till Sisyfos, kungen av Korint som var lite för smart för sitt eget bästa och till straff för att ha lurat gudarna sattes att rulla en stor sten uppför en kulle i all evighet. Så snart han nådde toppen rullade stenen ner igen så att han fick börja om. Med sisyfosarbete menas sedan dess en arbetsam men i grunden meningslös syssla. Städning är ett bra exempel.

För Albert Camus var Sisyfos arbete en metafor för det meningslösa i hela människans existens och strävan även om han hävdar att kungen kan vara glad att alls ha något för händer. Den amerikanske filosofen Richard Taylor menade att Sisyfos arbete skulle vara mindre meningslöst om han faktiskt fick skapa något, exempelvis ett tempel uppe på berget av sina stenar. Kreativitet har potential att bli sin egen belöning.

En recensent av Svavelvinter ställde nyligen den berättigade frågan vad mina romaner egentligen handlar om. Han sade sig sakna "en viss substans, ett påstående, ett statement". Jag tänkte, om inte besvara så i alla fall försöka belysa saken.

I en nattlig dröm föreslog jag mig att mina trakoriska romaner handlar om huruvida det är möjligt att leva utan manus. Något svar har jag inte och kanske stör just detta recensenten. I romanerna försöker jag snarare undersöka frågan ur olika perspektiv eftersom det är något jag själv ofta funderar på. Förmodligen gör Sisyfos det också om inte hans sten har nötts ner till grus vid det här laget.

Ett manus innehåller dels scenanvisningar om hur pjäsens värld är beskaffad, dels roller och dels instruktioner för hur dessa roller ska spelas.

Scenanvisningarna
"Men vet någon egentligen hur världen är beskaffad och hur kan vederbörande i så fall veta?"
Sådant handlar ontologi och epistemologi om - två av filosofins gamla parhästar.
"Tjafsa inte! Scenen beskrivs i manus och manus har skrivits av folk som säger sig veta, exempelvis präster, filosofer, vetenskapsmän, politiker och kolumnister."
Kanske har någon eller några av dem rätt eller så är det som professor Van Harvey vid Stanfordsuniversitet säger i senaste numret av "Philosophy Now" (nr 98, 2013):

"What these diverse religious and metaphysical systems express is the human attempt to antropomorphize, to humanize, the vast and mysterious Universe in which we exist. Religion represent the deepest wish of the human heart to believe that the world is not ultimately indifferent to the aspirations and hopes of humankind. <...> We want to think with Plato and Hegel that the pattern of our finite reason is congruent with some deeper infinite Reason, that the finite logos participates in some eternal Logos which is the ground of all that is."

Eftersom mina romaner handlar ganska mycket om språkets förhållande till verkligheten är en alldeles särskild fråga i sammanhanget huruvida man kan uttrycka något som är "sant" om världen och faktiskt om begreppet "sanning" i sig har någon egentlig betydelse. Dvs kan manus ens skrivas och orden antas representera något med motsvarighet i verkligheten? Den amerikanske filosofen Richard Rorty som jag just läser menar att så inte är fallet. Språken har för honom främst en mellanmänsklig funktion, de är användbara verktyg vars koppling till en yttre verklighet är konstruerad. Wittgenstein skulle använda ordet 'språkspel'.

Rollerna, replikerna och instruktionerna
Antag ändå att vi faktiskt kan uttala oss om verkligheten. Kan en människa därifrån dra slutsatser om hur hon bör handla och vilka repliker hon bör uttala? Återigen kan man förstås följa givna instruktionerna. Problemet är bara att så många vill ge direktiv om hur man ska vara, vad man ska göra och hur man ska tala, direktiv som ofta är oförenliga. Man behöver bara följa en debatt på TV och sitta igenom några reklaminslag i pausen för att få en mängd förslag, så många att man ofrånkomligen själv måste välja.

På vilka grunder kan en moralisk grund byggas? Ur Sisyfos perspektiv kan man ställa frågan om vi överhuvud taget är förmögna att utföra någon handling som är meningsfull i varaktig mening. Eller som Richard Taylor frågar: "Look at a busy street any day, and observe the throng going hither and thither. To what?" Filosofen David Hume menade redan på 1700-talet att steget från "så här är det" till "så här ska ni göra" är omöjligt.

