Herodotos idag

Jag har just läst klart Herodotos Historia, skriven åren runt 450 f.kr. Herodotes reste omkring i Medelhavet och skrev ner det som folk berättade för honom, utan att egentligen hävda att det han skrev var sant. Tvärtom så redovisar han ofta olika uppfattningar om samma sak, och berättar vilken av versionerna han själv håller för sannolik. Framställningen är lättläst och intressant och med några få undantag fri från uppenbara fantasier av den typ man ofta ser i mer sentida reseskildringar.

Hos Herodotos kan man bland annat läsa om hur spartanerna höll stånd mot perserna vid Termopyle. Mitt främsta skäl att läsa boken var dock att Herodotos ingående beskriver skyterna, ett ryttarfolk som höll till på de asiatiska stäpperna. Jag använder skyterna som förebild för aslenerna i den spelmodul jag nu ska påbörja för rollspelet Svärdets sång.

Mitt dominerande intryck av Herodotos historia är en värld som vadar i blod. Här betyder en enskild människa ingenting om han inte (det är nästan alltid en han) är härskare eller hjälte, helst bådadera. Krig är en manlig dygd och ett tillstånd att föredra framför fred. Det stilla livet som bonde eller hantverkare är föraktfullt. När Babylon står inför persisk belägring, får babylonierna (männen) välja var sin favorithustru varefter övriga hustrur stryps för att spara på maten – detta alltså innan belägringen ens har börjat. Perserna offrar i sin tur tusentals lojala, men ”sämre” soldater genom svek för att vinna taktiska fördelar. Etc.


Någonstans mellan Herodotos tid och vår egen, uppstod tanken att den enskilda människan besitter ett värde och inte bara har skyldigheter utan även rättigheter. Kristendomen och liberalismen bidrog utan tvivel till detta liksom många andra läror. Det beklämmande är att synen på den enskilda människans värde förefaller att erodera här och nu medan vi framlever vår dagliga och fortfarande ganska fridsamma tillvaro. Det fnyses föraktfullt varm luft ur tomma huvuden åt rätt, demokrati och fred, nu senast av president Trump, när han hotar med krigshandlingar som utgjort brott mot internationell folkrätt sedan 1899.

Till slutkapitlen av Herodotos läste jag också ett par akademiska artiklar skrivna av teologen och universitetsprofessorn Ryan LaMothe. LaMothe talar om övergångssubjekt – fantasivarelser som barn skapar och interagerar med för att lära sig förstå och interagera som självständiga personer bland andra självständiga personer. Tigern Hobbe i serien Kalle och Hobbe är ett exempel på ett övergångssubjekt. Till skillnad från psykologen Winnicotts övergångsobjekt, dvs snuttefiltar och liknande, så överges inte övergångssubjekten när vi blir vuxna, utan de blir en del av vår kulturella och sociala kontext. Genom dem lär vi oss att se oss själva och andra som fristående individer, en förutsättning för respekt, förståelse för avvikande åsikter, rättvisa och förmodligen demokrati i modern bemärkelse. Övergångssubjekten utgör därmed ett värn mot barbariet – psykoanalytikern Ludvig Igra skrev i sin bok ”Den tunna hinnan” att avhumanisering är en förutsättning för folkmord.

Trump hade förmodligen aldrig någon låtsaskompis.

Simulacrum

Yul Brynner

Anthony Hopkins är en mycket skicklig skådespelare. Vi har alla sett honom.
Eller har vi det? Jag har personligen aldrig sett Anthony Hopkins, utan bara färgmönster på skärm och papper som jag förmodar sammanfaller med det jag skulle se om jag verkligen mötte honom. På samma sätt har jag inte hört hans röst utan bara elektroniska inspelningar som jag antar representerar hans verkliga röst även om ljudet säkert har lagts tillrätta.
Kanske är han en konstruktion, vad vet jag?

Senast såg jag (förmodligen) Anthony Hopkins i TV-serien ”Westworld”, vars första säsong jag avslutade igår. Serien, liksom boken och filmen, handlar om en westernmiljö befolkad av konstgjorda människor. Dit åker rika för att bete sig som svin utan efterräkningar. Liksom filmerna ”Blade Runner” och ”Ex Machina” och den svenska TV-serien ”Äkta människor” handlar Westworld om skillnaden mellan människor och nästan mänskliga maskiner – frågeställningar som blir alltmer akuta.

En intressant fråga i sammanhanget är var gränsen går bortom vilken avbilden – simulacrum – kan accepteras som original. Mer specifikt: när ska intelligenta maskiner behandlas som medvetna individer och vilka rättigheter ska de då ges? Vissa skulle kanske säga att en maskin aldrig kan utveckla mänskligt medvetande, men serien Westworld, liksom mer seriösa tänkare, menar att det spelar ingen roll. Det räcker med att något simuleras som inte längre kan skiljas från medvetande.

Film i sig har uppenbarligen redan passerat gränsen för accepterat simulacrum eftersom vi anser oss ha sett och hört Anthony Hopkins trots att vi egentligen bara har sett och hört hans avbild. Intressant nog förekommer Anthony Hopkins i ungdomlig upplaga i Westworld. Vi förstår visserligen – än så länge – att det rör sig om en datorsimulerad version, men accepterar den ändå eftersom den visar stora likheter med ett original vilket vi heller aldrig sett. På samma sätt hade Peter Cushing en ganska stor roll i senaste Star Wars-filmen trots att han varit död sedan 1994.

Westworld har viktiga saker att säga om förhållandet mellan äkta och konstgjorda människor.
Eller har den det? Jag tycker mig på senare år ha sett simuleringskonsten utvidgas även till tankegods – det kan röra politik, debatt, kultur eller förmenta djupsinnigheter på det hela taget, där det viktiga inte är att autentiska visdomar sägs utan att något vist förefaller sägas. Låter något klokt och plausibelt så kan det ofta uppfattas som klokt och plausibelt. Detsamma gäller val av ämne: en film, pjäs eller artikel kan handla om exempelvis invandring, HTBQ, medicinsk forskning eller andra brännande frågor utan att för den skull tillföra något vettigt till ämnet.

HBO, Netflix och liknande producenter av TV-serier har på senare år blivit mycket bra på att producera förment känslomässigt och intellektuellt djup. Både Westworld och True Detective tycker jag är fantastiska produktioner med skarp dialog och suveränt skådespeleri, men i båda fallen har jag funderat över vad det hela tankemässigt mynnade ut i och mest sett en suffle. Ett användbart verktyg för att skilja det kloka från det förment kloka är att beakta upphovsmännens intresse. Politiker vill att vi ska rösta på dem och HBO att vi ska titta så att de kan tjäna pengar, medan exempelvis Wittgenstein brann för det han gjorde och dessutom är död så att han inte längre har några intressen alls att försvara, liksom Hannah Arendt brann för sin kontroversiella syn på nazismen som banalitet trots att den var mycket impopulär bland hennes egna.

Kanske är det med simulerade visdomar som med de datoranimerade versionerna av Anthony Hopkins och Peter Cushing – att de ännu inte riktigt håller måttet rent tekniskt? Man kan bäva för dagen när artificiella intelligenser simulerar klokskap som inte längre kan skiljas från äkta vara, fast å andra sidan kommer vi den dagen definitionsmässigt inte att märka något.

Japaner japaner

L'Uomo Vitruviano av Leonard da Vinci

Lite kuriosa i sant trakorisk anda.

För någon månad sedan härbärgerade jag en gammal vän till min storasyster Eva, en polskfödd men kosmopolitisk antropolog vid namn Marek Kaminski. Han disputerade vid Göteborgs universitet redan 1980 med en avhandling om romska flyktingar och pratar flytande svenska. Nu bor han sedan många år i Japan – vi diskuterade bland annat metal eftersom hans dotter är professionell hårdrocksångerska.

Denne rörlige man är också rådgivare och inspiratör i Toshibas ledningsgrupp för Research and Development, där man just håller en seminarieserie om kreativt tänkande. Nu har material om Trakorien och konfluxsviten delats ut i gruppen under tre möten. Marek tyckte uppenbarligen att min brokiga bakgrund i data-, veterinär- och spelbranschen i kombination med författandet var ett bra exempel på modernt renässanstänkande. Seminariegruppen är tänkt att stimulera det korskulturella så att den japanska ledningsgruppen bättre ska förstå hur västerlänningar fungerar.

Det är mig förstås en lika stor ära som förunderlig kuriositet att figurera som västerländsk renässansmänniska inför Toshibas ledning. Därtill räknar trakoriska krämare redan hem fördelaktiga Jih-punska kontrakt.

Marek ”Obi Wan” Kaminski och författaren.
I bakgrunden dolken Demens över mjölk.

Där solen inte lyser

K2 och Bali i alla ära som exotiska resmål, men själv tillhör jag nu den exklusiva skara som sett sin egen blindtarm från insidan. Under denna inte helt strapatsfria resa mot mörkrets hjärta återfanns inga spår av den cancer som drabbade mig för snart sju år sedan. Därmed var det mödan värt med råge. 

Dagen efter kontrollerades även hjärta och en del andra kroppsdelar som alla befanns vara i utmärkt skick. Ingen ursäkt alltså att inte ta tag i nya projekt såsom att skaffa lite bättre flås och börja på en ny bok. Man får ta vara på den tid man har sig utmätt.

Struktur och utslätning

Den här stubben står på framsidan av mitt hus och var för länge sedan en rönn. Under säkert tio års tid har jag ställt en blomkruka på den med blommor, men för ett par veckor sedan bar det murkna träet inte vikten längre utan krukan ramlade av så att en bit av stubben fläktes bort. Jag har låtit den stå kvar så länge.

Häromdagen lade jag från köksfönstret märke till hur ett par förbipasserande fick ett tydligt ogillande i blick. Det var ganska uppenbart att stubben störde deras ordningssinne och att åsikten var att den borde avlägsnas genast. Emellertid har jag alltid tyckt att gammalt trä, rostigt järn, vittrande sten etc håller en viss skönhet genom sin struktur. Dessutom så tjänar stubben säkert som hem för ett antal varelser som finner den perfekt. Den får alltså stå kvar tills vidare.

