Sveriges radios romanpris

Möjligheten att få Sveriges radios romanpris har nog aldrig föresvävat mig, men eftersom jag ofta lyssnar på P1 så har jag inte kunnat undgå kanalens våldsamma hausse kring sin nyligen utdelade utmärkelse. Det går till så att man nominerar en handfull svenska romaner utgivna under förra året, utser en handfull läsare vilka får argumentera kring kandidaterna i sändning varpå lyssnarna röstar och någon vinner. Priset delas sedan ut vid en av dessa påkostade galor.

Eftersom jag samtidigt med prisuppståndelsen läste en utmärkt bok om postmodernism så började jag fundera lite kring hur detta pris passar in i och befäster de etablerade strukturerna och värderingarna i kultursverige. Frågorna kändes aktuella inte minst som Sverige radio nästan är en myndighet som nästan finansieras med allmänna medel.

Jag skickade alltså den nionde mars följande mail till de prisansvariga:

"Hej
Jag är intresserad av romanprisets bakomliggande tankar och strukturer, exempelvis målsättning, bestämmelser, vilka kriterier som används i bedömningar, hur nominerade romaner väljs ut, hur lyssnarjuryn väljs ut etc. Alltså inte romanerna i sig. Finns det något PM skrivet om detta som ni kunde skicka?"


Redan morgonen efter hade jag svar från Elin Claeson, en av programledarna:

"Hej Erik,
Jag svarar gärna på de här frågorna, men undrar lite om du undrar ur
ett journalistiskt-, privat- eller författarperspektiv?
Dvs. ska svaren användas på något speciellt sätt?"


Kanske en berättigad fråga och jag redogjorde därför kort kring mina funderingar:

"Hej Elin och tack för att du tog dig tid att svara,

jag är helt enkelt som författare och vardagsgrubblare intresserad av mekanismerna bakom vad som anses vara "bra" respektive "mindre bra" - i detta fall kultur även om frågan blir densamma i många andra sammanhang. Dina svar och mina frågor kommer på sin höjd att exponeras i min personlig blogg. Jag har ingen egentlig journalistisk agenda och heller ingen politisk sådan utan funderar bara över varför vår samtid fungerar som den gör.

Jag har tidigare givit ut romanerna Smolles varuhus och Svavelvinter och i sommar kommer uppföljaren till den senare med titeln Slaktare små. De två senare böckerna karaktäriseras som "fantasy", mest för att branschen kräver en genrebeteckning, men jag törs påstå att varken de ambitioner jag har eller frågeställningar jag berör i mina texter skäms för sig i jämförelse.

Jag har välsignats med en ganska stor skara läsare och för en livlig dialog, men har samtidigt slagits av hur ovilligt "etablissemanget" - inkluderande SR och stora tidningar - är att gå utanför sina givna föreställningar eller att överhuvud taget ge företeelser med fel stämpel en chans. Jag rör mig i ganska omfattande kretsar som likt flickan med svavelstickorna står utanför fönstret utan någon förhoppning om att släppas in i salongerna. Skillnaden mot HC Andersens saga är att vi inte är ensamma därute utan ganska många och att vi har ganska trevligt runt våra improviserade lägereldar dit var och en drar sitt bidrag.

Det som i förlängningen intresserar mig rörande romanpriset är därför på vilket sätt denna slags prisande är normbildande eller konserverande och huruvida public service i så fall ska driva sådan normbildning. Samma slags frågor kan ställas om så olika företeelser som sportbevakning, Nobelpriset, Academy award eller varför inte om program som Idol och Top Model, vilka jag menar verkar normerande för ungdomar på ett kanske inte helt lyckat sätt. En skillnad är dock att SR är public service och att jag utgår från att P1 (som jag oftast lysnar till) har andra ambitioner.

Man kan se frågan ur Juvenalis perspektiv: "Vem vaktar väktarna", eller med Bourdieu vilja undersöka hur fälten är uppdragna och hur aktörernas kulturella kapital värderas, eller fråga sig ur ett strukturalistiskt/poststrukturalistiskt perspektiv: på vilka grunder tilldelar SR just dessa texter mening och värde. Eller varför inte jämföra med den feministiska frågan vem som sätter spelreglerna i samhället, varför och hur?

Jag hoppas att detta gav dig lite mer insikt i mina funderingar och att du som jag tycker att frågorna är värda att diskuteras."



Sedan dess har jag inte hört mer. För en vecka sedan skickade jag ett nytt mail och påpekade att jag inte förväntar mig någon lång redogörelse utan som jag inledningsvis sade bara efterfrågar en PM som de säkert redan har - något som presenterar konceptet för någon programkommitté / styrelse eller liknande. Inte heller detta brev har fått svar.

Jag lovar dock att berätta hur det går - om det går.