Återbesök i målad forntid

Jag har jagat de illustratörer som bildsatte mina gamla speltexter för Äventyrsspel mellan år 1987 och 1993, bland annat till Säfströms och Wilhelmssons nostalgibok. Det har varit väldigt roligt och återseendet har varit glatt från alla håll.

Alla är spridda för vinden till nya spännande öden. Marc Grieves (laveringar i "Trakorien") driver exempelvis hotell i Uddevalla, Steven Hägg (omslag Svavelvinter) ägnar sig åt CGI i Malaysia och Gregor Eldarb (teckningar i "Oraklets fyra ögon") är konstnär i Österrike. Ingen enda har blivit terrorist, kultist eller mördare efter vad jag märkt trots att sådana öden var att vänta enligt boken "De övergivnas armé".

Eldarb skickade mig till och med en konstbok som jag uppskattar väldigt mycket. Nedan några uppslag ur boken att jämföra med hans teckningar från 1989. Det händer saker i världen – rentav i världarna.

Läsdags!

Följande sex böcker har alltså nominerats till det skönlitterära Augustpriset:

Allt jag inte minns – Jonas Hassen Khemiri
Mary – Aris Fioretos
Bli som folk – Stina Stoor
Spådomen – Agneta Pleijel
Rörelsen – John Ajvide Lindqvist
Masja – Carola Hansson

Jag tänkte försöka läsa böckerna i denna ordning, vilket inte speglar något särskilt utom att jag försökt blanda lite och har lagt Carola Hanssons bok sist för att den är tjockare än de andra. Beroende på tidsåtgången så får jag se om jag hinner läsa hela eller bara delar av dem.

Jag ger ett övergripande omdöme och bedömer som jag berättade i ett tidigare inlägg böckerna avseende:

Originalitet
Språk
Konsekvens
Balans
Dramaturgi (om tillämpligt)
Budskap (om tillämpligt) 

På det hela taget tycker jag att startfältet ser spännande ut.

Ps. Vet inte om ni såg intervjun från Augustpriset live. Jag hade tänkt säga helt andra saker men valde inte samtalsämnen. Bland annat så såg jag TV-programmet Babel kvällen innan där både Aris Fioretos och Carola Hansson medverkade. Dock imponerade den tredje gästen mest på mig: skådespelerskan Moa Gammel. Hon har intervjuat personer hon beundrar och därvid gjort en egen definition av begreppet geni: Ett geni är en person som äger sitt eget liv – någon som inte sneglar på andras omdömen, pengar, det opportuna, någon som tvekar inför att kallas geni, någon som kanske försöker ägna sig åt annat, men till sist, under viss vånda och försakelse dras till sitt egentliga intresse. Detta har mycket gemensamt med de författare som intresserar mig: författare som äger sin egen text.  Ds.

Vanderland, version 4

En kort statusuppdatering om redigeringsarbetet av Vanderland, sista delen i krönikan om den femte konfluxen.

Jag har just kommit fram till version 4, i vilken jag tagit ställning till och inkorporerat synpunkter från mina två första testläsare Axel García Henriksson och Roney Lundell. Bland annat fanns ett redogörande kapitel i bokens slut där det beskrivs vad som händer i Trakorien sedan berättelsen tagit slut och som testläsarna fann just alltför redogörande. Inatt skrev jag om avsnittet så att istället krönikören Ludenbrand försöker sammanfatta händelserna i Trakorien för sin krönika Vedergällning. Som ett vänskapligt rumpnyp åt mina besvärliga redaktörer får han därvid käbbla med en kopist kallad Ronaxa. Jag fick i kapitlet också tillfälle att presentera staden Karamandrin i Kalklanden och förklara hur släkten Trastamara i urminnes tider lyckades förslava de stora luftandarna.

Nu går version 4 iväg till Robin Iversen och Fredrik Fisher för fräsch läsning och ytterligare synpunkter på den modifierade texten. Själv börjar jag om från början med mer fokus på själva språket. Så här långt har jag ägnat mig åt att åtgärda scener och kapitel som haft oklarheter, tempobrister, övertydligheter och liknande. Någonstans vid version 6, kommer jag att skicka texten till Ylva Spångberg och Ola Wikander för ytterligare finish och sedan återstår förlagets redigering och korrläsning i Ola Wallins regi i början av 2016.
Kort sagt: bokserien rör sig obönhörligt mot den stora virveln.