Saken fick mig emellertid att reflektera över varför vissa grannar och många andra tycker att en perfekt och mönstergillt tuktad fasad är estetiskt och förmodligen moraliskt att föredra. Själv finner jag minutiöst klippta häckar och gräsmattor obehagliga på gränsen till det skrämmande. Vet inte om samma skräck för avvikelse från normen får vissa att avsky homosexuella. Som författare ser jag mig i sammanhanget som en grannskapets rebell under Viktor Skjlovskijs motto: att främmandegöra det alltför bekanta.

Av en händelse hittade jag en gammal broschyr som jag och Tobbe Gozzi framställde år 1990, när jag var informationschef på SLU – Sveriges lantbruksuniversitet i Uppsala. Vi bestämde att på varje sida ha "ett riv" avbildat, dvs något strukturellt: trä, bröd, en läderrem etc just därför att vi båda gillar struktur. På sidan nedan är rivet en EKG-remsa och kanske därför mindre tydligt, men jag tyckte att det var kul att visa den ändå därför att personerna på bilden är undertecknad och Christina "Nin Hallaska" Greko. Notera snusdosan på provrörsskakaren. Det rör sig inte som man kan tro om produktplacering utan om ett försök till punctum enligt Roland Barthes.

Silvia Miranda till minne

Vindhäxan Silvia Miranda är som ni nog vet en av huvudpersonerna i romanerna om Trakorien. Hon fick namn efter kattan ni ser på bilden. Den ursprungliga Silvia Miranda föddes 1997 och döptes av min då fyraåriga dotter Maja – sedemera förebild till pigan Grotebelia. "Silvia" kom av att katten var silverfärgad och "Miranda" från okänt håll. Hon var en bra katt som levde ett närmast idealiskt, 18 år långt kattliv på en bondgård med många skrymslen att utforska och många råttor att döda. Som jägare var hon oöverträffad och lärde bara under de senaste åren upp de nya katter som tillkom gården genom att släppa övningsbyten framför dem.

Nu är det slut. Eftersom Silvia Miranda tacklat av med ålderns rätt fick hon fridfullt somna in för ett par veckor sedan i mattes knä och begravdes på gården där hon fötts och levt. Jag fick höra det idag. Inget märkvärdigt kan tyckas eftersom 18 år är mycket också för en tuff katt som bland annat spöade en räv och en sommar födde upp en kull ungar på sjöråttor tagna i den västernorrländska vassen på Staden O's huvudö.

Emellertid finns som ni vet ingen slump nära konfluxen och därför finns en märkvärdighet i sammanhanget: Samma dag som katten gick bort lade jag ut blogginlägget om att konfluxsviten just avslutats. Silvia Miranda överlevde alltså med bara ett par timmars marginal boksviten där hon själv varit huvudperson. Det tycker jag känns stort och hedrande i båda riktningar.

Överlevde också romanernas Silvia Miranda boksviten?
Det återstår att se, inte sant?

Innebandy

Nu ett inlägg om sport. Jag har inte skrivit mycket om saken här på bloggen, men för mig har det alltid varit viktigt att röra på mig och sporten har dessutom satt en hel del spår i Trakorien. Främst har jag spelat innebandy och tennis genom åren och hoppas att kunna fortsätta ett tag till även om jag för tillfället tvingats till ett uppehåll pga knäproblem.

Bilden ovan föreställer RhabdoRana, ett lag som jag och pojkarna på bilden skapade år 1989. Jag står längst till höger på bilden (tro det eller ej) och bredvid mig står Johannes Gustafsson, sedemera svensk landslagskapten och innebandyproffs i Schweiz, vald till Sveriges (läs världens) bästa spelare 2001/2002. Diagonalt nere på andra sidan bilden sitter Marcus Svedberg, min dåvarande granne som jag kände bäst, idag barnläkare i Göteborg. Eftersom jag ännu inte hade några egna barn och alltid varit barnslig umgicks jag och och pojkarna. De gick med mina hundar, jag hjälpte dem med läxorna, de klippte gräs, vi spelade baseball, brädspel och innebandy. Detta var före dagens pedofildiskussioner och idag skulle en sådan relation förmodligen inte kunnat förekomma vilket är lite synd eftersom det var givande för alla och vi fortfarande har kontakt än idag, i detta år när pojkarna fyller 40. Tillsammans med min vän Jonas Blomberg startade jag samma år laget Loke i serien där vi alla spelade. Eftersom pojkarna var 14 och vi hade en 55-årig bandyspelare i laget så var åldersskillnaden 41 år. Vi vann serien första året och Loke finns fortfarande kvar. Som kuriosa kan jag nämna att jag idag också har kontakt med minst tre andra pojkar från samma gata, vilka emellertid var lite för unga för att tillhöra kärngänget: litteraturvetaren Jerry Määttä, konstnären Martin Tebus och musikern Andreas Johannesson.

RhabdoRana alltså – översatt till "Den strimmiga grodan" – Trakoriens främsta mördarsekt. Medlemmarna bär en skära och en vandringsstav som kan sammanfogas till en stridslie. Denna stridslie har sin förebild just i en innebandyklubba, ett exempel på min ibland bisarra humor.

Sporten dyker emellertid upp på fler ställen i böckerna. Huvudpersonen Praanz da Kaelve är tävlingsfäktare, dvs en idrottsman och han känner att han börjar bli för gammal för arenan, men vill inte erkänna det. Idrotten är en grym värld, ett kondensat av ett mänskligt liv där de bästa blomstrar under kanske femton år men sedan obönhörligen brädas av yngre förmågor. Ibland faller de för rent Thomas Kuhnska paradigmskiften, lite som stumfilmsstjärnorna när ljudfilmen fick sitt genombrott.

Storvreta
Jag valde att skriva detta blogginlägg just idag därför att den hittills störste innebandyspelaren genom tiderna, Mika Kohonen, precis fått sparken från sin klubb Storvreta, klubben jag länge hejat på. Kohonen har spelat i Storvreta under tio år, vunnit tre SM-guld och två champions cup med klubben, valts till världens bäste innebandyspelare fem gånger. Han innehar poängrekordet i den svenska högsta serien, har vunnit två VM-guld åt Finland etc, etc. Det är också en man jag aldrig har hört skylla en förlust på någon annan och som är ett föredöme för ungdomar. Faktum är att jag ett tag lekte med Mika Kohonen som förebild till just Praanz da Kaelve i böckerna. Alla dessa meriter betyder idag intet för Storvreta eftersom Kohonen nu anses vara för gammal, skadedrabbad och en belastning för klubbens utveckling. Andra, inklusive jag själv, anser att Kohonen har mycket kvar att ge, men så grym är idrotten. Själv var jag chef i myndigheter och företag under många år, men inget vidare i den rollen eftersom jag alltid har varit för blödig. Jag tycker synd om folk helt enkelt, kan inte ens kasta gamla missväxta krukväxter av lojalitetsskäl.

Jag började skaffa säsongsbiljett till Storvretas hemmamatcher eftersom mina gamla gatpojkar Lars Jonsson (längst till vänster på bilden) och Johannes Gustafsson kom att spela i klubben där de också avslutade sina karriärer och jag fortsatte sedan följa klubben. Det senaste året avstod jag säsongsbiljett vilket visade sig vara helt rätt eftersom resultaten varit usla. Dessutom tycker jag mig ha märkt att sporten inte gör mig till en bättre människa. Alla som spelat med mig vet att jag kan förvandlas till en varulv på planen och även på läktaren har jag betett mig så att ömtåligare människor flyttat på sig. Det känns inte riktigt bra. Storvreta är en klubb jag verkligen försökt gilla, fast det har varit svårt. Jag tycker aldrig att man har behandlat sina supporters med omtanke. Kringarrangemangen är ganska magra och jag skrev därför en gång brev till klubben med innebörden att jag kunde hitta på lite sånger och hejaramsor. Något svar fick jag aldrig utom från Upsala Nya Tidnings reporter som tyckte att det var en jättebra idé. Klubbens hemsida har därtill alltid haft en nordkoreansk touch där allt ständigt är frid och fröjd (Kohonens avpollettering nämns inte alls på sidan i skrivande stund och när nyheten väl kommer slår jag vad om att formuleringen blir något kastrerat i stil med att man "önskar Mika all framgång i hans fortsatta karriär".)

Jag tar från och med idag avstånd från Storvreta IBK. Praanz da Kaelve blir gammal och Mika Kohonen blir gammal, det är inte mycket att säga om den saken, men saker kan skötas snyggt eller svinaktigt och klubben har genom åren hanterat ett antal andra avpolletteringar på mindre snyggt sätt. Livet går vidare.

Boken speglad i kött

Ni som läst konfluxromanerna vet att Trakorien skapas genom att bilder och tecken i en bok speglas i kött.

Nu har det hänt! Peter Hedman har tatuerat in kung Ottar, dolken Demens och draken Blatifagus och funderar som bäst på kompletterande motiv för att få en hel trakorisk sleeve. Jag blev lite omtumlad när jag hörde om saken och inte så lite smickrad. Extra roligt att tatueringar faktiskt förekommer i romanerna; ni minns kanske tatueraren Xelimogga som ristat furstessan Didra Damagis självlysande, kargomitiska slingor och i den kommande boken Vanderland stöter vi på vitristade harkamorer, en krigarkast som tatuerar sig genom frysbränning.

Så här säger Peter Hedman själv om saken: "Rollspel har varit en stor och fantastiskt rolig del av min uppväxt. Av allt vi spelat har alltid Konflux-kampanjen, och särskilt Svavelvinter, varit en favorit. När jag sedan såg omslaget till första boken tyckte jag att det var ett väldigt snyggt motiv och samtidigt en väldigt bra påminnelse om alla roliga stunder vi haft när vi spelat. Så jag gjorde den först. Sedan tänkte jag att det finns så många andra karaktärer som skulle passa som tatueringar så det fortsatte liksom därifrån. Så snart har jag en arm som påminner om allt roligt jag haft med mina vänner. Det svåra är väl att välja ut vilka som ska får vara med"

Avgrunden som förenar

Något fantastiskt hände. Jag lyssnade, mest av en slump, till radioprogrammet Filosofiska rummet i bilen för ett par veckor sedan när man intervjuade kartografen och professor emeritus Gunnar Olsson om hans bok Abysmal. I boken sammanfattar Olsson sina tankar om kartritande i vid bemärkelse, dvs hur vi i språk, bild och tanke söker avbilda och dra slutsatser om en verklighet vi aldrig kan se som den är utan alltid bara i tolkad bemärkelse. Vi uppfattar alltid världen indirekt genom våra sinnen, försöker förnuftsmässigt se mönster i intrycken, drar sedan slutsatser och gör förutsägelser från dessa uppfattade mönster enligt uppställda modeller som alltid förblir approximationer och valda bildsystem.

