Ovan ser ni en enkel titrerkurva. I en burk med syra ligger pH lågt – vätejonerna är i överskott. När man successivt tillsätter en bas händer först inget, men sedan stiger pH snabbt och pH lägger sig därefter istället högt eftersom hydroxidjonerna har tagit över. Mittendelen av titrerkurvan är oftast intressantast, läget där pH slår över från surt till basiskt. Antag att vi exempelvis vill beräkna hur mycket C-vitamin det finns i vår hemmalagade saft. Vi kan då titrera precis till pH 7 och sedan räkna ut hur mycket C-vitamin det fanns genom att notera hur mycket bas som gick åt. I kurvans ytterlägen händer däremot just ingenting av intresse.
Debatt eller diskussion
Jag lärde mig ganska sent skillnaden mellan debatt och diskussion, dvs jag har ofta använt båda orden men tidigare inte så noga reflekterat över skillnaden. I en debatt intar parterna varsin ståndpunkt: A respektive B, att likna vid titrerkurvans ytterlägen. De argumenterar var och en för sin sak och försöker påverka åhörarna att dela deras egen åsikt. Vanligtvis ändrar parterna själva inte uppfattning och de lyssnar till motståndaren mest för att kunna bemöta denne. Politiska debatter i TV är ett typexempel.
I en diskussion värd namnet lyssnar istället parterna till varandras synpunkter och är beredda att ändra sin egen hållning eller kompromissa. Därför tycker jag personligen att diskussioner är mer intressanta än debatter. Diskussioner befinner sig i den mentala titrerkurvans brytpunkt – det är där det kan hända något. I en debatt händer sällan mer än att en vinnare kanske utses, dvs man kollar om pH slagit över åt endera hållet. Eftersom inget egentligen förväntas hända kan ståndpunkterna A och B vara bastioner bemannade med hela förband av åsikter nergrävda i skyttegravar. Debatter löser sällan problem eftersom kompromisser och lyssnande sällan har plats. I politiken förs debatter inför publik varpå förhandlare och diplomater sätter sig att diskutera konkreta lösningar i slutna rum.
Skeptikerns hållning
Jag har tidigare deklarerat mig vara skeptiker. I den ständigt aktuella frågan om Guds existens så motsvaras skeptikern av agnostikern som därför får stå som representant. Den troende säger att "så här är det!" och den extreme ateisten säger också "så här är det!", medan agnostikern säger: "jag vet inte". Ytterligheterna rör sig inte ur sina skyttegravar, utan det är som vanligt i mitten som det kan hända något.
I senaste numret av "Philosophy Now" (som jag prenumererar på) så avfärdar filosofiläraren Stephen Anderson ateismen som filosofiskt ohållbar. Han gör det emellertid genom att definiera ateismen så strikt att hans slutsatser blir praktiskt oanvändbara, dvs han kastar ut barnet med badvattnet. Angreppssättet påminner om Wittgensteins tidiga försök att definiera vad som meningsfullt kan sägas med ett språk där han ställer sådana krav att detta språk skulle vara oanvändbart för kommunikation. (Wittgenstein ändrade senare själv ståndpunkt och betonade istället språkets funktion som verktyg för kommunikation.) Det jag finner mest provocerande i Andersons artikel är emellertid att han avfärdar agnosticism som "personlig uppfattning" som inte håller för strikt logisk prövning.
Försvar för skepticismen som hållning
Min personlig åsikt är Andersons logiska attack mot skepticismen är missriktad och därmed ointressant. Han och många andra avfärdar skepticismen som ståndpunkt när det egentligen rör sig om en hållning. Skeptikern befinner sig i rörelse runt den spännande brytpunkten mellan de tvärsäkra i vars läger just inget händer. Skepticismen representerar för mig det sunda bondförnuftet som säger "det låter vettigt, då kör vi så tills vidare" till skillnad från de tvärsäkra som alltid vet och aldrig lyssnar. (Praktiken brukar så gott som alltid bli katastrofal när de tvärsäkra får härska, det kan sedan gälla Hitlertyskland, den katolska inkvisitionen eller Pol Pots Kambodja.)
De filosofiska angreppen på skepticismen blir ofta aparta. Anta att en postmodernist säger "Det finns inga objektiva sanningar". Rent logiskt kan detta påstående naturligtvis inte vara sant, för då skulle det motbevisa sig självt. Det hindrar naturligtvis inte mig som skeptiker att ifrågasätta alla förment objektiva värderande påståenden ändå, därför att skepticismen inte är en logisk skyttegrav utan är en metod att närma sig verkligheten där jag stödjer den uppfattning som för tillfället förefaller mig mest underbyggd.
