9 – Möte i Mohärans garderob

 

 

Mot kvällen samlades kläderna till möte utanför Mohärans garderob i korridoren. Golvet var städat i garderoben. Golfklubbor, kuddar och väskor med julsaker låg staplade borta vid klädkammaren. I Utomhuset föll mörkret, och den stora lampan var på väg ner i källaren för natten. Kläderna slingrade, gick och rullade dit längs golvet. Happi visade gästerna tillrätta med hjälp av Stympen och Kepa, som gärna hjälpte till. Kepa sa att de tre blivit flygkamrater, och att flygkamrater måste hålla ihop i högt och lågt. Eftersom Stympen gick, följde Grådask också med. Inte för att hon såg nån större mening med ett möte.

”Men hur skulle Stympen annars klara sig?”

Fala Bella och Ronessi dök upp från tvättrummet. Finbrallorna som sprack i tvätten hade följt med dem, för att slippa tänka på sina egna tråckligheter. Byxorna hade sällskap av skjortan Klassyman med svettfläckar under ärmarna. Fläckarna gick inte bort i tvätten, och skjortan luktade lite unket eftersom ingen använt honom på länge. Nästan hela Jantelaget kom från sin byrå. Vildesmed och Gummigumman stod på korridormattan utanför garderoben. De pratade om vilka sprejer mot regn som var bäst. Trädgårdshandskarna Plock och Pinn hade klättrat ner från hatthyllan. Ingen förstod hur det hade gått till.

”Vi har våra yrkeshemligheter”, svarade handskarna och flinade lurigt när man frågade dem.

Till och med Scarlatti av Stockholm hade kommit till mötet. Papegojan var rädd för Inomhuset, men Happi hade frågat snällt. Bara fågeln visste ju var Tornio fanns. För att locka honom hade hon bett kökshanddukarna om ostbågar. De fanns i skåpet bakom handdukarna, och då gick Scarlatti med på saken. Sist av alla smög några trosor och kalsonger fram till garderoben. Underkläderna var så blyga att de bar en egen kartong över sig. Där gömde de sig under mötet.

När alla var samlade, dunkade Mohäran i golvet med en promenadkäpp. Silverknoppen på käppens ände ropade att mötet nu skulle börja. Mjuka kläder vek prydligt ihop sig på garderobens golv nedanför kappans hängare. Skorna stannade i korridoren för att inte smutsa ner. Papegojan Scarlatti kröp upp i en korg på väggen där husets flagga låg hopvikt. Han var rädd för Inomhusets händer och fötter, fast Jantelagets spioner lovade att ingen fanns hemma. Snart trivdes Scarlatti riktigt bra i garderoben. Den påminde honom om buren där han bott som ungfågel.

Till mötet hade Mohäran satt upp en teckning i fiskenätet längst inne i garderoben. Hon hade guglat fram teckningen, sa hon. Happi hade ändå sett den i barnkammaren bara för en vecka sen, men sa inget. Då kanske Mohäran skulle bli sur och inte vilja hålla i mötet.

”Välkomna, mina damkläder och herrkläder! Välkomna strumpor, skor och handskar!” började Mohäran. ”Vi är här för att strumpan Tornio har klädnypats av en människa. Människan väntade antagligen på Tornio utanför torktumlaren. Nu har papegojan Scarlatti sett henne och vet var människan finns. Däremot vet ingen varför människan förde bort Tornio. Det hela är en otäck historia. Vem som helst kan nypas nästa gång, så det här angår oss alla.”

Kläderna prasslade oroligt. De visste inte riktigt vad en människa var, men alla hade hört rykten.

”Jag har lyckats få tag i en bild på en människa!” sa Mohäran som om hon läst deras tankar.

Hon pekade med sin käpp på teckningen i nätet. Bilden föreställde ett stort huvud med streck som händer och fötter. Huvudet hade jättestora runda ögon och flinade. Det såg inte snällt ut ändå, utan snarare otäckt.

”Människan är alltså en slags huvudfoting” sa Mohäran. ”Vi har alla suttit på kroppsdelar. Ändå har de flesta av oss aldrig tänkt på att delarna hör ihop. Hophörningen kallas för människa.”

”Var är ryggen då?” frågade skjortan Klassyman och pekade. ”Det måste finnas en rygg. Annars skulle ju inte mina ärmar hålla ihop. Kolla här!”

Han försökte krafsa sig på ryggen utan att riktigt nå fram.

Mohäran lutade sig oroligt fram mot teckningen för att leta fel. Sen satte hon upp en förolämpad min.

”Tror du inte att jag vet vad en rygg är? Vi kappor hänger minsann också på ryggar!”

”Men var är ryggen på bilden då?” frågade skjortan.

”Ryggen är ju en del av huvudet! Det begriper du väl?” svarade Mohäran.

Hon pekade med käppen lite här och där och ingenstans på bilden.

”Var snälla och fråga bara om sånt ni begriper, så spar vi tid! Annars får vi vara här hela natten.”

Skjortan drog förnärmat i manschetterna, men höll tyst.

”Handskarna Plock och Pinn är här från hatthyllan Höjdhoppet. De har listat ut att huvudet bestämmer på människan”, fortsatte Mohäran. ”Vi råkar ha en expert på huvuden ibland oss. Vad säger du, herr mössa?”

Kepa rodnade om knoppen när alla tittade på honom. Skärmen fladdrade lite innan han svarade.

”Jag är ju en strumpa nu för tiden, men … Jo, huvudet är högst på människan, så är det. Utom när det bockar. Fast då brukar jag vara på handen under tiden.”

”Saken är alltså klar”, fortsatte Mohäran.

Hon viftade ilsket med ärmen när skjortan än en gång begärde ordet.

”Nej, vi väntar med frågor! Tornio måste räddas från människan som tagit henne. Frågan är bara hur vi slåss med nåt som vi inte vet så mycket om.”

”Kan inte handskarna nypa det där huvudet i näsan? Då kan vi andra rycka loss strumpan från foten under tiden”, föreslog nån.

”Fast handskarna jobbar åt händerna. Det är inte säkert att händerna vill dra sitt huvud vid näsan.” svarade kappan.

”Vi rycker loss en tråd på människan!”

”Tänk om den sparkas, då?”

”Knäpp upp hans knappar, så att han ramlar av skelettet!”

Garderoben fylldes av babbel. Det ena förslaget efter det andra kastades fram och kastades bort. Mohäran lät plaggen hållas en stund för att bli varma i kläderna. Sen bankade hon hårt i golvet med promenadkäppen tills det blev tyst igen.

”Det värmer mig som ylle att se hur ivriga ni är!” sa hon. ”Ändå måste vi komma ihåg en sak. Fienden är mäktig. Vi måste ta oss i kragen. Det är dags att dra åt svångremmen och kavla upp ärmarna. En av oss har kommit på en listig plan. Hon är systerstrumpa till den försvunna Tornio. Berätta om din idé, Happi!”

Happi klev upp på underklädernas låda för att synas. Trosor och kalsonger höll ut en liten spegel för att kika. Hon höll på att ramla av när de gläntade på locket. En dag tidigare hade Happi varit blyg, men nu kände hon sig stark. Hon vinkade till sig trädgårdshandskarna Plock och Pinn, som tagit med postorderkatalogen uppifrån hatthyllan. Halsduken som vaktade hade också följt med. Den ville kontrollera så att ingen ritade mustascher på bilderna eller vek öron på sidorna i gudinnan Modes heliga bok. Happi bad handskarna hålla upp katalogen med framsidan mot publiken.

”Jag fick idén när jag tittade i katalogen uppe på hatthyllan”, sa Happi. ”Här finns spådomar som säger vad vi ska göra. Vi måste bara förstå dem!”

Plaggen tittade och pekade ut bekanta på bilden.

”Här ser ni alltså en massa kläder,” fortsatte Happi. ”Det finns strumpor och byxor och skjortor och skor. Ja, det finns släktingar och vänner till oss alla. Men lägg märke till att kläderna inte bara ligger där i högar. De jobbar tillsammans. Tröjan sitter ovanpå byxorna och byxorna står på skorna. I skorna finns det strumpor. På bilden intill är det likadant, där står en skjorta ovanpå ett par byxor. Det finns alltså ett mönster, en hemlig dresskod. Jag tror att jag har förstått den.”

”En tröja är väl inte samma sak som en skjorta!” skrek en T-tröja.

Den hade texten Fejkad men fri på bröstet.
”Hur ska man kunna spela musik om man har knappar istället för dragkedja i gylfen”, sa jeansen.

”Varför får aldrig underkläder synas på framsidan?” pep det ur lådan.

”Jag blir hellre en trasa än jag visar mig i sällskap med gula strumpor.”

”Jag slår vad om att de där skorna har färgat ovanlädret!”

Mohäran bankade med käppen för att få tyst. Happi samlade sig.

”Har ni hört legenden om Lumpensten?” ropade hon genom sorlet.

Alla kläder tystnade och tappade färg som av blekmedel. De hade alla hört spökhistorier om monstret Lumpensten medan de fortfarande bara var små tygbitar.

”Glöm allt ni fått höra! Det var bara sagor. Lumpensten var inget odjur. Han var gjord av kläder som gick samman för att få som de ville. Vi kan också bli Lumpensten tillsammans!” sa Happi. ”Då kan vi kläder själva gå iväg för att rädda Tornio. Vi kan bestämma vad vi vill göra, utan händer och fötter i oss. Tillsammans är vi lika stora som en människa. Papegojan Scarlatti av Stockholm kommer att leda oss till Tornio.”

”Det går inte! Jag har svurit på att aldrig flyga till en människa igen!” kraxade fågeln.

”Men du behöver inte flyga. Vi går tillsammans, så håller du ditt löfte”, svarade Happi. ”Du får bli Lumpenstens huvud. Då kan du prata åt oss när vi hittar människan.”

Kläderna var nyfikna, men fortfarande oroliga. Då ringlade halsduken från hatthyllan upp runt Happi på kartongen. Hon höjde fransen mot de andra.