Redan när jag hörde programmet slogs jag av hur Olssons tankar överensstämmer med mitt eget skrivande. Jag beställde alltså boken och blev än mer förbluffad över släktskapet. Abysmal kan sägas vara en teoretisk grund till många teman i mina böcker när det gäller förhållandet mellan "verklighet", språk, makt, tanke och bild, samtidigt som boken inte utgörs av torr akademisk prosa utan med Olsson egna ord snarast är "konst om vetenskap än vetenskap om konst". Jag skriver "kan sägas vara", eftersom en teoretisk grund, precis som de kartor Olsson behandlar, kan uppställas på många, kanske oändligt många olika sätt, varav ingen enda kan sägas vara exakt utan bara mer eller mindre ändamålsenlig och därtill satt i relation till varierande ändamål.

Släktskapet är inte bara teoretiskt utan Olsson använder dessutom samma exempel och referenser. Här finns Wittgenstein, Nietzsche, modernism-postmodernism, Bibeln, Mesopotamiens gudavärld, Saussures semiotik, förhållandet gud-människa, Odysseus hemkomst, Platons idévärld, Aristoteles modeller och inte minst avgrunden själv: The abyss - Bythos, vilket i Olssons bok utgör klyftan mellan det representerade och dess tecken; i Saussures termer det betecknade och det betecknande. Dessutom har Olsson för vana att en passant kasta in referenser till högt och lågt i sin text precis som jag själv, inte sällan från populärkultur.

Det slutar inte där. Olsson visade sig bo här i Uppsala, så jag mailade honom, han blev mycket entusiastisk och igår träffades vi över kaffe, äppelpaj och glass hemma hos honom. Mötet blev två och en halv timme långt och var, som jag tror och hoppas, till stor glädje för oss båda. Vi utbyte synpunkter och böcker och kom överens om att träffas igen.

Många av er är bevandrade i Trakorien med dess särart och historia, inte minst mina testläsare och redaktörer, vilket jag har haft stor nytta och glädje av, ändå har jag alltid känt mig ensam, inte på ett tragiskt sätt, utan som av eget val stående utanför tillhörigheter. Plötsligt träffar jag någon som jag kan prata med utan känslan att vi saknar gemensam teoretisk plattform (vilket inte innebär att jag skulle vara mer bildad än någon annan utan snarare att vi inte har samma abstrakta intresseområden), en person med mer insikt än jag själv i Trakoriens metafysik trots att han själv aldrig vetat om det. Det är i sanning fantastiskt.

Jag kan alltså varmt rekommendera Olssons bok, inte bara som teoretisk följeslagare till mina egna romaner utan för alla som intresserar sig för hur människan formar sina världsbilder. Liksom Nietzsche har Olsson ett levande språk fyllt av metaforer och associationer vilket gör Abysmal njutbar även som prosa. Det teoretiska innehållet är inte alltid lätt att ta till sig, men heller aldrig otydligt utan kräver bara visst fokus och ibland en sidotitt i referenser för att öppna sitt skal. Boken är skriven på engelska och utgiven i USA eftersom Olsson var professor där under många år.

Jag har hittills kommit halvvägs eftersom boken kräver koncentration och noggrannhet och jag själv läser sakta, men har funnit många nya insikter och uppslag som jag direkt kan omsätta i romanerna. Dessutom har boken mycket att säga om vår egen värld. För tillfället läser jag exempelvis Olssons påpekande om hur de tre första budorden på stentavlorna Moses fick kan uppfattas som en alla tyranniers grundläggande konstitution när det gäller att cementera maktens tolkningsföreträde:

1. Det är jag som har makten och ingen annan.
2. Försök inte förstå, ifrågasätta eller håna min maktställning för då råkar både du och din familj illa ut.
3. Lägg dina vardagliga sysslor åt sidan för att komma till våra propagandamöten när så anbefalles och följ rapporteringen i statligt kontrollerade media.

De andra sju budorden är praktiska regler människor emellan.
Skrämmande aktuellt, inte minst tillämpat på dagens Ryssland.

Partiernas svar på mitt brev

Jag skickade nedanstående mail till samtliga Sveriges riksdagspartier i våras sedan jag upprörts av följande film om förmögenhetsfördelningen, framtagen av Aftonbladet.

Svar har inkommit (i kronologisk ordning) från Kristdemokraterna, Moderaterna, Socialdemokraterna och Folkpartiet. Vänsterpartiet svarade att de skulle återkomma, vilket de aldrig gjorde, och övriga hördes inte av alls. Jag klipper in svaren in extenso sist i inlägget om ni vill läsa dem och ger min snabba summering innan.

En kommentar: inkomst och förmögenhet blandas tyvärr ihop i svaren vilket kan bero på att Aftonbladets film också gör det. Mitt brev talar emellertid om förmögenhet som ni ser.

Mitt ursprungliga brev

jag är en vanlig, 58-årig väljare som under de senaste fem riksdagsvalen röstat såväl borgerligt som vänster i olika omgångar. Jag är inte, och har heller aldrig varit partipolitiskt organiserad och diskuterar bara politik i min vänkrets. Jag är universitetsutbildad och har arbetat såväl statligt och kommunalt som i privat företag och eget företag genom åren.

Jag misstror både socialism och kapitalism och tror närmast på ett måttfullt, liberalt samhälle där kollektivet värnar om de svaga och inte medger de girigas och makthungrigas excesser, samtidigt som entrepenörskap, kreativitet, arbete och inte minst hygglighet gynnas. Jag vill att alla ska få samma tillgång till utbildning, sjukvård och hjälp när de har det svårt men ogillar ett uttalat bidragssamhälle.

Följande film som publicerades av Aftonbladet under 2013 om ökade förmögenhetsklyftor har stört mig:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16903360.ab

Jag tänkte därför inför höstens riksdagsval be Sveriges riksdagspartier kommentera:

* De faktiska förhållanden som filmen visar

* Vad partiet anser vara den optimala förmögenhetsfördelning i Sverige och på vilka grunder sett ur ett samhällsperspektiv

* Om och i så fall vad partiet avser göra rörande filmens påpekade förhållanden

Jag kommer att publicera ert och andras svar på en blogg som liksom jag själv är helt fristående från politiska partier, företag och föreningar. Var därför snälla och svara kortfattat utan att hänvisa till partiprogram eller andra längre dokument.

Med vänliga hälsningar
Erik Granström

Extrafråga till Moderaterna:
Detta är alltså mitt brev till er moderater. Ni har ju drivit en arbetslinje och jag kan i viss mån sympatisera med denna, men ser inte kopplingen till filmens inkomstklyftor. Borde inte fördelningskurvan av inkomster och förmögenhet i ert idealsamhälle snarast få en klockform, där medel ansamlas hos dem som arbetar snarare än hos dem som redan äger? Jag har svårt att se att de rikaste skulle arbeta hårdare genom att ytterligare öka sin redan excessiva rikedom. Borde inte era politiska åtgärder snarare dirigera om inkomst och förmögenhet till de grupper ni vill ska åta sig mer, hårdare eller mer kvalificerat arbete för att gynna samhället?

Min sammanställning av svaren

Kristdemokraterna (Carl Öhman)

* Det finns tekniska svagheter i filmen
* Det är värre i många andra västländer
* Regeringen har givit medborgarna möjlighet att påverka sin inkomst (man talar en hel del om inkomst vilket som sagt inte riktigt var frågan)
* Regeringen har tagit finansmarknaden i örat.
* Det går inte att jämföra förmögenheter eftersom vissa sparar och vissa konsumerar.

Moderaterna (Johan Westrin)

* Filmen ger överdriven bild - så illa är det inte i Sverige
* Det är värre i många andra västländer
* Pratar om inkomst och jobbskatteavdrag vilket alltså inte var frågan vilket man också erkänner
* Motiverar avskaffandet av förmögenhetsskatten med att den drabbade småsparare värre än rika.
* Dissar kommunismen som system - tycker att vissa skillnader är OK, men inte för stora

Socialdemokraterna (Inget namn)

* Gav ett allmänt svar som jag uppfattar som inklippt från annan plats med innebörden att folk ska ha det drägligt och att klyftorna inte ska vara för stora.

Folkpartiet (Therese Quiding)

(bad om ursäkt för att jag fått vänta en månad vilket uppskattas)
* Inkomstklyftorna ökade mer under S före 2006.
* Försvarar jobblinjen 
* Räknar upp åtgärder som regeringen genomfört riktade till svaga grupper

Mina kommentarer

* De partier som svarat får ett plus i kanten vad mig anbelangar samtidigt som jag är lite besviken på att V och MP inte svarade. Framförallt V hade väl öppet mål här?
* Borgerlig hållning: Det är inte så illa och i den mån det är illa så är det lika mycket S fel.
* Socialdemokraterna: Svarar med vänster hand medan de messar om annat eller äter lunch.

I övrigt får ni dra era egna slutsatser.

Kristdemokraternas hela svar

Hej Erik,

Artikeln hänvisar till en marknadsundersökning som är utförd 2013, och jämför denna med förmögenhetsstatistik från 2007, däri ligger min inledande kritik.

I statistiken över disponibla inkomster har man dessutom valt att hoppa över utvecklingen under finanskrisen, vilket jag tycker är ganska oseriöst - från 2007 till 2008 sjönk den genomsnittliga disponibla inkomsten för den första decilgruppen med 9,5%, men har sedan dess stadigt ökat. Den disponibla inkomststatisktiken tar sedan inte hänsyn till att människor med högre inkomster ofta också är högt belånade och kan tvingas använda stora delar av den disponibla inkomsten till att amortera, för att ta ett exempel. Jag kan fortsätta, men jag tror min poäng framgår.