Den trakoriska kopplingen
"Vänta nu!" säger romanläsaren. "I Trakorien finns det gudar. De har skapat världen och bestämt hur allt ska gå till. Dessutom är deras värld rent fysiskt uppbyggd från språket."
Jo, men Shagul ställer frågan om människan måste lyda gudarna, om inte blind lydnad utplånar människan som fri varelse. Dessutom: låt vara att världen är skapad, att gudarna definierat en moral och att människans sinnen faktiskt ger inblick i världen såsom gudarna skapat den. Ger detta en "verklighet"? Vad finns bortom gudarna? Tänk om de bara är en slags superföräldrar bortom vilka samma tomhet gapar. Tänk om de bara är påhittade varelser i en berättelse?


Jag själv då? Jag vet som sagt inte heller, men om jag är Sisyfos så får mina romaner bli templet jag byggt. Någon mening finns kanske inte, men jag kan i alla fall stå svettig vid sidan av mitt verk, titta på det och tänka "Det här har jag byggt!" Det är inte så illa.

Jagets flyktighet

Senaste numret av tidsskriften Philosophy Now, vilken jag prenumererar på, handlade passande nog om jaget - vad det är, hur och när det historiskt kan ha uppstått etc. Genomgången kom mycket lägligt eftersom jag just brottades med jaguppfattningen hos en av huvudpersonerna i Vredesverk. I själva verket handlar konfluxserien ganska mycket om olika aspekter av jaget och dess förhållande till omvärlden, liksom om vidhängande frågor rörande fri vilja, ontologi (hur saker egentligen förhåller sig) och epistemologi (vad vi kan veta). Jag tycker mig se två filosofiska linjer under de senaste fyrahundra åren: den som menar att det finns objektiva sanningar som vi kan arbeta oss fram till, med exempelvis Descartes, Leibniz, Kant, de flesta religiösa, historicister och logiska positivister i sina led samt den som snarare menar att "sanningen" är beroende av perspektiv, antaganden och konstruktioner, såsom Hume, Nietzsche, den sene Wittgenstein, Richard Rorty (som jag läser för tillfället) och fenomenologer. Samma linjer delar synen på jaget, där Descartes utsaga "Jag tänker - alltså är jag" kan sägas definiera jaget som allt resonemangs utgångspunkt. Jag sympatiserar som ni nog vet själv med den andra linjen.

I konfluxromanerna finns ett antal personer med komplicerade jagförhållanden:
Shagul - vars jag består i ett kollektiv av kloner
Silvia Miranda - vars jag består av halva henne själv sammansatt med halva hennes spegelbild
Didra Damagi - delar medvetande och kropp med sin förmoder där ingen tål den andra.
Nastigast - är ett orakel vars medvetande tagit över sin mördares kvinnokropp
Arn Dunkelbrink - tycks vara en reinkarnation av en sedan länge död hjälte som talar till honom
Uroboren - tycks ha levt i flera tusen år men vet inte ens själv vem han är
m.fl.

Det är inte så att jag tror mig ha svaret på vad jaget är utan jag tycker mest det är intressant att undersöka olika aspekter på frågan vilket berättelsens olika personer med deras olika hållning låter mig göra. Den lösning jag valde för problemet jag brottades med kom inte alls från filosofin utan från buddismen där jaget ses som en illusion, en aggregation av fem Skandha, fem variabler som samtidigt bygger upp och fjättrar jaget i tillvarons cykel av pånyttfödelse som det gäller att ta sig ur.

Synen på jaget och världen som illusion är intressant och har behandlats i filmer som Memento, Matrix och Inception. Enligt gnosticismen är världen ett illusoriskt fängelse där skaparguden, Demiurgen, håller människan inspärrade och fjärmad från hennes gudomliga samhörighet. Ordet illusion är emellertid lite förrädiskt eftersom det antyder att det faktiskt FINNS en objektiv sanning bortom det vi ser men att vi på något sätt är bedragna - medvetet eller av egen villfarelse.

