tisdag 16 april 2013

De övergivnas armé

Ja, jag påbörjade just ett kapitel med den titeln.

Än sen då? Jag vet inte vad ni trodde ...

Uppdatering: Min tanke var förstås att parodiera den famösa boken från 1997, men nu sedan jag fått tag i den och ögnat igenom texten så har jag nästan gett upp ansatsen, helt enkelt för att skriften är så befängd att den knappast går att parodiera mer än den parodierar sig själv. Några exempel:

"Under mellankrigstiden användes den tyska scoutrörelsen för att utveckla heroiska ideal bland ungdomarna. I Sverige används idag scoutstugor ofta som samlingspunkter för levande rollspel."
(Ni förstår själva allvaret!)

"En förändring kan innebära att rollspelaren isolerar sig i sin spelgrupp, har rollspel som enda intresse, blir inbunden och försjunker i grubblerier, utför självskärningar eller plötsligt väljer en militant framtoning. Detta bör ses som alarmerande signaler, som kräver någon form av ingripande."
(Ekar inte detta av hur man såg på onani under moralisk stenålder?)

"En förändrad inställning till moralbegrepp och samhällssyn skulle kunna leda till att rollspelshobbyn plötsligt byter skepnad och förvandlas till en militant, politisk rörelse."
(Scenariot borde väl kunna avskrivas vid det här laget liksom farhågorna för en epidemi av ockult inspirerade mord?)


På sätt och vis är det lite synd att boken är så dålig för jag tycker själv att det fanns en del att diskutera när det begav sig men författarnas rumpdrattande omöjliggjorde seriös diskussion. Jag var exempelvis själv aldrig förtjust i excesserna i Kult. Det lutar åt att kapitlets titel får vara kvar som en liten näsknäpp, men de parodiska inslagen blir ganska begränsade helt enkelt för att det inte finns så många kopplingar att göra. Vi får se vad det blir - ni som jag.

19 kommentarer:

Rasmus sa...

Att läsa den titeln oförberedd hade nog fått ännu större effekt, så får väl hoppas jag hinner glömma till nästa bok :)

Förresten hoppas jag verkligen inte att du håller dig för god för att ge någon lite lagom elak cameo till Örn- och Sjöstedt.

Om du nu inte redan gjort det förstås...

Anonym sa...

Är det Stegoserna?

Jonatan

Erik Granström sa...

Sorry, jag kunde inte låta bli. Tror inte att titeln avslöjar så mycket om innehållet i och för sig. Ska jag ta bort inlägget tror ni?

Annica i England sa...

Ah en "ret-get" ut i fingerspetsarna :) du bara älskar att retas lite är det inte så? hahaha

Jag har varit lite busy senaste dagarna där av att jag inte skrivit till dig ang. Shagul och mina funderingar. Var tvungen åka till London för att förnya mitt pass, planerar för vårt bröllop, och min 50-årsdag som kommer snart. Men tillbaka till Shagul.

Mina funderingar över Shagul är ju att han slulit/suddat ut sitt namn ur skapelseboken och placerat sig utanför såväl människors som gudars domäner, dock så finns han forfarande (eller finns han inte på riktigt?) Jo men visst finns han, han stjäl även färgen purpur så tatueraren som tatuerade Didra fortfarande söker efter den perfekta färger, fast ingen av dem vet riktigt var färgen purpur är eller ser ut.

Så summan av kardemumman är ju om något suddats ut/stulits från skapelse boken så finns det inte längre.. hur kan då Shagul finnas och templet som upprättats för honom där de om jag inte minns fel väntar på honom eller dyrkar hans ideal..

Jag kan minnas lite fel, var ett år sedan jag läste böckerna, tror när saker och ting lugnat ner sig här hemma så måste jag bara läsa om böckerna. Kanske lagomt tills din 3:e bok kommer ut

Annica i England sa...

haha inte slulit utan Stulit.. baah

Joel Haglund sa...

Hahaha, älskar namnet!

Henke sa...

Att Shagul stulit sitt namn betyder väl att han har kontroll över sin runa? Att sudda ut sitt namn handlar ju mer om det pojken gjorde i början av Svavelvinter. Han slutat helt enkelt existera.