Inkomstskillnader är givetvis inget man ska vifta bort, men det ska sägas att Sverige är ett av de länder i Världen där inkomstskillnaderna faktiskt är minst, vilket heller inte nämns i artikeln. Jobbskatteavdraget har sänkt trösklarna in på arbetsmarknaden och haft en gynnsam fördelningseffekt för människor med lägre inkomst. Friktioner och matchningsproblem på arbetsmarknaden är viktigt att minimera för att ge alla likvärdiga möjligheter att förbättra både sin ekonomiska och sociala situation. Ett annat problem är att mycket ekonomisk aktivitet bedrivs på finansiella marknader när det vore fördelaktigt med mer aktivitet i den reala ekonomin. Som du säkert vet har regeringen föreslagit en rad åtgärder för att främja återhållsamhet i den finansiella sektorn, vilket är ett bra första steg. Självklart ska vi även ha ett väl fungerande socialförsäkringssystem, och här lanserade vi en stor sjukförsäkringsreform under 2008 som hjälpt många tidigare förtipspensionerade att lämna utanförskapet.

Vi som parti förespråkar människors valfrihet, därför är det svårt att ha en uppfattning om en optimal förmögenhetsfördelning eftersom vissa hushåll föredrar att konsumera medan andra föredrar att spara.

Med vänlig hälsning,

Carl Öhman

Moderaternas hela svar

Hej!

Det här med förmögenhetsfördelning och fattigdom, är

ett inte helt okomplicerat ämne. Det är viktigt att inte bara se till rena statistikuppgifter, utan att också vara medveten om orsa

ker, verkan, konsekvenser av olika ekonomisk-politiska åtgärder samt hur välstånd och fattigdom kommer till.

När man ser filmen på Aftonbladets hemsida, som Du hänvisar till, får man närmast intrycket att Sverige skulle vara en plutokrati, där ett fåtal människor med statens goda minne har roffat åt sig nästan all egendom, medan resten – eller i varje fall en mycket stor del – av folket lever i elände och fattigdom. Men så är det ju faktiskt inte.

Sannolikt är ojämnheten i fördelningen av förmögenheter större i jämförbara länder än i Sverige.

Jämfört med de flesta andra länder har nämligen Sverige en mycket jämn inkomstfördelning. Detta blir ännu tydligare om man även omfattar offentligt finansierade välfärdstjänster (vård, skola och omsorg). Med det utvidgade inkomstmåttet hade Sverige i den senaste internationella jämförelsen den lägsta inkomstspridningen i hela OECD-området.

Vi har i Sverige ett progressivt skattesystem, vilket innebär att de som har högre inkomst betalar en procentuellt större del av sin inkomst i skatt än de som har lägre. Låg- och medelinkomsttagare betalar oftast inte någon statlig inkomstskatt alls. De betalar bara kommunal inkomstskatt.

En enkel sänkning av den statliga inkomstskatten skulle därmed bara ha kommit dem tillgodo som har höga inkomster. Därför införde alliansregeringen jobbskatteavdraget. Jobbskatteavdraget görs i den kommunala beskattningen, men kommunerna blir kompenserade av staten.

Att redogöra för den exakta konstruktionen av jobbskatteavdraget skulle bli väldigt komplicerat. Men man kan säga, att den som har en mycket låg inkomst i princip får dra av hela inkomsten. När man har nått över den nivån så betalar man skatt men har ett relativt stort skatteavdrag. Sedan trappas den procentuella reduktionen av när man tjänar mer. För den som tjänar 358 000 kronor per år eller mer blir jobbskatteavdraget ett fast belopp. Högre än cirka 26 000 kronor per år blir inte jobbskatteavdraget.

Det innebär att en undersköterska eller en förskollärare har fått en mycket märkbar skattesänkning. Det gamla socialdemokratiska argumentet, att en skattesänkning främst skulle gynna höginkomsttagare, håller inte längre. De som genom jobbskatteavdraget har fått behålla en proportionellt större del av sin inkomst är låg- och medelinkomsttagarna.

Efter att ha läst allt detta, invänder Du kanske att inslaget på AB:s hemsida inte handlade om inkomstfördelning utan om förmögenhetsfördelning. Det är ju riktigt. Men om man vill förbättra ekonomin för dem som lever med knappa marginaler, så måste man ju börja med att se till att de får behålla mer av sin inkomst.

Det som inte explicit uttalas i inslaget på AB:s hemsida, men som ligger underförstått i resonemanget, är att man borde återinföra den avskaffade förmögenhetsskatten. Det är något som vi absolut inte håller med om.

Vi anser att förmögenhetsskatten var en felaktig skatt. Det principiella skälet för detta är att det var en skatt på redan beskattade pengar. Det praktiska skälet är att det var en skatt som drev ut kapital ur vårt land och det gällde pengar som vi skulle behöva i våra svenska företag för att skapa tillväxt och nya jobb.

Förmögenhetsskatten var dessutom extra orättvis, eftersom den socialdemokratiska regeringen hade befriat vissa av de allra största förmögenheterna (huvuddelägare i företag på O-listan) från att bli beskattade, medan ”vanliga” människor som hade lyckats spara ihop ett kapital som översteg 1,5 miljoner kronor blev ”straffade” för detta genom förmögenhetsskatt.

(Till detta kom kombinationen av fastighetsskatt och förmögenhetsskatt, som gjorde att fastighetsägare drabbades både av fastighetsskatt och förmögenhetsskatt. Eftersom både förmögenhetsskatten och fastighetsskatten baserades på taxeringsvärdet, ledde detta i många fall till fullkomligt orimliga konsekvenser. Det fanns låginkomsttagare som tvingades sälja sina hem just för att de inte har klarade kombinationen av dessa båda skatter. En enkel fiskarstuga i ett skärgårdsområde kunde p.g.a. läget drabbas av ett jättehögt taxeringsvärde.)

Jag tror att alla är överens om att det måste finnas ett visst mått av ekonomisk jämlikhet. Men detta får inte gå till överdrift, för konsekvenserna av det blir i själva verket mycket negativa.

Alla de samhällen, som har försökt att driva en mycket långtgående utjämningspolitik, har stagnerat och halkat efter i utvecklingen. (Det var ingen tillfällighet att det kommunistiska Östeuropa drabbades av en ekonomisk krasch i slutet av 1980-talet eller att Sovjetunionen kollapsade 1991.) Vi moderater ser mycket hellre ett samhälle där det finns människor som har det bättre än andra, men där alla ändå har en ganska hygglig standard, än ett samhälle där alla har det lika uselt och är lika fattiga.

Ernst Wigforss, som var socialdemokratisk finansminister i många år, är känd för yttrandet: ”Fattigdomen fördrages med jämnmod, då den delas av alla.” Så skulle en moderat aldrig säga.

(För att undvika missförstånd vill jag framhålla, att detta naturligtvis inte innebär att vi skulle vilja ha ett samhälle där alla inte har lika chanser. Tvärtom, menar vi att det är viktigt att alla barn får en bra start i livet, en god uppväxt, får gå i en bra skola och sedan får en utbildning som är anpassad till vars och ens förutsättningar och behov. Det är utomordentligt viktigt att vi får ett socialt rörligt samhälle. Det är också det som alliansregeringens politik syftar till.)

De som har det allra sämst ekonomiskt i vårt land är de som befinner sig i utanförskap. Det bästa vi kan göra för dem är att på alla sätt se till att jobben blir fler, så att färre människor ska behöva göra det.

Alliansregeringens främsta mål har, alltsedan dess tillträde hösten 2006, varit att få fler i arbete. Flera reformer som förbättrar arbetsmarknadens funktionssätt och stärker incitamenten till arbete har genomförts. Det är en politik som gynnar dem som i dag har låga inkomster och dem som står utanför arbetsmarknaden. Sysselsättningen har ökat med 200 000 och utanförskapet har minskat med 200 000. Det är en utveckling i rätt riktning, som måste få fortsätta. För denna utveckling leder i förlängningen till minskade skillnader och ökad sammanhållning.

Med vänliga hälsningar

Johan Westrin

Socialdemokraternas hela svar

Hej Erik

Tack för ditt mejl.

Vi har inte resurser att referera eller analysera enskilda hemsidor.

Så vi ger dig ett svar utifrån de frågor du skickade i ditt mail.

Vi tror att rättvis fördelning, välfärd åt alla, minskade klyftor och jämställdhet mellan kvinnor och män skapar ett bättre samhälle för alla. Den allra viktigaste fördelningspolitiken är hög sysselsättning och låg arbetslöshet. Arbetslöshet skapar ofrihet för individen och är förödande för samhällsutvecklingen. Utslagningen från arbetsmarknaden måste hejdas och jobben måste bli fler. Den som förlorar jobbet behöver både inkomsttrygghet och effektiva broar ut ur arbetslösheten. Vi vill investera i jobb och utbildning – det bygger Sverige starkt och ökar vår konkurrenskraft.

Samtidigt för regeringen en politik som försämrar för flera grupper i samhället som redan har det tufft. Pensionärer betalar mer i skatt än en löntagare med samma inkomst. Försämringarna i trygghetsförsäkringarna ökar otryggheten utan att skapa fler jobb. En halv miljon har trängts ut ur a-kassan och många tvingas söka socialbidrag när de drabbas av arbetslöshet. Socialstyrelsen har uppgivit att det vanligaste försörjningshindret för dem som fick ekonomiskt bistånd 2010 var relaterat till arbetslöshet.

Vi kan alla bli sjuka och då ska vi kunna vara säkra på att vi både får rehabilitering för att snabbt komma tillbaka till arbete, och ekonomisk trygghet under den tid det tar. Vi vill förbättra tryggheten för de sjukskrivna och arbetslösa.

Regeringens politik har inte bara resulterat i ett ökat utanförskap och en rekordhög långtidsarbetslöshet, utan livsvillkoren för de som befinner sig i utanförskap har försämrats och vägarna tillbaka har beskurits. I Sverige har det varit svårt att bli fattig, men lätt att ta sig därifrån. Regeringen gör det omvända – medvetet. Och samtidigt sänker regeringen skatterna för de med högst inkomster.

