Språkets roll i Trakorien - Metafysik 1

Språket har en bärande roll i romanerna om Trakorien, inte bara för att romaner i sig består av text på ett bestämt språk utan även i ett djupare avseende.

I Trakorien definieras själva tillvaron av ett bakomliggande språk såtillvida att det finns gudomliga ritningar för alla företeelser och varelser. Dessa ritningar kan men behöver inte vara dokument med streck på utan kan utgöras av bilder, runor, essenser, sagda ord, vävda mönster, musik - allt som kan avbilda eller representera något annat. Dessa representationer har det gemensamt att när ritningen ändras så ändras verkligheten, inte bara från tidpunkten då ändringen sker utan även bakåt i historien. Tillvaron ÄR helt enkelt representationen. Trollkarlen Shagul anar detta och berättar i Svavelvinter för vindhäxan Silvia Miranda att: "Du var en man vid namn Ramilard tills det bestämdes annorlunda --- Det var berättarna som ändrade dig, raderade och skrev om och nu har du alltid varit en kvinna." Det spännande i sammanhanget är att Shagul har helt rätt: jag beskrev till att börja med mycket riktigt karaktären* Silvia Miranda som en man vid namn Ramilard men ändrade mig halvvägs in i boken, gick tillbaka och gjorde nödvändiga ändringar. Exempelvis fick Ramilards partner också byta kön och bli vävaren Philobus.

Det är så jag föreställer mig att de Trakoriska gudarna kan ändra ett redan passerat skeende. Historien hoppar inte tillbaka i tiden och spelar upp sig på nytt som i filmen "The Butterfly Effect" utan ändras bara precis så mycket som behövs, från nutid och bakåt i ett svep. Det är kontinuiteten som är det styrande snarare än orsak-verkan-kedjor, just som när man går tillbaka och ändrar i en roman. Tänk er att man lyfter hörnet på en matta där angränsande partier av mattan också måste lyftas för att mattan ska hålla ihop. Ju större angränsande delar av mattan som måste lyftas, ju tyngre blir det att ändra på en punkt, dvs att lyfta hörnet. Jag återkommer till detta.

Vissa präster i Trakorien betraktar alltså historien och tillvaron som en redan skriven berättelse. Den främsta drivkraften hos Shagul är dock att han vägrar att vara en karaktär i en redan skriven historia. Han vill vara "Mannen utan öde" och har därför stulit sin egen runa så att gudarna inte längre kan påverka honom eller ens vet var han är. Det intressanta är att Shagul just ÄR en karaktär i en redan skriven berättelse, nämligen i min romanserie (snart i alla fall) och han vet alltså om det. Därmed blir jag, författaren, hans huvudmotståndare. Jag kommer att spela mer på denna metaaspekt i romanerna.

Tanken om att begreppen föregår verkligheten är gammal och exempelvis känd från Platons idélära. Alternativet är att verkligheten finns oberoende av begreppen och att dessa snarare uppstått som samlande benämningar på observerade företeelser. Idag tar nog de flesta för givet att det förhåller sig på det sättet men så är det alltså inte i Trakorien. Boken "Rosens Namn" av Umberto Eco anspelar delvis på den medeltida s.k. universaliestriden som bland annat gällde språkets förhållande till verkligheten.

Genom att språket spelar en så genomgripande roll för verkligheten i Trakorien så blir filosofiska diskussioner om språk och verklighet mer handfasta än i vår värld. Trollkarlar kan manipulera språket och därmed påverka verkligheten mycket konkret. Eftersom jag är road av språkteori så kommer olika personer och sekter i böckerna att representera olika filosofiska inriktningar. Shagul är exempelvis Nietzschiansk Existentialist. Jag beskriver honom naturligtvis inte med sådana ord i boken men kopplingen blir en måttstock för mig när jag skriver Shaguls dialoger och göranden. Den låter mig också norpa ett eller annat passande citat. Mer om detta i senare inlägg.

Bortom de språk som människor och varelser talar till vardags i Trakorien finns Det höga språket och Det låga språket. Det höga språket är de beteckningar som används av gudarna för att framställa verkligheten, orden som i själva verket ÄR verkligheten. Varelser inne i skapelsen kan inte förstå, tala eller ens höra det höga språket utan att tappa förankringen i vardagen, bli alienerade. Undantaget är drakarna som är av äldre stam och har en speciell uppgift i världen men inte ens de får använda det höga språket hur som helst. Mer om drakar och det höga språket senare. Det låga språket vet man inte så mycket om, men det beskrivs som alla språks gemensamma nämnare, något som gör så att varelser överhuvud taget kan kommunicera. Vissa syntalder spekulerar i att det låga språket bara består i de logiska grunderna för påståenden, negationer, sant och falskt och språkliga operatörer som och/eller, ungefär som i ett programmeringsspråk. Andra hävdar att det låga språket helt enkelt är Kaklunen Logos, en varelse som likt en smittsam sjukdom infilterat allt levande för att möjliggöra kommunikation mellan individerna och som smittar vidare från generation till generation. Enligt denna tes pratar Logos med sig själv i oss. Mer om Kaklunerna senare.

Det sägs att HOXOH, det symmetriska namnet namnet på illusionisternas** stad, avbildar tillvaron "X", inklämd mellan det höga språket "HO", och det låga språket "OH". Fast illusionister pratar alltid så mycket strunt...




* Jag använder beteckningen karaktär för mina fiktiva personer och varelser i brist på ett bättre ord. Några retar sig säkert men det må vara dem förlåtet.

** Jag gillar inte beteckningen illusionist och kommer kanske att byta ut den så småningom. Hur som helst rör det sig om trollkarlar / filosofer som med sin konst söker luckra upp gränserna mellan namn och den verklighet dessa representerar. Det passar faktiskt ganska bra att deras egen beteckning är lite missvisande.