fredag 7 augusti 2015

Silvia Miranda till minne


Vindhäxan Silvia Miranda är som ni nog vet en av huvudpersonerna i romanerna om Trakorien. Hon fick namn efter kattan ni ser på bilden. Den ursprungliga Silvia Miranda föddes 1997 och döptes av min då fyraåriga dotter Maja – sedemera förebild till pigan Grotebelia. "Silvia" kom av att katten var silverfärgad och "Miranda" från okänt håll. Hon var en bra katt som levde ett närmast idealiskt, 18 år långt kattliv på en bondgård med många skrymslen att utforska och många råttor att döda. Som jägare var hon oöverträffad och lärde bara under de senaste åren upp de nya katter som tillkom gården genom att släppa övningsbyten framför dem.

Nu är det slut. Eftersom Silvia Miranda tacklat av med ålderns rätt fick hon fridfullt somna in för ett par veckor sedan i mattes knä och begravdes på gården där hon fötts och levt. Jag fick höra det idag. Inget märkvärdigt kan tyckas eftersom 18 år är mycket också för en tuff katt som bland annat spöade en räv och en sommar födde upp en kull ungar på sjöråttor tagna i den västernorrländska vassen på Staden O's huvudö.

Emellertid finns som ni vet ingen slump nära konfluxen och därför finns en märkvärdighet i sammanhanget: Samma dag som katten gick bort lade jag ut blogginlägget om att konfluxsviten just avslutats. Silvia Miranda överlevde alltså med bara ett par timmars marginal boksviten där hon själv varit huvudperson. Det tycker jag känns stort och hedrande i båda riktningar.

Överlevde också romanernas Silvia Miranda boksviten?
Det återstår att se, inte sant?

5 kommentarer:

Andreastornqvist sa...

Det är sannerligen intressant hur livets gång och sammanträffanden kan se ut.

Birkebeineren sa...

Det låter som hon haft ett bra kattliv.
Intressant att se hur du hittar dina namn! :)

Erik Granström sa...

Av ytterligare en tillfällighet har Silvia namnsdag idag.

Magister sa...

Tråkigt att höra -- men det låter som ett enastående rikt liv för en katt.

The ancient garden seems tonight
A deeper gloom to bear,
As if some silent shadow's blight
were hov'ring in the air.

With hidden griefs the grasses sway,
Unable quite to word them,
Remembering from yesterday
The little paws that stirr'd them.

(H. P. Lovecrafts hyllning till katten Samuel Perkins som han hittade död i trädgården bakom sitt hem)

Erik Granström sa...

Magister: Vackert!