För oss socialdemokrater är huvudsyftet med att betala skatt att finansiera de samhällsnyttigheter som vi alla behöver. Skatt efter bärkraft är ett oslagbart sätt att effektivt fördela välstånd och möjligheter rättvist. Skatterna ska minska klyftorna – inte öka dem. När skatterna sänks så kraftigt att det går ut över välfärdens kvalitet ökar istället klyftorna och friheten begränsas. Ett flertal skatter måste förändras för att säkra välfärden och rättvisan. De med höga inkomster måste bidra mer.

Vänliga hälsningar

Socialdemokraterna

Folkpartiets hela svar

Hej Erik,

Tack för ditt mejl till Folkpartiet. Jag vill börja med att be om ursäkt för att du fått vänta så länge på svar från oss.

I Sverige ökade inkomstspridningen framför allt från början av 1990-talet fram till 2006. De rika drog då i väg i inkomstligan. Därefter har inkomstspridningen ökat betydligt långsammare.

För den tiondel i befolkningen som tjänar mest fördubblades den disponibla inkomsten mellan 1995 och 2012. Men hela 85 procent av ökningen skedde under Göran Perssons tid vid makten, 1995-2006.

Sedan 2006 har inkomstspridningen ökat endast marginellt, samtidigt som hushållens reala disponibla inkomster har ökat kraftigt (med 19 procent, enl. SCB). Alliansen har alltså klarat av att under en finanskris öka hushållens välstånd kraftigt, samtidigt som inkomstspridningen inte stuckit iväg.

En politik för fler jobb är den bästa fördelningspolitiken. Alliansen har sedan 2006 fört en politik som förbättrat drivkrafterna till arbete, i synnerhet för personer med lägre inkomster.

Alliansens politik har lett till att över 250 000 personer fler har ett jobb idag än 2006 och att utanförskapet (mätt som personer som lever på någon form av social ersättning) har minskat kraftigt. Det har lyft många från fattigdom till en bättre tillvaro. Att ännu fler kommer i jobb är det viktigaste framöver för att fortsätta minska fattigdomen och bekämpa inkomstklyftor.

Regeringen har också genomfört en rad åtgärder riktade till grupper med svag ekonomi eller större försörjningsbörda, för att förbättra dessa personers ekonomiska situation (se listan nedan). Regeringens kombination av riktade insatser och en politik som lyfter människor från utanförskap till jobb har varit en framgångsrik väg för Sverige.

• Bostadsbidraget har höjts för såväl unga utan barn som för barnfamiljer (BP12)
• Flerbarnstillägget inom barnbidraget har höjts (BP11)
• Studiemedlet (lånedelen) har höjts (BP10 och BP11)
• Studiemedlet (bidragsdelen) har höjts (BP10)
• Bostadstillägget för personer med sjuk-och aktivitetsersättning har höjts (BP10).
• Bostadstillägget till pensionärer har höjts (BP12)
• Grundavdraget för pensionärer har höjts (BP09, BP10, BP11, BP13 och BP14)
• Höjt tilläggsbidrag för barn inom studiestödet (BP13)
• En höjning av bostadstillägget till ogifta pensionärer (BP13)
• En höjning av grundnivån i föräldrapenningen (BP13)
• Vidare har regeringen genomfört en reform som innebär att en del av arbetsinkomsten inte ska räknas in när försörjningsstödets nivå bestäms (BP13 – trädde i kraft 1juli 2013)
• Höjning av det särskilda bidraget i bostadsbidraget (BP14)[1]
• En fritidspeng för barn i ekonomiskt utsatta hushåll (BP14)
• Förstärkning av bostadstillägget för ålderspensionärer med arbetsinkomster (BP14)
• Förstärkning av etableringstillägget och bostadsersättningen för personer med rätt till etableringsersättning (BP14)


Den här bilden bekräftas av Finanspolitiska rådet, som i sin rapport förra året konstaterade att ”inkomstskillnaderna i Sverige har varit närmast oförändrade mellan 2006 och 2011, trots den ekonomiska krisen.

Med vänlig hälsning
Therése Quiding

All makt utgår från folket - politik 1

Intro

Redan i våras skickade jag en fråga till alla Sveriges riksdagspartier om hur de ser på fördelningen av ägande i landet. Eftersom svar inkommit från några av dem och jag lovat redovisa dessa här på bloggen så tyckte jag det kunde vara dags nu, så här en vecka före valet. Först tänkte jag emellertid försöka förklara min egen syn på politik, så detta blir åtminstone en tvåstegsraket under veckan.

Som alltid här på bloggen så skriver jag fritt ur tanken utan att nödvändigtvis vara insatt i eller ens ha begripit de ämnen jag behandlar. Just när det gäller politik i ett demokratiskt samhälle så känns detta mer befogat än annars. Ni får gärna tycka till och korrigera om jag missuppfattat. Det blir av nödvändighet en del text, men ingen behöver läsa mer än några rader till som inte är intresserad.

Sammanfattning av inlägget

Min huvudtes i detta inlägg är att Sveriges riksdag och regering enligt regeringsformen har sitt hela och enda mandat från folket - inte från företag, intressegrupper, organisationer eller ens i kraft av sina egna uppfattningar. De borde därför hållas ansvariga för att varje beslut syftar till att gagna medborgarnas, deras uppdragsgivare, som kollektiv och att vi inte missgynnas av något enda beslut.

Sen behöver ni inte läsa längre om ni inte orkar.

Grunderna

Maktbasen

1. Vi lever i en demokrati, något som jag och förhoppningsvis de flesta andra svenskar bejakar. Själva regeringsformen - de svenska lagarnas grundbult - inleds med orden: "All offentlig makt utgår från folket." När jag fortsättningsvis skriver VI, VÅRT, OSS, VÅRA etc med versaler så menar jag just det svenska folket i kollektiv mening utan att bli mer teknisk än så.

* Demokrati innebär för mig att alla får säga sin mening och argumentera för sin sak så länge det görs på lagligt sätt. Jag ogillar personligen när politiska möten saboteras eller motståndare osakligt häcklas helt oberoende av politisk tillhörighet. Demokrati bygger för mig på fri argumentering, debatt och val.

2. VI styr alltså och jag drar därav slutsatsen att syftet med svensk offentlig makt och politik är att gynna VÅRA intressen i utilitaristisk mening, dvs med mesta möjliga tillfredsställelse och minsta möjliga elände till så många av OSS som möjligt - i fortsättningen kallat NYTTA. Till detta kommer tidsaspekten - att ett visst obehag idag kan vara att föredra därför att det gagnar OSS i långa loppet. Den enskilde medborgaren kan inte alltid få som den vill eftersom det är den sammantagna NYTTAN som räknas.

Eliten och resten

3. Egenskaper är ofta normalfördelade i en population, så även bland OSS. Det kan gälla längd, intelligens (såsom den definieras), styrka etc. Jag väljer att tro att normalfördelning i stort sett också gäller företagsamhet, kreativitet, upplevd skönhet, diverse talanger, koncentrationsförmåga, kommunikationsförmåga, arbetskapacitet och andra faktorer som gynnar personlig framgång i samhället. Dessa egenskaper behöver alls inte vara givna eller oföränderliga - det spelar ingen roll i sammanhanget - de kommer ändå att vara normalfördelade i populationen. Det innebär att det alltid kommer att finnas en elit, låt säga de fem procent av befolkningen som har bäst förutsättningar att "lyckas".

* I praktiken tillkommer förstås socialt kapital, förmögenhet och andra faktorer.

4. Min erfarenhet och slutsats efter att ha läst en del historia är att eliten, oavsett om den består av militärer, präster, kapitalägare, politiker etc. oftast har en tendens att söka gynna sig själv - att på olika sätt rucka spelreglerna till egen fördel, inte minst politiskt. Men VI är ju alla - även de mindre begåvade/bemedlade 95 procenten som definitionsmässigt är betydligt fler. All makt utgår i en demokrati från OSS och det är VÅRA intressen som ska tillvaras, inte elitens. Samtidigt är eliten just elit - de bäst lämpade på olika områden. Det gynnar förmodligen OSS att låta eliten sköta vad de är bra på eftersom de har bäst förutsättningar att göra ett bra arbete - detta så länge nyttan av deras arbete verkligen blir till NYTTA för alla. Det kan till och med vara så att eliten ska medges vissa fördelar om det i slutändan gynnar OSS.

5. Elitens eventuella belöningar kan alltså ha rent instrumentell nytta för OSS - de är bra när VI tjänar på dem - men saknar i sig värde om de minskar NYTTAN. Jag har åsikten att om eliten får tävla på en marknad - ordet uppfattat i vid bemärkelse: på en spelplan där alternativ tävlar om köparnas / väljarnas gunst och de mest framgångsrika dominerar - så kan det gagna OSS som en sållningsmekanism.

* efter att ha arbetat många år i offentlig sektor misstror jag planekonomi och kommittéers propåer annat än som förslag. Alternativ måste få läggas fram och prövas genom val - politiska val eller konsumentval - för att hitta det bästa.
 * Vissa politiska inriktningar accepterar inte några som helst belöningar till eliten. Min åsikt är ett en så strikt hållning inte gynnar OSS - jag menar dock att belöningarnas storlek och form alltid ska ställas i relation till NYTTAN.
* Vissa politiska riktningar menar att individens, inklusive elitens, intressen helt ska underställas VÅRA kollektiva intressen. Min åsikt är liberal - att individer utgör atomerna i varje demokratiskt samhälle. Saknas respekt för individen kan samhället ifråga inte längre sägas vara demokratiskt. Jag ogillar däremot libertarianism där den starke tillåts dominera andra utan att det gynnar OSS.

* SJ, vårdbolag, skolor, apotek m.m. har på senare år i stor utsträckning sålts ut till privata bolag genom politiska beslut. Eventuellt värde av sådan utförsäljning ligger för mig helt i NYTTAN - den har inget annat värde. Var och en kan sedan bedöma om NYTTAN ökat eller minskat i de olika fallen.

Två huvudfrågor

6. Det mesta inom politiken rör för mig två grundfrågor: fördelningspolitik och incitament. Politiska partier har olika uppfattningar i dessa frågor och det ligger i VÅRT intresse att skillnaderna klargörs i en valrörelse. Dessvärre förefaller mig årets valrörelse till stor del utgöras av tomma ord eller konkreta förslag som lösryckta ur sitt sammanhang framstår som obegripliga eller av mindre intresse.

