måndag 8 september 2014

All makt utgår från folket - politik 1

Intro

Redan i våras skickade jag en fråga till alla Sveriges riksdagspartier om hur de ser på fördelningen av ägande i landet. Eftersom svar inkommit från några av dem och jag lovat redovisa dessa här på bloggen så tyckte jag det kunde vara dags nu, så här en vecka före valet. Först tänkte jag emellertid försöka förklara min egen syn på politik, så detta blir åtminstone en tvåstegsraket under veckan.

Som alltid här på bloggen så skriver jag fritt ur tanken utan att nödvändigtvis vara insatt i eller ens ha begripit de ämnen jag behandlar. Just när det gäller politik i ett demokratiskt samhälle så känns detta mer befogat än annars. Ni får gärna tycka till och korrigera om jag missuppfattat. Det blir av nödvändighet en del text, men ingen behöver läsa mer än några rader till som inte är intresserad.

Sammanfattning av inlägget


Min huvudtes i detta inlägg är att Sveriges riksdag och regering enligt regeringsformen har sitt hela och enda mandat från folket - inte från företag, intressegrupper, organisationer eller ens i kraft av sina egna uppfattningar. De borde därför hållas ansvariga för att varje beslut syftar till att gagna medborgarnas, deras uppdragsgivare, som kollektiv och att vi inte missgynnas av något enda beslut.

Sen behöver ni inte läsa längre om ni inte orkar.

Grunderna

Maktbasen

1. Vi lever i en demokrati, något som jag och förhoppningsvis de flesta andra svenskar bejakar. Själva regeringsformen - de svenska lagarnas grundbult - inleds med orden: "All offentlig makt utgår från folket." När jag fortsättningsvis skriver VI, VÅRT, OSS, VÅRA etc med versaler så menar jag just det svenska folket i kollektiv mening utan att bli mer teknisk än så.

* Demokrati innebär för mig att alla får säga sin mening och argumentera för sin sak så länge det görs på lagligt sätt. Jag ogillar personligen när politiska möten saboteras eller motståndare osakligt häcklas helt oberoende av politisk tillhörighet. Demokrati bygger för mig på fri argumentering, debatt och val.

2. VI styr alltså och jag drar därav slutsatsen att syftet med svensk offentlig makt och politik är att gynna VÅRA intressen i utilitaristisk mening, dvs med mesta möjliga tillfredsställelse och minsta möjliga elände till så många av OSS som möjligt - i fortsättningen kallat NYTTA. Till detta kommer tidsaspekten - att ett visst obehag idag kan vara att föredra därför att det gagnar OSS i långa loppet. Den enskilde medborgaren kan inte alltid få som den vill eftersom det är den sammantagna NYTTAN som räknas.

Eliten och resten

3. Egenskaper är ofta normalfördelade i en population, så även bland OSS. Det kan gälla längd, intelligens (såsom den definieras), styrka etc. Jag väljer att tro att normalfördelning i stort sett också gäller företagsamhet, kreativitet, upplevd skönhet, diverse talanger, koncentrationsförmåga, kommunikationsförmåga, arbetskapacitet och andra faktorer som gynnar personlig framgång i samhället. Dessa egenskaper behöver alls inte vara givna eller oföränderliga - det spelar ingen roll i sammanhanget - de kommer ändå att vara normalfördelade i populationen. Det innebär att det alltid kommer att finnas en elit, låt säga de fem procent av befolkningen som har bäst förutsättningar att "lyckas".

* I praktiken tillkommer förstås socialt kapital, förmögenhet och andra faktorer.