Det hela artar sig väl och jag ser redan fram emot att få höra alla er andras omdömen när boken kommer ut vid midsommar 2016!

Fantastisk podd om litteraturpriser

Fantastiskt podd spelade in ett specialavsnitt om litteraturpriser samma dag som Nobelpriset i litteratur gavs till den belarusiska författarinnan Svetlana Aleksijevitj, i Sverige utgiven av mitt alldeles eget förlag Ersatz om någon missat det. (Återigen ett grattis till Ola Wallin och Anna Bengtsson!)

I podden diskuterar Anders Björkelid, Oskar Källner och undertecknad Nobelpriset, Augustpriset och andra litteraturpriser – vilken nytta de kan medföra och vilka faror de kan innebära. Vi tar också upp värdet av genrer, av en litterär kanon och lite annat smått och gott som råkar falla i våra entusiastiska tankar.

Länk till avsnittet

Fantastisk podd spelas in av femton svenskspråkiga fantastikförfattare i fyra geografiska grupper: Malmö, Göteborg, Finland respektive Stockholm. Nytt avsnitt kommer varannan torsdag, varje gång med ett nytt spännande tema.

Bra böcker 2 – Kriterier

Webbplatser och tidningar bedömer ofta böcker på en femgradig skala där betyget ett motsvarar uselt medan fem signalerar något underbart. Samma skala används regelmässigt för exempelvis filmer, dataspel, maträtter och idrottsinsatser. En så enkel betygsvaluta är lika behändig som grov: behändig därför att den nyfikne enkelt kan skumma grädden från mjölkkrukan; grov därför att världen inte bara består i grädde och skummjölk.

Vad gäller filmer så gillar jag ofta sådana som är usla i något avseende samtidig som de besitter vissa element jag finner sevärda, det kan röra sig om skådespeleri, originalitet, foto, stämning etc. Om ni tittar i bloggens högerspalt så ser ni att jag betygsatt flera variabler vad gäller filmer, samtidigt som jag avstått från att ge betyg över huvud taget till skönlitteratur av ren respekt (där finns ännu inte många recensioner över huvud taget dessvärre.)

Academy awards, "Oscar", delas som bekant ut i en mängd kategorier även om objektivitet kanske inte är det första man tänker på i sammanhanget. Vad gäller Augustpris och Nobelpris i litteratur så är betygsskalan ännu enklare, eftersom slutbedömningen hamnar på "Bäst" för en och "Inte bäst" för samtliga andra. Augustpriset utser först sex finalister i varje kategori från vilka vinnaren utses. Alla priser ovan delas naturligtvis ut efter en samlad och komplex bedömning som dock sällan blir publik.


Måndagen den 19 oktober utses de sex nominerade till det skönlitterära Augustpriset. Som ambassadör får jag ett exemplar av alla böckerna och ska försöka hinna läsa alla sex, eller åtminstone delar av dem eftersom jag läser sakta. Det kändes angeläget att redan innan jag vet vilka böckerna är redovisa hur jag tänker bedöma dem. Jag påstår inte att nedanstående kriterier är objektiva eller fullständiga, utan de speglar vad jag personligen tycker är viktigt som läsare och fantastikförfattare:

Originalitet
Jag värderar originalitet högt. Dels avskyr jag medvetet plagierande, sneglande på andras tidigare framgångar och struttande i lånta fjädrar, dels anser jag att konst bör ge nya perspektiv, ifrågasätta det taget-för-givna och främmandegöra det alltför bekanta för att låna ord från Viktor Skjlovskij.

Språk
Vissa författare skriver bra rent språkligt, vissa gör det inte. Måhända blir betygsättningen rent subjektiv från min sida, men jag har blivit mer kräsen vad gäller författares språkbehandling med åren. I denna variabel innefattar jag dels ren formuleringskonst, dels bildspråkets effektivitet. Rena språkfel drar förstås ner betyget medan medvetna brott mot språkliga konventioner snarast kan vara en krydda.

Konsekvens
Med konsekvens menar jag att författaren faktiskt genomför det projekt han eller hon (borde?) föresatt sig, att boken har något slags fokus och levererar det den utlovat.

Balans
Med balans menar jag fördelningen mellan bokens olika komponenter: att inte väldigt mycket text används till det ena, medan annat avhandlas summariskt på ett störande sätt. Därtill hur exempelvis exposition, dialog och personbeskrivningar balanseras.

