onsdag 10 september 2014

Jesus låg med sin mor

Jesus var en gång spädbarn. Han diade sin mors bröst, något som många renässanstavlor tolkat. Förmodligen låg han sedan nöjd och sov på hennes mage - han låg med sin mor.
 Titeln kunde alternativt ha betytt att Jesus hade sex med sin mor, vilket jag utgår från är falskt. Rent språkligt är betydelsen förhandlingsbar, men den möjliga dubbla betydelsen visar vilka verbala gungflyn vi dagligen rör oss över. Målningen av Sassoferratto, 1600-tal.




Saussures tecken

Den schweiziske semiotikern Ferdinand de Saussure hävdade att varje tecken består av mening och form*, där meningen är den mentala föreställning tecknet ger och formen är de konkreta bokstäverna som lika gärna kan vara bilder, talade ord eller egentligen vad som helst.


Jag läser för tillfället professor emeritus Gunnar Olssons bok Abysmal (mer om den senare**). Olsson påpekar att läsning kan framställas genom att använda Saussures tecken som följer: Författaren föreställer sig vad han eller hon vill förmedla (mening), fäster det i ord (form) varefter boken hamnar hos en läsare som tar del av formen och ur den bildar sig en föreställning (mening):

Jag har skrivit Mening 1 och Mening 2 i bilden eftersom det ju inte alls är säkert eller ens troligt att mottagarens mentala tolkning av boken är densamma som sändarens / författarens.

Det är lätt att föreställa sig kommunikation som ett mer eller mindre lyckat försök att förmedla sändarens mening till mottagaren via den ofrånkomliga formen, men så behöver inte alls vara fallet vilket är tydligt inte minst nu i valtider. Följande kan gälla:


Sändaren kanske inte alls har för avsikt att förmedla sin egen mening utan vill kanske snarare framkalla en viss mening hos mottagaren, en mening som i sin tur ska resultera i en önskad handling: att mottagaren väljer sändarens parti / köper författarens bok / skänker pengar till ett visst ändamål etc. Det räcker då med att tillhandahålla en "tom" form som framkallar önskad mening hos mottagaren.

Nu är kopplingen mening-form aldrig konstant mellan individer, kulturer eller ens över tid för samma mottagare. Det är en sak att ordet "katt" betecknar ett visst djur, s.k. denotation, men en helt annan vilka associationer, konnotationer, ordet utlöser hos en kattälskare respektive katthatare. Mening i Saussures modell är förmodligen aldrig utan konnotationer. Det är därför nödvändigt att känna till associationsbanorna hos de man vill påverka - en reklambyrå måste använda lokala krafter för att kunna finslipa budskapet och nå önskad verkan. Ord som "omsorg", "sammanhållning" och "trygghet" har positiva konnotationer för de flesta svenskar utan att denotationen är helt glasklar och används därför ofta i valrörelsen.

Funderingar rörande författande

Jag har funderat över samspelet mellan författare och mottagare enligt modellen ovan och identifierat tre olika mekanismer:

1. Författaren har en klar mening och försöker så exakt som möjligt väcka samma mening hos läsaren, det kan exempelvis gälla ideologiska pamfletter eller reportage från katastrofområden. Ofta skymtar avsikter och önskad handling i bakgrunden vilket alls inte behöver vara fel. I rent skönlitterära sammanhang kan programmatiskt skrivande lätt bli tröttsamt sedan man väl genomskådat intentionerna.

2. Författaren har en mer eller mindre klar mening som han eller hon söker förmedla men accepterar och förväntar sig samtidigt att läsaren gör sin egen tolkning av texten och fyller i med egna erfarenheter. Detta kanske kan sägas vara det "normala" i skönlitteratur där graden av samstämmighet mellan författarens och läsarens mening kan, men inte behöver värderas. Den postmoderna uppfattningen (i den mån sådan alls finns) är ofta att läsaren skapar boken och att författaren är mer eller mindre oväsentlig.