4. Min erfarenhet och slutsats efter att ha läst en del historia är att eliten, oavsett om den består av militärer, präster, kapitalägare, politiker etc. oftast har en tendens att söka gynna sig själv - att på olika sätt rucka spelreglerna till egen fördel, inte minst politiskt. Men VI är ju alla - även de mindre begåvade/bemedlade 95 procenten som definitionsmässigt är betydligt fler. All makt utgår i en demokrati från OSS och det är VÅRA intressen som ska tillvaras, inte elitens. Samtidigt är eliten just elit - de bäst lämpade på olika områden. Det gynnar förmodligen OSS att låta eliten sköta vad de är bra på eftersom de har bäst förutsättningar att göra ett bra arbete - detta så länge nyttan av deras arbete verkligen blir till NYTTA för alla. Det kan till och med vara så att eliten ska medges vissa fördelar om det i slutändan gynnar OSS.

5. Elitens eventuella belöningar kan alltså ha rent instrumentell nytta för OSS - de är bra när VI tjänar på dem - men saknar i sig värde om de minskar NYTTAN. Jag har åsikten att om eliten får tävla på en marknad - ordet uppfattat i vid bemärkelse: på en spelplan där alternativ tävlar om köparnas / väljarnas gunst och de mest framgångsrika dominerar - så kan det gagna OSS som en sållningsmekanism.

* efter att ha arbetat många år i offentlig sektor misstror jag planekonomi och kommittéers propåer annat än som förslag. Alternativ måste få läggas fram och prövas genom val - politiska val eller konsumentval - för att hitta det bästa.
 * Vissa politiska inriktningar accepterar inte några som helst belöningar till eliten. Min åsikt är ett en så strikt hållning inte gynnar OSS - jag menar dock att belöningarnas storlek och form alltid ska ställas i relation till NYTTAN.
* Vissa politiska riktningar menar att individens, inklusive elitens, intressen helt ska underställas VÅRA kollektiva intressen. Min åsikt är liberal - att individer utgör atomerna i varje demokratiskt samhälle. Saknas respekt för individen kan samhället ifråga inte längre sägas vara demokratiskt. Jag ogillar däremot libertarianism där den starke tillåts dominera andra utan att det gynnar OSS.

* SJ, vårdbolag, skolor, apotek m.m. har på senare år i stor utsträckning sålts ut till privata bolag genom politiska beslut. Eventuellt värde av sådan utförsäljning ligger för mig helt i NYTTAN - den har inget annat värde. Var och en kan sedan bedöma om NYTTAN ökat eller minskat i de olika fallen.

Två huvudfrågor

6. Det mesta inom politiken rör för mig två grundfrågor: fördelningspolitik och incitament. Politiska partier har olika uppfattningar i dessa frågor och det ligger i VÅRT intresse att skillnaderna klargörs i en valrörelse. Dessvärre förefaller mig årets valrörelse till stor del utgöras av tomma ord eller konkreta förslag som lösryckta ur sitt sammanhang framstår som obegripliga eller av mindre intresse.

Fördelningspolitik

7. Hur stora klyftor vad gäller ägande, inkomst och offentlig service i Sverige vill vi ha och i så fall varför? Accepterar vi förändringar av dessa klyftor och i så fall hur mycket och varför? Detta är enligt min mening vad valrörelsen främst borde handla om. Vissa individer och partier tycker att stora klyftor är acceptabla och rentav önskvärda medan andra tycker att de är oacceptabla. Var och en kan stå för sin åsikt och argumentera för sin ståndpunkt. Sedan får VI bifalla eller förkasta enligt demokratins mekanismer. Jag märker personligen inte att en sådan debatt pågår med alternativen tydliggjorda.

* I ett teoretiskt kommunistiskt samhälle äger alla produktionsmedlen gemensamt, dvs ägandet är lika fördelat mellan innevånarna eller ägs kollektivt. Jag har aldrig stött på historiska exempel på att detta fungerat i större skala och tror heller inte på det. 
* Det traditionella socialdemokratiska Sverige under 60-70-talen uppvisade mindre klyftor än dagens samhälle och skillnaderna förefaller öka. Vill vi ha det så och i så fall varför?
* Det amerikanska samhället uppvisar extremt stora och tilltagande skillnader i ägande, där den rikast procenten äger 50% av USAs tillgångar medan de fattigaste 50% (alltså halva landets befolkning) bara äger 0,5%. Allt enligt den film som verkligen fick mig att börja fundera. Hur är detta möjligt i en demokrati? Hur kan en majoritet av amerikanska väljare rösta fram en politik som möjliggör sådan snedfördelning. Ligger detta verkligen i DERAS intresse? Aftonbladet gjorde en liknande film om svenska förhållanden och det var den jag frågade de politiska partierna om. Jag återkommer under veckan med deras svar.

