torsdag 24 mars 2011

Sveriges radios romanpris

Möjligheten att få Sveriges radios romanpris har nog aldrig föresvävat mig, men eftersom jag ofta lyssnar på P1 så har jag inte kunnat undgå kanalens våldsamma hausse kring sin nyligen utdelade utmärkelse. Det går till så att man nominerar en handfull svenska romaner utgivna under förra året, utser en handfull läsare vilka får argumentera kring kandidaterna i sändning varpå lyssnarna röstar och någon vinner. Priset delas sedan ut vid en av dessa påkostade galor.

Eftersom jag samtidigt med prisuppståndelsen läste en utmärkt bok om postmodernism så började jag fundera lite kring hur detta pris passar in i och befäster de etablerade strukturerna och värderingarna i kultursverige. Frågorna kändes aktuella inte minst som Sverige radio nästan är en myndighet som nästan finansieras med allmänna medel.

Jag skickade alltså den nionde mars följande mail till de prisansvariga:

"Hej
Jag är intresserad av romanprisets bakomliggande tankar och strukturer, exempelvis målsättning, bestämmelser, vilka kriterier som används i bedömningar, hur nominerade romaner väljs ut, hur lyssnarjuryn väljs ut etc. Alltså inte romanerna i sig. Finns det något PM skrivet om detta som ni kunde skicka?
"


Redan morgonen efter hade jag svar från Elin Claeson, en av programledarna:

"Hej Erik,
Jag svarar gärna på de här frågorna, men undrar lite om du undrar ur
ett journalistiskt-, privat- eller författarperspektiv?
Dvs. ska svaren användas på något speciellt sätt?
"


Kanske en berättigad fråga och jag redogjorde därför kort kring mina funderingar:

"Hej Elin och tack för att du tog dig tid att svara,

jag är helt enkelt som författare och vardagsgrubblare intresserad av mekanismerna bakom vad som anses vara "bra" respektive "mindre bra" - i detta fall kultur även om frågan blir densamma i många andra sammanhang. Dina svar och mina frågor kommer på sin höjd att exponeras i min personlig blogg. Jag har ingen egentlig journalistisk agenda och heller ingen politisk sådan utan funderar bara över varför vår samtid fungerar som den gör.

Jag har tidigare givit ut romanerna Smolles varuhus och Svavelvinter och i sommar kommer uppföljaren till den senare med titeln Slaktare små. De två senare böckerna karaktäriseras som "fantasy", mest för att branschen kräver en genrebeteckning, men jag törs påstå att varken de ambitioner jag har eller frågeställningar jag berör i mina texter skäms för sig i jämförelse.

Jag har välsignats med en ganska stor skara läsare och för en livlig dialog, men har samtidigt slagits av hur ovilligt "etablissemanget" - inkluderande SR och stora tidningar - är att gå utanför sina givna föreställningar eller att överhuvud taget ge företeelser med fel stämpel en chans. Jag rör mig i ganska omfattande kretsar som likt flickan med svavelstickorna står utanför fönstret utan någon förhoppning om att släppas in i salongerna. Skillnaden mot HC Andersens saga är att vi inte är ensamma därute utan ganska många och att vi har ganska trevligt runt våra improviserade lägereldar dit var och en drar sitt bidrag.

Det som i förlängningen intresserar mig rörande romanpriset är därför på vilket sätt denna slags prisande är normbildande eller konserverande och huruvida public service i så fall ska driva sådan normbildning. Samma slags frågor kan ställas om så olika företeelser som sportbevakning, Nobelpriset, Academy award eller varför inte om program som Idol och Top Model, vilka jag menar verkar normerande för ungdomar på ett kanske inte helt lyckat sätt. En skillnad är dock att SR är public service och att jag utgår från att P1 (som jag oftast lysnar till) har andra ambitioner.

Man kan se frågan ur Juvenalis perspektiv: "Vem vaktar väktarna", eller med Bourdieu vilja undersöka hur fälten är uppdragna och hur aktörernas kulturella kapital värderas, eller fråga sig ur ett strukturalistiskt/poststrukturalistiskt perspektiv: på vilka grunder tilldelar SR just dessa texter mening och värde. Eller varför inte jämföra med den feministiska frågan vem som sätter spelreglerna i samhället, varför och hur?

Jag hoppas att detta gav dig lite mer insikt i mina funderingar och att du som jag tycker att frågorna är värda att diskuteras.
"



Sedan dess har jag inte hört mer. För en vecka sedan skickade jag ett nytt mail och påpekade att jag inte förväntar mig någon lång redogörelse utan som jag inledningsvis sade bara efterfrågar en PM som de säkert redan har - något som presenterar konceptet för någon programkommitté / styrelse eller liknande. Inte heller detta brev har fått svar.