Vad jag dock hade lite svårt att greppa är kapitlet när Shagul stjäl färgen från Xellimogga. När skedde detta i tiden? Kronologiskt enligt boken eller vid ett tidigare tillfälle? Använde han inte färgen som en komponent när han stal sitt namn?

Xellimogga dök upp väldigt hastigt sedan vid Gatves klippa. Skedde alltså detta direkt efter konfrontationen med Shagul?

Erik Granström sa...

Annica och Henke: Jag lutar åt Henkes synpunkt att Shagul snarast har kontroll över sin runa snarare än att den automatiskt försvinner från världen. Denna teori får faktiskt mer stöd i tredje boken. Färgen tycks han däremot vilja hålla för sig själv. Stölden av purpur är dessutom bara en klons påhitt vilket inte stöds av de andra så effekten kan bli en annan.

Vad gäller kronologin så stals purpurfärgen inom bokens tidsram eftersom klonen i fråga hade kommit med Robur Rödvad till Fontra Cilor. Detta kan dock ha varit ett par veckor innan Xelimogga anlände Gatves klippa - han lämnar ju Fontra Cilor i scenen.

Jag brukar försöka få ihop tidslinjerna i böckerna genom att dra upp scheman och liknande. Den här gången har jag fört in alla olika handlingslinjer i min dators kalender. Ibland måste jag vila folk några dagar för att resten ska komma ifatt. Det brukar gå att få till utan att det märks så mycket.

Och Annica - jag gillar att retas, fast för det mesta inte så elakt.

Elysseus sa...

Det där är en bok jag själv har i bokhyllan. Men jag hade glömt riktigt hur komisk den är!
Själv är jag däremot oerhört förtjust i Kult. Om man nu skall spela skräckrollspel så är den första avsikten att faktiskt bli skrämd. (Skräck är lite som pornografi på det sättet. En viss kroppslig reaktion är det primära målet, eventuella litterära kvaliteter är bonus.) Och ska man skrämmas och bli skrämd så hjälper det med en kosmologi som är djupt chockerande. "Gud fanns, men var aldrig vår vän. Nu är han borta och alltmer desperata underlydande tar till allt grövre medel för att hålla ihop en sönderfallande verklighet." Perversioner och äckliga kroppsvätskor är också logiska med en publik som tittat på Halloween, Hellraiser och Alien.
Jämför med gamla C.h.o.c.k. där spelvärlden snarare uppmuntrar till äventyr i stil med filmen The Mummy. Underhållande måhända, men knappast något som håller en vaken nätterna efter.
Sen tyckte jag att det typiska Kult-äventyret var alldeles för episkt. Ut i Metropolis och besegra Azathoth istället för att sitta hemma i sin muggiga lägenhet och undra vart grannarna tagit vägen...

Erik Granström sa...

Elysseus: Jag är själv mycket förtjust i skräckfilmer och -spel. Dock har jag svårt för några saker: sadistism som drivkraft och därmed sammanhängande vidrigheter, liksom inblandning av sex om det inte verkligen sker i kontext (som t.ex. i Black swan eller Rosemarys baby). Jag har inga problem med splatter som sådant om det beror på rovvarelser eller involverar övernaturligheter (zombier, spöken etc). Däremot just plågande av typen Saw-filmerna, tortyr eller effektsökeri av den typen som just i Kult tycker jag är obehagligt.

Just Kult ogillar jag dessutom därför att spelet "stal" den gnostiska idén som jag just arbetade med i Kristalltjuren. Skulden där var framför allt Target games eftersom de kunde ha sagt något (om de alls begrep eller brydde sig). Sedan tror jag att rollspelsbranschen gjorde sig en otjänst just med Kult eftersom det är en så tacksam måltavla.

Elysseus sa...

