tisdag 7 juli 2009

Magikerna och månen

Varning: det här blir ett inlägg mest för de som redan är insnöade i Trakorien.

Ni minns kanske tvillingmagikerna Kamalkus och Fundibéra på Gatves klippa? De beskrevs i spelmodulen Oraklets fyra ögon och kommer att spela en viss roll i uppföljaren till romanen Svavelvinter. Kamalkus är traumatiserad efter en ofrivillig exil i Gombitakles slemdjungler under flera decennier. Han har blivit en ensling som aldrig lämnar den ö syskonen äger. Fundibéra är istället mycket social och främst en livsnjutare. Hon ordnar dels baler på Gatves klippa och rör sig också mycket i omvärlden. Eftersom hon kan skifta form så är det ingen som egentligen vet hur hos ser ut. I och med romanskrivandet uppstod frågan om fördjupning av dessa personer och deras koppling till berättelsen.

Min inriktning har redan från början varit att det inte finns EN slags trolldom i Trakorien utan att alla former av paranormalt kraftutövande benämns magi och ofta har olika grund. Bortsett från vardagsmagi, såsom försäljning av hemmasnickrade talismaner, så tänker jag mig en handfull mer eller mindre mäktiga trollkarlar som alla har olika inriktning och som jag vill variera. I dagsläget finns följande magiker av betydelse för intrigen:

Shagul - med förmågan att tala med avlidna i dödsriket vilket gör honom mycket välinformerad. Han kan också behärska andras medvetanden och kroppar, bemästrar en del språkmagi (däribland användningen av den gudomliga boken), kan styra sin egen kropp exempelvis till kloning m.m.

Shaguls mästare - som jag av spoilerskäl inte pratar så mycket om men som är av annat ursprung än övriga. Han är främst språkinriktad. Eftersom den trakoriska världen är uppbyggd av det höga språket så får sådan magi direkt inflytande på tillvaron.

Shaguliterna, däribland Gobrugda och Grafficanus, som ägnade sig åt demoner och kroppskontroll men som ju är i det närmaste utplånade.

Silvia Miranda
hade sökt skydd hos stormguden Marduk. Hennes makt låg främst i förmågan att ta hjälp av luftens varelser såsom vindar och moln. Vindhäxans öde är ännu obekant.

Animisterna på Mereld, däribland Sambarsynd Coria, vilka är att betrakta som munkar i skapargudarnas tjänst. De kan formförändra sig och avläsa vad som händer i omvärlden via heliga kristaller.

Illusionisterna i HOXOH
som mest ser sig som artister intresserade av att fullända sin konst.

DiFolterna ser sig inte som magiker utan som alkemister vilka söker rena världens komponenter och sätta samman dem till något bättre.

Tvillingmagikerna
Vad göra med dessa syskon alltså?

Mina behov för intrigen var att göra Kamalkus till en mer traditionell elementarmagiker med koppling till det kalla blå ljuset hos elektricitet och natten. Fundibéra ville jag göra till en modern häxa, dvs inte den grodkokande, vårtiga modellen utan mer som kung Arthurs syster Morgaine, livsbejakande och inspirerad av den moderna religionen Wicca. Eftersom de två är syskon borde de vidare ha en koppling. Den minsta gemensamma nämnare jag hittade hos tvillingarna är månen. I Wicca dyrkar man den tredubbla gudinnan jungfrun-kvinnan-gumman som motsvarar månens faser: ny-full-nedan samt den behornade guden - hanvarelsen som befruktar gudinnan och dör på hösten för att återuppstå på våren. Den cykliskt levande/döde fruktbarhetsguden är en gammal arketyp som ses i många religioner, inte minst anas den i kristendomens bild av Jesus, och den passar väl med handlingen.

