Jag har inga egentliga spår från sjukdomen bortsett från ett ärr vid naveln och en lätt fnasande fotsula efter cellgifterna, men jag ser i dem slaven på vagnen som viskar att jag är dödlig. De största ärren sitter förmodligen i psyket. Jag såg nyligen en reklamfilm på TV om att "var cancer än sitter så hamnar den till sist i huvudet." Det är något jag kan verifiera.
För två veckor sedan tog jag ett blodprov. Man kontrollerar i provet en specifik antigen mot cancerceller och mitt värde har rört sig en smula uppåt och sedan ner igen under de senaste åren så helt lugn var jag förstås inte. Igår fick jag ett brev från sjukhuset där det stod att "Läkaren XX kommer att ringa dig mellan kl 14 och 15 den 7:e augusti", dvs om två veckor. Genast drog jag slutsatsen att jag är döende eftersom brevet inte meddelade motsatsen. När läkare inte säger vad de hittat utan vill träffa en är det sällan ett gott tecken; det var så jag fick reda på att jag hade cancer från början.
Jag bestämde mig för att ta tjuren vid hornen och ringa mottagningssköterskan snarare än att sväva i ovisshet under två veckor, och för en halvtimme sedan meddelade hon mig att provvärdet sjunkit ytterligare och nu ligger på normal nivå. Lättnaden vaknade, om än fortfarande parad med kvardröjande kallsvett som nog aldrig helt kan tvättas av!
Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med detta inlägg mer än att jag var tvungen att skriva av mig oron, samma oro som fick mig att skriva romanen Vredesverk så snabbt som jag gjorde, så den är inte helt oanvändbar.
Jo, jag vet vad jag vill säga förresten:
Ta vara på varje dag!
14 kommentarer:
"Ta vara på varje dag!". Känns lättare sagt än gjort. Hur gör man det? "Nu jäklar ska här njutas, fort, glass åt alla!"
Om jag t.ex. fick reda på att jag skulle dö om 37 dagar hade jag knappast varit kapabel till att använda de återstående 37 dagarna på ett mer effektivt sätt (fått ut mer av dem) än om livet hade tuffat på i sina vanliga hjulspår.
Vad jag än hade företaget mig hade tankarna och närvaron ändå bara varit ockuperad av en panikartad dödsångest. Nä, "ignorance is bliss" säger jag, hellre dö knall fall utan att veta något så slipper jag slänga bort den tid jag har på oro och ångest över något jag ändå inte kan göra något åt.
Anonym: Grejen är att du inte har fått reda på att du ska dö om 37 dagar (förmodar och hoppas jag). Du vet däremot att du ska dö, men inte när, och det är något man verkligen påminns om när man efter ett cancerbesked känt döden flåsa en i nacken.
Mitt råd ska snarast tolkas så: gör det du vill göra nu, eftersom du aldrig vet när det blivit för sent. Alltför många går kvar på ett jobb eller i en relation de hatar år ut och år in eller skjuter upp resan till landet de drömmer om tills de blivit för gamla eller sjuka för att resa.
Jag har läst - vet inte om det är autentiskt, men kan mycket väl tänka mig det - att människor på sin dödsbädd i mycket högre utsträckning ångrar vad de INTE gjort än vad de gjort. Det är därför jag själv har hoppat av en fast och trygg arbetstillvaro för ett osäkert liv som författare och det är inget jag ångrar.
Först och främst, Grattis till det positiva beskedet från sjukhuset! Cancer är en grupp väldigt otäcka sjukdomar som tagit många liv runt omkring mig (senast i våras, samma dag som du signerade min Vredesverk och förmodligen är det tyvärr dags igen inom några dagar) så tankarna kring hur man borde leva sitt liv och vad som är viktigt finns där väldigt ofta för mig. Man glömmer alltför lätt att ta vara på livet - så rådet om att inte skjuta upp något borde man ha på en lapp framför spegeln varje morgon så man inte glömmer bort det i all vardagsstress.
Ah, jag förstår din poäng... Det är lätt att saker stannar i tanken, för egen del avstår jag ofta från att göra verklighet av mina drömmar av rädsla eller väntan på ett mer bekvämt tillfälle som sällan infinner sig.
Jag vill besöka en plats: Spokane, Washington. Ska se om jag lyckas med det inom det närmsta året..
Stark, bra och viktig text Erik!
Har spenderat några sköna timmar med "Slaktare Små" denna sommar.
