Ambassadör för Augustpriset 2015

Tankar från Trakorien har blivit utsedd till en av fyra ambassadörsbloggar för 2015 års skönlitterära Augustpris! Ett par spännande månader väntar med följande hållpunkter:

19 okt – nominerade böcker offentliggörs
23 nov – Augustgalan där vinnarna koras

Bara några få personer vet på förhand vilka böcker som nominerats, och jag tänkte därför skriva om litteratur i allmänhet fram tills jag har böckerna i min hand. Därefter ska jag försöka läsa åtminstone delar av alla sex böckerna i den skönlitterära kategorin och skriva mer specifikt om dem.

Frågan om att medverka som ambassadör dök först upp som en kommentar när omslaget till romanen Vanderland presenterades. Jag var till en början skeptisk och tänkte att det hela var ett skämt eller ett massutskick; dels har jag inte recenserat särskilt många böcker på bloggen och dels skriver jag fantasy för vuxna, en genre som jag inte trodde intresserade representanterna för Augustpriset. Några email och telefonsamtal senare så insåg jag att man menade allvar och känner mig nu både hedrad och entusiastisk.

Som jag förstått har jag mer eller mindre fria händer och återkommer snart om hur jag tänker ta mig an uppgiften. Jag ska alltså inte vara Augustprisets röst utan har blivit ombedd att skriva personligt i en positiv anda. Spontant vore det roligt att ytterligare försöka knuffa upp dörrarna mellan olika litterära rum. Kom gärna med synpunkter!

Jag kommer förstås att fortsätta med sedvanliga blogginlägg parallellt och märker de som har direkt bäring på Augustpriset med bokmärket ovan.

Bakom Augustpriset står Svenska Förläggareföreningen.

Nostalgi är bara försättsbladet!

Idag lagom till bokmässan påannonseras en nostalgidrypande bok om spelen från Äventyrsspel. Den ska släppas inför julen och hotar bli så mustig att julskinka och sillsallad förbleknar.

Under 80- och 90-talen försedde Äventyrsspel en generation finniga ungdomar med fantasier och drömmar vilka behöll sitt skimmer ända tills dataspelen likt Saurons skugga lade sig över världen. Som ni förmodligen vet publicerades mina egna alster i konfluxssviten först som moduler till Drakar och Demoner – Sveriges genom tiderna mest sålda rollspel. Från en obemärkt födsel i pubertal kulturslum har de sedan blivit romaner och 2012 ett nytt rollspel i Fria Ligans regi, detta förhoppningsvis utan att grändernas odörer helt vädrats ur.

På senare år har en tydlig renässans för de gamla spelen infunnit sig i takt med att socialt otympliga nördar från fordom växt upp till besuttna skråäldste, barder, fogdar och krämarbaroner, som under kvällningens stearinljus åter öppnat sina solkade häften i syften att inviga barnen i ungdomens last. Min tro är att rollspel innan jag själv går ur tiden blir finkultur. Ett första tecken må vara att jag själv häromdagen citerades i magasinet Sköna hem*.

Författare till boken är:
* Jimmy Wilhelmsson som driver spelbloggen spelpappan.se och tidigare bland annat har släppt en bok om den arkaiska speldatorn Commodore 64
* Orvar Säfström, en mångsysslare kanske mest känd som programledare av Filmkrönikan på SVT under några år.
* För formgivningen står Dan Algstrand, Dante i rollspelssammanhang.

Jag har själv haft förmånen att träffa de trevliga, entusiastiska och professionella författarna i Stockholm under en intervju för boken. De har därtill fått mig och andra gamla uvar att rota bland halvt vittrade papper och kontakter för att leta originalbilder, utkast och brev.

Projektet är barnsligt spännande och jag ser verkligen fram emot att bläddra i boken som alltså blir en påkostad pralin för kaffe- och glöggbordet, nördarnas våta dröm att läsa i fackelsken under täcket.

Under granen kommer alla att höra dig skrika!


* Ur magasinet "Sköna hem" eftersom några var nyfikna:

Skuggor och detaljer

En liten uppdatering om vad jag håller på med för tillfället.

Manuskriptet till Vanderland är inne på sin tredje redigeringsrunda av kanske ett tiotal totalt. Jag har precis skickat ut texten till ett par av mina redaktörer: Roney Lundell och Axel Henrikssson för att de för första gången ska läsa romanen rakt igenom och grovt kommentera intrigen och balansen mellan ingående komponenter, vad som funkar och vad som bör åtgärdas. Sedan blir det fler genomgångar på gnetnivå.

Medan Axel och Roney läser har jag tagit mig för att mejsla ut några bifigurer bättre, ett arbete som illustreras av bilden ovan. Mina skriv- och redigeringsprocesser påminner över huvud taget mycket om figurmålning såtillvida att jag utgår från skisser som jag gör om och ständigt förfinar tills jag är (passabelt) nöjd. Berättelsens huvudpersoner är vid det här laget ganska tydliga för mig och även för läsarna hoppas jag, även om en del överraskningar kommer att infinna sig törs jag lova. Istället putsar jag alltså på viktiga bifigurer eftersom jag vill att också dessa ska ha distinkta personligheter och drivkrafter i sina liv även om vi bara snuddar vid dem.

Jag har just avslutat Dobcharel av Arda, en bitter tempelriddare i alltemplet Etemenanki i staden Isakra. Jag fick en idé om att hon samlar bitar av den stora världen i lådor eftersom hon svurit att aldrig lämna templet. Detta gav faktiskt ett uppslag om en eventuell fortsättning av romanerna någon gång i framtiden.

