Tapestry

Jag hörde en av mina gamla favoritsånger idag, Tapestry på skivan med samma namn av Carol King. När jag verkligen lyssnade på texten insåg jag hur mycket sången påverkat mitt skrivande: Bildväven som ändrar sig, visar hela världen och våra liv i berättelser och sedan faller sönder finns där. Stroferna om främlingen i sin mångfärgade kläder som söker något utan att veta vad, sträcker sig efter något gyllene utan att nå det, måste vara Uroboren som sedan sätter sig på en sten vid dödsrikets flod. Det finns många fler anspelningar som jag inte riktigt kan berätta om innan ni läst sista boken i serien. Carol King använder den sortens allitteration i texten som jag själv är mycket förtjust i och som rikligt förekommer i äldre nordisk diktning. Samma melankoliska underton finns också hela tiden med.

Förslag: Just när ni läst ut Vanderland, sätt då på sången Tapestry och lyssna till texten som en slags eftertext till serien.



Tapestry
Carol King

My life has been a tapestry of rich and royal hue
An everlasting vision of the ever-changing view
A wondrous, woven magic in bits of blue and gold
A tapestry to feel and see, impossible to hold

Once amid the soft silver sadness in the sky
There came a man of fortune, a drifter passing by
He wore a torn and tattered cloth around his leathered hide
And a coat of many colors, yellow-green on either side

He moved with some uncertainty, as if he didn't know
Just what he was there for, or where he ought to go
Once he reached for something golden hanging from a tree
And his hand came down empty

Soon within my tapestry along the rutted road
He sat down on a river rock and turned into a toad
It seemed that he had fallen into someone's wicked spell
And I wept to see him suffer, though I didn't know him well

As I watched in sorrow, there suddenly appeared
A figure gray and ghostly beneath a flowing beard
In times of deepest darkness, I've seen him dressed in black
Now my tapestry's unraveling - he's come to take me back
He's come to take me back