3. Författaren har ingen eller en mycket vag förutbestämd uppfattning om hur mottagaren ska  uppfatta verket - vilken mening som kommer att uppstå hos läsaren - och tycker att detta är helt i sin ordning så länge intresse alls uppstår. För mig finns det en bra och en dålig variant av detta.
3a. Den intrumentella tomheten. Sändaren har en mer eller mindre krass avsikt, ofta en kommersiell sådan, att verket ska uppfattas som spännande fast det egentligen inte fyllts med annat än just form. Jag tycker att denna trend tog fart från och med David Lynchs "Twin Peaks" och sedan fortsatt med TV-serier som "Lost" - mystifiering för mystifieringens skull, bristfällig kokkonst dränkt i ketchup. Detta var delvis innebörden i den kritik jag hade mot Murakamis "Fågeln som vrider upp världen".
3b. Den konstnärliga öppenheten. Sändaren avstår från avsikt och ger sitt verk en form som han eller hon tror och hoppas kommer att framkalla någon slags mening hos mottagaren, men lämnar tolkningen till denne. Codex Serafinianus tycker jag är ett bra exempel. Sådant tycker jag är spännande. I mina egna böcker försöker jag hålla mig någonstans mellan punkterna 2 och 3b. Om jag lyckas eller ej får andra bedöma.


* Saussure använder orden "Det betecknande" och "Det betecknade" om det jag här kallat form och mening (eng. "signifier" och "signified"). Jag tycker att man lätt blandar ihop dessa termer och valde därför andra.

** Vad gäller Gunnar Olsson så ska jag berätta mer om honom sedan jag träffat honom, förhoppningsvis snart.



5 kommentarer:

skymningssang sa...

Fast det är klart, om vi nu utgår från att Jesus är Gud, och Gud är Jesus far så hamnar vi i ett annat läge när vi ska tolka meningen. :)

Och nu ska jag läsa *hela* blogginlägget som verkar mycket intressant.

Fredrik Kjällbring KAp sa...

Mycket intressant det här. Kom att tänka på hur mening kan förändras och att man associerar åt ett håll och inte åt det andra. Ett exempel var den koreanska ölhallen i New York som fick ett mindre roligt namn. Ägaren funderade på vad folk tänker på när de hör orden "gott öl" och kom fram till Tyskland. Vad tänker då folk när de hör "Tyskland"? Ölhallen fick heta "Adolf Hitlers ölhall".

Tobias sa...

Nu är jag själv inte religiös, utan mest moralfilosofiskt intresserad, men jag har ofta funderat på innebörden av katolikernas sju dödssynder (åtta i den ortodoxa kyrkan), att de säkert uppfattas olika hos olika människor. Hur skall man tolka det när en person är stolt över en bedrift? Stolthet associeras ofta med andra ord som kan, om man så vill, tolka som synonymer: Högmod, fåfänga, narcissism...men ingår även självrespekt i exakt denna betydelse? Själv menar jag givetvis att det avgörs av kontexten hur ordet skall användas, men jag har mött flera religiösa människor som inte håller med. Vad skall man säga om de andra; vrede, lust, lättja...jag gör givetvis inte anspråk på den enda rätta tolkningen, men för mig är det en intressant semiotisk diskussion.

Anonym sa...

Intressant inlägg som får mig att tänka på Freges Sinn und Bedeutung (ungeför mening och betydelse). Jag blir nyfiken på vad du menar med mening. Mening är likt ligga möjligt att tolka olika. När jag läser att en författare vill förmedla en mening till en läsare så, tolkar jag det som att författaren vill få någon att tänka på något. Något som jag har lätt att förena med dina tre punkter. Om författaren däremot vill förmedla en känsla, så är det inte något som jag normalt skulle kalla för mening. En skräckberättelse är i någon mening misslyckad om den inte skapar en läskig upplevelse, och det samma får väl sägas om spänning. När det gäller att skapa känsloupplevelser så ser jag inga större problem i en instrumentell hållning. Det är gissningsvis vad läsaren/tittaren förväntar sig och kan bedömas efter om den är väl utförd eller inte. Själv tycker jag Twin Peaks lyckas och Lost misslyckas fatalt. Menar du att känsloförmedlingen är en del av meningen eller är det bättre att dela upp dem som jag instinktivt vill göra? /tt

Erik Granström sa...

Anonym: Jag använder verkligen "mening" i vid och varierad bemärkelse såsom det avsändaren avser förmedla. Den uppdelning du gör i känslor / budskap är helt rimlig där som du säger känslorna lika gärna kan hamna utanför "meningen". Se det hela som en modell för att tydliggöra samband. Själv tycker jag det är spännande med möjligheten att generera en "mening" hos mottagaren anpassad till denne, dvs som läsaren till stor del själv skapar. Det behöver inte vara instrumentellt om man med instrumentellt menar att det syftar till en viss handling hos mottagaren. Det kan lika gärna vara ett rent konstnärligt syfte.