Utanförskap i konfluxsviten

Freke Räihä har skrivit en akademisk uppsats vid Linköpings universitet betitlad: Skurkens utanförskap i Erik Granströms Konfluxsvit. Uppsatsen, som jag funnit mycket tänkvärd och underhållande, handlar framförallt om Shagul och Melealina - två av de viktigaste personerna i den ursprungliga spelsviten - och i synnerhet om likheter och skillnader mellan de två.

Räihä kontaktade mig redan före sommaren för en intervju i samband med uppsatsskrivandet men fick rådet av sin handledare att inte blanda in mig som författare. Jag tror att det var helt rätt eftersom han därmed kunde göra en oberoende analys.

Utöver att ge en bra beskrivning av personerna ur ett litteraturhistoriskt perspektiv så gör Räihä reflektionen att Shagul och Melealina båda karaktäriseras av sitt utanförskap. De visar många likheter men har valt en ond respektiv god väg. Utanförskapet gör dem båda mer eller mindre oberörbara, de har följeslagare som signalerar val av sida etc.

Det intressanta med Räihäs slutsats är att jag själv kommit att betrakta hela romanbygget som en studie i utanförskap eftersom samtliga huvudpersoner är särlingar som mer eller mindre självförvållat hamnat utanför alla gemenskaper. Det gäller förstås Shagul själv som emellertid har en annan dimension i böckerna eftersom han där ser sig mer som rebell mot gudarnas färdigskrivna öde än som blivande världshärskare. Därav kapitelnamnet "Mannen utan öde" i Svavelvinter vilket förstås anspelar på Imre Kertes bok där huvudpersonen just vägrar se sig som ett offer för förintelsen eftersom det skulle ta ifrån honom hans individualitet. Arn Dunkelbrink är udda eftersom han fått höra det höga språket av draken Blatifagus och därmed fått en osund insyn i skapelsens bakomliggande strukturer - lite som Adam och Eva med äpplet alltså. Vindhäxan Silvia Miranda har själv ställt sig utanför alla sammanhang genom att försöka fly vad hon uppfattade som tillvarons fängelse men som kanske visat sig vara gudarnas skyddande kokong mot kaos. Även Praanz da Kaelve är en enstöring i sin gammeldags lojalitet mot huvudstaden helt bortsett från att han tycks ha problem med känslomässiga relationer i största allmänhet. Alltsammans bottnar förmodligen i min egen känsla av utanförskap - inget påtvingat eller ens särskilt sorgligt utan konsekvensen av ett ohejdbart existentiellt grubblande. Många delar säkert känslan som knappast minskas av samtidens tvärsäkra påståenden om tillvarons beskaffenhet.

Freke har också lärt mig uttrycket Ergodisk litteratur. Se engelska Wikipedi om Ergodic Literature. (Svenska Wikipedia föreslår att jag istället ska läsa om "erotisk litteratur" - den svenska synden förnekar sig inte!). Ordet Ergodisk kommer av grekiska "Ergon" - "arbete" och "Hodos" - "stig", dvs litteratur som kräver arbete av läsaren utöver att vända sida och fundera över intrigen. Urspungligen myntades uttrycket om Hypertext, dvs hoppandet via länkar där slutresultatet blir beroende av läsarens val - någon minns kanske soloäventyren "Ensamma vargen" och liknande. Strikt talat är väl mina romaner om konfluxen inte ergodisk litteratur, men genom kopplingen till ursprungsspelen, påbyggnader via olika nätforum och varierande gestaltning av intrigen i spelade kampanjer så skulle jag vilja påstå att det samlade trakoriska ödet är just ergodiskt. Tankegången ger också en intressant postmodern koppling där läsarna / spelarna är medskapare genom dekonstruktion och nytolkning.

Kanske undslipper Shagul till sist sin stora skräck, den att bara vara en fiktiv person i en redan färdigskriven berättelse.