Silvia Miranda till minne

Vindhäxan Silvia Miranda är som ni nog vet en av huvudpersonerna i romanerna om Trakorien. Hon fick namn efter kattan ni ser på bilden. Den ursprungliga Silvia Miranda föddes 1997 och döptes av min då fyraåriga dotter Maja – sedemera förebild till pigan Grotebelia. "Silvia" kom av att katten var silverfärgad och "Miranda" från okänt håll. Hon var en bra katt som levde ett närmast idealiskt, 18 år långt kattliv på en bondgård med många skrymslen att utforska och många råttor att döda. Som jägare var hon oöverträffad och lärde bara under de senaste åren upp de nya katter som tillkom gården genom att släppa övningsbyten framför dem.

Nu är det slut. Eftersom Silvia Miranda tacklat av med ålderns rätt fick hon fridfullt somna in för ett par veckor sedan i mattes knä och begravdes på gården där hon fötts och levt. Jag fick höra det idag. Inget märkvärdigt kan tyckas eftersom 18 år är mycket också för en tuff katt som bland annat spöade en räv och en sommar födde upp en kull ungar på sjöråttor tagna i den västernorrländska vassen på Staden O's huvudö.

Emellertid finns som ni vet ingen slump nära konfluxen och därför finns en märkvärdighet i sammanhanget: Samma dag som katten gick bort lade jag ut blogginlägget om att konfluxsviten just avslutats. Silvia Miranda överlevde alltså med bara ett par timmars marginal boksviten där hon själv varit huvudperson. Det tycker jag känns stort och hedrande i båda riktningar.

Överlevde också romanernas Silvia Miranda boksviten?
Det återstår att se, inte sant?