 |
| ”Desire of the Endless” av Khrymson-Taibhsean på Deviantart |
Här kommer ett utdrag ur novellen Barmhärtighet i Vond (eng. Mercy in Vond) som jag just skriver på till Fria ligans rollspel ”Forbidden Lands”. Demonen Merigall är inspirerad av figuren Desire of the Endless i Neil Gaimans Sandman, och är liksom denne/a en vacker könlös varelse. Texten är ännu inte slutredigerad.
”Merigall sträckte ut armen i mörkret,
men bäddens andra halva låg tom. Rostbröderna måste ha fört bort
sängkamraten minst någon timme tidigare eftersom lakanen mötte
fingrarna svalfuktigt döda. Ynglingen kunde varken ha gjort motstånd
eller försökt väcka Merigall, antagligen för att prästerna
viskat hur varje ohörsamhet skulle dra straff till hans hemby.
Rostbröderna fruktade Merigall, men än mer fruktade de hungrige
Krasylla, till vilken pojken nu förts för ett sista möte.
Demonen steg upp för att korrigera
sitt ansikte i en liten silverspegel. Dragen hade flutit ut såsom de
brukade göra under tung sömn, men Merigall stramade dem
viljemässigt till sedvanlig skönhet, valde för dagen ett strikt
och mörkt, könlöst anlete över färgfria kläder som passade
humöret. Ögonen förblev som alltid kattgula.
Utanför sovgemakets kvalm låg fästet
Vonds kalla stenkorridorer öde. Ingen vågade hålla vakt utanför
Merigalls kammare och ingen vakt behövdes heller. Demonen hade
intagit dvärgfurstens tidigare kvarter högt på bergssluttningen
för eget bruk sedan människokungen Algavard erövrat Vond
trehundrafemtio år tidigare och sedan lämnat trakten för att
marschera mot nya krig. Kromberdvärgarnas klanmärke fanns ännu
inhugget i varje dörr, men saknade sedan länge innebörd.
Nattvararens dimma bäddade fortfarande
in den stigande solen. Dagen lovade ändå skärpa vad gällde såväl
kyla som utblick och vackra vyer mot Hargas förbrända dalmarker
öppnade sig för ögat där demonen gick. Passagen utför berget
löpte längs balustraden över en av gudinnan Hemes plågoplatser.
Några präster utstyrda i rostiga masker över ockradraperade kåpor
bugade tyst när Merigall passerade, men demonen kände inte igen dem
bakom järnet och besvarade heller inte deras hälsning. En blick ner
mot innergården berättade att kyrkans offerfångar var på
upphällningen, för en ensam gamling stod fjättrad vid pålarna,
mager som en gallget. Kanske var han redan död, reagerade inte alls
när vitmålade dödsskuggor i sin dans drog blodsränder med klorna
över hans eländiga kropp. Den förvridna trästam som
representerade gudinnan Heme såg också mest uttråkad ut.
De enda dörrarna in till Krasyllas
kammare var satta i roterande trummor med fördröjningsmekanism. Den
som knuffades eller valde att själv gå in blev kvar under flera minuter,
ögonblick som tillhörde Krasylla och lät honom förfara med
gästerna såsom han önskade. Merigall tvekade emellertid inte utan
pressade dörren framför sig och hörde sedan droppande kvicksilver
börja mäta ut audienstiden inifrån väggen. Salen var varm och
stinkande som en slaktplats i jämförelse med den kalla, rena luften
utanför. Rummet var rymligt, men upptogs likväl till hälften av
Krasyllas utflutna massa. Merigall såg genast sina föraningar
bekräftas, ty den kropp som förfarna fingrar smekt bara timmar
tidigare satt till hälften inbäddad i Krasylla, vars stora,
kloförsedda hand kramade bålen, varken kärleksfullt eller för att
hålla den på plats, utan som när mjölkerskan kramar kons spene
för att tömma den på innehåll.”