Incitament

8. Ekonomiska incitament.
Det främsta politiska argumentet för att acceptera och faktiskt framkalla ekonomiska ojämlikheter är att dessa ger incitament till handling som gynnar kollektivet: om du som har det eländigt själv kan få det bättre genom hårdare arbete så gynnar det både dig och OSS. Tanken på medborgarlön har nyligen vädrats med det främsta motargumentet: "Varför ska jag anstränga mig när jag ändå får så att jag klarar mig?" Personligen är jag tveksam till tanken och utgår från att viss ojämlikhet kan verka som incitament för handlingar som gynnar OSS i kollektivet - dvs att en medborgare kan nå fördelar genom personligt arbete / risktagande / innovation etc.

9. I den mån ekonomiska ojämlikheter är politiskt skapade eller förstärkta, vilket de nästan alltid är, så kan de enligt tidigare resonemang motiveras bara om de gynnar OSS. Varje ojämlikhet som inte gynnar OSS är i själva verket politiskt omotiverad. Varje politiskt beslutad ojämlikhet och accepterad belöning ska alltså gynna OSS - "we the people" - eftersom VI har makten och det är VÅRA intressen som ska tillgodoses av det demokratiska systemet, inte företagens, inte de fåtaliga rikas. Är så fallet? Hur tydliga är partierna med sina avsikter?

* I mitt brev till Sveriges partier ställde jag en specifik fråga till moderaterna eftersom man i regeringsställning drivit den s.k. arbetslinjen så hårt:
"Borde inte fördelningskurvan av inkomster och förmögenhet i ert idealsamhälle snarast få en klockform, där medel ansamlas hos dem som arbetar snarare än hos dem som redan äger? Jag har svårt att se att de rikaste skulle arbeta hårdare genom att ytterligare öka sin redan excessiva rikedom. Borde inte era politiska åtgärder snarare dirigera om inkomst och förmögenhet till de grupper ni vill ska åta sig mer, hårdare eller mer kvalificerat arbete för att gynna samhället?"
Jag återkommer med deras svar. Frågan gäller alltså i korthet: På vilken nivå är incitamenten tillräckliga och som mest verksamma? Vad motiverar att en VD tjänar hundra gånger mer än sina anställda med utgångspunkt i VÅRA intressen? Eller för all del: Varför ska en riksdagsman få full pension från 50 års ålder? (ett förhållande den aktuella eliten äntligen tar tag i)

10. Moraliska incitament
Vissa politiska partier talar om solidaritet och skyldighet som incitament. Avsikten kan vara god men jag misstror personligen sådana mekanismer. Jag högaktar moralisk ståndaktighet - den som handlar eller protesterar därför att "annars är man ingen människa utan bara en liten lort". Varje person må stå för sin moral och för sin plattform att agera. I politiska sammanhang är det istället oftare fråga om att påtvinga mig det jag inte vill med moraliska argument, ungefär som när en rökare säger att "jag borde sluta röka", men fortsätter ändå. Moral som grund för handlande måste enligt min mening komma ur egen övertygelse snarare än genom skuldbeläggande för att jag "inte tycker som jag borde". Övertyga mig - få mig att omfatta er moral - då kommer jag att agera enligt er moral, annars inte.

