Smakprov från Örebro

Jag tog med mig ett par sidor från Bladverk till bokmässan i Örebro för att läsa upp om det blev tid över. Jag lägger ut dem här som smakprov. Observera följande:

* Detta är inte slutversionen
* Två #-tecken innebär att jag klippt bort ett stycke och det som står inom tecknen är vad som händer i det jag klippt bort (duh). Detta gjorde jag förstås för att det inte skulle finnas tid att läsa så länge.

Kapitlet heter "Konungens återkomst" (jodå, jag har hittat på det alldeles själv) Hela kapitlet är något av en pastisch på Odysseus återkomst till Ithaka med inslängda glimtar från Röde Orm och Frithiofs saga.

* * *

Konungens återkomst

Ketrabergen är den gördel som förbinder barboskernas land Ziddisbar med resten av Palamux. Draken Blatifagus svepte så tätt över de högsta, snöklädda topparna på sin färd västerut att klippblock slogs ur läge och tumlade mot dalgångarna. Arn Dunkelbrink hånade djuret för vingveknad och svagstyrning efter den årslånga vilan på Stegos, men då översköljde besten sin ryttare med varmluft genom nacköppningarna. Det var en hederssak, förklarade den, att minska bergens höjd vid varje passage eftersom mannalössen i trakten var så enfaldigt stolta över landets reslighet.
Bortom Ketrakammen sträckte sig skogsklädda dalar ända ner till Londervikens vatten. Draken följde sänkorna strax ovan trätopparna på jakt efter en anständig frukost men bytesdjuren måste ha anat oråd för inget vilt värt namnet stod att finna. Över ön Mygorans träsk flög de istället in i moskitsvärmar så täta att ekipaget hann bli svartprickigt av krossade flygfän innan Blatifagus tagit höjd över insektsmolnen.

#De flyger vidare och ser att gårdarna längs kusten är nedbrända. Arn undrar om detta är spåren efter den andra drake som Blatifagus ska hjälpa honom att döda, vilket besten förnekar#

Utanför Vel-Anila upptäckte kungen hur några pallissadomgivna gårdar på en höjd undgått härjningar. Här på kusten norr om ön Bhannavil bar orterna underliga namn sagda på saniternas utdöda språk, det som sades komma från bortom haven i väst. Hjälmklädda huvuden och spjut stack upp över stockarnas spetsar. Ett par arbalestlod satt fortfarande fastnaglade i de timrade byggnaderna som vittnesbörd om att härar härjat kusten snarare än odjur. Arn Dunkelbrink landade på en äng nedanför höjden och beordrade draken att se fredlig ut men då grinade besten med alla sina huggtänder och spärrade upp ögonen i en så vidrig nidbild av ett mänskligt leende att den istället blev svår att betrakta.
Kungen lade ner sina vapen på gräset och vandrade uppför körvägen mot byns stockport. Han noterade spår efter tungskodda hjul och även kvarlämnade, nedslagna pålar som stadgat belägringsmaskiner, men anfallet kunde inte ha pågått länge för byn tycktes vara i det närmaste oskadd. På pilskotts avstånd stannade han och ropade.
”Jag är Arn Dunkelbrink, furste av Kharasma. Jag kommer ensam och som vän till krigaren Zahemra. Törs han lämna sin pallissad eller vill han hellre att jag knäcker mig väg genom hans staket och kommer in?”
Huvuden dök och steg som nyfikna uttrar bakom skyddvallen. Ord byttes utan att man kunde höra vad som sades. Ur skuggorna av en vagn reste sig under kungens väntan en stor och raggig stridshund som med sänkt huvud betraktade främlingen. Den var av molossertyp och det massiva huvudet var lika skrynkligt som ett sviskon. Kungen förbannade att han lämnat sin vapen nedanför kullen när besten började röra sig mot honom. Ändå var djuret inte hotfullt och man märkte på stegen att det var långt åldersgånget. Nu spann svansen tungt från sida till sida och när Arn satte sig på huk lade den sitt jättelika huvud i hans knä. Den slängde några gånger med tungan mot hans händer och ansikte varpå den luggslitna kroppen tumlade på rygg för att bli kliad.
”Bruno”, sade kungen och rev djuret vid revbensfogen som förr. ”Gamle Bruno, är du fortfarande vid liv din rackare! Vad gör du här i obygden?”
Medan Arn kelade med hunden öppnades porten och en man av det jättelika tolguldersläktet steg ut. Han var klädd i nitläderrustning med stäpplöparnas plymerade halvhjälm som lämnar kinden fri för bågsträngens smekning. Armarna var inbäddade i sköldjärn med fångsthakar ägnade att avväpna angripare och benen bar hosor av pläterat snärjvide.

