 |
| Bild med hamster |
Ibland hör man: det finns bara sju grundberättelser och det går egentligen inte att skriva något nytt. Betoningen läggs gärna på "bara" och "går inte" i ett slags uppgivet jantetänkande. Eftersom de flesta författare någon gång drabbas av tvivel på sin egen förmåga så bekräftar klassificeringen det meningslösa med det egna arbetet.
Själv tycker jag att sju grundberättelser är alldeles för generöst tilltaget. Det finns egentligen bara två grundberättelser: de som nämner hamstrar och de som inte nämner hamstrar. Denna kategorisering täcker världslitteraturen och delar in den ganska tydligt: Bibeln, Moby Dick och Män som hatar kvinnor har inga hamstrar (vad jag vet), medan flera barnböcker har det. Naturligtvis får bibliotekarier dras med vissa gränsdragningsproblem, exempelvis vart böcker med hamsterbesläktade gnagare och mutationer ska räknas liksom böcker med döda ex-hamstrar, men sådant vidhäftar även andra klassificeringar och kan lämpligen diskuteras i särskilda kommittéer.
Skulle hamsterklassificering påverka litteraturen? Egentligen inte frestas man tänka, men kanske ändå: det är lätt att tänka sig hur ett förlag säger till en aspirerande författare: "Vi har ju redan ganska många manus utan hamstrar. Kan du inte pröva att skriva något i en annan genre – den med hamstrar?" Den gängse frasen: "er roman passar inte riktigt vår utgivning" kan tillämpas åt endera hållet.
I förenklande och förtråkande nit kan en naturvetenskapligt sinnad person hålla upp ett glas vin och säga: "det här glaset innehåller egentligen bara atomer", eller inför en förälskelse säga: "det rör sig bara om biokemi". Påverkar sådan beskrivning den fysiska verkligheten? Atomerna i vinglaset lär knappast bry sig om vad vi kallar dem, men naturvetarens kärleksliv blir förmodligen inte detsamma. Det är inte fel att säga att ett glas vin innehåller atomer, det är bara inte en uttömmande eller ändamålsenlig beskrivning i sammanhanget. Och framförallt är det inte den objektivt enda sanna beskrivningen.
Världen är vad den är och blir i viss mån vad vi kallar den. Materien och dess händelser är inte godtyckliga, men vår klassificering och beskrivning av dem är det och språket som sådant kunde lika gärna vara ett helt annat. Det innebär inte att alla beskrivningar av företeelser och skeenden har samma värde, ty själva poängen med språk och klassificering – med eller utan hamstrar – är nyttan. Poängen är att vi ska kunna hantera världen mentalt och kommunicera den. I situationen: "en leopard åt igår upp min bror, men det behöver ju inte innebära att leoparden jag möter idag är farlig", klarade sig våra förfäder bättre med klassificerande fördomar än utan. När en mental föreställning inte gör nytta eller längre stämmer med vad vi ser, så får vi helt enkelt ändra den. Den distinktionen tycker jag att många kritiker av postmodernismen missar – återkommer till saken.
Med det vill jag slå ett slag för Jorge Luis Borges 'patafysiska kategorisering av djur:
(a) djur som tillhör kejsaren
(b) balsamerade
(c) tama
(d) spädgrisar
(e)
sirener
(f) fabeldjur
(g) vildhundar
(h) djur inkluderade i den
föreliggande klassifikationen
(i) djur som far omkring som galna
(j)
oräkneliga
(k) djur tecknade med en mycket fin kamelhårspensel
(l)
etcetera
(m) djur som precis har haft sönder kruset
(n) djur som på
håll liknar flugor