”Gudinnan Mode säger hur vi ska göra i sin bok”, sa halsduken allvarligt. ”Den utvalda strumpan Happi har förstått vad gudinnan menar. Det är vår plikt och vår ära som kläder att följa henne. Vi har alla vår plats. Jag tänker själv rulla ihop mig till ett rede under papegojan Scarlatti. Bara han vill göra oss äran och vara Lumpenstens huvud.”

”Jag kunde lägga på en rem och kravla in runt byxorna”, sa svångremmen Snoddas. ”Vem behöver egentligen händer?”

”Och vi kan bära er så långt ni vill gå. Vi behöver ingen hjälp av fötter!” sa Vildesmed och Gummigumman.

”Planen låter väldigt spännande”, suckade Grådask. ”Men jag och Stympen får väl stanna och passa tvättrummet. För vem behöver en gammal raggsocka med hål i? Jag är så slapp och sladdrig att ni bara skulle snava på mig. Strumpor finns det ju redan så att det räcker. Och Stympen duger då inte till mycket längre. Det kan alla se.”

”Vi behöver dig visst, Grådask! Du får bli Lumpenstens ansikte”, sa Happi. ”Scarlatti kan se och sticka ut näbben genom dina hål. Stympen kan fylla ut kinderna på dig. Det blir perfekt!”

”Perfekt?” viskade Grådask som för att smaka på ordet. Det smakade gott. Det smakade faktiskt perfekt. Sockan kände plötsligt sitt gamla garn strama av spänst.

Nu började alla kläder prata om var de skulle sitta på Lumpenstens kropp, och hur de skulle passa in med varandra. Happi var lycklig. Samtidigt var hon utmattad och satte sig på sin häl.

”Där visade du framfötterna!” sa Fala Bella och ryckte i Happis resår.

”Tror du att det här kommer att fungera?”

”Ingen aning. Fast det låter roligare att vandra på äventyr i Utomhuset, än att ligga kvar i sin låda hela livet.”

Då brakade det till längre bort i huset. Kläderna hörde hur altandörren öppnades och sen slog igen med en smäll. Tunga steg dunsade i allrummet.

”Det är människan som kommer hem!” viskade Fala Bella.

Scarlatti av Stockholm blev skräckslagen. Han flög mot fönstret inne i klädkammaren med en smäll. Där skrek och flaxade han i panik mot rutan utan att komma nån vart. Ronessi skuttade runt, runt i olika kroppsfinter. Finbrallorna sprang mot stora sovrummet för att gömma sig under sängen.

Stegen kom närmare. I det svaga kvällsljuset kunde alla se det hemska. En jättelik varelse med armar och ben stod i dörren till korridoren. Den klev in. Stegen ekade mot väggarna när den kom närmare Mohärans garderob.

”Förlåt att vi är sena!” väste flera hesa röster tillsammans. Man hörde att de inte använts på mycket länge. Handsken Plock kastade upp sin bror till lysknappen på väggen så att korridorens lampor tändes. I det blinkande ljuset stod fågelskrämman från förrådet Öreflaj. Damm och spindelväv rasade från kroppen ner på korridorens matta. Dammsugaren skulle få en jobbig dag imorgon. Skon Vildesmed suckade och sparkade igen dörren in till klädkammaren. Han tänkte att papegojan Scarlatti nog inte behövde se en fågelskrämma just nu.

”Vad vill du då, ditt trasetroll? Här får inte vara. Du är ju inte ens rumsren”, ropade skjortan Klassyman. Han var delvis sydd av siden, och då passade man minsann inte till vilka plagg som helst.

”Du har alltid varit en fjant och en tönt, Klassyman!” ropade en röst uppifrån.

Nu såg de att slipsen Frojd satt knuten runt fågelskrämmans hals.

”Det var du som lossade min knut så att jag doppade i toan, inte sant? Sen tjallade du för Vildesmed. Du har alltid varit varit avundsjuk för att jag är av äkta siden och glansigare och med mer färg än du.”

”Vilket struntprat”, svarade Klassyman. ”Jag pratar inte med nån som är smutsig.”

”Ska du säga med dina äckliga svettfläckar under ärmarna! Jag tvättade mig faktiskt i regntunnan på vägen hit. Det stod en flaska såpa på altanen. Nu är jag nästan ny igen.”

”Vad spelar det för roll? Du är en skurk, Frojd! Du ska tillbaka till förrådet! Kommissarie Vildesmed, jag kräver att ni griper slipsen!”

”Jag har faktiskt slutat vid polisen”, muttrade Vildesmed. Han hade ändå ingen lust att bråka med en jättelik fågelskrämma.

”Vänta nu lite!” sa Frojd ”Jag hörde att ni tänker låtsas vara människa och ge er ut i världen. Vet ni att det är slipstvång på en del ställen? Det är bara jag som kan hjälpa er in där.”

”Han har faktiskt rätt”, svarade Mohäran.

Hon hade varit med om en pinsam händelse på en restaurang i sin ungdom.

”Ja, ja, vi kanske kan behöva en slips. Men det där stora åbäket kan inte följa med i alla fall”, sa skjortan. ”Vad skulle vi med en massa mögliga och dammiga trasor till? Ut med fågelskrämman i förrådet där den hör hemma!”

”Klassyman, du är inte bara töntig och falsk. Du är dum också!” svarade slipsen. ”Som vanligt bryr du dig bara om ytan och har inget djup. Ska Lumpensten kanske fladdra som ett lakan när ni går omkring? Nä, ni behöver nåt som fyller ut kroppen, för alla kan inte vara vacker utsida. Nån måste göra jobbet därinne också. Det är dem jag har med mig inne i fågelskrämman.”

Den dammiga figuren sträckte stolt på sig nästan ända upp till taket. Mögliga handskar rättade till slipsknuten.

”What say you?” frågade Frojd. Han drog ut sin slipsnål och pekade på de andra kläderna med den.

”What say you?”

När ingen förstod, så sa Frojd att det var utländska. Det kom från en film han sett på bio.

”Det betyder: får vi följa med?” förklarade han. ”Fast lite coolare.”

Det fick de.

8 – Vad kläder drömmer om

 

 

Happi satte sig på hatthyllans kant och dinglade med tån. Hon suckade. Trädgårdshandskarna visste alltså inte heller nåt om Tornio. Strumpan började fundera över hur hon skulle komma ner till golvet igen. Ett hundkoppel hängde från underhyllan, fast det räckte inte ner till golvet att klättra på. Ändå måste ju kläderna häruppe också ta sig ner ibland! Hon reste sig för att leta efter en väg. Kepsen Kepa följde efter henne. Han tjatade med sina frågor om strumpornas liv.

”Har jag fattat rätt alltså? Ni strumpor går med öppningen uppåt istället för neråt. Blir ni inte alldeles snurriga då?”

”Nä, vi är ju sydda så från början?” svarade Happi med en suck.

Närmare dörren låg en klädkatalog under en hopringlad halsduk. Det var så långt på hyllan man kunde komma åt det hållet utan att ramla ner. Katalogens sidor såg glansiga och färgglada ut. Happi blev nyfiken och bad halsduken slingra sig undan.

”Det tänker jag inte alls göra! Du ser väl att det står Mode på katalogen?” sa halsduken högtidligt. Han var stickad i ett grönt och brunt mönster.

”Så står det för att det här är gudinnan Modes heliga bok! Hennes katalog är full av spådomar. Där står till exempel hur kläderna kommer att se ut nästa år. Och man kan trolla hit kläderna med katalogens hjälp. Jag vaktar den åt hennes småpåvar. Bara de upphöjda får läsa i Modes katalog.”

”Men jag är väldigt upphöjd!” svarade Happi. ”Jag har flugit genom luften ända nerifrån golvet.”

”Det var nog inte så småpåvarna menade”, sa halsduken surt och stramade åt sig över katalogen. Ändå fladdrade fransarna lite osäkert.

”Man måste vara noga utvald och ha blivit godkänd i prov också.”

”Titta här då!” sa Happi. Hon vände upp den lilla lappen hon hade på insidan. Där stod det att hon var av utvald bomull och ekologiskt godkänd.

”Ja, ja, du är faktiskt jobbigare än en hel höststorm”, klagade halsduken. ”Läs i katalogen då! Men om småpåvarna blir arga så får du själv prata med dem!”

Halsduken ringlade undan, ringlade ihop och somnade. Egentligen var den glad över att slippa vakta för den behövde vila innan vintern.

 

Katalogen var utskickad av en postorderfirma. Happi bläddrade förbi bilder på byxor, underkläder och kappor tills hon kom till strumporna. Hon hittade inga par som liknade henne själv och Tornio. De var alltså precis så speciella som Tornio alltid sagt.

”Så ni strumpor hänger alltså upp och ner”, sa kepsen Kepa.

Han nickade som om det var svårt att tro.

”Ramlar ni inte av hela tiden då?”

”Va? Nä, vi har ju resårer”, svarade Happi.

Hon slog ihop katalogen. På framsidan fanns alla sorters kläder på samma bild. Happi undrade om det där konstiga som stack fram ur ärmar, ben och kragar kunde vara människor. Hon hade inte tänkt så mycket på dem tidigare, utan tagit köttsakerna för nån slags svampar. Högst uppe på bilden satt en mössa. Den lurviga klumpen under mössan borde alltså vara ett huvud. Happi kände bara obehag när hon tittade. Plock och Pinn hade sagt att det var huvudena som bestämde. Hon kände en idé krafsa i tankarna för att komma ut och försökte vrida och vända på den. Ändå var idén lika formlös som ett tuggummi under en skosula.

”Resårer, säger du? Va smart! Är resårer ungefär som ett spänne i nacken, då?” frågade Kepa.

Han kikade i smyg på strumpans häl för att se om det fanns nåt spänne där. Happi blev plötsligt väldigt trött på honom.

”Hörru du, du är ju väldigt nyfiken på strumpor. Så varför följer du inte med ner till golvet och ser hur vi har det?”

Kepsen blev så paff att skärmen floppade ner.