#Männen käbblar manligt men visar sig vara kamrater#

”Tänk att se dig igen, din arme oxbultare! Stred du ens med draken som man berättar eller har du rest mellan krogarna och skrutit om drömda dåd?”
”Nog kämpade vi, men besten bjöd så vekt motstånd att jag inte gitte döda den”, svarade Arn Dunkelbrink. ”Istället behöll jag den som riddjur.”
Zahembra skuggade ögonen med sin långa hand och kisade ner mot Blatifagus som blängde tillbaka med en svavelgul rökslinga sipprande ur ena mungipan.
”Ska det där alltså föreställa en drake? Enligt sagorna är de stora som berg. Jag trodde att du kommit flaxande på en grip du stulit från Ransard.”
”Nog är den ynkligare än man kunde tro”, nickade Dunkelbrink. ”Den lyckades inte ens slå byte för att föda sig under färden. Kanske avstår du någon gammal get åt den av ren medlidsamhet?”
”Jag slängde några dödfödda svinfoster på dyngstacken i morse. De har nog inte kallnat helt ännu. Behöver den hjälp med att fösa undan kråkorna tror du?”
De skrattade samstämmigt men draken mullrade så att marken skalv och svällde till en kopparskimrande blåsbälg.
”Era vämjeliga små jordsuggor!” väste den. ”Den dag jag återfår min frihet ska jag komma och sluka er alla. Jag ska gräva upp era döda och trä halsband av deras kotor att skänka mina systrar om de nu gitter bära så billig krams.”
Männen skrattade bara än mer. Samtidigt vände vinden och den gamle stridshunden Bruno fick odjurets vittring i nosen. Synen var sedan länge bleknad till töckenvitt och hörseln hade tystats men väderkornet var lika skarpt som i yngre dagar. Morrande sköt han ragg, kom på fötter och skumpade utför körvägen. Innan Arn Dunkelbrink hann ropa sköljde en våg av eld över hela sydsluttningen. Av hunden återstod därefter bara ett rykande beläte.
Zahembra fällde sin sharyng inför flammorna men kungen var redan på väg ner mot draken genom det brinnande fjolårsgräset.
”Eländiga kräk! Är det allt du kan göra: att anfalla kvinnor, husdjur och fredliga skepp. Ska du någonsin vara mig till minsta nytta?”
”Jag kände mig hotad”, fnös Blatifagus och betraktade kyligt sin herre. ”Led mig du till en här istället för till dina skabbiga bekanta så ska du få se vad drakar kan uträtta.”

#De pratar vidare och gör upp en plan som ska sättas i verket sedan de ätit tillsammans#

Arn Dunkelbrink gick med på att följa tolgulden in bakom pallissaden medan ett par av byns bönder skyndade iväg för att finna kött åt draken. Kungen ville ta farväl av sin gamla trotjänare Bruno, men hundkroppen stod ingenstans att finna.
”Jag behövde en aptitretare”, bekände Blatifagus när han tillfrågades. ”Du hade knappast någon nytta av honom längre och när inget smakligare serveras så får den hungrige hålla tillgodo med en varm hund.”