En sådan hållning innebär inte att alla subjektiva påstående är lika mycket värda (för mig) eller att, som Christer Sturmark m.fl. vill få det till, att rena fakta kan ifrågasättas. Skepticism innebär att inget tas för givet bara för att någon säger det utan att skeptikern väljer den tolkning som förefaller mest underbyggd och/eller mest ändamålsenlig. Den valda tolkningen får gälla tills vidare, men bara tills vi hittar något bättre. En sådan skeptisk hållning stämmer efter vad jag förstår med vetenskapen som metod.
* Ps: Den kloke Freke Räihä sammanfattade detta blogginlägg både bättre och kortare: "Skepticism är inte en position utan en process". Ds.
16 kommentarer:
Intressant, jag är själv agnostiker.
Kant var en känd filosof som kom fram till att tron var en förutsättning för att
agera moraliskt. De tre postulaten för moral var:
1. Människan har en odödlig själ.
2. Det finns en Gud.
3. Människan har en fri vilja.
Som jag uppfattar det så accepterar Shagul bara punkt 1 och
handlar därför inte moraliskt medan Jarmona accepterar alla punkter och
handlar därför moraliskt.
Mycket intressant. Är liknelsen med titrerkurvan din egen? Brilliant i vilket fall som helst. Problemet är ju, som du skriver, fanatikerna (i ordets bredaste bemärkelse) i kanterna av skalan. Det är i mitten som man såväl kan diskutera och även förstå de andras synvinkel, vilket jag tycker ofta glöms bort i debatt om vad det än kan vara, Guds existens eller ickeexistens, tiggeridebatten, Ukrainafrågan etc. Ser vi personer som mathama Gandhi eller Martin Luther King var de båda för diskussionen, de var inga fanatiker i sin övertygelse eftersom de sökte diskussion och förståelse. Mycket att tänka på här och jag delat inlägget med mina kollegor- eftersom det är så bra skrivet och berör en intressant fråga.
Anton: Vi får diskutera detta när sista boken i serier kommit ut eftersom det finns en del stoff där som berör dessa frågor, men som jag inte kan avslöja. Jag har dock försökt undvika ordet själ så gott det går i böckerna (fast det finns säkert här och där) just för att undvika den dualistiska uppdelningen i kropp-själ.
Fredrik K: Kul om texten kan väcka diskussioner (inte debatt! ;-) )även hos er!
Titrerkurvan som bild kom jag på själv, fast det kan ju hända att någon annan använt den tidigare utan att jag känner till det. Överhuvud taget tycker jag att det ofta är fruktbart att korsbefrukta ämnesområden även om man alltid måste vara medveten om att det rör sig om modeller som inte ska övertolkas. Till exempel har jag ju baserat drakarnas roll i världen på den mikroskopiska benbildningen såsom jag lärde den i fysiologin, där drakarna motsvarar osteoklaster (får gärna förväxlas med ikonoklaster).
Jag håller med om att bilden med titrerkurvan kan användas i många sammanhang där två extrema ytterligheter står motvarandra, exempelvis kapitalism-planekonomi / individualism-kollektivism etc. Jag var nära att använda Greklandskrisen som exempel, men valde sedan att hålla det hela abstrakt för att inte dra uppmärksamheten från modellen till det specifika fallet.
Richard Rorty har för övrigt talat om något liknande i bråket mellan kontinental respektive analytisk filosofi, liksom om filosofi i allmänhet: att det viktiga är att kunna upprätthålla ett produktivt samtal snarare än att landa i ett "rätt", dvs att befinna sig på kurvans mitt.
Som min gamle virologilärare Zvonimir Dinter sade: "Perfection is death".
Filosofin och matematiken bygger båda på logiken.
Det finns andra matematiska symboler som kan ses som filosofiska t ex så kan en sinuskurva ses som en symbol för hur världen rör sig framåt.
Om man har en stark modererande kraft i en debatt, någon som respekteras av såväl parterna som åhörarna och som bistår med fakta och underlag som svårligen kan bestridas, så kan debatter sansas, de värsta dogmerna slipas bort och det går att få en debatt att bli mer resonerande, lyhörd och närma sig ett anständigt samtal. Något man kan önska sig emellanåt...
Anton J: Det där får vi prata mer om någon gång. Min syn är att logiken är ett verktyg som egentligen inget gör utan något att använda det på och utan en hand som använder det. Logiken löser så att säga inga problem på egen hand och mycket filosofi handlar som jag förstått det om hur man tar klivet ut från det logiskt bevisbara till det mer praktiskt användbara.
Anonym: Det är sant att det FINNS intressanta debatter, men de flesta är det dessvärre inte. Lika ointressant kan det vara att hamna i diskussioner med folk som "vet" hur det är och bara försöker arbeta sig fram till denna redan spikade sanning. Typexempel: orubbligt troende (jag har inget emot dem i sig utan finner det bara ointressant att diskutera med dem).