”Till golvet? Skulle jag följa med ner till golvet?” sa han. ”Menar du det?”

”Ja, det är klart att du får! Alla är välkomna på golvet. Jag vet inte hur vi ska komma ner bara.”

”Jamen den saken är enkel”, sa Kepa. ”Häng med!”

Han skyndade iväg, så upphetsad att han hjulade fram. Skärmen frasade varje gång den kom underst. Snart var de tillbaka hos bröderna Klåfinger.

”Det var snabbt! Har ni redan hittat din kompis?” frågade handsken Pinn och nöp av en bit kantarell.

”Nä, men jag har en idé. Jag vet bara inte riktigt vilken idé”, svarade Happi.

Kepsen Kepa släpade fram ett av de hopfällda paraplyerna till hatthyllans kant.

”Sådär, nu håller vi bara fast i skaftet. Sen hoppar vi!”

”Hoppar? Men det är ju jättehögt!”

”Du får lita på mig”, sa kepsen.

Det gjorde väl Happi inte sådär väldigt mycket, men vad hade hon för val? Hon stoppade ner Stympen i sig så att han inte skulle komma bort. Sen greppade hon motvilligt paraplyskaftet. Innan hon hann fråga mer skuttade Kepa ut i fria rymden med både paraply och strumpa.

De föll väldigt snabbt. Happi skrek. Men Kepa tryckte på en knapp som satt på paraplyets skaft. Det fjongade till och paraplyet blev jättestort över dem. Snart seglade de sakta ner genom hallen. Tidningshyllan kom farligt nära på vägen ner, men då flaxade kepsen med skärmen så att de styrde undan.

”Har du hoppat paraply många gånger?” frågade Happi.

”Nä, det här är första gången”, skrattade Kepa. ”Fast alla mössor och hattar är vana vid vindar. Det går nog bra, tänkte jag. Vi mössor har det i fodret.”

De gjorde en perfekt landning på hallmattan. Kepa fällde ihop paraplyet innan det hann rulla iväg. Det blåste inte så ofta i Innehuset, men kepsen sa att man alltid gjorde så med paraplyer.

”Wow, så det här är alltså golvet!” sa han sen, och kände försiktigt på mattan under sig.

”Jag blir alldeles våt i svettbandet. Så vackert det är! Och man kan stå på det!”

”Jo, golv är liksom till för att stå på”, svarade Happi.

Hon halade fram Stympen igen. Båda var fortfarande vimmelkantiga efter flygfärden.

”Du är en snäll strumpa”, sa Kepa. ”Och du är en väldigt bra vän. Jag vill berätta en hemlighet för dig! Får jag det? Det är nåt jag aldrig vågat säga till nån annan.”

Mössan letade mod att fortsätta.

”Jag har alltid känt mig som en strumpa”, sa han sen.

Han sneglade på Happi för att se om hon tänkte skratta. Knoppen uppe på mössan rodnade. ”Nu tänker jag äntligen vara en strumpa. Tror du jag kan passa på nån fot?”

Happi blev väldigt förvånad. Hon visste inte riktigt vad hon skulle svara.

”Ja, jo, kanske på en elefant då?” sa hon. ”Vi kan väl gå in i tvättrummet och prata med de andra?”

”Finns det elefanter i tvättrummet?” frågade Kepa.

 

Det fanns inga elefanter i tvättrummet. Istället satt papegojan Scarlatti av Stockholm och drack ur den blå blomkannan igen. Han hade fått smak på chips i öppna bilar. Faktiskt åt han inte så mycket annat längre. Därför var han törstig nästan jämt och kom ofta tillbaka till tvättrummet för att dricka. Grådask och Gummigumman stod på golvet nedanför och tittade på honom.

”Vilken vacker fågel. Han är så fri!” sa stöveln. ”Tänk att sväva på himlen istället för att klafsa i leran på marken! Det påminner om när jag jobbade i en hönsgård, fast där var alla fåglar instängda. De kunde inte flyga heller. Bara flaxa på marken.”

”Jo, nog är han fri”, svarade raggsockan. ”Fast snart blir det vinter och då fryser han ihjäl. Så går det när man försöker göra sig märkvärdig! Fåglar av hans sort kommer från varmare länder. Där använder ingen yllesockor. Han hade varit tryggare om han stannat i sin bur.”

”Kanske det”, sa Gummigumman. ”Fast jag skulle hellre vara fri en sommar än sitta instängd under hela mitt liv. Jag ramlade av min fot i en fjällbäck en gång. Strömmen flöt iväg med mig. Det var den lyckligaste och friaste stunden i hela mitt liv!”

Scarlatti fick syn på Happi. Nu var han mätt på vatten och flög ner på golvet för att hälsa.

”Hejsan strumpan!”

”Hej fågeln! Har du det bra i Utomhuset?”

”Alldeles utmärkt!” svarade papegojan. ”Färgerna är fina nu på hösten. Det finns både röda och gula löv.”

”Passa på och njut av dem!” svarade Happi. Hon hade hört vad Grådask sagt om vintern, och funderade om hon skulle varna papegojan för kölden. Fast han skulle nog inte återvända till sin bur ändå.”

”Berättade jag att jag såg din syster Tornio i Utomhuset?” sa Scarlatti.

”Nä, nu har vi inga misstänkta längre, så jag vet inte … ”, svarade Happi.

Sen ramlade fågelns ord in genom öronen.

”Vad sa du?”

”Jag såg Tornio igår”, svarade Scarlatti.

”Va? Var då?”

”I en skåpbil en bit härifrån. Bilen hade väldigt goda chips som smakade gräslök. Jag minns den tydligt.”

”Men, men, pratade du med Tornio? Mår hon bra? var hon fånge?”

”Nä, jag pratade inte utan såg henne bara på håll. Hon var hos en människa. Jag har svurit på att aldrig flyga nära en människa igen, så det gjorde jag inte heller.”

”Och du är säker på att det var Tornio?”

”Jag svär vid min näbb!” sa Scarlatti.

Det var alltså en människa som tagit Tornio, precis som Plock och Pinn trodde! Happi blev varken rädd eller ledsen. Hon blev arg. Plötsligt klarnade hennes idé. Nu visste hon vad de skulle göra! Det var dags att prata med Vildesmed och de andra!

Kepsen Kepa stod med Grådask och Gummigumman på tvättrummets golv.

”Ni förstår, en mössa är alltid ensam eftersom det bara finns ett enda huvud. Strumpor och skor är ju två”, sa mössan. ”Tänk att få sitta med nån på ett par händer eller fötter.”

”Jo du”, suckade raggsockan. ”Det var allt länge sen jag var ett par, fast jag är strumpa. Jag har bara lille Stympen jag. Han duger då inte till mycket. När vi var unga däremot, då brukade vi gå på tur i vildmarken med Gummigumman här.”

”Egentligen var du väl bara med på en enda skogspromenad?” sa stöveln. ”Sen fick du skavsår på hälen. Efter det har du mest hasat runt härinne på de där frusna gammelfötterna.”

”Du har rätt, min vän! Mitt liv har mest varit otacksamt slit.”

”Men vart tog din livskamrat vägen?” frågade kepsen.

”Jag vill inte prata om den skitstöveln”, sa Gummigumman.

”Åh, jag vill göra massor härnere på golvet!” fortsatte Kepa.

Han verkade inte alls bekymra sig om livet.

”Jag har skrivit en pjäs som heter Mössor och Människor. Den skulle jag vilja spela på en teater! Ni kan få vara med om ni vill!”

”Bevare mig väl! En teater också”, suckade Grådask. ”Sånt har man inte tid med. Nog vore det roligt, men vem släpper in en trasig raggsocka på en teater?”

Happi kom förbi. Hon var för ivrig för att stanna.

”Hörni, prata på ni, så kommer jag tillbaka snart! Har ni sett Ronessi och Vildesmed?”

De pekade åt lite olika håll, men Happi hade redan skyndat vidare.

Happi hittade fotbollsstrumpan. Han sopade som bäst rent utanför skokartongen med sin tå.

”Bra träning för tåfjuttarna”, sa han. ”Fala Bella känner sig lite sliten sen hon var superhjälte. Hon har somnat inne i kartongen.”

”Ronessi, jag behöver din hjälp!” sa Happi. ”Du är snabbast av alla här.”

”Jaha, jo, det är nog sant! Vad vill du jag ska göra då?”

”Vi måste kalla till ett klädråd i Mohärans garderob. Papegojan Scarlatti har sett Tornio hos en människa. Jag behöver hjälp för att att hämta tillbaka henne. Kan du springa runt och sätta upp lappar överallt. Finns det nåt att skriva på?”

”Jag såg några gamla kvitton i papperskorgen bredvid tvättmaskinen”, sa Ronessi.

”Bra! Vi hämtar dem. Och en bit kol att texta med från öppna spisen”, svarade Happi.

Tankarna snurrade i strumpans huvud, men nu snurrade alla åt samma håll. Snart skulle Tornio räddas!”

7 – Hatthyllan Höjdhoppet

 

 

När de kom ut ur förrådet, rullade sig Vildesmed i Utomhusets gröna mattludd för att slippa dammet. Istället fastnade ett grässtrå. Det stack upp ur hans ena snörhål som en lustig fjäder. Hatten Fedora och Happi tittade på strået. Sen tittade de på varandra. Fedora kunde inte prata, men hon fnittrade bra. Det gjorde Happi också. Snart blev skon misstänksam. Han ryckte loss strået och kastade det ilsket ifrån sig. Happi hörde hur det genast började skryta för sina kompisar i gräsmattan.

Vildesmed verkade mer fundersam och mindre säker än tidigare. Kanske grubblade han på fallet. Eller så var han fortfarande nervös efter mötet med fågelskrämman. Vid bakdörren glömde han att torka sulorna, så att dörrmattan skällde ut honom. Den var en ettrig och väderbiten sak, vävd av vassa kokostrådar. Mattan vägrade att öppna innan skon petat bort varenda spår av lera ur sulans mönster med en rosenkvist från rabatten. Vildesmed var tvungen att lyda, men sen kände han sig trampad på tårna. Skon var väldigt sur när de väl kom in i matrummet från altanen.

