I min jakt på vad som ersatt postmodernismen, har jag läst Alan Kirbys bok "Digimodernism". Denna min jakt drivs av lika delar nyfikenhet och nödvändighet:
Någon jävla ordning ska det vara i en världsbild, för att parafrasera C.H. Hermansson. Det ska direkt sägas att Kirby inte är teknikvurmare per se, utan han intresserar sig för hur den digitala utvecklingen med
internet påverkat vårt sätt att skapa och förhålla oss till information
och kultur.
Om modernismen sökte undanröja allt bjäfs med ambitionen att frilägga tillvarons kärna på olika områden, så kan postmodernismen med Lyotard sammanfattas som
misstro gentemot metanarrativer, dvs alla konceptuella strukturer som tas för givna eller som någon vill pådyvla oss som givna. Dekonstruktion var ett nyckelbegrepp i postmodernismen, där exempelvis Foucault letade efter berättelsernas inbyggda maktanspråk – vem som tjänar på en viss föreställning, därför att det effektivaste förtrycket är när den förtryckte självmant accepterar sin underordnade roll.
Kirby menar i sin bok att såväl modernism som postmodernism förlorat aktualitet genom den digitala utvecklingen. Båda dessa -ismer förhöll sig nämligen till historien, till historiska metanarrativer och till klassiska verk, ramar som enligt Kirby snabbt tappar mark såtillvida att ingen längre bryr sig om dem. Ingen relaterar längre till klassiska strukturer och verk annat än i andra hand, menar han. Historien liksom framtiden har fått ge vika för
här och nu. De kulturella referensramarna är oftare Star Wars än Kafka, Proust eller Marx.
Den andra dominerande mekanismen i Digimodernism är enligt Kirby att "läsare" och "tittare" blivit medskapare av verken de konsumerar. När jag arbetade på MySQL pratade vi om Web 2.0 – webbplattformar där användarna tillför själva innehållet. FaceBook, denna blogg, Wikipedia och Imdb är bra exempel, liksom realityshower på TV. Detta medskapande format medför att verket bara existerar just nu – ingen sitter och följer omröstningen i melodifestivalen ett år senare eller bryr sig om vad som stod på Wikipedia för fyra år sedan. Också postmodernismen framhöll betraktaren som medskapare av ett verk, men då rörde det tolkningen snarare än det faktiska skapandet av innehåll.
Den tredje mekanismen är att det idag inte finns EN berättelse eller ens några få som kan anses utgöra kanon. Eftersom varje användare styr min egen berättelse så finns det närmast ett oändligt antal, flyktiga berättelser. Detta är på många sätt positivt, men innebär också faror: "att kommunicera" betyder "att göra gemensamt", men hur kan vi göra något gemensamt om vi inte har några gemensamma referenser?
Homeros eller Bibeln
Första kapitlet i litteraturteoretikern Erich Auerbachs klassiska verk:
"Mimesis: verklighetsframställningen i den västerländska litteraturen", jämför berättarstilarna i Homeros Odyssen med gamla testamentet. Kirby menar att det homeriska berättandet har fått en renässans med den digitala tidsåldern: sakligt berättande utifrån utan dolda meningar, utan psykologiserande, utveckling eller egentlig dramaturgi*. Det homeriska berättandet skapar en statisk miljö med ett antal aktörer, där episoder han utspela sig och det spelar mindre roll i vilken ordning man ser episoderna eftersom alltsammans är tämligen givet. TV-serier som "Vänner" och "Firefly" är exempel: vi har en given miljö med givet persongalleri där episoder utspelar sig, men efter varje episod återgår status i stort sett till utgångsläget. Franchiser som Star Wars eller X-men skulle vara andra exempel där producenterna behändigt kan haka på prequels eller sidoberättelser närmast i oändlighet (i praktiken så länge produkten betalar sig). I rollspelssammanhang skulle detta kallas "fisktank" – en miljö med givna och i stort sett statiska förhållanden och motsättningar.
Det bibliska berättandet skulle enligt Auerbach istället inbjuda till tolkningar och besitta teleologi, dvs bestå av berättelser med ett dramaturgiskt spann och en slutkläm. Klassiska deckare där mördaren avslöjas i slutet kunde vara exempel, även om deckarserier idag ofta utvecklas till franchiser med episoder. Vändningen från bibliskt berättande till homeriskt skulle i sin tur kunna spegla metanarrativernas fall eftersom dessa ofta har en inbyggd teleologi: marxismens syn på historiens givna faser och slut; utvecklingstanken att vi vetenskapligt klär av verkligheten dess slöjor till vi når den faktiska kärnan; liberalismens anspråk på att vara slutversionen av synen på människan etc.
Nördarnas revansch
En nörd är för mig en person med brinnande intresse för och stort detaljvetande rörande ett specialområde som andra ofta tycker är perifert. Nörderi har idag vunnit status och min tanke var att detta delvis beror på digimodernismens återgång till homerisk berättande. Om de många berättelserna rör sig i en statisk miljö, en fisktank, så blir detaljkunskap om själva fisktanken och dess förhållanden en tillgång.
Den bästa av världar?
Jag är själv en nörd med rollspelsbakgrund. Är alltså allt frid och fröjd med den beskrivna utvecklingen?
Nja. Kirby ser stora problem i samtiden med historielöshet och infantilisering. Den svenska skolans bekymmer med ointresse för kunskapsinhämtning och sjunkande resultat kunde åtminstone delvis bottna i ointresse för det passerade. Den fråga jag själv ställer mig är om vi alls, på gott och ont, i längden kan upprätthålla ett komplext samhälle utan gemensamma metanarrativer. De nygamla världsbilder som trängt sig på i brist på trovärdiga alternativ anses av många som giftiga, exempelvis radikal islamism, nationalism och protektionism. Jag ser också ett problem i att ett infantiliserat homeriskt berättande passar såväl kommersiella krafter som politiska pajasar – ni vet själva vilka. Om detta och annat tänkte jag att min nästa roman skulle handla.
* Auerbachs egna ord om berättarstilarna:
"The two styles, in their opposition, represent basic types: on the one hand [The Odyssey 's] fully externalized description, uniform illustration, uninterrupted connection, free expression, all events in the foreground, displaying unmistakable meanings, few elements of historical development and of psychological perspective; on the other hand [in the Old Testament], certain parts brought into high relief, others left obscure, abruptness, suggestive influence of the unexpressed, "background" quality, multiplicity of meanings and the need for interpretation, universal-historical claims, development of the concept of the historically becoming, and preoccupation with the problematic."