Fördelningspolitik

7. Hur stora klyftor vad gäller ägande, inkomst och offentlig service i Sverige vill vi ha och i så fall varför? Accepterar vi förändringar av dessa klyftor och i så fall hur mycket och varför? Detta är enligt min mening vad valrörelsen främst borde handla om. Vissa individer och partier tycker att stora klyftor är acceptabla och rentav önskvärda medan andra tycker att de är oacceptabla. Var och en kan stå för sin åsikt och argumentera för sin ståndpunkt. Sedan får VI bifalla eller förkasta enligt demokratins mekanismer. Jag märker personligen inte att en sådan debatt pågår med alternativen tydliggjorda.

* I ett teoretiskt kommunistiskt samhälle äger alla produktionsmedlen gemensamt, dvs ägandet är lika fördelat mellan innevånarna eller ägs kollektivt. Jag har aldrig stött på historiska exempel på att detta fungerat i större skala och tror heller inte på det. 
* Det traditionella socialdemokratiska Sverige under 60-70-talen uppvisade mindre klyftor än dagens samhälle och skillnaderna förefaller öka. Vill vi ha det så och i så fall varför?
* Det amerikanska samhället uppvisar extremt stora och tilltagande skillnader i ägande, där den rikast procenten äger 50% av USAs tillgångar medan de fattigaste 50% (alltså halva landets befolkning) bara äger 0,5%. Allt enligt den film som verkligen fick mig att börja fundera. Hur är detta möjligt i en demokrati? Hur kan en majoritet av amerikanska väljare rösta fram en politik som möjliggör sådan snedfördelning. Ligger detta verkligen i DERAS intresse? Aftonbladet gjorde en liknande film om svenska förhållanden och det var den jag frågade de politiska partierna om. Jag återkommer under veckan med deras svar.

Incitament

8. Ekonomiska incitament.
Det främsta politiska argumentet för att acceptera och faktiskt framkalla ekonomiska ojämlikheter är att dessa ger incitament till handling som gynnar kollektivet: om du som har det eländigt själv kan få det bättre genom hårdare arbete så gynnar det både dig och OSS. Tanken på medborgarlön har nyligen vädrats med det främsta motargumentet: "Varför ska jag anstränga mig när jag ändå får så att jag klarar mig?" Personligen är jag tveksam till tanken och utgår från att viss ojämlikhet kan verka som incitament för handlingar som gynnar OSS i kollektivet - dvs att en medborgare kan nå fördelar genom personligt arbete / risktagande / innovation etc.

9. I den mån ekonomiska ojämlikheter är politiskt skapade eller förstärkta, vilket de nästan alltid är, så kan de enligt tidigare resonemang motiveras bara om de gynnar OSS. Varje ojämlikhet som inte gynnar OSS är i själva verket politiskt omotiverad. Varje politiskt beslutad ojämlikhet och accepterad belöning ska alltså gynna OSS - "we the people" - eftersom VI har makten och det är VÅRA intressen som ska tillgodoses av det demokratiska systemet, inte företagens, inte de fåtaliga rikas. Är så fallet? Hur tydliga är partierna med sina avsikter?

* I mitt brev till Sveriges partier ställde jag en specifik fråga till moderaterna eftersom man i regeringsställning drivit den s.k. arbetslinjen så hårt:
"Borde inte fördelningskurvan av inkomster och förmögenhet i ert idealsamhälle snarast få en klockform, där medel ansamlas hos dem som arbetar snarare än hos dem som redan äger? Jag har svårt att se att de rikaste skulle arbeta hårdare genom att ytterligare öka sin redan excessiva rikedom. Borde inte era politiska åtgärder snarare dirigera om inkomst och förmögenhet till de grupper ni vill ska åta sig mer, hårdare eller mer kvalificerat arbete för att gynna samhället?"
Jag återkommer med deras svar. Frågan gäller alltså i korthet: På vilken nivå är incitamenten tillräckliga och som mest verksamma? Vad motiverar att en VD tjänar hundra gånger mer än sina anställda med utgångspunkt i VÅRA intressen? Eller för all del: Varför ska en riksdagsman få full pension från 50 års ålder? (ett förhållande den aktuella eliten äntligen tar tag i)

10. Moraliska incitament
Vissa politiska partier talar om solidaritet och skyldighet som incitament. Avsikten kan vara god men jag misstror personligen sådana mekanismer. Jag högaktar moralisk ståndaktighet - den som handlar eller protesterar därför att "annars är man ingen människa utan bara en liten lort". Varje person må stå för sin moral och för sin plattform att agera. I politiska sammanhang är det istället oftare fråga om att påtvinga mig det jag inte vill med moraliska argument, ungefär som när en rökare säger att "jag borde sluta röka", men fortsätter ändå. Moral som grund för handlande måste enligt min mening komma ur egen övertygelse snarare än genom skuldbeläggande för att jag "inte tycker som jag borde". Övertyga mig - få mig att omfatta er moral - då kommer jag att agera enligt er moral, annars inte.

11. Moralisk-ekonomiska spärrar
Ibland uttrycks förhoppningar om att eliten - näringslivets toppar eller för all del politikens ledande gestalter - ska inse det orimliga i sina fördelar, att de ska skämmas och inte vidare missbruka sin ställning. Detta förefaller mig naivt. Om mänsklighetens historia visat prov på moralisk resning så är exemplen på moraliska avgrunder desto fler, och det särskilt bland eliten, den må sedan ha bestått i påvar, kejsare eller VD-personer. DE tjänar på att gynna sig själva - VI gör det till viss del enligt mitt tidigare resonemang om eliten. DE har ingen anledning att begränsa sina anspråk utan det är VI som måste säga ifrån för att de inte ska sluka oss hela. Det förefaller mig mer ändamålsenligt att utgå från att eliten är hänsynslös och använda den men inse att den måste tyglas för att vara till NYTTA. Detta insåg redan Platon.

Slutsats så här långt

Jag läste för ett par år sedan boken "The Corporation" av Joel Bakan där författaren hävdar att aktiebolag ska betraktas som psykopater därför att de av nödvändighet bara kan agera i eget intresse. Om också ett företag satsar pengar i barnsjukhus eller miljöcertifiering måste allt räknas hem som en förväntad ekonomisk vinst, därför att styrelse och VD agerar på aktieägarnas uppdrag och begår tjänstefel om de slösar med sina uppdragsgivares pengar.

Min huvudtes i detta inlägg är alltså att Sveriges riksdag och regering på motsvarande sätt har sitt hela och enda mandat från folket - inte från företag, organisationer, intressegrupper eller ens i kraft av sina egna uppfattningar. De borde därför hållas lika ansvariga för att varje beslut syftar till att gagna OSS, deras uppdragsgivare, och att VI inte missgynnar av något beslut.

Mer följer.

Memento mori

När jag hade opererat mig för cancer 2009 löd beskedet att jag hade 87% chans att fortfarande leva om fem år (83% om jag inte tog cellgifter, vilket jag gjorde). Dessa fem år har passerat i höst och mina odds lär vid det här laget inte vara särskilt mycket sämre än andra män i min ålder, självklart med förbehållet att vi alla kan gå åt när som helst, men sådant är priset för livet.

Jag har inga egentliga spår från sjukdomen bortsett från ett ärr vid naveln och en lätt fnasande fotsula efter cellgifterna, men jag ser i dem slaven på vagnen som viskar att jag är dödlig. De största ärren sitter förmodligen i psyket. Jag såg nyligen en reklamfilm på TV om att "var cancer än sitter så hamnar den till sist i huvudet." Det är något jag kan verifiera.

För två veckor sedan tog jag ett blodprov. Man kontrollerar i provet en specifik antigen mot cancerceller och mitt värde har rört sig en smula uppåt och sedan ner igen under de senaste åren så helt lugn var jag förstås inte. Igår fick jag ett brev från sjukhuset där det stod att "Läkaren XX kommer att ringa dig mellan kl 14 och 15 den 7:e augusti", dvs om två veckor. Genast drog jag slutsatsen att jag är döende eftersom brevet inte meddelade motsatsen. När läkare inte säger vad de hittat utan vill träffa en är det sällan ett gott tecken; det var så jag fick reda på att jag hade cancer från början.

Jag bestämde mig för att ta tjuren vid hornen och ringa mottagningssköterskan snarare än att sväva i ovisshet under två veckor, och för en halvtimme sedan meddelade hon mig att provvärdet sjunkit ytterligare och nu ligger på normal nivå. Lättnaden vaknade, om än fortfarande parad med kvardröjande kallsvett som nog aldrig helt kan tvättas av!

Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med detta inlägg mer än att jag var tvungen att skriva av mig oron, samma oro som fick mig att skriva romanen Vredesverk så snabbt som jag gjorde, så den är inte helt oanvändbar.

Jo, jag vet vad jag vill säga förresten:  

Ta vara på varje dag!

Adjö Bruno

Min hund Bruno är död. Vi tog bort honom idag och jag begravde honom under ett plommonträd på tomten. Spring, gamle vän, ut på nya ängar! I min tanke finns du alltid vid min sida.

Bruno blev nästan femton år gammal och inte mycket i hans kropp fungerade som det skulle längre utan avskedet var ofrånkomligt. Så sent som i somras gick han vilse i skogen och eftersom han varken såg, hörde eller hade väderkorn längre så vimsade han iväg och ut på en väg där en vänlig själ plockade upp honom. Några timmar senare kunde jag hämta honom hos polisen varvid han mötte mig med en min som sade "Och vart tog du vägen då...?"

Han var det lojalaste djur jag har haft, följde mig alltid från ett rum till ett annat och låg vid mina fötter medan jag satt och skrev. Det är med djur som med mycket annat av livets bitterljuva: Man kan avstå besväret men kommer aldrig att veta vad man missade. Bruno fick somna in helt odramatiskt, på sin egen hundbädd medan jag klappade honom. De sista upplevelserna blev en skogspromenad och några bitar falukorv.