Hallen med hatthyllan låg alldeles utanför tvättrummet. Happi hade faktiskt passerat hallen varje gång hon lämnat tvättrummet. Hon visste inte att någon bodde där mer än de sura ytterkläderna. De brukade droppa, lukta konstigt och se ner på alla innekläder från sin stång.

”Vi har gått för länge med plösen mot marken”, sa Vildesmed och drog åt snörningen. ”Nu måste vi höja blicken!”

Det gjorde Happi. När hon tittade ovanför jackor och halsdukar, såg hon en hylla hon aldrig tidigare lagt märke till. Den hängde svindlande högt, alldeles under taket. Hon anade mössor, handskar och andra kläder där uppe. Hur kunde nån våga bo så högt och hur kom de egentligen dit?

Det visste inte Vildesmed heller, så de gick hem till tvättrummet för att fundera. Happi undrade om man kunde klättra upp till hatthyllan med hjälp av kvastarna som stod bredvid vasken. Skon verkade inte lyssna. Han såg sig omkring i tvättrummet.

”Tänk, här har jag inte varit sen i vintras”, sa han. ”Det var efter stormen Alfrida. Händerna spolade av mig i vasken däruppe. Då träffade jag för första gången …”
Han tystnade och petade bort nåt ur ögat. Happi ville hjälpa honom, men skon viftade undan henne.

”Kan man få nåt att dricka nu efter allt polisarbete?”

”Det finns färskt vatten i blomkannan”, svarade Happi. Hon pekade mot den blå kannan på tvättmaskinen, där papegojan Scarlatti av Stockholm brukade läska sig.

Vildesmed grymtade att han inte var så törstig att han ville dricka vatten. Strunt i det förresten! Nu tänkte han själv söka igenom Ensamma strumpors låda.

”Så att inte Tornio ligger och dumsover längst ner”, sa han.

Raggsockan Grådask blev väldigt förvånad när en sko damp ner i lådan. Först klagade hon över att kartongen minsann bara var till för strumpor. Det stod faktiskt utanpå. Sen blev hon nyfiken och försökte hjälpa Vildesmed att gräva. Snart kastade hon halvsovande plagg omkring sig. Hon gick på i ullstrumporna och höll låda tills skon sa åt henne att sluta.

”Du försvårar utredningen!” sa han strängt. ”Det är allvarliga saker.”

Samtidigt lyfte han undan en barnsocka som Grådask slängt ner i hans fothål.

Yllesockan blev sur. Hon hängde sig över lådans kant och klagade över att ingen längre behövde henne.

”Förr skänkte jag värme till kalla fötter, men vem vill ha en yllesocka med hål i?” gnällde hon. ”Vad har man egentligen fått för sitt slitna garn? Säg mig det du, Stympen!”

Stympen svarade inte. Grådask hade i sin iver kastat honom ur lådan och ner på golvet utan att märka det. När hon spanade efter honom fick hon syn på en gammal stövel borta under vasken.

”Hördu Gummigumman!” ropade hon. ”Jag har en ensam polissko här uppe som du borde träffa! Han är lite stel kanske. Som engelska skor brukar vara. Men han är tjusig på sitt sätt och gjord av äkta läder!”

”Äsch, det är ingen som vill ha en gammal stövel”, svarade Gummigumman från golvet.

Ändå rodnade hon lite över tåhättan.

”Jag kan inte ens hålla tätt längre. Så blir det lätt på ålderns höst. Särskilt när det regnar ute.”

Grådask suckade. Jo, nog var det bättre förr. Det hade alltid varit bättre förr.

”Du har rätt, gumman. Kärleken är för ungdomar”, svarade hon. ”Jag vet inte vad som flög i mig. Det måste vara mina nervtrådar som spökar igen. Den som skrattar på morgonen får gråta före kvällen. Det brukade min gamla stickning alltid säga.”

En tygbävning skakade strumporna i Ensamma strumpors låda, och Vildesmed dök upp från kläddjupen.

”Det är lönlöst. Här finns ingen Tornio, inte ens i botten”, suckade han. ”Vi måste börja tänka utanför lådan! Fast nu struntar jag i allt det här tills jag fått en tåbira. Var bor Bella nu för tiden? Hon har säkert nåt att bjuda på hemma hos sig.”

De hittade Fala Bella sammanslingrad med Ronessi i en skokartong. Lådan studsade till av förskräckelse när Happi och Vildesmed knackade på pappväggen. Snart tittade Bella ut över kanten. Hon började säga nåt. Sen märkte hon att en av fotbollsstrumpans garnstumpar satt kvar i hennes spetskant. Då föll hon i gapskratt. Hon kunde inte hejda sig. Ju längre hon skrattade, desto surare blev Vildesmed. När Bella lugnat sig berättade Happi om äventyret i förrådet. De behövde ta sig upp på hatthyllan i hallen för att prata med trädgårdshandskarna Plock och Pinn. Lustigt nog hade nylonstrumpan ett förslag till hur de skulle gå till väga.

”Skulle DU kunna hjälpa oss?” fnyste Vildesmed. ”Du kan ju inte ens sitta kvar på ett lår utan att hasa ner.”

Men Bella log lurigt.

”Nu ska du inte glappa mer med din lösa sula, Löken!” sa hon. ”De tror att du är smart. Men du avslöjade aldrig min hemlighet när vi var tillsammans. Jag är egentligen en superhjälte! Vänta ska du få se!”

En liten stund senare stod de alla ute i hallen. De spanade mot höjden och hatthyllan. Till och med Grådask och Gummigumman hade blivit nyfikna och stultat dit.

Fotbollsstrumpan Ronessi masserade som bäst Fala Bella från tå till lår.

”Är det där verkligen nödvändigt?” frågade Vildesmed.

”Absolut!” svarade Ronessi.

Han hade fortfarande på sig en näsduk som städförkläde.

”Det är viktigt för en superhjälte att vara uppvärmd. Annars sträcker hon sig lätt när hon använder superkrafterna.”

”Ni såg då ganska varma ut redan förut”, muttrade skon.

Längs ena väggen i hallen fanns det tidningshyllor. De satt uppe med metallstänger som skruvats fast mellan golvet och taket. Fala Bella knöt fast sina båda ändar i ett par metallstag. Sen sa hon till Vildesmed att grabba tag i henne mitt på och dra. Han var ju tyngre än strumporna.

”Men passa dig, Löken! Jag kan bitas även om jag sitter fast”, sa hon när hans händer gled lite opassande.

”Vill du att jag ska dra eller vill du inte att jag ska dra?” svarade skon surt.

Sen tog han spjärn med klacken, backade och drog ut strumpan.

”Det känns väl bra, älskling?” frågade Ronessi oroligt när Bella sträcktes. ”Glöm inte att andas! Kläder måste kunna andas.”

”Jadå! Flytta på dig nu!” stönade hon till svar.

Happi var nervös. Men hon tänkte inte fega ur när de andra försökte hjälpa henne. Hon stoppade ner Stympen i sig för att få lite tyngd. Sen ställde hon sig inne i Fala Bellas knäveck. När Vildesmed drog nylonstrumpan längre bakåt följde Happi med.

”Det där går aldrig!” ojade sig Grådask.

Då klev Gummigumman fram vid Vildesmeds sida. Hon högg tag i nylonstrumpan hon också. Stöveln var kanske sprucken så att hon läckte, men hon hade tung stålhätta. Hon var en tuffing som kunde bli trampad på tån av en häst utan att vika sig. Vildesmed och Gummigumman tittade på varandra. Det gick som ett samförstånd mellan dem när de stod samman.

”Klar?” ropade hon. ”Å-hej! Å-hej! Å-hej!”

De drog bakåt i takt. Snart var Fala Bella lång som ett lakan och spänd som en svångrem. Happi kände hur nylonstrumpan darrade runt henne. Hon rullade ihop sig, tryckte sig närmare och blundade.

”Upp, upp och iväg!” skrek nylonstrumpan med pressad röst. ”Här kommer Slang-Bella!”

I samma stund släppte skorna taget. Bella fjongade framåt så att Happi flög mot taket.

Jag är en fågel, tänkte hon. Jag är Scarlatti av Stockholm!

Hon susade förbi taklampans himlakropp. Sen kom hatthyllan emot henne väldigt snabbt. Det var egentligen två hyllor och hon var på väg mot den nedersta. Happi trodde att hon skulle krocka och studsa av. Men ett par lovikavantar dämpade landningen. Vantarna sov i sitt ide innan vintern och skrek förskräckta när Happi landade på dem. De trodde antagligen att de haft en mardröm för de somnade genast igen. Happi var alldeles yr efter flygfärden och rullade runt en stund på hyllan. När hon stadgat sig kröp hon försiktigt fram till kanten och kikade ner mot golvet. Hennes vänner var små som babykläder långt därnere. De vinkade och ropade. Ändå gick det inte att höra vad de sa, eftersom de var så långt borta.

 

Hatthyllan Höjdhoppet på riktigt

”Är alla strumpor så där feta?” sa en röst på hyllan.

Den som pratat var en damhandske i tunt, svart läder. Happi tog sig åt magen.

”Åh nej, förlåt”, svarade hon.

Sen halade hon fram Stympen ur sitt inre.

”Mår du bra, Stympen? Visst var det kul att flyga?”

Den förkrympta yllesockan nickade, medan han storögd såg sig omkring.

”Fick du barn nu?” frågade damhandsken. ”Vad äckligt! Är alla babystrumpor så där fula när de föds?”

Innan Happi hann svara, satte handsken långfingret i vädret. Hon vände handryggen till och gick därifrån.

”Jag hoppas att inte alla häruppe är lika otrevliga”, sa Happi.

En myndig herrhandske med glänsande spännen runt handloven stegade fram till dem på spänstiga fingrar.