En mer intressant utgångspunkt är att jaget och dess världssyn snarare är konstruktioner än illusioner och att detta inte behöver innebära något negativt. Jag har under senare år tänkt mig människan som en instinktivt mönstersökande varelse, där bildandet av sammanhang har en funktionell betydelse för vår överlevnad, vår sociala förmåga och vårt välbefinnande. Om så är fallet känns det för mig ärligare och tryggare att veta att vi lever i en konstruktion än att inbilla sig en godtycklig sanning, inte minst när vi ständigt från politiskt, religiöst och kommersiellt håll bombarderas med påståenden om vilka vi är, hur världen är beskaffad och vilken moral som därmed ska gälla. Samma skeptiska konstruktivism är som jag ser det den moderna forskningens hållning även diskussionen om resultaten sedan ofta slår över i tvärsäkerhet.

Jag, en skeptiker, 2 - Det kreativa tvivlet

En av Wikpedias stora fördelar är möjligheten att man som en drake kan svepa över stora områden för att sedan dyka ner där något intresserar en. Nyligen fann jag den amerikanske filosofen Richard Rorty (han dog så sent som 2007) vilken åtminstone förefaller mig ha ambitionen att konstruktivt gå vidare bortom det totala ifrågasättandet i post-modernism/-strukturalism/-filosofi m.m. Jag köpte alltså "The Rorty Reader" med urval ur hans texter och har inte blivit besviken så här långt (vilket ännu inte är så långt).

Rorty är skeptiker. Framför allt ifrågasätter han att våra beskrivningar någonsin kan spegla en förment verklighet eller att vetenskap, logik eller vetenskap med något slags nödvändighet kommer att nå den objektivt enda korrekta beskrivningen av verkligheten. Observera att detta varken ifrågasätter att "verkligheten" faktiskt existerar bortom vår beskrivning eller att vetenskap saknar värde, bara dess eventuella anspråk på objektivitet och exklusivitet. Rorty menar snarare att varje systematiskt språkligt system med sina begrepp har sin tillämpning men också sin begränsning. Systemet är helt enkelt ett av många möjliga språkspel, bättre eller sämre på att förmedla ett värdefullt innehåll. För att komma vidare måste själva sättet att se på saker med dess begreppsapparat ständigt förnyas, annars säger vi snart bara det som kan sägas med det befintliga språket.

Begreppet språkspel liksom "om det vi inte kan tala måste vi tiga" ekar förstås av Wittgenstein vilket passar mig utmärkt. Wittgenstein gick från någon slags analytisk ambition att gräva sig ner till språkets objektiva kärna till att just tala om språkspel och deras pragmatiska användning. I romanerna så representerar som ni vet trollkarlen Uroboren Wittgenstein och Rorty gav mig en riktigt bra pusselbit om Uroborens drivkrafter. Jag kan inte närmare berätta om saken eftersom det skulle spoila sådant jag ännu inte vill berätta om glasmannens natur och agenda men det kommer att göras konkret.

Rorty ekar också av annat. Hans "ability to redescribe the familiar in unfamiliar terms" låter väldigt mycket som "konstens roll är att främmandegöra det bekanta" som Viktor Sjklovskij sade i en berömd essä redan 1917, en essä som jag har tagit till mig sedan tidigare. Rorty menar också att Nietzsche uttryckte samma sorts skepticism som han själv fast med den tidens språk. Han framhåller även Jesus, Newton m.fl. som personer som har omformulerat det bekanta i nya bilder.

Sammanfattningsvis menar Rorty, så långt jag nu läst och begripit, att människan ständigt måste förnya sin kommunikation för att komma vidare och att inget problem kan bli slutgiltigt löst. Poesi och allmänt ifrågasättande är viktiga medel till förnyelse snarare än att begränsa sig till etablerade former att kommunicera och argumentera.