11. Moralisk-ekonomiska spärrar
Ibland uttrycks förhoppningar om att eliten - näringslivets toppar eller för all del politikens ledande gestalter - ska inse det orimliga i sina fördelar, att de ska skämmas och inte vidare missbruka sin ställning. Detta förefaller mig naivt. Om mänsklighetens historia visat prov på moralisk resning så är exemplen på moraliska avgrunder desto fler, och det särskilt bland eliten, den må sedan ha bestått i påvar, kejsare eller VD-personer. DE tjänar på att gynna sig själva - VI gör det till viss del enligt mitt tidigare resonemang om eliten. DE har ingen anledning att begränsa sina anspråk utan det är VI som måste säga ifrån för att de inte ska sluka oss hela. Det förefaller mig mer ändamålsenligt att utgå från att eliten är hänsynslös och använda den men inse att den måste tyglas för att vara till NYTTA. Detta insåg redan Platon.


Slutsats så här långt

Jag läste för ett par år sedan boken "The Corporation" av Joel Bakan där författaren hävdar att aktiebolag ska betraktas som psykopater därför att de av nödvändighet bara kan agera i eget intresse. Om också ett företag satsar pengar i barnsjukhus eller miljöcertifiering måste allt räknas hem som en förväntad ekonomisk vinst, därför att styrelse och VD agerar på aktieägarnas uppdrag och begår tjänstefel om de slösar med sina uppdragsgivares pengar.

Min huvudtes i detta inlägg är alltså att Sveriges riksdag och regering på motsvarande sätt har sitt hela och enda mandat från folket - inte från företag, organisationer, intressegrupper eller ens i kraft av sina egna uppfattningar. De borde därför hållas lika ansvariga för att varje beslut syftar till att gagna OSS, deras uppdragsgivare, och att VI inte missgynnar av något beslut.

Mer följer.

6 kommentarer:

saviano sa...

Jag ser fram emot svaren!

Kristoffer Nåhem sa...

Demokrati?

VI utser ett gäng, 349 personer, som skall representera OSS under 4 år. Dessa 349 personer har delat in sig i 7-8 grupper.

Denna ELIT(?) får 4 år på sig att visa sig dugliga att fatta de beslut som gynnar OSS bäst. Tycker VI att de klantat sig så lägger VI våra röster annourlunda nästa val.

Det fina med en demokrati är just att vi kan välja bor de som tar för dåliga beslut.

Nu är det så, tror jag, att alldeles för få personer vill bli riksdagsmän. Det gör att de som hamnar i riksdagen är ett mer genomsnittligt urval av folket. Kanske endast 5% av dem är så dugliga som de borde vara?

En starkare urvalsprocess skulle ge bättre politiker. Partierna idag är mycket mindre som rörelser än var de var på 60 och 70-talen.

Samma gäller en av de hetare valfrågorna: Om alla skulle vilja bli lärare skulle lärarna automatiskt anses vara värda en högre lön och de som var mest lämpade att bli lärare skulle vinna platserna.

VI har kanske skapat ett samhälle där både lärare och politiker har för låg status? Då blir NYTTAN för OSS därefter...

Att rösta är en fantastisk rätt och en grundbult i både demokrati och liberalism.

Kristoffer Nåhem sa...

I Trakorien (och i många mekanismer i dagens samhälle) finns alltså grupper som vill "roffa" åt sig av tillgångar. De av Kastyke välsignade vinner denna lycka. De som är högst upp får gudomlig nåd och rätt att spendera dessa tillgångar för att få mer till sig själva om Kastyke fortsatt står dem bi.

Demokrati är själva nyckeln till att ge OSS makten. VI kan styra. En person, en röst.

Men, när VI inte bryr OSS falerar systemet. Likgiltighet är förslappande. Med dagens IT system finns så mycket bröd och skådespel att vi struntar i vad ELITen har för sig.

Jag är för en mer direkt demokrati. Ett system där VI betalar skatt till NYTTAN för OSS. Där VI inte är förslappade.

Poltikerna skulle styra de medel vi betalar in, men jag skulle gärna se att VI får välja, varje månad VI betalar skatt, om VI vill lägga 5% av vår skatt till en viss NYTTA för OSS. T ex Skola, Vård, Infrastruktur, Miljö. Om alla VI valde att kryssa för Skola varje månad skulle alla tydligt förstå att skolan behöver mer resurser fastän VI tycker att de andra områdena kan bli bättre.