”Välkommen till hatthyllan Höjdhoppet! Vi är en fri hylla i Handsans förbund”, sa han. ”Ni kommer från golvet förstår jag. Har ni nåt att förtylla?”

”Förtulla, menar du?”

”Nä, kläder av ull kommer in gratis. Den som är sydd av tyll måste däremot betala. Såna är förbundets regler.”

”Jag är gjord av bomull och Stympen är av ull”, sa Happi, precis som det var.

”Gott så!” svarade handsken och gjorde honnör med tummen. ”Som tjänsteman från Handsan hälsar jag er välkommen till hatthyllan Höjdhoppet. Ha så trevligt och gå inte för nära kanten!”

”Vänta lite!” ropade Happi innan handsken kommit utom hörhåll. ”Vet du var trädgårdshandskarna Plock och Pinn finns?”

”Du menar bröderna Klåfinger? Jodå, de håller till närmast väggen. Passa er bara om ni tänker gå dit, särskilt om de är jordiga. Då har de smutsiga affärer på gång. Busvissla i fingrarna om ni får problem. Jag finns till hands och kommer genast! ”

”Fast jag har inga fingrar att busvissla med. Inte Stympen heller.”

”Nä, jag ser det. Du liknar mer en vante och din kompis vet jag inte riktigt vad han liknar. Nå, men hojta i så fall då! Vi handskar tummar inte på säkerheten.”

Trädgårdshandskarna Plock och Pinn bodde på några tidningar i hatthyllans innersta hörn. Deras enda grannar var några hoprullade paraplyer som sov när det inte regnade. Den översta tidningens gulfläckiga framsida berättade att nån som hette Pålle Pulver hade vunnit Mello förra året. Fast det året var inte ens förra året längre. Mitt i ansiktet på Pålle Pulver låg några jordhögar och lite torkade rötter av ogräs. Från hyllan ovanför hängde en skylt.

'Bröderna Klåfinger,

Lägger sig i. Lägger sig av.

Tar allt. Tar alla jobb'.

Nån snarkade inne i tidningens TV-bilaga. Happi gick försiktigt närmare, och Stympen rullade efter.

”Vad vill ni?” frågade en handske som satt lutad mot väggen. Han rensade en kantarell, medan han tuggade ett granbarr i mungipan. De hade inte sett honom eftersom han nästan hade samma smutsgula färg som tidningen. Happi blev så överraskad att hon glömde vara försiktig.

”Är ni handskarna som tagit min syster Tornio?” sa hon.

Pinn spottade ut barret. Han kliade sig i tumvecket med kantarellen och stirrade på henne.

”Vad skulle vi med en strumpa till häruppe? Brukar inte ni vara på golvet?”

”Ni tog ju mig för att tvätta däcket Rulle i Utomhuset!” sa Happi.

Hon kände sig fortfarande ilsken vid tanken. Nu hördes snarkningarna inte längre. TV-tidningens översta blad veks åt sidan och den andra handsken satte sig upp. Han hette Plock. Han liknade sin bror, men var skrynkligare och hade en glipa där sömmen släppt på pekfingret. Dessutom var han vit av målarfärg på handryggen.

”Hör på, vi lyder bara order”, sa han. ”Vi jobbar ju åt händerna. Händerna har inte sagt åt oss att ta nån strumpa. Alltså har vi inte tagit nån strumpa.”

”Fast det var ju ni som fångade mig i alla fall. Det var inte händerna!”

Trädgårdshandskarna såg på varandra. Sen flabbade de.

”Lyssna tjejen! Alla vet att ni är lite dumma i sulan därnere på golvet. Men nog fattar du att fötterna går omkring med dig och inte tvärtom?”

”Så är det inte alls!” skrek Happi. ”Fötter kan inte tänka!”

”Nä, fötterna kanske inte tänker, men det är fortfarande inte vi kläder som bestämmer. Händerna och fötterna sitter ihop med huvuden. Det är huvudena som bestämmer. Tillsammans med händer och fötter kallas de för människor. Fast egentligen finns det två sorter, människor och kvinniskor. Det är säkert en människa som tagit din syster. Då kan du lika gärna glömma henne.”

”Ni ljuger! Jag bestämmer vart jag går och inte fötterna! Jag har bestämt mig för att hitta Tornio, och sen struntar jag i vart fötterna vill gå!”

Plock och Pinn skrattade igen.

”Du har riv i ränderna och klös i kardan, tjejen. Sån't gillar vi! Lycka till när du letar! Säg till om du behöver hjälp! Vi kan lite av varje”, sa Plock.

”Fast jag kan inte betala er nåt.”

”Nä, men vem vet? Vi kanske snart behöver din hjälp tillbaka.”

”Jag ska minsann gå och prata med de där huvudena som bestämmer!” sa Happi.

Hon tänkte så det knakade i sömmarna.

”Det är ingen bra idé. Man kan inte att prata med huvuden”, svarade Pinn. ”De fattar inte att vi kläder lever. Ännu mindre fattar de att vi pratar.”

Han tittade upp.

”Hörru Kepa! Du som brukar sitta på huvuden, visst är det som jag säger?”

Nu märkte Happi att en skärmmössa av grårutigt ylletyg kikade ner på dem från överhyllan. Den verkade blyg. Ändå kunde den inte sluta titta utan sneglade lite i smyg på dem under skärmen.

”Är du verkligen en strumpa?” frågade kepsen. ”Jag har hört så mycket om golvet. Kan du inte berätta lite hur det är där nere?”

6 – Odjuret i Öreflaj

 

Vildesmed funderade så att lädret knarrade när de lämnade svartstrumpornas rum. Han krafsade med pennan i sitt block och strök över gamla anteckningar med tjocka streck. Ute i korridoren stod garderobernas dörrar på rad längs ena väggen. Detektiven tackade stövelknektarna för hjälpen även om han inte hade behövt den. De knarrade lite surt till svar, för de hade hoppats på slagsmål. Istället tänkte de gå och spela klädpoker med kortbyxorna i sommarskåpet.

”Följer du med hem till lådan nu, lilla strumpan?” frågade Ronessi.

Han pussade Fala Bella på sömmen.

”Inte än, älsklingen min. Jag måste hjälpa Happi en stund till. Du kan väl gå hem och städa så länge?”

”Okej, då ses vi sen. Lycka till!”

Fotbollsstrumpan joggade bort längs korridoren.

”Hrmm”, sa Vildesmed och blängde efter honom. ”Ni kanske kan skaffa er en egen skolåda. Ifall ni ska hålla på så där och pussas mitt på golvet, menar jag!”

”Jag tror minsann att gamla dojan är svartsjuk”, skrattade Bella.

Hon ryckte honom i skosnöret så att knuten gick upp.

”Inte alls”, svarade Vildesmed förnärmat.

Han började genast knyta snöret igen. Med dubbelknut för säkerhets skull.

”Ert slafsande stör mitt arbete. Det är hela saken. Din sportstrumpa verkar förresten vara en riktig toffel!”

”Vad ska vi göra nu då?” frågade Happi.

Hon var lite ledsen för att de inte hittat Tornio hos Jantelaget. Faktiskt gled en tår genom sotet som fortfarande täckte henne.

”Först av allt måste vi tvätta oss rena”, sa Vildesmed. ”Så här kan man inte se ut när man polisarbetar!”

Han ledde vägen till sovdelens badrum. Där växte en vit bassäng som en svamp ur golvet vid handfatet. Skon tryckte dit proppen och spolade upp vatten. Happi kände försiktigt efter med tån. Vattnet var härligt ljummet och den stora lampan från Utomhuset sken in genom det flammiga fönstret. Snart plaskade hon och lekte i vattnet, som vore hon sydd till tvättlapp. Vildesmed ställde sig med sulan på det grunda och torkade bort sot med toapapper. Han var ingen badkruka, sa han. Bara rädd om sin skokräm. Fala Bella hade inget sot på sig, så hon badade inte alls. När de andra var klara så blåste hon Happi torr med en fön från badrumsskåpet. Strumpan skrek och skrattade, för det kittlade. För en stund lyckades hon rentav glömma sin försvunna syster. Vildesmed putsade flinten på tån med en trasa från elementet. Faktiskt log han lite åt de skrattande flickorna, men det gick snart över.

”Dags att gå till Mohäran och göra en efterlysning!” sa han och smällde med klacken.

De lämnade en svart rand efter sig på bassängens kant.

 

Mohäran hängde i en av korridorens innersta garderober, alldeles intill klädkammaren. Hon var en mycket gammal yllekappa av blandat garn. I garderoben fanns också några promenadkäppar, golfklubbor och sportväskor med bråte, men inga andra plagg. Det berodde mest på att Mohäran luktade lite konstigt och hade ohyra ibland. Själv var hon märkvärdig och skröt om att ha en egen lägenhet. Hennes tyg var gröngrått till färgen och tjockt som en skosula. Mohäran kom från Italien. Så stod det på etiketten som hon gärna visade för gäster. Italien låg så långt bort att ingen riktigt visste var. Själv hade Mohäran rest överallt. Till och med i Borås hade hon varit. I ena ytterfickan låg i alla fall en plastkasse från ett av varuhusen där. Hon visste det mesta om en massa. Hennes ulliga trådar sträckte sig ut i hela huset, sa hon. De var bara så tunna att ingen kunde se dem. Trådarna berättade allt som hände för henne.

”Jaha, vad bra! Kan tant i så fall berätta vad som hänt med Tornio?” frågade Happi.

Mja, så enkelt var det inte, menade Mohäran. Först måste hon dra i några trådar. Det kunde ta en stund att samla in berättelserna. Happi fick komma tillbaka lite senare för besked.

”Byråchefen på Jantelaget trodde att du kunde efterlysa kläder på nätet” sa Vildesmed. Är det sant?”

”Visst är det sant”, svarade Mohäran.

Hon drog sin galge åt sidan på stången. Bakom henne hängde ett gammal fiskenät.

”Det här är ett modernt fibernät. Känn bara hur starkt det är! Det har släpat genom världens alla vatten. Här har det mesta fastnat genom åren. Jag måste bara leta lite, för det är ganska trassligt som ni ser. Sådant kallas att gugla och är väldigt svårt, så ni får lämna mig i fred så länge.”