Dramaturgi
Alla böcker är inte beroende av en dramatisk kurva, men spänningslitteratur är det. Om tillämpligt bedömer jag den.

Budskap
Böcker behöver inte ha ett identifierbart budskap, men om de har det så kan det framföras på bättre eller sämre sätt, intresseväckande eller övertydligt. Det kan röra politiska teser, vittnesbörd från ett land, en tid eller en grupp människor. Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj har exempelvis ambitionen att porträttera vanliga, ofta bortglömda människogrupper från en viss tid och ett visst skeende. Budskapets angelägenhet i sig betyder mindre för min bedömning.


Ungefär så. Ge gärna synpunkter och föreslå kompletteringar, men gör det INNAN måndag 19 oktober, för grejen var ju att ha dessa bedömningskriterier klara INNAN jag får böckerna.

Tolerans som njutningsmedel

På 1980-talet gick Colleen McCulloughs "Törnfåglarna" som TV-serie. Där satt jag i soffan och hånskrattade åt melodramen, allt medan familjens kvinnor snyftade och torkade tårarna av rörelse. Jag finner det fortfarande närmast omöjligt att utan illamående svälja text som:

"From the moment it leaves the nest it searches for a thorn tree, and does not rest until it has found one. Then, singing among the savage branches, it impales itself upon the longest, sharpest spine. And, dying, it rises above its own agony to outcarol the lark and the nightingale."

På samma sätt tycker jag att kitschiga målningar av gråtande barn eller milda aforismer om livet och kärleken uppsatta med nålar på väggen har något pornografiskt över sig, en eftergift åt låga och skamliga böjelser.

Vid en plötslig insikt fastnade emellertid skrattet i halsen på mig där jag satt i TV-soffan – jag minns ögonblicket mycket väl. Det slog mig att människor jag älskade uppskattade vad jag avfärdade som smörja, och att mitt hån bara gjorde dem ledsna. Någon annan effekt uppnåddes inte. Varför satt jag då och förstörde istället för att bara gå därifrån och låta dem ha sin njutning?

Från det ögonblicket tror jag mig faktiskt ha blivit mer tolerant, såtillvida att jag fortfarande inte uppskattar vissa saker, men kan respektera andras smak och njutning eftersom den ändå inte skadar mig eller andra. Det har blivit en utmaning att försöka upptäcka vad andra ser i det jag själv ännu inte förstår. En sådan nyfikenhet har lärt mig gilla musik av i stort sett alla sorter, från skillingtryck, dansbandsmusik, kletzmer och klassiskt till modern konstmusik, metal och techno. Det enda som händer om man öppnar sig för det främmande är att världen blir rikare. Det är i sig en underbar erfarenhet.

Jag tror heller inte att hån av den typ jag ägnade mig åt är så oskyldigt som man kanske kan tro, utan misstänker att förakt av samma typ till stor del ligger bakom förföljelse av homosexuella och trakasserier av kvinnliga debattörer som Anita Sarkeesian på nätet. Det är mest en gradskillnad. Jag har själv spelat innebandy och tittar gärna på matcher, men det slår aldrig fel att anonyma män dyker upp på nätforum, fradgande som galtar, när spelet ska diskuteras. De kallar föraktfullt innebandy för fjollsport och säger att ishockey – det är sport för en karl! Varför är de ens där och diskuterar i så fall?

Lustigt nog stöter jag också på motsatsen: många av mina bekanta är intellektuella för att inte säga nördar. Jag gillar dem, men så snart det vankas VM i fotboll eller liknande på TV så säger någon med avsmak på FaceBook: "Jaha, det pågår tydligen någon slags tävling ...". Som om Star Wars och Dr Who vore objektivt mer högtstående än sport eller vice versa.

Varför inte istället tänka: "Vad kul! Här är något som jag inte förstår. Nu ska jag försöka se vad som är så spännande!" Världen skulle bli både trevligare och vänligare för alla. Dessutom skulle bejakande diskussioner leda till nya bekantskaper utanför de trygga och välkända kretsarna.


Slutligen en bekännelse: På högstadiet fick vi en gång en lärarvikarie som tog sig för högriskföretaget att läsa kärlekspoesi inför klassen. Hon läste och vi brölade som bara slynglar på högstadiet kan bröla. Spydiga kommentarer frästes som snor över det skira. Jag deltog också och minns fortfarande besvikelsen i hennes ansikte och tror att den gjorde mig ont redan då fastän det inte märktes utåt.