I skuggan från ett av mammas och pappas hus har det varit en ren njutning av sjunka in i del två. Uppskattar framförallt de längre partierna med Shagul än så länge.
Hoppas du får hänga med många långa år framöver. Världen blir bättre och mer intressant när du får verka i den!
Lycka till, anonym! Det var bara ett råd i all välmening. Jag är själv ganska försiktig men har sällan ångrat när jag lämnat det trygga fast tråkiga. Därmed inte sagt att det alltid har gått bra, men så är det med risker.
När jag var liten och min farfar var döende i cancer jag jag fruktansvärt ledsen och alldeles förstörd. Efter det att han dog Hm fick jag plötsligt ett liv av sorg. Jag kan aldrig förstå hur det är att ha cancer. Men jag vet saknaden efter den. För min farbror och morfar och även de dött i cancer. Så jag kan säga från ett litet barns synpunkt att det heller ej är roligt. Så jag förstår att man ska ta vars på varje dag. Alla dagar med dem man älskar inser man först efteråt att de är de bästa som finns.
Den upphöjde påtvingar världen sin egen lag utan att fråga efter andras vilja. Istället för att spela med avvisade du själva berättelsen, slet sönder pjäsens manuskript och skrattade åt replikerna man stuckit åt dig.
Mats: Haha, egentligen tror jag att Shagul blivit så trotsig därför att han är avundsjuk på Nietzsches mustasch.
Å vilket härligt besked du fick!!
Finns ju inget värre än att oroa sig och vänta.
Instämmer med dig försöka lev här och nu och njut.
Har själv levt mitt liv lite typ "hoppat-från-flyplan-utan-fallskärm" med oddsen 30/70 istället för 70/30, och visst det har gått snett ibland, men landat med fötterna på jorden i slutänden.
Det har varit motgångar och hårt liv, men ack jag ångrar inte en dag. Det har get mig sådan liverfarenhet och jag vill(e) inte bli en som ångrar mig på äldre dag för saker jag INTE gjorde.
Drog iväg till Grekland när min dotter var 5år, bodde och jobbade där olagligt i 3 år (det var innan vi gick med i EU).
För 4 år sedan trots min sjukdom så lämnade jag Sverige för kärleken. Gav bort och återvinningen till mesta del av mina saker. Flyttade bara med de som hade affektionsvärde och nödvändigt med mig till England.
Inget jobb, ingen lön, ingen sjukpenning längre.. helt beroende på mannen jag gift mig med. Det var en jobbig omställning när är van att ha kontroll över mitt liv och ekonomi.
Men livet är underbart
sorry lite stavfel här och där och mixat swenglish ..hahaha
Skönt att höra att det går på rätt håll. Hade inte varit roligt att höra motsatsen. Min mor dog i en mycket snabb och aggressiv cancer för lite mer än 3 år sedan. Hon fick beskedet bara ett halvår tidigare. Min mormor och morfar lever fortfarande, vilket ytterligare vittnar om världens ironi.
Jag tror helt på det du säger om att man i högre utsträckning ångrar vad man inte har gjort i livet. Inte för att det är särskilt lätt att upprätthålla en sådan livsstil. Bara att resonera kring att ta det steget rör ju om rejält i ens tankegryta. Nåja, första stadiet är ju att förbereda sig. Skynda långsamt heter väl strategin. Bara det inte är för långsamt.
Har snart läst halva Vredesverk och jag vill redan hävda att den för mig känns som den bästa boken hittills i serien. Sambanden framträder allt tydligare. Det här känns som en typ av romansvit som det först tar lite tid för samhället att ta till sig, men som sedan har potentialen att slå riktigt stort. Jag hoppas att du får njuta av framgången med böckerna även långt efter de är skrivna.
Tobias: Tackar och det vore naturligtvis kul om serien slog, men just nu fokuserar jag på att skriva klart sista delen. Har kommit en bra bit idag faktiskt på ett riktigt dramatiskt introkapitel. Lyssnar under skrivandet på demonmusik, bland annat från min FB-bekant Ceiri Torjussen. Final showdown från Soul's Midnight passar handlingen bra! http://open.spotify.com/track/2eYDB9yosqFxkp2b8li9LY
Verkligen trist med din mor.
Grattis, Erik! Hade ingen aning om att du genomgått en så traumatisk period men glädjes av att du verkar ha tagit dig igenom det!
Skicka en kommentar