Fala Bella var inte imponerad. Hon tyckte att Mohäran mest liknade en gammal säck.

”Det finns ju trådlösa nät nuförtiden”, sa hon. ”De kanske kan ge svar snabbare?”

”Var inte nosig, lilla flicka!” svarade kappan och snurrade sitt skärp. ”Nog har du spets, men skärpt är du inte. Du vill sätta mig på prov, förstår jag. Ändå är du lätt att genomskåda, så tunn som du är! En vän till mig ville pröva det trådlösa modet. Hon föll i bitar när hon gick ut. Det blev väldigt pinsamt.”

Fala Bella skulle svara emot, men Vildesmed gick emellan.

”Vi ska inte slösa din tid”, sa han.

Han rynkade ovanlädret mot Bella så att nylonstrumpan höll tyst.

”Har ni inga ledtrådar att följa upp så länge?” sa Mohäran som också ledsnat på pratet.

”Så klart jag har ledtrådar!” sa Vildesmed. ”Egentligen är fallet så gott som löst. Jag behöver mest din hjälp med några detaljer.”

När de lämnat garderoben, halade skon fram sitt anteckningsblock igen. Han tittade igenom allt han redan skrivit. Happi tjuvkikade. Hon tyckte att bokstäverna mest liknade kråkfötter.

”Dra hela historien, från tvätten tills vi två träffades!” sa han. ”Vad gjorde offret precis innan hon försvann? Du kan ha glömt nån detalj.”

Happi tyckte inte om att kalla Tornio för offret. Ändå började hon lydigt berätta igen. Vildesmed stampade med klacken när Happi beskrev hur hon träffat däcket Rulle i Utomhuset.

”Aha! Det där sa du inte förra gången!” ropade han. ”En sån där plåtmöbel på hjul kallas bil. Jag har själv stampat gaspedalen i botten på dem många gånger. Då är fallet så gott som löst! Du blev alltså bortförd av ett par handskar. De la dig i en hink med såpvatten. Varför berättade du inte det tidigare? Handskarna har förstås stulit Tornio!”

”Jag glömde berätta det”, svarade Happi och tittade ner i golvet.

”Hrmm, vore du inte så fånig så skulle jag misstänka dig också”, suckade Vildesmed. ”Vi söker alltså ett par trädgårdshandskar. Man frågar sig var de kan finnas.”

”I trädgården kanske?” föreslog Fala Bella.

”Det kan man lätt tro”, sa skon och log bistert. ”Handskarna vill i själva verket att vi ska tro precis det. Men som polis råkar jag veta att trädgårdshandskar ofta bor i förrådet. Det som kallas Öreflaj.”

”Jag går inte till förrådet”, sa nylonstrumpan genast. ”Det finns alldeles för mycket damm och skräp där. Och vassa saker som drar sönder mina maskor.”

”Du har rätt, min sköna!” svarade Vildesmed och sträckte på sig så det knarrade.

”Det här är ett jobb för segare läder. Stanna du med din fjomsige fotbollsfjant. Jag och lillstrumpan här söker upp faran!”

”Fast jag vill inte heller bli smutsig igen!” sa Happi.

Hon tyckte att två tvättar på ett dygn kunde räcka.

”Du behöver inte vara orolig! Nu är det tvärtom vi som ska tvätta den här smutsiga byken”, svarade skon. ”Du får krypa in i mig om det blir farligt. En sko som jag skyddar både mot fukt och kyla. Jag är inte ens rädd för regn, för alla polisskor sprejas mot sånt.”

 

Vildesmed och Happi lämnade Inomhuset genom bakdörren. De gick över altanen på några sjungande brädor som Vildesmed kallade för trall. Happi red i hans fothål. Hon hade hatten Fedora uppe på tån. De hoppade från sten till sten och vadade sista biten genom grönt mattludd. Skon sa att luddet kallades gräs. Det växte så att det måste klippas hela tiden. Därför hade dammsugaren i Utomhuset inbyggda knivar. Det var svårt att förstå. Å andra sidan var allt främmande under den stora gula lampan. Happi hade aldrig vågat gå ut själv i Utomhuset. Där kunde en liten strumpa lätt blåsa bort eller ramla ner i ett hål. Vildesmed skrockade bara åt hennes ängslan.

På en spånplatta utanför dörren till förrådet hade nån skrivit Klubbhuset Öreflaj. Det var tydligen skjulets namn. Vildesmed petade med tån försiktigt upp den stora, blå dörren som redan stod lite på glänt. Innanför var det mörkt. Luften liksom flöt runt i en damm av damm. Dörren försökte genast stänga sig igen. Huset ville tydligen vara i fred, men Vildesmed fick skon emellan. Happi lutade sig fram och kikade in. Bråten och smutsen i förrådet var minst tusen gånger värre än i klädkammaren. Väggarna hade inga tapeter utan var nakna brädor.

”Ska vi verkligen gå in där? sa hon.

”En sko måste göra vad en sko måste göra”, svarade Vildesmed bistert.

Fast han såg inte helt övertygad ut. Han hade varit nästan överallt, fast aldrig tidigare i förrådet Öreflaj. Innan de gick in la Vildesmed ett vedträ i dörrspringan. Då skulle de snabbt kunde sticka om det blev ännu otrevligare.

”Några säger att saker från Inomhuset går till förrådet för att dö!” berättade skon när de passerade en trasig köksstol. Det lättade inte precis upp stämningen.

Krukor, korgar och verktyg var överallt staplade i högar. Här och där låg tygbuntar av vitt och luftigt tyg. Tyget var vårkläder till blyga uteväxter, sa Vildesmed. Men det kunde inte prata, eller så ville det inte. Mest av allt satt det spindelnät överallt. Men näten var varken vackra eller tunna som i Innanhuset. Istället var de fulla av damm och liknade mest grått flanelltyg. När spindlarna rörde sig i dem, såg det ut som att de bökade under ett täcke.

På en spik mitt emot dörren hängde ett par ridstövlar i en rem. Stövlarna var så gamla att lädret stelnat och spruckit. På skaften stod det Caballero Gran Canaria, med liksom snurriga bokstäver. Vildesmed förstod inte ridiska och visste heller inte vad det betydde. En av stövlarna försökte säga nåt när de gick förbi. Den lyckades bara glappa lite hest med sulan. Enstaka spikar satt kvar som tänder i lädret. Happi och Vildesmed gick närmare för att höra bättre.

”Peligroso!” viskade stöveln.

”Vad sa hon nu?”

”Hon är gammal och tror att jag heter Pelle Olsson”, svarade Vildesmed.

Han klappade stöveln på tån.

”Såja, lilla farmor. Det blir nog bra ska hon se! Jag är inte Pelle Olsson, men jag ska hälsa honom.”

Stöveln verkade inte nöjd.

”Idioto!” klapprade den ilsket.

Det kunde Vildesmed absolut inte förstå, men Happi tyckte det lät bekant.

”Lump … en … sten!” viskade ridstöveln. Sen orkade den inte säga mer.

”Jag tror att den försöker varna oss för nåt farligt härinne”, sa Happi som bleknat i färgerna.

”Vaddå? Du kan väl inte ridiska du heller?”

”Nä, men Lumpensten har jag hört talas om.”

”Lumpensten? Är det nån slags mangel?”

”Nä. Sångerskan brukade sjunga spökhistorier för oss småplagg. Särskilt när vi blev för bråkiga och inte ville ligga still under nålen”, fortsatte Happi. ”Hon berättade om kläder som blivit felsydda och aldrig kunde användas. De slängdes i en korg och skulle brännas. Men istället gick de ihop, jackor och byxor och strumpor och hattar. Tillsammans blev de jätten Lumpensten. De reste sig som en hel kostym och hämnades på sina skapare.”

”Vem hämnades de på, menar du? Jag har aldrig hört talas om nåt sånt fall.”

”Det vet väl inte jag vem de hämnades på? Kanske på händerna som sytt dem fel, antar jag. Händerna tänkte ju bränna dem. Jag är inte ens säker på att polisen fick reda på saken.”

”Sånt struntprat”, sa Vildesmed. ”Vi har detektivarbete att göra och kan inte lyssna på sagor. Nu går vi vidare! Hej, hej, farmor! Pelle Olsson kommer säkert förbi snart!”

De gick längre in i förrådet.

”Tjifen, tjifen!” ropade nån från en hängare. När de tittade upp, vinkade en färgglad slips åt dem med sin stora tunga. Eftersom den var sydd av äkta siden så fastnade inte dammet på den. Ändarna såg ändå smutsiga ut.

 

Öreflaj med slipsen Frojd på riktigt

”Känner jag dig?” sa Vildesmed misstroget. Han la handen på sin sprättkniv, för han anade en fälla.

”Det är ju Frojd, ju! Kommissarien skickade mig själv till galgen förra året. Här hänger jag sen dess.”

”Jaha, det är du”, nickade skon. ”Felsägaren Frojd. Det var du som doppade dig i toan och drog spår av bajs på mattorna, så att dammsugaren kräktes. Jag la vantarna på dig. Sen fick rättvisan ha sin gång. Du fick tre års slipstvång, inte sant? Skönt att lagen fungerar, det måste jag säga.”

”Ett rent misstag, tjifen! Eller okej, ett orent misstag kanske. Det var halsen som pruttade sig över toan. Lutade sig över toan, menar jag! Jag hängde bara med. Kunde inget göra.”

”Du hänger bra där du hänger, Frojd. Faktiskt lyser du upp den här trista hålan”, skrattade Vildesmed.

”Men, jag är ju oskyldigt insydd, tjifen! Du kan inte lämna mig här! Jag vet en hel del som jag kan berätta. Bara ni tar mig till Inomhuset igen. Jag kan bli en sån där pisseblåsa. Visselblåsare, menar jag!”