Bruno lever kvar i mina böcker som förebild till två varelser, jägaren Dubert i Svavelvinter och hunden Brun i den kommande Vredesverk:

Medan kungen väntade på besked reste sig ur skuggorna av en vagn en stor och raggig stridshund som med sänkt huvud betraktade främlingen. Den var av molossertyp med massivt huvud, skrynklig i nunan som ett sviskon. Arn Dunkelbrink förbannade att han lämnat sina vapen nedanför kullen när besten började röra sig mot honom. Ändå föreföll djuret inte hotfullt och man märkte på stegen att dess ålder var långt gången. Nu pendlade svansen tungt från sida till sida och när kungen satte sig på huk lade besten sitt jättelika huvud i hans knä. Den slängde några gånger med tungan mot hans händer och ansikte varpå den luggslitna kroppen tumlade över på rygg för att bli kliad.
”Brun”, sade kungen och rev djuret vid revbensfogen som förr. ”Gamle Brun, är du fortfarande vid liv din rackare! Vad gör du här i obygden?”

Nu var Bruno ingen stor molosserhund, men han insåg aldrig sin begränsning utan gick i krafts dagar till attack mot vilken annan hanhund som helst.

Vila i frid gamle kompis!

Jag, en bildad vilde

Jag har alltid velat vara en bildad vilde. I sextonårsåldern kunde jag bli vansinnigt provocerad av vuxna som visste mycket mer än jag, exempelvis när jag hade läst något intressant, berättade om det och till svar blev serverad en föreläsning på betydligt större djup. Jag har alltid varit en tävlingsmänniska (de som spelat innebandy eller tennis med mig vet vad jag pratar om) och tyckte inte om att bli brädad. Där och då knöt jag näven i fickan och tänkte att en dag ...

Vilde vill jag vara därför att jag aldrig har stått ut med borgerlighetens former runt bildning, ni vet det där med blodfattiga men "fina" njutningar, klädkod, korrekt bordsetikett och "du och bror". Jag var under en kort sejour informationschef på Uppsala universitet och eftersom detta råkade vara på våren blev jag inbjuden att vinka på Carolina Redivivas balkong på Valborg med universitets rektor och utvalda ur stadens grädda. Det var en helt absurd tillställning med bleka studenter som framförde Purcell, måttfullt skålande i champagne och artig konversion med fruar professorskor och liknande. Jag sade upp mig inom ett halvår. Fast Stig Strömholm var kul. Jag hade förutfattade meningar att han skulle vara en konservativ stöt, men han var mer som ett litet barn som ville att alla skulle älska honom, kul och fruktansvärt bildad, fast i hans fall kunde man njuta av det som av en estradör, vilket han var. Någon karakteriserade honom med att "Stig Strömholm talar sex språk flytande och kan inte hålla käften på något av dem".

Nuförtiden anser jag mig vara hyfsat bildad om inte på något sätt lärd. Mina två största hinder för att nå bildning, handikapp jag har lärt mig leva med, är att jag dels läser sakta, dels har dåligt, eller snarare oorganiserat, minne. De senare åren har jag försökt överblicka olika filosofers tankar om ontologi (vad finns?) och epistemologi (vad kan vi veta?) i förhållande till språk och världsbild. Romanerna handlar som ni vet till viss del om detta. Tyvärr skulle jag behöva fler än en livstid för att läsa allt jag vill, än fler för att begripa det. En bra metod som jag funnit är att börja med ett kort, övergripande verk och därifrån dyka ner i originaltexter på valda ställen. Jag vill också slå ett slag för "Readers", dvs texturval, även om risken finns att man då får sig serverad redaktörens tolkningar. Hur som helst glömmer jag det mesta inom ett halvår, men en del stannar kvar, ofta knutet till något helt annat. Jag är som jag tidigare sagt en slags kaklun som samlar bitar och sammanställer dem till något nytt och förhoppningsvis intressant. Återkommer med ett funderingstips.


Bilden föreställer en autentisk läsare av Slaktare små, smygfullt fångad på bild av Nils Löw i Sollentuna, juni 2013. Läsaren är säkert bildad (se bara vad han studerar!) men vill kanske inte karaktäriseras som vilde. Han har onekligen skön stil med fluga, näsduk i fickan, klassisk portfölj och halmhatt. Om vederbörande hör av sig och kan bevisa att det är han på bilden så lovar jag honom på stående fot ett signerat exemplar av Vredesverk när boken kommer ut våren 2014!

Vaken 5:11

Jag har haft lite av en svacka under några veckor, inte minst när det gäller bloggen. Inatt kändes det emellertid som att det vände. Jag vaknade 05:11 och blev full i skratt när det slog mig att väckarklockans ansikte liknade en författarkollega med lock och läppglans. Hela natten hade jag sovit dåligt eftersom jag väntade på att äntligen få tillbaka min gamla bil som varit på reparation sedan tre veckor. Halv två på natten levererades den slutligen via en bekant men ändå fortsatte jag att drömma livligt. Halvt som i dimma minns jag en teaterscen där romanens framförande ska säkras, små hjon springer med kulisser, Praanz da Kaelve sminkas i ett hörn, blod hälls ut framför några buskar.

Nyss vaknade jag vederkvickt, fylld av tillförsikt och utan den huvudvärk som plågat mig under ett par dagar. Jag skrev klart romanen i första utkast på ett och ett halvt år, i ett för mig rasande tempo och gav den sedan till två testläsare. Det var nog i efterhand ett misstag att lämna ut den så omgående men tanken var att få synpunkter på intrig, kapitelordning etc vilket jag också har fått. Emellertid skulle jag nog först ha gått igenom texten själv i lugn och ro ytterligare en gång. Testläsarnas kritiska kommentarer har ofta rört saker som att det går lite för fort på sina ställen, att de skulle vilja höra huvudpersoner reflektera mer över vad som är på gång, se mer beskrivning av miljön, få förklaring till vissa skeenden etc. De gör kort sagt sitt jobb just såsom jag hoppats, på ett noggrant och kompetent sätt. Deras påpekanden är sakliga och motiverade. Ändå har jag känt mig en smula betryckt. Projektet är känsligt, på gränsen till livsavgörande. Jag tror att mitt frenetiska skrivande delvis har berott på den sjukdom som drabbade mig för några år sedan och som jag förhoppningsvis är kvitt nu. Jag har helt enkelt känt ett rovdjur flåsa mig i nacken och velat bli klar medan tid finns. Faktiskt har jag ibland medvetet använt tanken för att skamlöst piska mig framåt. Dessutom har jag bemödat mig om att den tredje boken i serien inte ska bli längre än den andra, något som fortfarande gäller.

Känslan av brådska ligger emellertid, åtminstone för tillfället, bakom mig igen som ett passerat åskväder. Jag tycker att texten är bra och att de tillkortakommanden som testläsarna påpekat ganska enkelt kan åtgärdas under det halvår som återstår. Det ska bli en sann glädje att ge sig i kast med detaljerna och sedan få höra era kommentarer när boken väl kommer ut.

Livet är härligt!

Bladverk IRL

Jag håller som bäst på att avsluta tredje delen i min romanserie om den femte konfluxen. Ni vet sedan tidigare att bokens arbetsnamn är Bladverk, syftande på ett levande skepp, ett stort träd som fallit i havet och vars lövmattor tjänar som segel. Det slog mig under skrivandet att förebilderna till Bladverk fortfarande finns kvar: dels en stor ihålig ek, dels en fallen pil som fortfarande lever. När jag var liten lekte jag på och i dessa träd nära Fyrisån i Uppsala där jag bor.

Den fallna pilen hade fallit redan då. Under år med kraftig vårflod så kan Fyrisån svämma över sina breddar så att trädet, vilket normalt ligger kanske trehundra meter från åns fåra, omges av vatten. Ett sådant år, när jag kanske var tio år, så lekte jag att trädet var just ett skepp, med stammen som skrov och de upprättstående grenarna som master. Jag skrev till och med namn på de olika delarna med en tuschpenna: "mizzen mast", "forecastle", "port bow" och så vidare. Dessa namn hämtade jag från byggsatser av gamla skepp som jag hade klistrat ihop (HMS Victory respektive Mayflower vill jag minnas). Några av mina kamrater såg senare dessa namn och eftersom jag redan på den tiden var lite udda så förstod de vem som skrivit och hånade mig vederbörligen. Å andra sidan har de vad jag vet aldrig skrivit några fantasyromaner.

Nu när jag nämnde ett annat gammalt träd på min Facebook-sida kom jag ihåg den fallna pilen Bladverk och gick dit för att ta en bild. Trädet är i sämre skick än när jag var liten, löven har inte kommit än och kor har trampat upp marken runt det, men det lever fortfarande. Jag tänkte att det kunde vara roligt att visa det för er. Inte minst kan ni återvända när ni senare läser romanen. Romanens Bladverk har utrymmen stora som kajutor inuti och dessa är inspirerade av den ihåliga eken på nedre bilden.

Given häst i munnen

Innevånarna i den trakoriska huvudstaden Tricilve vill förstås inte vara sämre än vår svenska samtid:

"Minst ett par dussin människor, hälften av dem barn, hade sökt skydd i varandras närhet vid Morhällevattnet, ett av Myrstackens tre naturliga källsprång. Eldar göddes med torkad spillning. Stämningen var hög eftersom en död häst som bäst styckades och halstrades på platsen sedan den brutit benet under en kavallerist på eftermiddagen och övergivits av sin ägare. Invid en vägg ackompanjerade en trompettspelerska två grälla gycklare för att locka nyfikna till Burladårens teater på Venderskaj nere vid floden. Ett gammalt par dansade hoppsnoa till musiken under åskådarnas jubel."


För att tala allvar: Hästkött i maten är inte problemet såvida man inte är allergisk eller väldigt antipatisk när det gäller att äta hästar. Hästkött är ett utmärkt livsmedel och jag törs lova att många av oss har ätit det på restauranger i alla tider utan att veta om det.

Snarare borde vi vara tacksamma för att hästkött uppdagats i en massa färdigmat därför att hästkött går att spåra. Låt mig ställa två frågor:

1: Om det finns främmande hästkött i färdigmat över hela Europa, hur mycket främmande nötkött och fläskkött tror ni då att det finns i sådan mat?

2. Tror ni att det främmande nötköttet och fläskköttet går att skilja från det som borde ha varit där?

Problemet är alltså inte hästkött som sådant utan att främmande kött alls hamnar i vår mat. Det kan komma från djur som stulits, plågats, smugglats eller är smittade med något. Köttet kan vara ohygieniskt hanterat eller förorenat av läkemedelsrester eller andra hälsoskadliga ämnen.