Jag lovar dock att berätta hur det går - om det går.

12 kommentarer:

Pär sa...

varför spelar det någon roll om man frågar ur ett journalistiskt-, privat- eller författarperspektiv? De kan väl bara ha ett reglemente och det måste ju rimligen vara det samma vem som än frågar. Mystiskt....

Martin sa...

Bra att du tar upp detta. Känns som att det kommer från helt rätt håll här. väl uttryckt och illustrerat också. Själv är nog jag en sådan typ som ibland får vara inne och titta ut men minst lika ofta stanna ute och titta in. Och med det har jag nog utvecklat en viss förståelse, om än inte sympati för hur den här sortens kulturer ofta fungerar (har dock ej koll på SR). Och tyvärr tycks ängslighet ofta vara ett mer eller mindre medvetet motiv för hur man agerar. Att satsa på något som helst några (få) andra (av status) redan stöttar så att man själv inte framstår som pinsamt efter eller obekvämt före (som ju i värsta fall kan förpassa en ut). Inte sällan blir därför resultatet att mycket får mer. Utan att det direkt behöver betyda ett premierande av mainstream. Mer en kreddighetens pk. Möjligen med en liten twist av avantgarde. Som då ofta blåses upp och fyller hela synfältet för den okunnige utomstående. Som döljer strukturerna bakom i alla fall. Hur som helst så tycker i varje fall jag att det där därinne (kanske därför) sällan är något att eftersträva. bättre då, att som du antyder fortsätta trivas vid lägereldarna utanför. och vägra centrum-periferi hegemonin och istället (om man har den fallenheten) göra brasa till bål och skapa ett nytt, alltså ett till centrum. Ack denna mångfald av förortscentrum. Så postumt modernistiskt...

روبن sa...

Jag skulle bli fullständigt ställd av ett sådant välformulerat mail — det känns som alternativen är att hon nu sitter och filar på ett svar på hexameter alternativt inte har en aning om hur hon ska göra.

Det är helt korrekt att utgå/hoppas att SR har andra ambitioner än kapitalet när det gäller att belöna för någon slags prestation. Frågan är, som sagt, om de ens ställer sig frågan.

/Robin

Erik Granström sa...

FYI så fick jag idag ett mail från Elin Claeson där hon förklarade att svaret dröjt pga semester och sjuka barn och att hon snart återkommer. Hyggligt att höra av sig och jag redovisar förstås som utlovat hur det går.

Anonym sa...

Nej, dröjer det ända till sommaren innan boken kommer ut :-(
Kändes som det låg närmare än så.

Anders Norén sa...

Intressant frågeställning som någon kultursida borde gräva i. Jag kan bara inte komma på någon etablerad kulturskribent som skulle våga ta tag i frågan. Just mediernas litteraturbevakning framstår för mig som den som allra starkast odlar en elitistisk profil och tar avstånd från populärkulturen, till skillnad från teater- och filmbevakningen eller idédebatten där man för länge sedan insett att det går att föra en intellektuell diskussion om i stort sett vad som helst.

Erik Granström sa...

Anders: Man blir ständigt förvånad/road/irriterad över människans förmåga att skapa värdeskalor och sedan berömma sig enligt sina egenhändigt tillsnickrade normer som om dessa vore objektivt giltiga.

Jag tycker att kulturdebatten ofta kan sammanfattas i följande barnramsa:

Kalle Anka satt på en planka
ropade så här:
"Mamma, mamma, se så stor jag är!"

Erik Granström sa...

Här kommer Elin Claesons svar. Inget dramatiskt eller oväntat men jag redovisar det för fullständighetens skull. Hon ska ha all ära av att ha tagit sig tid.

"De sex romaner som blir nominerade till Sveriges Radios Romanpris väljs
ut av en grupp kritiker. Vilka som ingår i denna grupp förändras över
åren, men de som deltog i årets urvalsprocess var: Nils Schwartz på
Expressen, Eva Johansson på Svenska Dagbladet, Curt Bladh på Sundsvalls
tidning samt Louise Epstein, Anneli Dufva, Maria Edström och
undertecknad från Sveriges Radios Kulturredaktion.
Ingen människa, kritiker eller inte, kan, hinner eller mäktar med att
läsa alla de svenska romaner som ges ut under ett och samma år. Vi
hoppas att vi genom att vara många (från olika redaktioner och med lite
olika bakgrund och ålder) tillsammans har läst tillräckligt många av
årets utgivna romaner, oavsett om de getts ut på stort, mellanstort,
litet, autonomt eller eget förlag.

