Om mina inspirationskällor

I bloggens högerspalt hittar ni rubriken "Trakorisk inspiration". Där finner ni länkar till mina främsta inspirationskällor. Jag kommer att kommentera anknytningen till Trakorien i denna artikel som ligger högst upp i listan och som kommer att byggas på efter hand. De mest centrala källorna ligger först, markerade med ett minustecken.

-Romerska republiken

-Sumerisk mytologi
Den Sumeriska kulturen fanns i Mesopotamien, nuvarande Irak, fram till ca år 2000 f.kr. Strikt sett har jag hämtat inspiration till Trakorien såväl från Sumer som från andra kulturer i området och sedan skamlöst blandat dessa.

Ett exempel är den trakoriska gudinannan Inashtar vars namn är en sammanslagning av det sumeriska namnet Inanna och det akkadiska namnet Ishtar på samma gudinna. Inashtar är som sina förebilder krigets OCH kärlekens gudinna - en märklig kombination som ger stora dramatiska möjligheter. I uppföljaren till Svavelvinter återberättas den autentiska men anpassade myten om Inashtars lättsinniga besök i underjorden där hon vill avkräva sin syster, dödsgudinnan Ershkigal, några smickrande omdömen men istället dör. Sedan Ereshkigal visat systern skönhetens fåfänglighet släpps Inashtar tillbaka upp till världen och får som avskedsgåva den underjordiske demonen Ghumgakk, en galla, som tjänare. Hon får också med sig den giftiga grodan RhabdoRana vilken hon sliter i stycken och sprider för världens vindar som hämnd på människorna för att de vägrade offra sig och ta hennes plats i dödsriket. RhabdoRana ger enligt myten upphov till världens alla sjukdomar och gifter. RhabdoRana är också namnet på en sekt av religiösa lönnmördare i Trakorien vilka har som sin uppgift att i Inashtars namn leverera ett antal själar varje år till dödsgudinnan Ereshkigal. Ghumgakk är RhabdoRanasektens skyddsväsen. Sekten har tagit drag av de indiska Thugerna.

Även dödsgudinnan Ereshkigal är alltså av Mesopotamiskt ursprung men spelar mindre roll i berättelsen.

Vishetens och sötvattnets gud Enki är hämtad direkt från Sumerisk mytologi. Han sägs bo i det underjordiska Abzû, sötvattnets källa varifrån alla floder och allt regn sägs stamma. Enki tillbeds av Trakoriens animister och av naturfolken som håller honom för jordemoderns make. Templen har alltid en klar sötvattenbassäng. På Mereld fortsätter dessa dammar ner i underjorden och anses verkligen vara grenar av Abzû. Förebilden till Mereldernas bassänger är s.k. Cenotes i Yucatan. Enki var väktare av de gudomliga Me, ord på vilka världen och människornas civilisation vilar. Kopplingen till Trakoriens höga språk / de gudomliga runorna / den gudomliga väven är tydlig.

Stormguden Marduk som är vindhäxan Silvia Mirandas beskyddare i Svavelvinter är hämtad från Mesopotamien men ändrad en del.

-Venedig - republiken
Under mer än tusen år var staden Venedig en av världens mäktigaste städer, en självständig handelsrepublik som aldrig intogs av någon erövrare. När Napoleon till sist år 1797 tvingade fram republikens upplösning hade staden tappat det mesta av sin livskraft och befann sig i den förvekligade, sofistikerade och njutningslystna skepnad som lever kvar i Casanovas memoarer.

Venedig under sin krafts dagar (14-1500tal) är en förebild för Trakoriska rikets huvudstad Tricilve och i sin kraftlösa ålderdom istället förebilden för det gamla Moskoriska rikets förfallna huvustad Fontra Cilor på Palamux. Båda dessa städer porträtteras ingående i uppföljaren till Svavelvinter. Innan någon börjar leta direkta paralleller ska det dock sägas att jag hämningslöst lånat även från andra Italienska regioner och skeenden. mina främsta källor är republikerna Rom (se eget avsnitt), Genua och Florens (med den fanatiske munken Savonarola, pragmatikern Machiavelli och bankirsläkten Medici), hertigdömena Ferrara och Milan, Påvestaten med dess härligt korrupta maktstrider samt kungadömet Neapel på vilket både Spanien och Frankrike gjorde anspråk.

Venedig har flera särdrag som passar Trakoriska riket: tonvikten på sjöfart med kolonier ute i omvärlden men kanske mest av allt det faktum att republiken under hela sin historia alltid satte handelsintressen främst. Typiskt trakoriska händelser är när republiken dirigerade om det fjärde korståget så att korsfararna som betalning för den flottstyrka Venedig ställt till förfogande tvingades hjälpa republiken att erövra bland annat Konstantinopel av kommersiella skäl. Venedig var liksom Trakoriska riket föga älskat av sina grannar pga sin egoistiska och principlösa hållning. Några direkta lån från Italien är arsenalen i Siola, karantänsförfarandet, dramoner (stridsgalärer) och guldtrakiner (efter floriner). Den hemliga polisen hade i Venedig liksom i Tricilve en stark ställning. Även om Venedig var en republik så hade en noga omgärdad adel hela makten. Köpmän och hantverkare var utestängda från högre ämbeten men levde ändå relativt väl och blandade dig därför inte i politiken. Mot republikens slut blev det möjligt för förmögna köpmän att köpa sig adelstitlar vilket är en vanlig företeelse i Trakorien.

Skillnader mellan Tricilve och Venedig år 1500 är kanske framförallt kynnet. Venedig kännetecknas under större delen av sin historia av tillbakahållen eftertanke gränsande till tröghet där ingen enskild makthavare tillåts växa sig stark på republikens bekostnad. Trakorierna är vildsintare och Tricilves svårmästrade massor påminner mer om folkstormar i Rom och Florens.