Jag arbetade under några år som inspektör på livsmedelsverket där jag reste runt på slakterier och korvfabriker för att se så att de skötte sig. Många av anläggningarna är mycket seriösa och välskötta, närmast som sjukhus vad gäller hygienen. Samtidigt vet jag hur mycket skumrask som frodas i branschens tassemarker. Kött är dyrt och därför finns det stora pengar att tjäna på fusk. Dafgårds som gjort IKEAs köttbullar i vilka hästkött återfunnits var i alla fall på min tid ett bra familjeföretag och jag tror inte att de medvetet blandat hästkött eller annat skräpkött i sina produkter. Oavsett deras moral så har de ett varumärke att vara rädda om (se nedan). Problemet är snarare att om det handlas med råvaror och halvfabrikat kors och tvärs mellan länder i kanske fem led SÅ KOMMER fusk att inträffa. Frestelsen och möjligheten att tjäna pengar är helt enkelt för stor samtidigt som risken att avslöjas är för liten. Min slutsats blir att branschkontroll inte kan bygga på moral utan måste kräva produktionsled som kan följas och kontrolleras samt hårda sanktioner.

Varumärkets betydelse
På senare år har ICAs och COOPs egna varumärken expanderat alltmer i respektive mataffärers hyllor. Därtill finns mer eller mindre skräpvarumärken av typen 'Euroshopper'. Jag har starkt ogillat denna utveckling av den enkla anledningen att varken ICA eller COOP själv producerar sina varor utan kontrakterar ut tillverkningen och därvid pressar priserna mot leverantören. Många tror kanske att varumärken främst är till för producenterna - de bankar in sina varumärken med reklam och vi konsumenter väljer dessa. Detta är dock bara en del av sanningen. För mig som konsument är ett varumärke en kvalitetsstämpel - jag köper varor från företag jag har fått förtroende för och litar på att de ger mig vad jag betalar för liksom jag kan undvika dem jag tycker har lurat mig. Om exempelvis Santa Maria säljer mig en grön massa under namnet 'Guacamole' och den visar sig bara innehålla 1,5% avocado så kan jag undvika deras produkter. Därför är det mycket viktigt att varumärket fungerar som länk mellan producent och konsument. ICA och COOP klämmer in sina varumärken mellan dessa länkar och försvagar därmed kedjan. Jag ser handelsledets egna varumärken som ytterligare ett steg mot försämringen av konsumentens (och producentens) situation. Jag undviker dem. Vore jag politiker så skulle jag kräva att alla varor har uppgifter om faktiskt ursprung.

Gott nytt år från Trakorien!

... och god fortsättning!

Årets pepparkakshus blev klart i årets sista rykande timme efter en heroisk insats av mig och dottern Maja. Det föreställer stugan på kycklingben från Slaktare små (sidan 502) vilken fraktar Miranda och tuppen Koklai genom de grå hallarna.

Huset kommer ursprungligen från ryska folksagor om häxan Baba Yaga. Mussorgskijs pianosvit Tavlor på en utställning har ett stycke om Baba Yaga och hennes stuga vilket jag ofta lyssnat på när jag skrivit. Tyvärr hann jag inte få dit passagerarna men det kanske kommer senare.

Elegi för min flock

De sista fåren är borta. Görel och jag tog bort dem igår. Det är inte lätt att döda någon som litar på en och som man älskar men jag har gjort det förr och jag kommer antagligen att göra det igen. Det är trots allt en kärleksgärning att låta djur somna in när åldern gör vardagen svår att leva, ett omak man är skyldig dem. Vintern var på väg och gamla klövar har svårt att gå på tjälen.

Våra får har ändå haft det bästa liv som får kan tänkas ha. De har alltid gått lösa på stora områden med fri tillgång till mat, kunnat sova på halm inne i ladan, haft sällskap av varandra, fått lamm, kärlek och knäckebröd. Jag har fortfarande inte kunnat hitta uppgifter om hur gamla får kan bli eftersom få låter sina får leva tills de självdör, men sådär vid tolv års ålder tycks de börja tackla av. En sak har jag lärt mig och det är att får inte är så dumma som många tror. Få arter är lika listiga när det gäller att hitta det godaste att äta. Våra får är nog de enda som nämnts i den amerikanska affärstidningen Fortune. När jag intervjuades om MySQL fick jag avbryta därför att fåren hade rymt och åt upp tulpanerna. Detta beskrevs i tidningen som att "Erik Granstrom has management problems of his own."

Soso utan horn på bilden var min favorit och en av de sista som fick sin spruta sömnmedel igår. Jag födde upp henne med flaska eftersom mamman inte ville ha henne och sedan dess har hon alltid hellre följt mig än de andra fåren. Får ska vara de djur som bäst kan särskilja andra individer på lätet och flocken kände alltid igen min röst på håll och svarade. I sin ungdom hade Soso vanan att hoppa över staketen för att äta äpplen i trädgården på hösten. En dag blev hon påkörd av grannen och kunde inte tugga på en vecka. Då mixade jag maskrosblad och gräs i en hink till henne tills hon blev frisk. Oliver med horn är förebilden till geten Oliber i Svavelvinter.

Fåren var en viktig del i barnens uppväxt på gården. De hade förstås namn på alla och fick följa födslar, uppväxt och död på nära håll. Min äldsta dotter Emma som nu läser till läkare förlöste en tacka genom att rätta ett felläge redan som elvaåring. Ofta gick jag och hämtade barnen vid deras skola med ett par av fåren i koppel till allmän förtjusning.

Det är väldigt tråkigt att fåren är borta men samtidigt har de varit ett inslag i mitt liv som jag alltid kommer att minnas med glädje. Det har varit en ära att få känna er, mina vänner. Flaxa vidare bland himlens ulltottar!

Nödvändigt – Tillräckligt

Att fundera i termerna Nödvändigt - Tillräckligt har varit fruktbart för mig i vitt skilda sammanhang genom åren, inte minst när det gäller skrivande och livshållning i största allmänhet. Konceptet var inget jag spontant upptäckte på egen hand utan polletten trillade ner första gången när jag läste en klassisk artikel av psykologen Frederick Herzberg i tidningen Harvard Business Review. (Eftersom jag var chef på den tiden så läste jag ganska mycket s.k. management-litteratur vilken har den särarten att den ofta är vämjeligt skriven men inte sällan presenterar intressanta idéer som kan tillämpas även utanför affärsvärlden. Dessutom dras för det mesta EN bra idé ut till en hel bok med vidhängande föreläsningsturné i syfte att gynna upphovsmannens kassa.)

Herzberg studerade vad som fick folk att trivas på sitt jobb och lanserade tvåfaktor-teorin, där faktorer antingen är motivatorer eller hygienfaktorer:
En hygienfaktor karakteriseras av att den bara kan göra dig missnöjd om den falerar men inte motivera dig ytterligare när den väl är tillgodosedd. Namnet kommer av att tvätta händerna: sedan de väl blivit rena så ger det inget att tvätta dem ytterligare. Det är nödvändigt men inte tillräckligt att tillgodose hygienfaktorer.
En motivator är istället vad som gör dig mer glad ju mer du får. De överskuggas emellertid så länge hygienfaktorerna inte är tillgodosedda.

Det banbrytande var att Herzberg genom studier kunde visa att exempelvis lön främst inte är en motivator utan en hygienfaktor. Anställda blir arga när de inte får den lön de anser sig förtjäna men högre lön motiverar dem inte ytterligare. Motivatorer är istället förståelse, möjligheten att påverka ditt eget arbete etc. Hans slutsats var att företag bör lägga sina resurser på att först tillgodose hygienfaktorer och sedan satsa resten av sina personalpengar på motivatorer. (Min personliga reflektion när det gäller de våldsamt överdrivna arvoden, bonusar och chefslöner vi har sett i företag under senare år är att de beror på att mottagarna jämför med varandra och inte tål att ha mindre än någon annan. Även deras höga löner fungerar alltså som närmast maniskt uppdrivna hygienfaktorer. Förmodligen kunde hela vansinnet desarmeras genom att allas nivåer sänktes kontrollerat.)

Hygienfaktorer kan ofta listas på en checklista. Innan en majoritet av kryssen prickats av kommer bilen / den arbetssökande / romansen etc inte på fråga. Först när hygienen tillgodosetts kan man börja välja bland de återstående kandidaterna.

I juridiska sammanhang används en annan bra term: Rekvisit. Det innebär vad som måste vara uppfyllt för att en lag ska vara tillämplig, en checklista således som inget säger om fortsättningen. Jag föreslog ordet rekvisit för det nya rollspelets profetior: när en viss profetias rekvisit har uppfyllts så händer det som förutsägs men inte annars.

Rollspel och romaner
Min erfarenhet är att intriger i ett rollspelsscenario eller i en roman bygger på att varelsers och gruppers intressen inte är förenliga med varandra. I motsättningen föds konflikter och därifrån handling. När jag funderar över vad folk vill så brukar jag dela in deras motivation i exempelvis "värderingar" och "drivkrafter". Beteckningarna kan variera men de motsvarar vad ett företag skulle kalla "policy" respektive "mål". Poängen att värderingar och policy primärt inte är drivande utan snarare slår fast vad som alltid gäller. Trampar man på andras värderingar så blir de förbannade och reagerar. Slår exempelvis någon ett barn på öppen gata i Sverige så reagerar folk men så länge allt är lugnt tänker man inte så mycket på barnens situation. Drivkrafter och mål gör snarare att folk agerar utan provokation.

Livet
En livshållning som jag för tillfället är ganska nöjd med är att göra klart för mig vad jag behöver för en dräglig tillvaro - mina privata hygienfaktorer - och tillgodose dessa för att sedan lämna dem därhän. Resten av mina resurser vill jag använda till sådant jag verkligen vill göra, exempelvis att skriva och umgås med mina vänner. Jag tycker att vi idag lever under ett ständigt tryck att upphöja trivialiteter till behov och försöker värja mig mot allt som pådyvlas.



Vet inte om jag lyckades säga något vettigt med detta inlägg, men min avsikt var att visa hur Herzbergs tvåfaktor-teori för många år sedan väckte ett tanksätt som jag tycker har varit både givande och belysande.