fredag 11 januari 2013

Jag, en skeptiker, 2 - Det kreativa tvivlet

En av Wikpedias stora fördelar är möjligheten att man som en drake kan svepa över stora områden för att sedan dyka ner där något intresserar en. Nyligen fann jag den amerikanske filosofen Richard Rorty (han dog så sent som 2007) vilken åtminstone förefaller mig ha ambitionen att konstruktivt gå vidare bortom det totala ifrågasättandet i post-modernism/-strukturalism/-filosofi m.m. Jag köpte alltså "The Rorty Reader" med urval ur hans texter och har inte blivit besviken så här långt (vilket ännu inte är så långt).

Rorty är skeptiker. Framför allt ifrågasätter han att våra beskrivningar någonsin kan spegla en förment verklighet eller att vetenskap, logik eller vetenskap med något slags nödvändighet kommer att nå den objektivt enda korrekta beskrivningen av verkligheten. Observera att detta varken ifrågasätter att "verkligheten" faktiskt existerar bortom vår beskrivning eller att vetenskap saknar värde, bara dess eventuella anspråk på objektivitet och exklusivitet. Rorty menar snarare att varje systematiskt språkligt system med sina begrepp har sin tillämpning men också sin begränsning. Systemet är helt enkelt ett av många möjliga språkspel, bättre eller sämre på att förmedla ett värdefullt innehåll. För att komma vidare måste själva sättet att se på saker med dess begreppsapparat ständigt förnyas, annars säger vi snart bara det som kan sägas med det befintliga språket.

Begreppet språkspel liksom "om det vi inte kan tala måste vi tiga" ekar förstås av Wittgenstein vilket passar mig utmärkt. Wittgenstein gick från någon slags analytisk ambition att gräva sig ner till språkets objektiva kärna till att just tala om språkspel och deras pragmatiska användning. I romanerna så representerar som ni vet trollkarlen Uroboren Wittgenstein och Rorty gav mig en riktigt bra pusselbit om Uroborens drivkrafter. Jag kan inte närmare berätta om saken eftersom det skulle spoila sådant jag ännu inte vill berätta om glasmannens natur och agenda men det kommer att göras konkret.

Rorty ekar också av annat. Hans "ability to redescribe the familiar in unfamiliar terms" låter väldigt mycket som "konstens roll är att främmandegöra det bekanta" som Viktor Sjklovskij sade i en berömd essä redan 1917, en essä som jag har tagit till mig sedan tidigare. Rorty menar också att Nietzsche uttryckte samma sorts skepticism som han själv fast med den tidens språk. Han framhåller även Jesus, Newton m.fl. som personer som har omformulerat det bekanta i nya bilder.

Sammanfattningsvis menar Rorty, så långt jag nu läst och begripit, att människan ständigt måste förnya sin kommunikation för att komma vidare och att inget problem kan bli slutgiltigt löst. Poesi och allmänt ifrågasättande är viktiga medel till förnyelse snarare än att begränsa sig till etablerade former att kommunicera och argumentera.

Makten och tolkningsföreträdet
Efter mitt första inlägg om skepticism diskuterade vi huruvida det är trivialt att "verkligheten" kan beskrivas på olika sätt om den ändå "är" densamma bortom beskrivningen. Jag anser för egen del att valet av beskrivning inte är trivialt därför att den som väljer språk inte bara väljer hur företeelser ska indelas och vad de ska kallas utan också vad man alls kan tala om, vad som anses vara självklart, vad som anses vara viktigt och vem som har legitimitet att yttra sig. Om man ser språkspelet som ett utövande av makt så blir diskussionen genast konkret och angelägen. Det räcker med att kritiskt ta del av dagspolitiska debatter, se på reklam eller delta i fikasnacket på jobbet för att se hur olika intressenter försöker att styra verklighetsbeskrivningen och pådyvla en sin tolkning. Även när det rör litteratur så är tolkningsföreträden påträngande: Vad är god litteratur? hur ska verk klassifieras i genrer och varför? Hur ansluter böcker till förväntningar och är sådan anpassning bra eller dålig? Vilka konstnärer ska få stipendier eller till och med avlönas av staten och varför?

Allt detta handlar om makt. Allt detta handlar om vår vardag. Allt detta handlar om spelet smickelbräde där det går ut på att bli den som bestämmer reglerna.

2 kommentarer:

Fredrik Kjällbring sa...

En av bloggars stora fördelar är möjligheten att man som en schakal kan nosa över stora områden för att sedan proviantera där något en intressant drake slagit ner. ;)

Rorty verkar vara en intressant filur, jag har bara snuddat vid hans namn innan (och skulle inte kunnat redogöra för något om hans tänkande, men jag hade läst hans namn innan) och man önskar att man hade lite tid att fördjupa i hans tänkande (något som man som småbarnsförälder sällan har). Det är uppfriskande att läsa din beskrivning i alla fall.

Har du förresten gjort regler (helt eller delvis) till smickelbräde?

Tobias sa...

Jag kände faktiskt inte till Rorty, men hans filosofi verkar gränsa till Brecht och andra. De Saussure snackar också om hur vi tolkar verkligheten utifrån det strukturella system vi växer upp inom (inklusive språket) och inte utifrån någon objektiv verklighet. Hur vi t ex förhåller oss till ordet fantasy härrör ju från vår kultur och skulle (teoretiskt) kunna uppfattas annorlunda av en annan kultur.

Att ha en fascination för fantasy och SF tycks vara för evigt förknippat med infantilisering. Det är så invävt i vårt språkbruk att vi knappt tänker på det. Livlig fantasi anses vara ett uttryck för barnasinne. När man ägnar sig åt fantasy, så är det genast en lek, inte en seriös konstform. För att anses vuxen måste man ha lämnat detta bakom sig och börjat koncentrera sig på verklighetens åtaganden (uppfylla samhällets förväntningar). Det verkar inte spela någon roll hur konstnärligt utvecklad ens eventuella fantasyskapelse är. Man kommer nog aldrig att få erkännanden eller stipendier för det. OK, Astrid Lindgren skrev en del fantasy, men hon var ju också barnboksförfattare.

Personer vars image är beroende av att de uppfattas som mogna vuxna, vill inte förknippas med fantasy. Skulle de ha fantasyböcker-/prylar hemma måste de nästan ha en god förklaring för att inte behöva skämmas över det.

Den hävdvunna attityden ger makt åt dem som nobbar och nedvärderar genren och tar makt från dem som fascineras av den. Man tänker ju bara på vilken laddning ordet nerd har (eller goth m fl).

Nu har det svept en fantasyvåg över världen i mer än ett årtionde och genren har fått ett lite bättre erkännande. Samtidigt snackar sociologerna om att de unga idag (sk generation Y) inte genomgår de sedvanliga mognadsriterna och således aldrig riktigt växer upp (vilket således skulle återspeglas i deras val av underhållning). Men är detta verkligen en objektiv sanning, eller är det kulturen som genomgår ett paradigmskifte...?