En morgon i Uppsala

Gunilla Fulvia och Cornelia Gracchia Africana

Av skäl som jag ska senare ska återkomma till skriver jag för tillfället på ett kapitel längre fram i min roman, dvs jag har tvingats hoppa fram en bit i handlingen. Här får ni ett purfärskt (och därmed oredigerat) avsnitt som jag skrivit idag.

Morgonen hade inte hunnit långt längre när en ensam elscooter vinglade uppför backen mot Uppsala slott halvannan kilometer norrut från slagfältet. Fanns vakter utposterade på slottskullen så vilade de eller satt i valven för morgonvard, ty klockarhjonet stod ensam med hand på Gunillaklockans rep för att prick klockan sex ringa natten ur vård. Uppdraget var givet i förtroende av någon som hellre sov, ett förtroende som likväl snart skulle svikas. Den unge mannen sneglade upp längs klockstapelns resning när han inte följde sekundernas lopp mot nollpunkten på sin mobiltelefon. Därför märkte han heller inte scootern förrän den studsade mot ett par av slottsfontänens kantstenar, fortsatte ner i vattnet och tvärdog. Klockan var snart sex. Hjonets blick hoppade nervöst mellan räkneuret och den livlösa kroppen i bassängen tills han släppte repet och sprang till undsättning. Klockstapeln skulle denna morgon förbli tyst.

Snart kallades prinsgemålen Gunilla Fulvia ut ur slottet i sällskap med Cornelia Gracchia och gladiatorn Welam Brutus Carnifex. Fulvia gick fortfarande klädd i sin aftondräkt av ljusblått siden eftersom kvinnorna hade fortsatt samtalet om sin gemensamme älskare hela natten och in mot gryningen, med korta avbrott för sömn på divanerna i prinsens bibliotek. Cornelia hade med solen hunnit byta om till jeans och tunika.

”Vem är fyllot? Hur kom han ända hit?” krävde Fulvia och spände ögonen i klockarhjonet som satt invid den blödande och blöta kropp han nyss bärgat ur fontänen. Cornelia Gracchia bleknade.
”Det är en av Clodius liktorer”, sade hon.
Fulvia smälte informationen och började sedan skaka livet både i och ur den halvt medvetslöse där han låg.
”Var? Var? Vad har hänt?” krävde hon.

Ett par minuter senare åkte kvinnorna söderut längs Dag Hammarskjölds väg i Gustav Vasas gamla germanska paradlimousin av märket Irminsul. Åket, en leasingbil från Hansan vilken senare överlämnats som gåva, kallades i folkmun 'Slagskepp Nord' och var tungt som en kartagisk elefant med pansarplåt, skottsäkra fönster och en kulspruta som kunde vevas upp ur taket. Den gamle kungen hade ständigt fruktat attentatsmän sedan han låtit plundra guden Frejs tempel med hänvisning till att denne var av vanerstam och därför ingen äkta asagud. Den egentliga anledningen till stölden var förstås majestätets brist på guld i kombination med templets övermått.

Gunilla Fulvia drack ursinnigt konjak direkt ur limousinens kristallkaraff medan hon och Cornelia spanade ut genom varsitt fönster från bakre sätet. Carnifex upptog hela dynan mitt emot dem och roade sig med att gruffa militära kommandon till de röststyrda rutorna som lydigt åkte upp och ned. Det hjälpte nu inte – såpvattnet rann ändå längs glasen och grumlade utsikten eftersom chauffören redan i gryningen hade ställt ut åket i mening att tvätta och polera lacken. Så gjorde han varje tisdag oaktat om bilen skulle användas, en för honom helig stund som normalt inte fick avbrytas ens av kungligheter. Prinsgemålens vrede hade emellertid varit sådan att alla protester dött redan i halsen när hon krävt skjuts.

Ingen behövde tveka över var striden stått. När ekipaget nådde grindstugan, strax intill avfarten mot Ångströmlaboratoriet, var vägen översållad med påkar, kroppar, blod och sönderbrutna elcyklar.