Trakorisk måndyrkan bygger på att honvarelser står för världens kontinuitet medan männen mest är ett nödvändigt ont och marionetter att utnyttja. Fundibéra är gudmor åt många mäktiga döttrar i Trakorien, besöker dem oannonserad och sägs med trolldom hjälpa dem att njuta av livet och att lösa problem, särskilt sådana där kärlek, mödraskap, misshandel och män är inblandade. Hon är dock knappast någon ljuv fé från sagorna om askungen eller Oz utan snarare en fruktad kvinnokraft att jämföras med Trinity, Margareth Thatcher och Lisbeth Salander. Det ryktas att Fundibéra har vigts som Lemniskata under mångudinnan Luvena bland de sågtandade kannibalkvinnorna på Bektare berg, extiterna som varje vår rituellt sliter män i stycken under vilda orgier. Ingen vet om detta är sant.
Enligt Kamalkus så är den kalla blå elektriciteten inget annat än kondenserat månljus. Det samlas av molnen och vattnet om nätterna varifrån den kunnige kan locka fram det i sin tjänst.

Även Didra Damagi har en koppling till måndyrkan liksom de flesta kargomitiska kvinnor.

17 kommentarer:

Magister sa...

Spännande! Det upphör aldrig att fascinera hur många detaljer och pusselbitar som bygger upp mosaiken Trakorien/Femte konfluxen.

Yrs
Martin

Henrik sa...

Förstår verkligen att det ligger ett enormt jobb bakom böckerna. Ser ju själv den kampanj jag spelleder som bygger på första boken, äventyren, andra äventyrsberättelser och egna idéer... man får spännande idéer som sedan måste länkas in i resten av historien... men det tar tid.. ack sån tid... och då är detta bara ett litet äventyr...

Jan Erik sa...

Grymt coolt. Glöm inte att månen också står för galenskap och att blixten också kan vara snilleblixten. Funderat på båda dessa teman själv ganska nyligen.

Fläskätaren sa...

Äntligen verkar något konkret om trakorisk måndyrkan vara på gång. (Jag vill minnas att något sådant utlovades en smärre mansålder sedan.)

Apropå behornade gudar så bör inte Kmorda/Kmeard förglömmas! Möjlig koppling, månne?

Erik Granström sa...

Måndyrkan behandlas mer konkret än ni tror i boken och det känns bra eftersom den tidigare har varit styvmoderligt behandlad. Jag studerar just en bok i modern häxkonst, Wicca, en religion som jag finner tämligen fredlig och livsbejakande och med många användbara inslag. I Trakorien vill jag dock ha in en farligare, mer dualistisk kraft hos månen med kvinnligt livgivande å ena sidan och mörker och vansinne å den andra - lite i analogi med Inashtar som ju är intressant just för att hon både står för kärlek och krig. Som jag skrev någon annanstans ser jag kampen "ont" vs "gott" som uttryck för motsättningar INOM skapelsen medan kampen "ordning" vs "kaos" är en fråga om skapelse kontra icke-skapelse. Mina böcker handlar mer om det senare, om villkoren för skapelsen och om karaktärernas förhållande till att vara en del i den. Där kommer måndyrkan in som skapelsebejakande men inte nödvändigtvis ond eller god. Andra företeelser på skaparsidan är gudarna Shamash, Enki, konfluxkontrollen, kronolaben med dess symbolik för Moder jord och världsträdet Irminsul, tjursymbolen, naturfolk som skecker, havsfolk, vargmän och Kvurer, kakluner, nominatorn, aministerna på Mereld, raugoner m.m. Dessa företeelser är inte alls överens med varandra som ni vet men deltar på olika sätt i samma kamp.

Henrik sa...

Du nämner tidvis Merelds Animister. Är dessa samma folk som Tigiwalvans dyrkare Kafrilerna? Om inte, vilka av dem håller till i Sfärernas Centrum?

Det känns föressten som det borde finnas en spännande gudaberättelse bakom hur Drigel & Valliman blev överlistade av Luvena och hur Valliman straffades genom att nattetid släpa solen nere i underjorden hos Erechkigal samtidigt som Luvena fick chans att lysa upp natten med månljus.

Erik Granström sa...

