Jag har sammanfattat Trakoriens metafysik för det nya spelet, men beskrivningen gäller i stort sett även för romanerna. Texten är ganska kortfattad och rakt på sak. Den kommer att kombineras med bidrag från andra författare och kompletteras med exempel, citat och kuriosa i spelet. Några av er minns kanske artikeln "Den lille metafysikern" och mina tidigare metafysiska inlägg här på bloggen. Se detta som en uppdatering. Ni kommer att hitta en del nya och förhoppningsvis användbara idéer.
Jag publicerar tre delar varav detta är den första:
* Gudarna och skapelsen
* Livet och döden
* Människans förhållande till gudarna
1 - Gudarna och skapelsen
Urgudarna och skapelsenI begynnelsen höjdes Tiamat ur intigheten såsom när en våg höjer sig ur havet. Hon tog rum och tid. I henne flöt de odödliga som ska försvinna först då Tiamat återgår till intigheten. Rofyllda förundrades de åt skönheten i sina medvetanden och flöt med Tiamat, begrundande sina öden och stillheten. Men de rastlösa bland dem förfasades över tidens och rummets oändlighet och beslutade att tillsammans skapa det ändliga och föränderliga för att förströs från tomheten och slippa se den. Tillsammans bröt de bitar ur Tiamat för att av styckena förfärdiga skapelsen och de kallade sig skapargudar. Enskilt eller i grupper tog de sig domäner, skapade sina tjänare och drog regler att styra över himlakroppars gång och vattens rörelser, men eftersom deras åsikter var olika och de själva rastlösa kunde de inte samsas utan slet sin plan, den ursprungliga mandalan, i stycken och byggde alla sina egna världar. Så föddes allvärlden från den gudomliga vävens många bitar på vilka alla världar och allt som finns i dem finns ritat.
Men de rofyllda stördes av de rastlösas buller och bländverk och sökte utplåna skapelsen för att åter få njuta av stillheten. Därför pågår överallt kampen mellan det varande och det utplånande.
Furianerna och världsklotet TimatiaI skapelsens rymd levde de friflygande furianerna och dansade i brinnande kluster. De avundsamma tålde inte furianernas glädje utan slungade stenar mot dem så att många eldar släcktes. Då stenvandlas var hundrade furian till tekton, till sköldbärare och jorddragare för att freda sina mjukare fränder. Tektonerna slöt sköld vid sköld så att klotet Timatia bildades och inneslöt de brinnande till skydd. Fortfarande tränger furianernas glädje fram i vulkaner där stenplattorna möts. När tektonerna flyttar sina sköldar rister marken i jordbävningar.
Några av skapargudarna, de som i Trakorien kallas Shamash, Enki, Marduk och Anxalis skapade med andra vatten och växter, berg och liv på Timatias klot. Klotets övre pol gavs till kölden och dess undersida till värmen så att de ständigt skulle bekämpa varandra och deras kamp göra klotet levande och föränderligt.
Många andra platser finns bortom klotet Timatia, bland dessa slemvärlden Gombitakle utan rymd, världens utsida Bythos, Dödsriket och de Grå hallarna som också kallas världen mellan världarna.
Den första konfluxen, Woddamiter och drakarTimatias första levande varelser var stora och stolta, gudarna lika i kraft. Korgalder svävade över haven, trabeker glittrade i ljusregnen och woddamiter gnagde sig fram genom bergen. Urjättarna frågade sig snart varför de skulle lyda under sina skapare. De sökte allierade bland rofyllda och skapelsehatiska gudar för att göra uppror. Men skapargudarna förargades och beslutade att utplåna livet eftersom det rest sig mot dem. Anxalis bjöd havet att stiga, Marduk gisslade marken med ljungeldar och stenar, Enki fick rebellernas hjärtan att skrumpna. Shamash och Trocuspa vandrade över jorden med sina svärd så att bergen och det levande skrek i skräck och smärta under deras fötter.
Av de första levande varelserna skonades bara köldens och värmens väsen eftersom de var gudarna lojala och fullgjorde sina plikter utan att delta i upproren. På klotsidorna som skilde kölden och värmen åt lämnades drakarna att leva eftersom gudarna såg dem som små, oförståndiga och oförargliga.
Det andra livet skapas, kaklunen LibidoSedan det första livet utplånats blev Timatia stilla och gudarna roades inte längre. De beslutade då att skapa nytt liv, men med mindre kraft och vett och med större osämja så att det levande inte åter skulle kunna enas i uppror. Eftersom det nya livet var skörare bestämde de att ingen gud själv längre fick agera i världen utan bara genom ombud. Som väktare av överenskommelsen satte de tuppen att gala då makt missbrukas. Gudarnas tjänare sattes alltså att befolka världen efter sina herrars instruktioner, men tjänarna tröttades av uppgiften och tog kaklunen Libido till sin hjälp. Kaklunen tog plats i allt levande så att det kunde föröka sig självt.
