Skapelsen - Metafysik 2

Jag skrev redan 1989 artikeln "Den lille Metafysikern - en handbok för amatörgudar" i tidningen Sinkadus nr 17. Lustigt nog har det mesta från den artikeln levt kvar i min föreställning om Trakoriens övervärld. Visst är texten lite yvigt skriven men på det hela taget blev artikeln ganska innehållsrik och därmed ett av mina mer lyckade alster. Språket som grund för världen har har jag avhandlat tidigare och mer kommer om den saken. Det höga och det låga språket fanns faktiskt inte med i ursprungsartikeln men jag tänkte ta upp några andra metafysiska aspekter på min fantasivärld och uppdatera sådan som jag utvecklat eller ändrat från artikeln. Mycket kommer som ni vet från Mesopotamiska källor.

Om någon är intresserad så har jag hela originalartikeln som textfil och kan lägga ut den här som ett eget inlägg. Det blir i så fall ganska långt. Alltså:

Skapelsen
Utgångspunkten är Tiamat - en stor tidlös tomhet i vilken många medvetanden flyter runt utan något att göra, vi kan kalla dem urgudar. Passiviteten är okomplicerad och vacker för somliga medan andra blir uttråkade. De uttråkade slår sig samman för att bygga en skapelse - universum - som i och för sig inte har någon mening men som åtminstone kan ge förströelse ett bra tag. Man spänner upp den linjära tidens båge, skapar materia, tänder solar och befolkar ett antal världar allt efter preferens. De gudar som föredrog det kaotiska lugnet, kaosgudar, irriteras och försöker sabotera skapelsen i stort och smått men skapelsen står kvar eftersom de enade skapargudarna är fler och samarbetar. Däremot är de långt ifrån överens sinsemellan och därför fylls även skapelsen internt av motsättningar. Ingen har egentligen något emot detta eftersom motsättningarna gör världen mer intressant. Teohedoner kallas de världsliga sekter som anser att människans högsta plikt är att roa gudarna. Särskilt ängsliga teohedoner tror till och med att världen aktivt kommer att utplånas om den blir gudarna för tråkig.

Trakoriens världsklot
Världen där Trakorien ligger är rund även om en del inte tror på det och de allra flesta struntar i vilket. Enligt myterna levde en samling eldvarelser, furianerna, glada dagar ute i rymden. Deras larm störde grannarna som började kasta meteorer för att få tyst. Furianerna drog då lott och utsåg en av hundra att stenvandlas till en s.k tekton. Tektonerna inneslöt furianersläktet med sina sköldar så att ett pansarklot bildades. På denna boll samlades med tiden vatten och skrufs till hav och skogar och det är på den som människor och andra varelser lever. Ibland flyttar sig tektonerna, också kallade jorddragare, så att överlandets positioner rubbas. Då uppstår vulkaner och jordbävningar i skarvarna mellan tektonernas sköldar. Nya Sfärens ordensmedlemmar på Paratorna kallas sköldbärare för att symbolisera hur de likt tektoner skyddar den ömtåliga kommersen med sina sköldar.

Skapargudarnas hierarki
Urgudarna orkade inte besvära sig med det praktiska bygget av universum utan skapade för själva konstruktionen undergudar som i sin tur skapade tjänare osv. i en lång hierarki. Urgudarnas planer nedtecknades ganska summariskt och ritningarna har sedan skickats neråt i makthierarkien med tillägg, ändringar och ibland felaktiga tolkningar. Därför är själva världen bara en ofullständig och sämre kopia av gudarnas höga planer (jämför "viskleken"). Förhållandet är dock fortfarande sådant att om en ändring görs i ritningen så ändras därmed också verkligheten. Nominatorn i Bythos är en skapargud av lägsta rang. Oförmögen att skapa egna tjänare tog han i ett svagt ögonblick hjälp av människor som genast stal hans verktyg. Därmed uppstod en hel del av de problem som ger intrigen runt den femte konfluxen. Eftersom Nominatorn som gud anser sig vara ofelbar så kan han inte reda ut stölden själv eller ens erkänna att något är fel.

De gamla världarna
Myten säger att gudarna först skapade en värld med få men mäktiga innevånare, däribland Woddamiterna. Dessa gjorde snabbt uppror i lag med några lägre kaosgudar varpå skapargudarna valde att utplåna allt liv i världen och börja om. De enda varelser som sägs ha överlevt nystarten är drakarna därför att gudarna tyckte att de var för klena för att slösas kraft på och dessutom kunde ges vissa uppgifter. Därför är drakarna de enda varelser som förstår Det Höga Språket - det språk med vilket gudarnas världsritningar formulerats.

Konfluxerna
Världen fungerar alltså hjälpligt enligt gudarnas förvanskade ritningar men ofta tvingas lägre tjänare att lappa, laga och skyla över skavanker. Till slut blir lapptäcket så omöjligt att underhålla så att man tvingas till en större revision. Då inträffar en konflux som så att säga nollställer alla parametrar igen (jämför när version 3.23 patch M13 av en datorapplikation ersätts med version 4.0). Konfluxer inträffar vid ett speciellt tillfälle på en speciell plats och det som råkar påverka konfluxen kommer att sätta sin prägel på den kommande tiden. I sviten står vi alltså inför den femte konfluxen.