”Du kan ju börja berätta var trädgårdshandskarna har gömt sig härinne”, sa Vildesmed. ”De har klädnypat en strumpa som heter Tornio. Om du hjälper oss, så ska jag lägga ett gott ord för dig i tvättrådet. Kanske kan du rentav få ligga i öppen låda under resten av straffet. Fast bara om fallet blir löst.”

”Ha, ha, du vet minsann hur slipsen ska dras, tjifen”, svarade Frojd.

Han snodde sina ändar i knutar medan han tänkte. Sen lyste han upp så att sidenet glänste.

”Det ligger ett par gamla handskar längst inne i förrådet. Fast de är alldeles jordiga och har inte rört sig sen förra våren.”

”Aha, fallet är så gott som löst!” sa Vildesmed och stegade genast iväg.

”Men glöm inte att hjälpa mig sen, tjifen!” ropade Frojd efter dem.

Det blev allt mörkare och stökigare ju längre in i förrådet de kom. Snart kunde de knappt se vad som varit vad längre. Stolar, bylten och kartonger. Alla var klädda i en tjock lurv av spindelväv och damm. Vildesmed sparkade lite halvhjärtat omkring sig. Moln av mögel och fnas yrde. Happi försökte spana genom dunklet. Det var då hon såg det hemska.

”Lumpensten!” skrek hon.

Den helklädde jätten låg lutad mot en gammal madrass i ett hörn. Vildesmed snodde runt av ropet. Han drog sin sprättkniv i samma rörelse, men var så ivrig att han snavade. Happi trillade ur honom. Vildesmed tappade kniven som for all världens väg och drunknade i dammet. Skon själv rullade runt så att hans nakna sula lyste mot taket. Kanske hade Vildesmed råkat trampa på en pinne eller knuffa till nåt som rasade. I alla händelser fick monstret Lumpensten liv. Jätten knarrade och knäppte. Sen satte den sig långsamt upp. Ansiktet vändes mot dem. Det var en gammal död trasa med mögelfläckar.

Mer hann de inte se, för både Happi och Vildesmed sprang därifrån så fort de bara kunde. De stannade inte förrän under galgen där slipsen Frojd hängde. Luften var svår att andas. De hostade och flåsade och orkade inte springa längre.

”Ha, haaa, haaaaaa!” skrek Frojd.

Han rullade upp sig mot hängaren av skratt. ”Det är ju bara en gammal fågelskrämma därinne! Den är stendöd. Vilka töntar ni är!”

Vildesmed satte tillbaka hatten Fedora som ramlat in i skon. Han knuffade fram henne på plösen och stirrade ilsket upp mot slipsen.

”Du kan hänga kvar där och mögla, din förslipsade flärp! Jag ska berätta för tvättrådet att du hindrat mitt polisarbete. Jag ska be dem lägga till ett år på ditt straff!”

”Jaha, det var väl det jag trodde!” skrek slipsen helt rasande. ”Man kan aldrig lita på en plutt. Jag menar på en plit! Det är väl inte mitt fel att ni är så lättskrämda? Jag försökte bara hjälpa till. Såg ni inte handskarna i alla fall?”

”Det finns inga handskar därinne. Och finns de så kan man inte hitta dem. Och kan man hitta dem så är det ändå inte viktigt. Då har de legat där flera år. De har inte klädnypat Tornio. Kom Happi, så går vi till Inomhuset igen!”

”Men vänta då!” ropade slipsen Frojd efter dem. ”Jag bara skojade. Trädgårdshandskarna som ni letar efter heter Plock och Pinn. De ligger på hatthyllan inne i hallen.”

Illustrationer: Ebba Palmstierna

5 – Jantelagets byrå

 

Vildesmeds kontor visade sig vara ett kyffe på klädkammarens fönsterbräda. Det låg inklämt bakom lådan med tidningar. På dörren hade skon klistrat upp Vildesmeds detektivbyrå med bokstäver klippta ur tidningarna. Skon låste upp och gick direkt fram till fönstret. Han drog för persiennerna eftersom det var väldigt ljust.

”Häftigt plejs!” sa Fala Bella och torkade lite damm från skrivbordet. ”Måste vara skönt att jobba ensam och slippa alla besvärliga polischefer!”

”Vad gör du här?” frågade skon. ”Behöver du pengar?”

Han undvek att titta på nylonstrumpan. Happi la märke till små svettdroppar på hans plös.

”Vadå? Får man inte hälsa på sina gamla bekanta?” skrattade Bella.

”Så lät det inte sist vi sågs. Behöver du nånstans att sova? Har de lagt ner baletten, kanske?”

”Men vad du är misstänksam, din gamle toffel! Vi är ju kunder, ju. Lilla Happi här har blivit av med sin syster.”

Vildesmed såg på den lilla färgglada strumpan som om han upptäckte henne först nu.

”Vänta nu, det var du som var i Vita huset!”

Happi nickade blygt.

”Kan du betala för jobbet?”

”Hör på nu, Löken! Rick Rock är skyldig mig några tjänster”, sa Fala Bella. ”Du har säkert lånat pengar av honom. Jag kan nästan lova att Rick stryker en del av din skuld om du hjälper oss istället.”

”Och vad har du med den här saken att göra, Bella?”

Nylonstrumpan ryckte på anklarna.

”Vi strumpor är faktiskt inte lika hårdhudade som din sort. Vi skor oss inte. Dessutom är alla damstrumpor systrar.”

Vildesmed såg misstänksamt på henne. Snart rodnade han och fick slå ner blicken.

”Okej då, men jag lovar inget! Vad är det som har hänt?”

Nylonstrumpan tecknade åt Happi, som blygt berättade om tvättfesten kvällen innan. Och hur Tornio varit spårlöst försvunnen på morgonen.

”Inga skumma typer som varit nyfikna?” frågade Vildesmed. ”Har du sett fingeravtryck eller fotspår eller så? Alla detaljer kan vara viktiga! Särskilt konstiga småsaker.”

”Nää …,” svarade Happi, ”fast …”

”Ja?”

Både Fala Bella och Vildesmed stirrade på henne. Happi rodnade mellan ränderna.

”Det var en strumpa som ville träffa mig i morse”, sa hon. ”Han var lite konstig faktiskt.”

”En mystisk herrstrumpa dyker alltså upp från ingenstans”, sa Vildesmed. Detektiven tuggade på sin ena skorem medan han skrev i ett anteckningsblock.

”Nu tänker han”, viskade Bella.

”Va?”

”Nej, det var inget. Skriv på du!”

”Jaha, där ser man. Just vad jag trodde”, fortsatte skon.

Han kringlade dit ett stort frågetecken med pennan. ”Den där nyfikna strumpan, har du sett honom tidigare? Kan du beskriva hur han såg ut?”

”Nä, jo, han såg ut som strumpor gör mest. Fast han hade solglasögon …”

”Solglasögon, säger du? Ytterst misstänkt!”

”Mycket skumt!” nickade Bella.

Hon hade blivit lite upphetsad av polisarbetet.

”Sen var han helt svart och ganska tunn. Jag tror att tyget var av syntet.”

”Inte bomull eller ylle, alltså?”

”Nä.”

”Var han stram eller gick det att sträcka honom?” frågade Fala Bella.

Hon drog ut sig själv till dubbla längden för att visa vad hon menade. Vildesmed himlade med ögonen och knuffade fram hatten på plösen. Han tålde inte att andra la sig i hans utredningar.

”Det vet jag inte”, svarade Happi. ”Jag drog aldrig i honom. Fast det stod Trettionio i hans skaft. Det kommer jag ihåg nu! Han sa att han har många bröder som alla heter Trettionio.”

”Aha, en av Jantelaget!” ropade Vildesmed. ”Där har vi de skyldiga! Fallet är klart som en korvad strumpa! Ogillade han kanske färger och mönster också?”

”Jo, precis så sa han! Han menade att om alla strumpor var lika så skulle ingen behöva bli ensam.”

”Fallet är så gott som löst!” sa Vildesmed nöjt. ”Du hade tur, flicka! Jag är ganska säker på att den där svarta strumpan tänkte röva bort dig också. Jag minns ett fall i Svartbäcken. Jantelaget gav bort ett par julstrumpor med renar broderade på skaftet till en insamling. Vi lyckades hitta dem precis innan de skickades till barfotingarna på Barbados.”

Han började vanka fram och tillbaka i tankar. Sulan klapprade mot fönsterbrädet.

”Tror ni att de skickat Tornio till Barbados?” frågade Happi olyckligt.

”Knappast”, svarade Vildesmed. ”De vill nog ha ett jämnt par först. Men man kan aldrig veta. Vi måste handla snabbt! Det gäller att ta sig in i Jantelagets byrålåda. Vi måste leta efter din vän utan att de blir misstänksamma. Frågan är bara hur vi ska komma in.”

”Kan vi inte bara knacka på?”

”Nä, då anar de ju att vi är dem på spåren. De släpper ändå bara in varandra och går sällan ut. Det enda som intresserar dem utanför lådan är fotboll.”

”Då har jag en idé!” sa Fala Bella nöjt.

Nylonstrumpan gick tillbaka till tvättrummet för att hämta hjälp. Under tiden tog Vildesmed och Happi en tramp till vardagsrummet. Där stod den öppna spisen, ett ödsligt och skrämmande skåp med järnportar. Fyllt med sot och aska. Vildesmed hade varit där flera gånger som polis för att leta bevis. Han ville inte berätta vad han hittat, bara att det varit otäckt. De flesta undvek platsen. Bara några tjocka handskar från brandkåren gick dit. De ryckte ut med sin eldgaffel så snart det brann. Nu drog Vildesmed med sig Happi in i den kalla spisen. Han rullade omkring dem båda två tills de var alldeles svarta av sot. Happi vågade inte protestera fast hon var rädd.

”Så där ja! Nu ska nog Jantelaget tro att du är en av dem”, sa Vildesmed.

Askan yrde runt dem. Happi fick torka sot ur ögonen. När hon tittade efter så syntes varken ränder eller ord på henne längre.

”Var inte orolig”, sa Vildesmed. ”Det här är lätt att tvätta bort igen. Inte alls som olja eller klister.”