Jag ger inte heller mycket för Saw-filmernas tomma tortyr-exploitation. Eller såna där filmer där den slampiga brunetten visar tuttarna i en omotiverad strippscen innan hon blir genomborrad av slasherns verktygslåda.
Ren sadism, ondska bara för ondskans egen skull är oftast platt och ointressant som motiv. Mycket intressantare (och obehagligare; jag minns mina egna vällustiga rysningar när jag läste Kristalltjuren) är Nominatorns fundamentala ointresse för råvarorna i sina förströelser. Jag tror mig minnas att superhjälten Animal Man hade episoder där han vände sig till sin manusförfattare och ifrågasatte varför hans liv var så uppfuckat och varför framför allt hans närmaste hade råkat så illa ut, och hans skapare svarade något i stil med "Tja... det blev liksom en bra och dramatisk story på det sättet..."
King har kategoriserat skräck i olika grader: äckel, böh!-chock, spänning och "kosmisk". Den sista kanske inte tvingar en att blunda där och då, men förföljer en efteråt. Jag har tex Truman Show på avdelningen skräckisar i min filmhylla (för att ta ett tredje liknande exempel).
Jag kan hålla med om att effektsökeriet i Kult är lite ansträngt, men det stör mig inte så mycket. Blod och var som pulserar genom synliga slangar utanpå monstrens kropp med ljud som från en arbetande kaffekokare: hej och hå, när kommer rakbladen? Det känns kanske lite daterat idag. Kan vi enas om att skylla på Clive Barker?

Erik Granström sa...

Elysseus: Just det där att någon saknar empati är som du säger mer trovärdigt och intressant än att de gillar att plåga. Shagul framställer jag som psykopat, dvs han njuter inte av andras lidande men bryr sig heller inte om lidandet när det gagnar hans intressen. Uroboren visar faktiskt lite liknande drag i denna tredje bok men förefaller ha "godare" syften. Överhuvud taget så föreställer jag mig att de väldigt långlivade blir distanserade från vanliga människors bekymmer och glädjeämnen som de finner banala.

Min strategi för att skildra obehagligheter och även sex i böckerna har varit att redovisa det ganska kliniskt, dvs att inte försöka göra det häftigt. Den metoden faller sig också naturlig för mig som veterinär. Exempel: Scenen när Shagul gör upp med sin mästare.

Framförallt så tror jag att skräckmomenten måste vara en naturlig del av berättelsen. Så snart jag anar effektsökeri blir jag avogt inställd.

Rasmus sa...

Apropå Kult har jag haft rätt blandade känslor för det genom tiderna.

När jag stötte på det första gången i 12-13 års åldern så blev jag faktiskt *rädd* för de hemska bilderna och fick då och då mardrömmar av att läsa Sinkadusartiklar om spelet även under åren som följde.

I de senare tonåren så var spelet häftigt och någon sorts ideal över "seriöst" rollspelande. Men det blev likväl aldrig av eftersom mina rollspelskompisar, liksom jag själv, egentligen var intresserade av just *spel*- och umgängesaspekten snarare än rollspel som någon sorts konstform.

Vilket nog var tur eftersom jag inte vet om jag kunnat överleva de extremt skämskuddeframkallande minnesbilder som med säkerhet uppstått om jag som sjuttonåring med vänner skulle försökt gestalta något incestuöst barndomstrauma med demoner och läderpiskor all over the place.

Nu för tiden tycker jag det är ett rätt kul världsbygge men väl skitnödigt och särskilt då med avseende på praktiskt spel. För min del skulle jag nog inte kunna hålla masken genom ens en spelsession och jag har rätt svårt att tro att någon affärsmässigt meningsfull andel av Sveriges rollspelare kunde det heller när det begav sig, vilket ju gör satsningen *väldigt* märklig.

Angående den kommersiella sidan av Kult så verkar det ju helt enkelt genomknäppt. Varför riskera att stöta sig med Sveriges leksakshandlare, föräldrar och en jättedel av sin kundkrets (dvs barn- och ungdomar i lägre tonåren) genom att göra en frontallansering av ett spel med både text- och bildinnehåll som inte gärna kan klassas som annat än jävligt grovt. Någonstans får jag intrycket av att folk på Äventyrsspel/Target(?) fått för sig att rollspelande skulle vara häftigt och lite pseudokonstnärligt med så mycket "mogna" teman som möjligt utan att göra någon ordentlig analys av den faktiska marknaden för sånt, något som för övrigt verkar symptomatiskt även för dagens hobbyutvecklande.

Kan det ha varit Vampire the Masquerades framgångar som lockade eller vad sjutton var det som hände egentligen?