Samtliga kritiker får nominera sex romaner, Romanprisets producent
sammanställer listan på samtliga nominerade och sedan har vi ett möte
där vi gemensamt enas om hur listan på nominerade ska se ut. Som du
förstår är den "långa listan" väldigt mycket längre än den
slutgiltiga, och allt som oftast finns det bara en eller ett par böcker
som alla är eniga om "bör vara med". Resten diskuteras - och det är ett
samtal som är livligt och verkligen inte präglas av något "vi vet ju
alla hur listan ska se ut i slutändan"! Litteratur väcker känslor - även
hos kritiker...

Här tar vi en hel del hänsyn, där vi väger in mediets genomslagskraft,
Public Service roll som "normbildande" och för all del
jämlikhetsaspekten.

Vissa böcker blir inte nominerade: tidigare pristagare är i "karantän"
i fem år, den roman som vunnit årets Augustpris menar vi har fått
"tillräckligt" mycket uppmärksamhet, och så försöker i vi i möjligaste
mån undvika att nominera debutanter (eftersom Lyssnarjuryn kan vara
väldigt hård/skoningslös i sina omdömen). Sedan bör de nominerade
böckerna inte vara "för lika" i tilltal, omfång eller ta upp samma
eller allt för liknande ämnen. (De sju lyssnare som blir utvalda att
vara Lyssnarjury läser de nominerade romanerna på sin fritid. De får
inte betalt och vi tar i beaktande att de också har liv, familj och
skola/arbete. I år landade deras läspensum på över 2000 sidor...)
Självklart får böckerna inte heller vara utgivna på ett och samma
förlag!

Så vilka böcker blir då nominerade?
Svaret är förstås lika enkelt som provocerande: bra romaner! Vi vill
inte vara alltför genreöverskridande; samtal om "är det här verkligen en
roman?" (om tex. alltför självbiografiska romaner) eller "det är bra i
sin genre" (om tex romaner som glider över i deckar/thriller/fantasy)
gagnar varken litteraturdiskussionen som helhet eller de enskilda
böckerna.

Hittar vi alla bra romaner som ges ut i Sverige?
Svaret där är: antagligen inte! Tyvärr. Men vi tittar allt bredare på
utgivningen, och är fullkomligt på det klara med att bokbranschen ser
annorlunda ut i dag än för fem år sedan. "Eget förlag" kunde förr mötas
av viss (kanske sund) skepsis. Så är det inte idag.

Sveriges Radios Romanpris har under de 18 år det funnits, gett över 100
författare gott om radiominuter kring nyutgivna romaner. Programmet har
lyft fram både romaner som sålt i 300 ex och sådana som sålt i 30 000,
och i flera fall har de författare som vunnit Romanpriset varit relativt
okända (allt är förstås en tolkningsfråga) och först efter priset
"slagit igenom". Grundhållningen är att Lyssnarjuryn ska kunna samtala
lika fritt om en bok av Kerstin Ekman som en av Jerker Virdborg.

Diskussionen om konsensus, om mediernas normbildande eller
förlagsbranschens nischning är förstås mycket större än så här. Men
jag hoppas att du härmed fått svar på åtminstone några av dina frågor.

Vänliga hälsningar
// Elin Claeson
programledare Sveriges Radios Romanpris"

Kristoffer Nåhem sa...

Tycker att Elin gjort en bra sammanställning och förmodligen även själv reflekterat över den.

Pudelns kärna är dock densamma, vilket hon medger.

När din tredje roman ges ut kommer kanske äntligen intresset ha väckts hos denna Tricilvinska grupp av kritiker :-)

ttias sa...

"Sedan bör de nominerade
böckerna inte vara "för lika" i [...] omfång"

WTF! Betyder det vad jag tror. "Den här romanen är 247 sidor och vi har redan en på 248 sidor, kanske om den varit på 237".

"Vi vill
inte vara alltför genreöverskridande; samtal om [...] "det är bra i
sin genre" (om tex romaner som glider över i deckar/thriller/fantasy)
gagnar varken litteraturdiskussionen som helhet eller de enskilda
böckerna."

Det kan man ju acceptera, så länge inte sådana böcker stängs ute, utan bedömms som litteratur i allmänhet.

Anders Norén sa...

Sydsvenskans kulturdel hade idag (4 september) en artikel på temat ("Hundraåringen som slog alla rekord", tyvärr inte på webben) men jag tyckte att de släppte frågeställningen lite väl fort. "Det ges ut så mycket böcker att vi inte kan bevaka allt" kan svaret sammanfattas med.

Anders Norén sa...

Nu finns artikeln: http://www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/kultur_bocker/article1538964/Hundraaringen-som-slog-alla-rekord.html