De lämnade en svart rand av sot efter sig på mattorna när de gick därifrån. Det gjorde inget, sa skon. Spåret av smuts skulle snart locka ut dammsugaren för att äta upp det. Happi blev nervös när Vildesmed nämnde dammsugaren. Tornio hade berättat att den var ett odjur som kunde sluka en strumpa i ett nafs. Men Vildesmed förklarade att dammsugaren inte alls var ond. Den var bara hungrig hela tiden. Han hade själv förlorat en innersula till den. Dammsugaren åt helt enkelt allt som kom i närheten. Man fick se till att knyta sina snören och hålla sig undan.

Fala Bella kom tillbaka i sällskap med Ronessi. Nån timme senare gick tre märkliga plagg in i sovrummet där svartstrumpornas byrå stod. Byrån hade blivit Jantelagets borg, eftersom de flesta andra strumpor bara flyttade mellan foten, smutskorgen och tvättmaskinen. Svartstrumporna var så många att ingen annan ändå fick plats i byrån längre. Två av lådorna tillhörde visserligen kalsongerna, fast de var så blyga att man sällan såg dem. Tornio hade berättat att kalsongerna satt på fötter som inte liknade några andra. Själva ville de aldrig prata om saken. Några i Jantelaget tyckte att man skulle kasta ut underkläderna. De påstod att kalsonger luktar illa. De sa att underkläder inte hörde hemma i byrån, eftersom strumporna kommit dit först. Andra tyckte istället att kalsongerna var mjuka och vänliga och inte störde nån. De kunde gott få stanna.

 

Jantelagets byrå på riktigt

I täten gick fotbollsstrumpan Ronessi. Han vinkade åt de svarta strumpor som hängde på vakt ut ur största byrålådan. De blev alldeles på tårna av iver, eftersom de hängt på tork i TV-rummet och sett Ronessi spela. Snart vällde hela Jantelaget fram ur byrån. Alla ville de fråga hur man blev fotbollsstrumpa. Och hur var det egentligen att springa med dobbar under fötterna?

Många ville bli stämplade på tårna som autograf. Vildesmed låtsades vara Ronessis livvakt och knuffade bort några alltför närgångna. Han hade för syns skull beväpnat sig med en sprättkniv, och satt skohorn på hatten Fedora för att sätta sig i respekt. Dessutom hade han ringt ett par gamla stövelknektar från polistiden. De väntade i korridoren för att kallas in om det blev bråk. Happi gick bakom Ronessi och Vildesmed. Ingen märkte henne i uppståndelsen, eftersom hon med sotet liknade alla andra svarta strumpor i rummet. Fala Bella hade fått stanna kvar i korridoren med stövelknektarna. Ingen skulle ändå tro att hon var från Jantelaget. Inte ens om hon rullade sig i sot.

Jantelagets ledare kallades för byråchefen. Han hade små guldtrådar på skaftet. Trådarna var inte alls nåt mönster, det förklarade han ofta. Trådarna var bara ditsatta för att visa vem som bestämde. Han var inte märkvärdig, utan lik alla andra svarta strumpor. Rentav lite mer lik. I skaftet hade han siffrorna trettionio som alla andra i Jantelaget. Fast kallade man honom det så blev han sur.

”Mitt namn uttalas faktiskt Tre Nio”, sa han.

Nu kom byråchefen fram och skakade tå med Ronessi. Han berättade att han själv spelat fotboll som nysydd. Sen hade han valt att ta större ansvar för byrån istället för att leka.

Ronessi hade burit med sig sin trasa. Den var hopknuten till en liten boll och kom från en boxningssäck. Fick den inte sparkar och slag varje dag så blev den inte nöjd. När Ronessi började joxa med trasan, så fick hela Jantelaget fotsvett av upphetsning. Då passade Happi på att klättra uppför byrån för att leta efter Tornio.

”Ska du inte titta på fotbollen?” frågade en av vakterna.

”Nä, jag fick nåt om bakfoten och mår lite illa”, svarade Happi.

Sen slank hon in genom springan till nedersta lådan. Ronessi visade samtidigt en cykelspark som fick vakterna att jubla. Ingen brydde sig längre om Happi.

Lådan där hon hamnat var nästan tom. Där fanns bara en handfull byxknappar och några lösa tyglappar som alla var svarta. De viftade dumt med hörnen när hon frågade om de sett en färgglad strumpa. Tydligen visste de inte ens att det fanns andra färger än svart. I lådan ovanför hittade Happi inget alls. Den tredje lådan innehöll en kartong med spik. Jantestrumporna ville gärna få bort den, men orkade inte lyfta ut den. En spik stack rakt ut genom kartongens papp, och en av Jantelagets strumpor hade fastnat på spetsen.

”Snälle bror, kan du hjälpa mig loss? Jag vill också se på fotboll”, ropade strumpan.

Happi tvekade. Hon visste inte hur bra förklädnaden fungerade på nära håll. Samtidigt tyckte hon synd om strumpan som satt fast. Hon försökte korva ihop sig lite och gick sen dit.

”Aj, ta det lite försiktigt” sa den svarta strumpan när hon undersökte spiken.

”Men du får sluta att dra åt andra hållet!” svarade Happi. ”Slappna av!”

”Det är inte så lätt, faktiskt. Sitt fast själv, så får du se hur kul det är!”

Hon lirkade med maskorna. Då ryckte jantestrumpan till igen, så att Happi tappade balansen och ramlade mot lådans papp. Kartongen blev alldeles smutsig av sot. Samtidigt kom lite av Happis röda ränder fram.

”Men det är ju du!” ropade den svarta strumpan.

”Va? Vem då? Jag? Nädå, det är det inte alls!”

”Det är ju du från dejten på Café Skontvätten. Känner du inte igen mig?”

Jantestrumpan halade fram ett par solglasögon och satte dem på sig.

”Trettionio?” sa Happi.

”Javisst! Vad gör du här i vår byrålåda? Varför är du så smutsig?”

”Jag bara hälsar på. Jag måste gå nu”, svarade Happi.

”Men hjälp mig loss då!”

”Ja, ja, sitt still i så fall! Sen måste jag faktiskt sticka.”

Hon lirkade med strumpans maskor. Trettionio satt mest och tittade på henne. Happi förstod inte riktigt varför. Plötsligt hördes en röst från lådans kant.

”Vad pågår egentligen här?”

Det var byråchefen Tre Nio. Han hade blivit sorgsen när han tänkt på hur kul det var med fotboll. Själv fick han ju aldrig spela längre, och därför hade han gått hem till lådan.

Snart gick det larm om inkräktare i sovrummet. Jantelagets strumpor tittade förvånat runt sig och vaknade upp ur sin förtrollning. Ronessi förstod att uppvisningen var slut. Han stoppade ner trasan i sina tår, där den genast somnade. Allting var förvirrat tills byråchefen kom gående med Happi fastsatt i en klädnypa. En del av hennes sot hade han torkat bort med en näsduk. Orden Happi Happa syntes tydligt.

”Ni har lurat oss! Allt var bara bluff för att ni skulle smyga in och stjäla våra spikar. Det räckte inte med dobbar på skorna. Ni ville göra spikskor, inte sant? Hur kan en berömd fotbollsstrumpa sjunka så lågt att han luras.”

”Du har inte spelat så mycket boll, va?” flinade Ronessi.

”Ta det lugnt nu bara!” ropade Vildesmed. ”Ni är alla misstänkta för att ha klädnypat en strumpa som heter Tornio. Lika bra att ni erkänner. Ni kan släppa både henne och Happi på en gång!”

Han stampade tre gånger i golvet. Då klev stövelknektarna in från korridoren. De var stora och tatuerade i träet med brännjärn. Tuffingar sågade ur solid ek som man inte muckade med i första taget. Deras klykor bar ärr efter pjäxor och kängor med klackjärn. Några sladdriga strumpor var de inte rädda för. Sen fick de vara hur många som helst.

”Skulle vi ha fångat en annan strumpa? Det var det dummaste jag hört!” svarade byråchefen. ”Varför i all sin dar skulle vi göra det? Ni försöker bara svärta ner oss med ert äckliga sot!”

”Har ni alibi? Var höll ni hus när tvättmaskinen stannade igår kväll?”

”Var vi höll hus? Vi låg i våra lådor förstås! Vi ligger alltid i våra lådor.”

”Vi hade tråkigt”, ropade nån. ”Vi har alltid tråkigt.”

”Finns det vittnen på att ni låg i lådorna?”

”Jaaa, vi är alla vittnen!” ropade jantestrumporna med en röst.

”Jag har kikat i deras lådor. Tornio finns inte där”, pep Happi, där hon hängde i klädnypan.

”Ni kunde väl bara ha knackat på om ni ville titta in?” sa byråchefen. ”Vi hade klädråd i morse. Vi tänkte bjuda hit lite färglada strumpor som omväxling. Trettionio var på dejt och det var tydligen riktigt trevligt. Vi bestämde att vi ska ha lite roligare i byrån. Några vill starta en särskild dag för udda strumpor, där alla kan känna sig välkomna. Andra vill gömma sig i en resväska och se världen. En del vill åka karusell igen, som när vi var små barnstrumpor. Det finns tydligen en lekpark i närheten.”

”Hmm,” sa Vildesmed. Han krafsade sina ditsatta skohorn så att de lossnade.

”Vi hjälper gärna till och letar om en strumpa har försvunnit”, sa byråchefen. ”Har ni frågat Mohäran, förresten?”

”Mohäran? Du menar den gamla ytterrocken? Varför skulle vi prata med henne?”

”Mohäran vet ju allt. Hon tittar på nätet hela tiden. Hon kan säkert efterlysa er strumpa där.”

”Hmm, sa Vildesmed på nytt och krafsade lite till.

”Nu tänker han igen”, viskade Fala Bella som kommit in från korridoren. ”Han är så söt när han tänker.”

”Va?”

”Inget alls! Fundera på du, Löken!”

Illustrationer: Ebba Palmstierna