Men åt drakarna gav gudarna uppgiften att riva ner det gamla så att världen ständigt skulle byggas på nytt.
Konfluxernas rollSkapelsen skulle enligt överenskommelsen skötas av undergudar, gudarnas tjänare och av tjänarnas tjänare, alla de dragare som bär tjuren som symbol. Konfluxer bestämdes för avstämning, punkter i tid och rum då skapelsen skulle kunna korrigeras och gudarna komma den närmare i handling. Den tredje konfluxen innebar en stor rensning när köttätande insekter drog från Melukha mot nordost över kontinenten Argond, slukande allt i sin väg. Världen står nu inför den femte konfluxen.
Språken bakom skapelsenGudarnas mandala på vilken skapelsen tecknats styr fortfarande dess utformning även fast ritningen sönderslitits till fragment. Ändras planen så ändras verkligheten. Planen finns sydd i gudomlig väv, nedskriven på pergament, skuren i kött, etsad på membraner, speglad i prismor och sjungen eller svävande som dofter i vinden – dess former är i själva verket bara olika manifestationer av samma oföränderliga budskap. Planens tecken kan vara toner, essenser eller stygn, ord, spår, ljusreflexer eller runor. Alla uttrycker de
Det Höga Spåket – språket som förmedlar vad som är och ska synas vara, språket som inte får användas inne i skapelsen eftersom det hör till gudarna. Varje företeelse har ett eget tecken. Varje själsbärande varelse har därtill ett unikt men föränderligt tecken. Då tecknen kombineras i eller bredvid varandra uppstår nya företeelser. Exempelvis innehåller tecknen för berg och tjur varandra i oändlig rekursiv upprepning.
Om Det Höga Språket är styrande så är det låga språket det gemensamma i alla språk, det som förstås och delas av allt benämnande. Världens alla mänskliga språk anses vara bleka kopior av Det Höga Språket och det låga.
ManifestationerDet Höga Språket finns alltså oföränderligt bortom sina former och manifesterar sig bara på olika sätt beroende på plats, användare och betraktare. På samma sätt kan en företeelse eller varelse manifestera sig på olika sätt i olika världar. Det är inte ovanligt att mäktiga demoner, trollkarlar eller gudavarelser tar form för att uppträda eller utföra något speciellt på en plats. Manifestationen ska inte förväxlas med företeelsen eller varelsen i sig utan utgör bara en form av sin runa. Därför dör inte varelsen om manifestationen utplånas.
DemonerMed demon menas varje varelse som är på en plats där den inte tillåts vara enligt gudarnas plan. Demoner bekämpas därför definitionsmässigt av de skapelsetrogna. Demonen kan vara en varelse som hör hemma i skapelsen fast på annan plats eller vara en manifestation sänd av de gudar som hatar skapelsen, skapad för att sabotera planen.
Tidens kontinuitet och kausalitetSläpper en människa en sten så förväntar hon sig att den faller till marken. Det är för att hon uppfattar sig resa genom tiden i en viss riktning och med given hastighet. Men om en ändring i den gudomliga väven gör att ingen sten faller så släppte aldrig någon människa en sten. Tiden och dess berättelse har för en gud ingen given riktning eller hastighet. Sammanhangets kontinuitet gäller. Tänk er historien som en elastisk membran: om en tidigare upphöjd punkt istället trycks ner så måste omgivande områden följa efter, men bara så mycket att kontinuiteten upprätthålls. Det är som när en berättare ändrar något i sin bok. Han går då tillbaka och korrigerar tidigare delar av texten för att sammanhanget ska bibehållas. Sammanhanget är det viktiga. Som skydd av sammanhanget har väven konstruerats så att den som oförsiktigt ändrar i den utplånar sig själv ur berättelsen.
Ända sedan jag beskrev tetraedrarna så har jag funderat över om man skulle kunna fylla rymden med tetraedrar i ett regelbundet mönster, hur det mönstret skulle se ut och om två av dem verkligen skulle hamna spets mot spets såsom jag beskrev. Ett sådant mönster skulle kunna användas som metafor för flera andra parallella världar och ge en vägledning till hur dessa förhåller sig till varandra. Jag hade lite svårt att se det hela framför mig och är heller inte tillräckligt skicklig med 3D-program för att skissa i rymden. Efter vaga funderingar runt modeller med piprensare och lera så inspirerades jag av tetrapaks teknik och kom på att jag enkelt kunde göra tetraedrar av toapappersrullar och en häftapparat. De gick sedan att limma ihop med Karlssons klister till större strukturer.