Bildserien ovan har jag lånat från Kristy Gordon som håller konstkurser i New York - hoppas att hon inte misstycker. Faktiskt skulle kvinnan på bilderna kunna vara romanernas Didra Damagi såsom jag tänker mig danserskan.

Omslagsbild Vanderland

Det är ett stort nöje att presentera omslagsbilden till den kommande romanen Vanderland, fjärde och sista delen i konfluxsviten. Illustratör är som alltid Martin Bergström. Själva romanen kommer som tidigare nämnts att publiceras till midsommar 2016. Fortfarande under några flackande dagar är det bara jag i som läst texten.

Bilden föreställer Praanz da Kaelve och pigan Grotebelia på polarön Marjura. Resten får ni gissa tills vidare, men kom gärna med synpunkter!

Struktur och utslätning

Den här stubben står på framsidan av mitt hus och var för länge sedan en rönn. Under säkert tio års tid har jag ställt en blomkruka på den med blommor, men för ett par veckor sedan bar det murkna träet inte vikten längre utan krukan ramlade av så att en bit av stubben fläktes bort. Jag har låtit den stå kvar så länge.

Häromdagen lade jag från köksfönstret märke till hur ett par förbipasserande fick ett tydligt ogillande i blick. Det var ganska uppenbart att stubben störde deras ordningssinne och att åsikten var att den borde avlägsnas genast. Emellertid har jag alltid tyckt att gammalt trä, rostigt järn, vittrande sten etc håller en viss skönhet genom sin struktur. Dessutom så tjänar stubben säkert som hem för ett antal varelser som finner den perfekt. Den får alltså stå kvar tills vidare.

Saken fick mig emellertid att reflektera över varför vissa grannar och många andra tycker att en perfekt och mönstergillt tuktad fasad är estetiskt och förmodligen moraliskt att föredra. Själv finner jag minutiöst klippta häckar och gräsmattor obehagliga på gränsen till det skrämmande. Vet inte om samma skräck för avvikelse från normen får vissa att avsky homosexuella. Som författare ser jag mig i sammanhanget som en grannskapets rebell under Viktor Skjlovskijs motto: att främmandegöra det alltför bekanta.

Av en händelse hittade jag en gammal broschyr som jag och Tobbe Gozzi framställde år 1990, när jag var informationschef på SLU – Sveriges lantbruksuniversitet i Uppsala. Vi bestämde att på varje sida ha "ett riv" avbildat, dvs något strukturellt: trä, bröd, en läderrem etc just därför att vi båda gillar struktur. På sidan nedan är rivet en EKG-remsa och kanske därför mindre tydligt, men jag tyckte att det var kul att visa den ändå därför att personerna på bilden är undertecknad och Christina "Nin Hallaska" Greko. Notera snusdosan på provrörsskakaren. Det rör sig inte som man kan tro om produktplacering utan om ett försök till punctum enligt Roland Barthes.

O tempora, o mores

Marcel Proust på spaning efter preterium

Val av tempus i en berättelse är inte alltid lätt. Bara under senaste veckan har samma problemställning dykt upp vid två tillfällen, dels i blogginlägg av kollegan Caroline Jensen dels i läsarkommentar från Mikael Svanberg.

Trakorienromanerna är ju för det mesta skrivna i preterium, dvs dåtid, det tempus jag i skolan fick lära mig hette* imperfektum. Böckernas historiska tillbakablickar är istället skrivna i s.k. historisk presens, något jag själv tycker fungerar bra eftersom det ger en närvaro på plats. (Jag lutar för övrigt åt att skriva nästa projekt helt i jagform och presens. Perspektivet ger andra möjligheter än återberättande, men också begränsningar, där begränsningar ofta är en tillgång under skrivande. Faktum är att min första roman, Smolles varuhus, skrevs just i presens jagform).

Det speciella problem jag syftar på är när presens ska användas i en förfluten berättelse.

Alternativ A
"Carl von Linné verkade under stora delar av sitt liv i Uppsala, en stad som ligger norr om Sveriges huvudstad Stockholm."

Inget konstigt där.

 Alternativ B
"Carl von Linné verkade under stora delar av sitt liv i Uppsala, en stad som låg norr om Sveriges huvudstad Stockholm."

Här blir det märkligare, för dåtidformen "låg" antyder att Uppsala inte längre ligger norr om Stockholm, vilket staden bevisligen gör eftersom jag sitter i den och förmodar att huvudstaden fortfarande finns på plats. Presens beskriver mycket riktigt inte bara nutid utan också faktum.

Följaktligen använder jag i romanerna oftast presens vid denna typ av faktabeskrivningar, men formen blir glidande beroende på hur beständig företeelsen är. Nu när jag letar exempel ser jag mig dessutom vara inkonsekvent; på sidan 390 i Slaktare små börjar exempelvis första stycket med preterium medan andra stycket börjar med presens trots att båda styckena beskriver ganska permanenta objekt.

Särfall – mild SPOILER Vredesverk
Staden HOXOH och några andra företeelser utgör särfall. Jag som författare vet redan på förhand att staden kommer att gå under när den beskrivs, men det vet inte läsaren. Ska den då beskrivas som ett beständigt faktum eller ej? Faktum är att jag just i fallet HOXOH använde den "obeständiga" preteriumformen medvetet just för att signalera att något är på gång.

"De äldsta byggnaderna i HOXOH låg symmetriskt arrangerade ..." (sid 269 - återfunnet av Svanberg)

Min regel skulle kunna vara: "använd det som fungerar och ger avsedd effekt".

* just användningen av "hette" i stället för "heter" i denna mening kunde diskuteras beroende på den egna ståndpunkten.