För att återanknyta till ursprungstemat så tycker jag egentligen mest synd om Örnstedt, och dessutom att hon faktiskt hade lite rätt vad gäller att många rollspelsintresserade killar blev väl insnöade. Åtminstone var det så för mig själv och ett par kompisar i bekantsskapskretsen som nog kunnat haft nytta av att ha haft *några* andra intressen än spel i olika former i tidiga tonåren.

Erik Granström sa...

Rasmus: Jag tror att Target games mer var 'skjut från höften' än något annat, men det där känner andra till bättre.

Eftersom jag är lite äldre än de flesta andra rollspelare så hade jag passerat de unga tonåren redan när jag började spela D&D sent i gymnasiet. Då fanns inget i Sverige ännu. Därför har jag förmodligen lite annorlunda förhållande till hobbyn.

Det trista med boken är att den innehåller så mycket sakfel och tendensiösa vändningar. Jag får von-Däneken-vibbar av en del formuleringar. Annars är jag verkligen för att ifrågasätta och kanske särskilt det som tas för givet.

Fredrik Kjällbring sa...

Jag minns när jag läste förordet till Kristalltjuren första gången. Ordet gnosticism dök upp första gången hos mig då, (det var först året efter när jag pluggade religionsvetenskap som jag förstod var det var) och att det hade något gemensamt med Kult. Jag var lite oklar först om du ville "rida på Kult-vågen" eller om det var någon bitterhet i det. När man läste modulen blev man dock klar över att i stämning var det långt mellan Kult och Kristalltjuren, det var jag glad över!

Jag kan också tycka att det var synd att "De övergivnas armé" blev ett sådant fiasko, visst behövdes det en vettig granskning av rollspelen då. Jag hade en nära vän då som skulle varit ett perfekt exempel i boken på degenerering pga rollspel (även om jag tror att han skulle utvecklat samma drag utan rollspel). Jag uppskattade även Åke Eldbergs kritiska artikel om Kult i Sinkadus, det fanns klart vissa saker att titta på.

Mest är jag glad över att mitt rollspelande lärde mig att se saker och ting från olika perspektiv på ett realistiskt sätt, något jag haft mycket nytta av i livet.

Annica i England sa...

Henke: "Att sudda ut sitt namn handlar ju mer om det pojken gjorde i början av Svavelvinter. Han slutat helt enkelt existera."

Ja jag undrar över honom också, han slutade väl att existera för att han drog i en tråd i väven och ändrade en del av historien (antar jag)

Erik: Jo jag förstår att Shagul har bara stulit sitt namn ur skapelseboken och härskar över sin egen runa.

Men dock om jag har förstått rätt så det som inte finns i skapelseboken någe mer, kan det/man då existera?

Ja ja jag vet, jag vill ha förklaringar på det som inte går att förklara, det är som med bokföring, allt går inte att förklara det bara är så, och vi får läsa mer i din nästa bok :) väntar förväntansfullt.

Erik: I love teasing, that is my middle name ;-)

Erik Granström sa...

Annica: Teasing is alright and also one of my vices ;-)

Min allmänna hållning till magi och annat esoteriskt i böckerna är att INTE förklara exakt hur saker hänger ihop. Min ambition är snarare att ha någon grund som känns sammanhållen och att inte motsäga mig själv eller kasta in nya oväntade faktorer av typen "Deus ex machina".

I min instruktion till spelmakarna när det nya rollspelet Svavelvinter skulle skrivas ingick bland annat att aldrig införa en regel som inte hade undantag eller motsägelser. Dels tycker jag att världen fungerar så, dels ger det mer djup, dels (och kanske inte minst) ger det mig möjlighet att komma undan med en del inkonsekvenser.

I grunden ligger förstås min egen åskådning att ingen beskrivning av världen med säkerhet kan sägas vara objektivt sann och att det ofta leder längre att försöka förstå perspektiven varur påståenden görs.

Shane_Fenton sa...

Hi ! I'm a French gamer, and I've recently heard about "De övergivnas armé" by documenting on anti-game moral panics. Is there any way I cand download the PDF of the book ? Thanks in advance, and happy new year !

Erik Granström sa...

Hi Shane,

I think i read a hard copy of the book, but can't seem to find it now. It's out of print of course. You might want to ask the forum on www.rollspel.nu, where a lot of old and new Swedish role players hang out. Otherwise contact me with a PM on FaceBook (Erik Granstrom).