söndag 9 mars 2014

Första meningarna i Vanderland

Planeringen av Vanderland är avslutad, dvs så mycket planering jag vill ha på det här stadiet. Som jag tidigare sagt blir jag uttråkad under själva skrivandet om jag vet för mycket och nu tror jag mig veta alldeles lagom för att börja skriva. Mycket i den avslutande delen har jag ju känt till sedan tidigare, men efter ett par sömnfattiga veckor har jag nu lyckats ordna scenerna till en preliminär sekvens, diskuterat den med ett par personer som lämnat bifall, och då finns ingen anledning att dröja. Det är dags att sätta fingrarna mot tangentbordet på allvar.

Det känns nervöst, nästan lite sakralt. Jag tvekar och tänker att: "ska jag inte vänta lite, åtminstone tills Vredesverk kommit ut?" Trots allt påbörjar jag sista delen i något som har funnits med mig under trettio år. Å andra sida: varför vänta? Det finns helt enkelt ingen anledning att tveka och oavsett hur början blir så kan jag ju alltid fixa till den senare. Så här artade sig det första utkastet:


"Regnet fick horndemonens lädervingar att dundra som trumskinn varje gång de lyftes för att vinna höjd över havet. Droppar längre ut störtade istället bland vågorna, studsade tillbaka för att nafsa mot bestens klor och lät sig först därefter slukas av Nordhavets oändlighet. Horndemonen hade lämnat Glachland på östra Trinsmyra två dygn tidigare med kursen satt rakt norrut från Trakorien. Varelsens röda ögonglober stirrade in i färdriktningens mörker utan att blinka, men organen användes bara för närorientering medan destinationen låg orubbligt låst i dess sinne för jordmagnetism, stjärnaffekter och astral tektoni. I famnen bar den sin tankebundna människa – den siste shaguliten Gobrugda – fastspänd i upprättstående ställning mellan odjurets benfingrar som en galjonfigur på dess buksida."

10 kommentarer:

Anonym sa...

Borjan pa slutet. Jag ar sjalv en sentimental av stora matt och har det kampigt att lamna saker o ting bakom mig. Jag verkar inte vara ensam om det :) MEN, vi lasare vill valdigt garna ha den sista delen sa snart som mojligt, sa jag onskar dig gott mod i skrivarstugan.

/Blixa

Joel Haglund sa...

Aaaaaahhhhhhhhhhhhh. DO WANT. VILL LÄSA. AAHHHHHHHH.

Mäster Mäkolv sa...

Astral tektoni?

*myyys* :)

Magister sa...

Underbart!!

Anonym sa...

Ja, Blixa (Andes?), detta med början och slutet leder in tankarna på salig Nobelpristagare Churchill. Om än insatsen är i jämförelse obetydlig, lägrar sig likväl en ödesmättnad, kan jag tänka mig.

Likväl är det naturligtvis bara att ta tjuren vid hornen med gott mod. Blod och tårar skall väl inte behövas, men en god portion svett.

Jonatan

Erik Granström sa...

En ny mening:

"Gott virke var svårvunnet i dessa trädlösa trakter, och varje planka tilldelades därför sin plats med omsorg efter allvarlig galderläsning."

Kanske inte den märkvärdigaste av meningar även om den faktiskt innehåller tre allitterationer. Däremot är jag stolt över att jag skrev den på ett parkeringskvitto vid ett rödljus med bilar bakom när jag åkte till dagens tennis.

Erik Granström sa...

Jonatan: Bara för att du drar in Churchill så ålägger jag dig härmed en personlig geas: Du ska hitta två ställen där Churchill citeras i "Vredesverk".

Anonym sa...

Då skall jag vara extra uppmärksam på det.

Tyvärr är jag rädd att jag saknar tillräcklig bildning, såvida det inte rör sig om de allra mest kända citaten.

Jonatan

Erik Granström sa...

Jonatan: Så svårt blir det nog inte trots allt ;-).

Mäster Mäkolv sa...

Åhh, allitteration är det bästa civilisationen har frambringat! Tänk så mycket skönhet som kan rymmas på ett kvitto.