Jerry sa...

Göran Greider skriver ibland intressanta saker om ojämlikhet som mekanism, här med utgångspunkt i Per Molanders bok "Ojämlikhetens anatomi". Man behöver inte landa i Greiders slutsats om boken, men mekanismerna är rätt uppenbara när man väl tänker på saken.
http://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/article18968910.ab

Erik Granström sa...

Jerry: Jag har inte läst boken, men det låter som att vi är på samma linje. Min poäng var att det är folkvalda politikers plikt att värna de mångas intressen - däri ligger deras existensberättigande enligt författningen som jag ser det.

Marcus Linder sa...

Jag brukar oftast kolla in din blogg för dina funderingar kring välkända filosofer. Kul att denna gång få inblick i dina personliga reflektioner kring politik! Tackar! Här är lite reflektioner:

LÄSTIPS:

4. Det finns en del intressant från ekonomiskt håll att läsa om elitens påverkan på det politiska och ekonomiska systemet. Jag tänker främst på Douglass North, som trots att han var ekonomihistoriker (alltså mer historiker än ekonom) lyckades knipa ett sk nobelpris i ekonomi. Han har studerat ekonomiska institutioner, i stort sett det ekonomiska spelets “regler” (formella och informella), i förhållande till ekonomisk utveckling. Upprepade gånger i nästan alla texter trycker han på att det är eliten (de med bäst förhandlingsposition) som har den största påverkan på institutionernas utformning - ofta på bekostnad på ekonomisk effektivitet (och därmed i förlängningen på bekostnad av NYTTA för OSS). Ett bra ställe att börja är hans (korta, lättlästa) bok från 1990: Institutions, Institutional Change and Economic Performance. Vill man bli riktigt cynisk åt särintressenas roll så kan man även plocka en del guldkorn ur Public choice-litteraturen. Den har lite svårsmälta grundantaganden om rationalitet, men ger ändå en schysst skiss på hur vissa problem med olika särintressens påverkan på formella institutioner kan uppstå även i en på många sätt välfungerande demokrati. Lättast där är att börja på Wikipedia.

EGNA TANKAR:

9. Angående ojämlikheter i ägande så kan man tänka sig en utilitaristisk nytta även i en extremt ojämn fördelning. Iden kräver att man skiljer på kontroll över ekonomiska resurser och konsumtion av ekonomiska resurser. Det krävs även ett antagande om att det är svårt att koordinera ekonomiska resurser så produktivt som möjligt. Detta kan uppstå dels för att det kan vara svårt att få resurserna att dra åt samma håll (om de är utspridda), och dels för att det finns kognitiva (och andra) utmaningar i att välja produktiva användningsområden för resurserna. Och att de sistnämnda utmaningarna löses bättre av eliten än övriga - kanske för att de är smartare, kanske för att de får en koordinerings fördel pga koncentration av (pot. känslig) information i den rollen. Under förutsättning att eliten som sitter på en extremt stor andel av de ekonomiska resurserna inte främst konsumerar dessa, utan snarare använder dessa för att bygga ännu mer resurser (“investerar”) kan man tänka sig att det kan uppstå en netto-NYTTA för OSS även vid en extremt ojämn fördelning av ekonomiska resurser. Detta förutsätter alltså att eliten därmed har bättre förutsättningar att koncentrera och inrikta användningen av ekonomiska resurser för skapande av brutto-NYTTA, och att de inte lyckas appropriera all den NYTTAN för egen konsumtion. Hur mycket nytta de lyckas appropriera beror förstås på förhandlingsläge (vilket i sin tur beror på konkurrens, vilket beror på institutioner och sånt), men som indikeras av tex Baumols kostnadsjuka så brukar nytta i relativt överflöd ofta spilla över till andra som inte varit med och skapat den. Jag misstänker att du har tänkt på detta, och jag håller med om att partierna bör svara på hur de tänker kring detta, men tyckte ändå att det var värt att nämna.