Anton J: Sedan är nästan alla symboler filosofiskt intressanta tycker jag, just därför att representation i sig är ett filosofiskt intressant ämne. Gunnar Olssons bok Abysmal som jag talat om tidigare handlar mycket om detta. (Se: http://erik-granstrom.blogspot.se/2014/09/avgrunden-som-forenar.html).
Personligen tycker jag inte din liknelse är särskilt bra. Begreppet agnosticism är kopplat till kunskap, en agnostiker vet inte huruvida det finns gudar eller inte och vissa agnostiker företräder vidare uppfattningen att det inte går att veta. Denna position är inte nödvändigtvis något mellanläge mellan att vara troende eller ateist utan kan vara fullt kompatibel med båda uppfattningarna. Det avgörande är om man hävdar att man vet eller om man bara tror / håller för sannolikt.
En person kan vara:
gnostisk teist: jag vet att gud/gudar finns.
agnostisk teist: jag tror att gud/gudar finns men vet inte.
gnostisk ateist: jag vet att gud/gudar inte finns.
agnostisk ateist: jag tror inte att gud/gudar finns men vet inte.
Därtill kan man vara agnostiker utan att tro någonting alls om huruvida en gud/gudar finns, vilket nog är vad folk i gemen förknippar agnosticism med.
Nästan alla ateister är samtidigt agnostiker, det finns få som hävdar att man i strikt mening kan veta att gudar inte finns. Det brukar sägas att icke existens inte går att bevisa.
Bland troende är det mer blandat. Det är inte helt ovanligt att man säger sig faktiskt veta att gud existerar, inte att man bara tror.
Anonym (ni får gärna sätta en signatur under inläggen. Det behöver inte vara ert namn om ni verkligen vill vara anonyma, men gärna något som gör att repliker kan kopplas till rätt inlägg):
Personligen inbegriper jag här dina agnostiska teister och agnostiska ateister i begreppet "agnostiker" eftersom artikeln jag länkade från Philosophy Now gör just denna indelning. I praktiken har du nog rätt i att många som kallar sig ateister egentligen är agnostiska ateister - det är nog mer en semantisk fråga.
(Jag tycker för övrigt att det är fascinerande hur någon tvärsäkert kan hävda att något INTE finns, vilket ju är nästan teoretiskt omöjligt.)
Agnosticismen är för mig snarast ett uppskjutet ställningstagande, därav "process" snarare än "position". Dvs, jag kan tro si eller så men anser mig inte besitta tillräckliga bevis för att uttala mig säkert i endera riktningen. Min poäng var att det oftast är där vi befinner oss och att det oftast är ett fruktbart läge i frågor som inte kan avgöras.
Visst, såvida inte agnostikern ifråga anser att det är omöjligt att veta bestämt rent principiellt så kan man ju betrakta det som en process.
En person som befinner sig i den här processen kan kanske tänkas vara mer benägen att revidera/vikta sin uppfattning i ljuset av nya fakta eller argument än någon som redan landat i ett mer definitivt ställningstagande, därav är det möjligen mer sannolikt att eventuella diskussioner blir mer inlyssnande och konstruktiva.
Själv har jag alltid tänkt på begreppet debatt som ett meningsutbyte som förutsätter två eller flera sidor av motsatt uppfattning så det uppstår någon form av konfrontation. Diskussion ser jag mer som ett ömsesidigt resonerande kring något, vilket inte nödvändigtvis behöver betyda att man har olika ståndpunkter eller ens att man har någon bestämd uppfattning alls.
/Tankspridd filur
Politiska diskussioner är ju mer intressanta för de inblandade som om de är bra lär sig mer och kan ändra riktning eller byta ståndpunkt. Debatter har ju en egen funktion inför ett val då det går ut på att visa olikheterna mellan de val vi kan göra. Men de borde övergå i diskussion efter val. Då bör man ju också vikta argumenten men valutslaget eller åtminstone ha resultatet i åtanke.
Sen finns det ju bättre och sämre debatter. Läste något om hur det i dagens debattklimat mer går ut på att positionera sig snarare än att leverera underlag för ett fritt val men kan inte hitta länken nu. Då blir det ju mer propaganda och vi är tillbaka i att syftet förfelats.
Oavsett är det skönt att få tänka och dela dessa tankar fritt med er!
/Emil
Är det inte lite konstigt om jag ska behöva bevisa att något INTE finns? Presentera istället bevis för guds existens som jag kan pröva. Bevisbördan ligger ju faktiskt på de som tror.
Bra formulerat, du har uttryckt skepticism pedagogiskt och lättfattligt. Själv brukar jag ibland säga att skepticism är en "meta-åsikt" en åsikt om hur åsikter skall införskaffas, hanteras, uttryckas, upprätthållas, prövas, avskaffas, bytas ut och, inte minst viktigt, när man bör avstå från att ha en åsikt. Ditt sätt är dock mer pedagogiskt.
Dag Stålhandske
Skicka en kommentar