Författarens förljusning

Mitt i Trakoriska sjön ligger den förmörkade ön Stegos på vilken draken Blatifagus i Svavelvinter störtade med sina passagerare Arn Dunkelbrink och Jarmona av Gryningen. Jag skriver just nu om deras fortsatta öden på ön. Förutsättningarna är att ön bröt en helig ed för tvåhundra år sedan när den heliga staden Albarunzia hotades av en plundrande invasionsflotta. Istället för att försvara staden såsom stegoserna lovat gick de till havs för att hinna före fienden i plundring. Det var ingen bra idé för man retar inte upp sanningsguden Shamash, kanske den kraftfullaste guden i Trakorien, ostraffat. Shamashi överstepräst Shar Kishatin nedkallade gudens vrede över stegosernas flotta från en klippa över havet så att skeppen gick till botten utan en enda överlevande. Samtidigt lades Stegos under ett permanent mörker som nu har varat i två sekler. Ingen kan ta sig till eller från ön eftersom varken vatten eller luft längre bär farkoster eller ens fåglar - orsaken till att draken störtade.

När jag skriver är det lustigt, för att inte säga lustfyllt, hur berättelsen om livet på den mörka ön till stora delar skriver sig själv. Ni har säkert hört författare vittna om hur romanfigurer tar över och plötsligt går egna vägar som inte alls var planerade. Så är det förvisso ständigt men det ligger inget mystiskt i mekanismen vilket ofta antyds utan går så till att när man lagt fast A, B, C, D, E etc. så ger sig F, G, H, I osv mer eller mindre av sig självt. Därtill uppstår plötsligt en oförutsedd motsättning mellan B och G vilket i sin tur föder konflikten J som inte alls fanns i författarens föreställningsvärld. Man måste nu gå tillbaka och ändra Z och Y tre kapitel innan för att möjliggöra J. Det är en fantastisk om än omtumlande upplevelse där författarens största problem blir att hinna anteckna alltsammans innan det burit iväg utom synhåll.

Konkret så har jag i under dagens skrivande levt med stegoserna som utan min aktiva inverkan har visat sig vara oändligt uttråkade men ändå obotliga optimister. Inget nytt händer på ön, ingen vet om eller hur förbannelsen någonsin ska lyfta, men ingen metod lämnas heller oprövad och själva försöken till flykt underhåller det hopp som håller folket vid liv - lite som ett kroniskt spelberoende: "den här gången så ..."

Arn Dunkelbrink själv tvingas spela med i upprepade tragikomedier bara för att stävja massjälvmord bland befolkningen. Varje dag måste han berätta om hur solen eller träd ser ut eftersom folk vill höra honom säga det om och om igen. Man uppskattar hans berättelser så mycket att det till och med gått mode i att härma läspljudet i hans talfel. Så där byggs det hela på.

Fascinerande!

Ni blev varnade!

Planteringsdags i trädgården men också i det litterära. Tjechov sade att om ett gevär hänger på väggen i pjäsens första akt så måste det avfyras innan ridån faller. Att på så sätt antyda något i förbifarten vilket senare visar sig ha betydelse kallas i litterära sammanhang för plantering: "Ni blev varnade!"

Även jag inte alls håller med Tjechov när det gäller geväret vilket ni kan läsa om i inlägget öppen litteratur så älskar jag planteringar. Jag tycker i själva verket inte att en roman eller film kan bedömas på en linjär skala från ett till fem utan att olika variabler måste bedömas var för sig, ungefär som när man bedömer hästekipage vad gäller framåtbjudning, sits, gångarter och så vidare (jag skriver just om hästar vilket färgar tanken). Naturliga variabler att bedöma vad gäller romaner vore språk, originalitet och budskap men också intrigens koherens. I den senare kategorin kunde planteringar ingå.

När jag skriver eller läser ser jag löpande händelser och företeelser som berör varandra. Jag går dagligen tillbaka till redan skrivna kapitel och lägger in anspelningar på sådant som senare ska komma, tematiskt eller i klartext. Ser jag istället någon koppling till planerade kapitel så går jag till den oskrivna men skapade filen för kapitlet ifråga och lägger en minnesanteckning där för framtiden. Exempelvis skriver jag om två tvillingmagiker Fundibéra och Kamalkus vilka läsaren aldrig möter i samma kapitel eller på samma plats. När nu Fundibéra liknar människan vid en skål vars innehåll kan bytas ut så lät jag Kamalkus i ett tidigare kapitel använda samma metafor för ett annat sammanhang. Samtidigt fick han orda i postmodernistiska termer om att ett begrepp definieras av vad det INTE är snarare än av vad det är, närmare bestämt att en människa är de relationer och förhållande till omgivningen hon lever i snarare än en intakt enhet. Stackars Kamalkus har fått tillbringa femtio år på en väldigt otrevlig plats där han tycker sig ha omdefinierats som människa - dessvärre inte till det bättre i hans egna ögon.

De kapitel jag just skriver om en ödesdiger vistelse på slottet Helterhem skildrar i själva verket konsekvenserna av ett missförstånd i ett tidigare kapitel där läsaren knappast förstod vad som egentligen hände men förhoppningsvis kan se kopplingen nu. En bra plantering är rena nöjet att tillföra, särskilt som den oftast kommer i form av en AHA-upplevelse även för författaren, medan det stora arbetet alltid är själva skrivandet av ännu inte framvärkt text.

Mystiskt? Se det som en plantering.

Ointressant inlägg? Ni blev varnade.