Makten och tolkningsföreträdet
Efter mitt första inlägg om skepticism diskuterade vi huruvida det är trivialt att "verkligheten" kan beskrivas på olika sätt om den ändå "är" densamma bortom beskrivningen. Jag anser för egen del att valet av beskrivning inte är trivialt därför att den som väljer språk inte bara väljer hur företeelser ska indelas och vad de ska kallas utan också vad man alls kan tala om, vad som anses vara självklart, vad som anses vara viktigt och vem som har legitimitet att yttra sig. Om man ser språkspelet som ett utövande av makt så blir diskussionen genast konkret och angelägen. Det räcker med att kritiskt ta del av dagspolitiska debatter, se på reklam eller delta i fikasnacket på jobbet för att se hur olika intressenter försöker att styra verklighetsbeskrivningen och pådyvla en sin tolkning. Även när det rör litteratur så är tolkningsföreträden påträngande: Vad är god litteratur? hur ska verk klassifieras i genrer och varför? Hur ansluter böcker till förväntningar och är sådan anpassning bra eller dålig? Vilka konstnärer ska få stipendier eller till och med avlönas av staten och varför?

Allt detta handlar om makt. Allt detta handlar om vår vardag. Allt detta handlar om spelet smickelbräde där det går ut på att bli den som bestämmer reglerna.

Jag, en skeptiker, 1 - Grundhållning

En vecka kvar till jordens förmenta undergång.

Jag förhåller mig skeptisk och tycker att tidpunkten på flera sätt lämpar sig för att vädra skepticism i allmänhet: (1) om en vecka kan det vara för sent, (2) ingen kommer ändå att kunna säga att jag hade fel efteråt om jorden faktiskt går under, (3) sällan tidigare i sin historia har människan varit så utsatt för pådyvling av vad hon ska tycka, hur hon ska vara och hur hon ska agera genom det totala trycket av reklam, konventioner, ideologi, religion m.m. Detta senare gäller inte minst i stundande juletider.

Min grundhållning i tillvaron kan enkelt sammanfattas så här:

"Det är svårt att säkert veta något alls".

Religiöst skulle jag karaktärisera mig som agnostiker snarare än ateist eftersom ateismen implicerar tvärsäkerhet i gudsfrågan. Jag har alltid räknat med möjligheten att efter min egen död vakna på en brits, omgiven av märkliga varelser som upphetsat hoppar och ropar: "Hur var det? Hur var det? Nu är det min tur!"

Är det ett alternativ att vara troende då? Nja, min skepticism gäller i synnerhet alla de som tvärsäkert påstår sig veta hur saker egentligen ligger till. Jag hör religionsföreträdare säga att allt inte går att bevisa och så långt håller jag med dem. Problemet uppstår när de sedan kommer med sina alternativa förklaringar som inte bara saknar bevis utan därtill plausibel grund. Om jag ser en låda på håll så kan jag acceptera att vara okunnig om innehållet men om någon säger att den innehåller en tallrik spaghetti med rosa ketchup så vill jag gärna veta på vilka grunder personen kan påstå detta. Psykologiska, sociologiska, politiska och historiska förklaringar till tro och religion ter sig för mig mycket mer trovärdiga än att det faktiskt ligger sanning om sakförhållanden bakom.

Förhåller jag mig skeptisk till religionernas och i viss mån ideologiernas verklighetsförklaringar så är jag på andra grunder skeptisk till vetenskapens förmenta sanningsmonopol. Jag är utbildad naturvetare och medicinare med den största respekt för forskning och kunnande. Vetenskapen har också en mycket viktig grundprincip som religionen saknar: den är beredd att ändra uppfattning när nya rön framkommer. Ändå glömmer vetenskapsmän ofta att allt de formulerar bygger på antaganden, konventioner, språkliga definitioner och klassifikationer som i grunden är konstruerade och kunde ha valts på helt andra sätt. För att parafrasera Wittgenstein: När vi väljer vårt språk väljer vi också vad vi kan uttrycka. Vi kan se och mäta regnbågen men finns den egentligen?

För personlig del har jag kommit fram till att människan inte kan hoppas på mer än att identifiera mönster i sina iakttagelser, göra förutsägelser och bygga modeller som snarare än att vara sanna är mer eller mindre ändamålsenliga. Det innebär inte att alla teorier och normer är lika värdefulla eller goda utan att jag accepterar mig vara subjektivt iakttagande snarare än objektivt vetande. Denna hållning är självfallet av temporär natur och modifieras när så känns påkallat.

Mer följer - under förutsättning att världen består.