>Henrik.
Med risk att göra någon besviken så har jag gjort om Animisterna på Mereld en del från spelet. Kafrilerna och Tigwalwan får gärna finnas kvar på Mereld men de jag kommer att skriva om dyrkar Enki och har underjordiska heliga dammar (läs inledningen II i OFY). De är närmast skapelsebejakande präster med totemdjur, spådomar i kristaller, astrala resor och formvandling på agendan. De driver ett tempel i Kintanarou som kanske låter bekant för somliga.

Henrik sa...

>Erik
Det blir med andra ord inget "Sfärernas Centrum" ? Kanske på sätt o vis bra för att inte förväxla det med "Nya Sfären"...

Erik Granström sa...

>Henrik,
fast nu lutar jag åt att Mereld kan vara som det står i spelet. Jag bara nämner att det finns animister vid ett Enkitempel i Kintanaróu (betoning FYI). I romanen beskrivs bara denna enda plats och inget motsäger att ljusguden också finns på ön och till och med dominerar. Fritt fram alltså. FÖ får gärna någon utveckla Tigwalwan och hans sfäriska centrum bara ni lämnar Enki och mitt hörn i fred.

Fläskätaren sa...

Ojdå, jag utgick faktiskt ifrån att det var Kafrilerna det skulle handla om... Men varför skulle det ena utesluta det andra? Kafrilerna kanske även dyrkar Enki - åtminstone vid det aktuella templet. Eller nåt.

Henrik sa...

Erik, Vart ligger "Bektare Berg" rent geografiskt?

Erik Granström sa...

>Henrik

Bektar ligger på västra Palamux, i norra delen av Klagga och väster om Fokalerslätten. Finns på Trakorienkartan.

Jerry sa...

Kul att se att det finns mycket diversitet bakom magin, det är sånt som jag gillar. Själv tycker jag att det där med språkmagi låter mest intressant. Jag träffade en gång en skum gubbe som hävdade att han tänkte bäst på gammelgrekiska, eftersom det hade de begrepp han oftast använde i sina inre monologer. Nu lär det visserligen varit skryt, men i en värld där språket formar verkligheten, skulle man kunna tänka sig att det är en fördel att lära sig vissa språk (förutom det höga alltså), eftersom de genom sina särskilda begrepp ger särskilda grepp om skapelsen?

kosta sa...

Som många andra sagt så är det härligt att se hur invecklat och kopplat allt i Trakorien och Svavelvinter är. Angående månen och kondenserade månstrålar får jag genast association till Astrid Lindgren och Mio min Mio, där det väl "vävdes" kåpor av strålarna -månväv. Månne något att "spinna" vidare på...

Martin sa...

När mina spelare besökte tvillingmagikerna uppstod ett jobbigt missförstånd. Rhabdorana-mördarna hade hunnit före dem ner i källaren och tagit livet av den läspande toyboyen som Fundibera hade inspärrad där nere. När jag beskrev detta för spelarna fick de likets ålder om bakfoten och trodde att magikersyskonen utnyttjade barn sexuellt. Eventuellt kan de också ha missuppfattat vem som mördat karln. Ett tag där var rollpersonerna på väg att rusa upp med svärd i hand och skipa vigilanterättvisa.

The Thomster sa...

Ha, ja Gatves klippa minns jag väl. Inte minst för att mina spelare förstås försökte komma in i tornet på det sätt som du förutspått - genom att använda den jobbiga besvärjelsen Ljusväg (tornets fönster var ju belagda med Mörker, vilket som DoD-spelaren vet förintar någon som är förtrollad av Ljusväg). Istället fick de ta sig in på det "vanliga" sättet - en kombination av bluff och våld... By the way, var det inte din ursprungliga idé att rollpersonerna i uppföljaren till Oraklet skulle färdas just till Gombitakles bruna slemdjungler för att hämta hem Store Stenfar?

Erik Granström sa...

>The Tomster

Minns faktiskt inte, men att skicka spelare till Gombitakle verkar elakt. Jag som var en så snäll konstruktör ...

Platsen omnämns i romanen FYI där såväl Kamalkus som Fundibéra har större roller än i spelen.