Jag tyckte om lärarvikarien och tyckte om dikten och minns fortfarande raden: "Love is white panties lying all forlorn". Senare har jag identifierat dikten som "Love is" av Adrian Henri. Många gånger har jag tänkt att jag skulle vilja träffa henne, förklara att hennes mod inte var förgäves, att hon faktiskt nådde hjärtat hos åtminstone en av dessa bräkande pojkar.

Det är förstås för sent, precis som i dikten "Spela kula" av Sten Selander. Jag vet inte vem hon var, men minns hennes ansikte och hoppas att jag trots allt inte skadade henne varaktigt. Låt mig ändå framföra min ursäkt till henne, liksom till alla andra lärarvikarier när de går hem och gråter som en oljemålad pojke efter sin arbetsdag. Ert arbete må synas otacksamt men är inte förgäves!

Tolerans är ett bra sätt att närma sig både litteratur och människor.

Bra böcker 1 – Passionen

Den tjugotredje november ska alltså vinnarna av Augustpriset 2015 utses. Utan tvivel har juryn en lika spännande som svår uppgift framför sig att nominera sex kandidater. Enligt statuterna ska priset ges till "de bästa nyutkomna böckerna, på svenska språket" inom respektive kategori. Men vilken bok är bäst – eller ens bra? Som ambassadör tänkte jag diskutera den saken ur mitt personliga perspektiv i några inlägg.

Det första jag vill slå ett slag för är alltså passionen – författarens engagemang för sin egen text, hans eller hennes brinnande intresse för att berätta en historia, förmedla en erfarenhet eller något i sak, längtan efter att bada i bubblande språk.

Förvånansvärt ofta har jag mött författarkollegor som primärt försöker höja försäljningssiffror eller status med sin skrivargärning. Skrivandet är för dem i första hand instrumentellt, dvs ett medel till något annat. Med en bakgrund i informations- och reklambranschen är jag mycket väl införstådd med tänkandet; inom dessa branscher är varje text, bild eller annan åtgärd just instrumentell, dvs den saknar egenvärde och får betydelse enbart genom effekterna den uppnår: en produkt som säljer bättre, ett varumärke som stärks, fler som söker till en utbildning, etc.

Förstå mig rätt: Jag ser inga moraliska problem i en sådan hållning. Det är mig helt OK att skriva böcker med det främsta målet att uppnå försörjning, även om jag personligen inte är intresserad av att läsa dem. Ur förläggarnas synvinkel måste naturligtvis böcker också sälja vissa volymer för att bokbranschen alls ska kunna överleva och utvecklas.

Det ena utesluter emellertid inte det andra. Jag arbetade under tio år på dataföretaget MySQL AB som låg bakom en av nätets vanligaste databashanterare. MySQL användes, åtminstone på den tiden, bland annat av Google, YouTube, Wikipedia, HUGO-projektet etc. Databasen var liksom operativsystemet Linux, helt gratis, och våra programmerare blev rockstjärnor i fattigare länder som kunde programmera med öppen källkod för att bygga affärsprojekt med hjälp av skicklighet och tid snarare än pengar. När jag intervjuade BBC:s IT-strateg – indier av börd – berättade han att det indiska IT-undret över huvud taget inte hade kommit till stånd utan öppen källkod. Det kändes bra att arbeta på ett sådant företag. Grundarna brann för MySQL och för sina kunder. De blev med tiden mycket rika när företaget såldes för en fantastisk summa, och jag har aldrig missunnat dem vare sig rikedom eller berömmelse. De gav världen något vackert och belönades för sin insats efter många års magert slit – antitesen till den man som nyligen köpte rättigheterna till en AIDS-medicin och sedan höjde priset med 5000% för att tjäna pengar.

Just så vill jag att det ska vara med skönlitteratur: böcker får gärna sälja bra, författare bli rika och berömda, men jag vill att boken kommer i första hand och belöningen sedan, inte att litteratur skrivs under ängsligt sneglande på försäljning och berömmelse, på sådant som tidigare sålt bra. Jag vill se passion bakom texten, inte marknadskalkyler.

Augustpriset fyller en viktig funktion, dels genom att stärka bokmarknaden som sådan, dels genom att framhålla författarskap som förtjänar uppmärksamhet!