fredag 21 september 2012

Skriva om strid - läsarfråga

Jag skriver just ett kapitel om belägringen av staden Soblak och inser att jag är ganska ointresserad av att skriva om strider i sig, dvs själva utbytandet av hugg, trupprörelser, skärandet av kött och fallandet till mark. Just nu lutar jag åt att kort redogöra för vad som hände och sedan börja med en scen som utspelar sig efter själva stridigheterna eftersom det är då saker av intresse för berättelsen egentligen inträffar. Jag har gjort det tidigare: ni minns kanske Praanz da Kaelves strid mot RhabdoRanamördare på arenan i Svavelvinter. Även där utspelade sig scenen efter striden, i lokalerna under arenan. Därmed inte sagt att strider aldrig skildras i mina böcker - i denna tredje bok har jag redan beskrivit både slagfält och individuell kamp i Lasemos men fann där en vinkel som jag tyckte kändes fräsch.

Problemet är att både jag och ni läsare har sett så många stridsskildringar så att det blir svårt att inte falla in i pliktskyldigheter eller redundanta förlopp.

Det finns några knep för att göra skildringen intressant. Bäst är nog att skildra striden ur ett mikroperspektiv där man följer en enskild persons upplevelser, tankar och sinnesintryck men det kräver någon slags dramaturgi i striden så att den utvecklas på något oväntat sätt. Arhems fall kan sägas vara ett exempel. Ett annat sätt - det jag nu använde i Lasemos - är att göra striden mycket märklig, nästan karikatyrisk, men det fungerar bara undantagsvis och som kontrast mot andra avsnitt. Ett tredje är att vara sakligt brutal som i skildringen av Shaguls uppgörelse med sin mästare.

Om ni jämför med gängse stridsskildringar i actionfilmer så har min inställning alltid varit att framställa kampen kliniskt, dvs hur det rimligtvis borde ha utspelat sig med givna förutsättningar. Människor slängs inte tio meter genom luften in i fasta hinder utan att ta allvarlig skada, de träffar vanligtvis inte motståndaren om de kastar ett svärd, det blir sällan glamoröst, skador kompliceras och infekteras i efterhand. Jag berättade en gång för min redaktör att jag vet vad som händer om man hugger huvudet av en levande varelse, skjuter någon i huvudet eller får en stör genom kroppen därför att jag har sett det som veterinär. Sådana erfarenheter är till stor nytta i skrivandet men sätter också begränsningar. (Min redaktör berättade detta för en journalist innan jag förklarade att det inte är något jag vill föra ut i marknadsföringssyfte.)

Min fråga till er är kort sagt vad ni anser om stridsskildringar, när de är nödvändiga eller tillför något och hur de borde framställas. Skriv gärna vad ni tycker om de jag redan publicerat. Det hör till saken att jag har ganska mycket berätta och därför inte behöver vara rädd för att sålla.

24 kommentarer:

eli sa...

En som jag tycker generellt gör strider bra är Joe Abercrombie. hans bok "The Heroes" är en skildring av ett tredagarsslag, med all väntan, slumpmässiga tragedier och kaos som jag inbillar mig ett fältslag består av. Det finns till och med ett utdrag på hans blogg här:

http://www.joeabercrombie.com/books/the-heroes/extract/

med en sektion där han experimenterar med ett perspektiv som skiftar mellan soldaterna på de båda sidorna, som jag tycker är mycket lyckat.

Erik Granström sa...

eli: Hur mycket textmassa upptar slaget i Abercrombies bok? Jag kan tänka mig att det blir skillnad om slaget är ett centralt inslag i romanen men jag känner att jag i vilket fall inte har utrymme för längre skildringar av den aktuella belägringen.

eli sa...

Nej, förstås inte. Slaget upptar i princip hela romanen, med några kapitel i början och slutet som sätter upp/rundar av. Jag tror mer att inspirationen finns i själva stämningen och den känsla av (ibland kontrollerat) kaos som förmedlas.

Erik Granström sa...

eli: Och har du något råd att ge mig?

Erik Granström sa...

Jag beställde förresten boken "Sedan stack vi staden i brand", en kommenterad dagbok skriven av en soldat under trettioåriga kriget för att få lite autentiska iakttagelser men har inte fått den än.

eli sa...

Jag tror att mikroperspektivet är en bra idé - och kanske inte bara då från karaktärer som är "hjältar" på endera sidan. Jag vet däremot inte om jag skulle välja att beskriva det kliniskt. Jag tror inte det upplevs kliniskt, utan mer... ja, vardagligt. I slutändan tänker jag mig att i ett fältslag så är det antagligen massor av adrenalin, panik, men de händelser som kommer att beskrivas som hjältedåd måste ha utgått från helt "normala" skeenden. Därför tänker jag mig att våldet blir näst intill banalt.

Erik Granström sa...

eli: Det är nog det banala och sakliga jag menar med kliniskt, dvs strid utan hjältelater och ädla avsiktsförklaringar. Tack ska du ha för dina synpunkter!

Fredrik Kjällbring sa...

När det gäller stridsskildringar finns det, enligt mig, en likhet med sexskildringar - man kan inte undgå att det finns våld och sex, men alltför ingående blir det bara pubertalt snaskigt i bägge fallen. Det är en balansgång och jag tycker att man bör behandla strid och sex på ungefär samma sätt, dvs att man inte går in på detaljer. Att berätta det i dåtid är för mig helt ok, men också att följa någon i striden, men utan för många detaljer. /Fredrik

Birkebeineren sa...

Ett sätt jag gillade att läsa hur en strid skildrades var i Peter Englunds "Jag skall dundra" - http://www.svd.se/kultur/litteratur/tat-och-underhallande-skrona-om-karolinerna_31773.svd

Interessant skulle också vara att få en strid beskrivet genom att först ta del av själva slagplanen en av de stridande parterna satt upp innan striden. Mer eller mindre korrekta gissningar och förutsägelser om hur fienden kan tänkas agera och hur de egna stridskrafterna skall disponeras och hur de skall respondera på olika tänkbara händelseutvecklingar. Sen kanske få en utvärdering om hur det faktisk gick, kanske från den andra sidan eller genom en rapport hem till kungen/vortigern/härföraren?

En variant av detta skulle kunna vara att få läsa de olika sidornas rapporter om hur det faktisk gick i striden. Det beror självklart på det faktiska utfallet av en strid, det är ju som bekant oftast segraren som skriver historien, och ibland kan ju båda parter uppfatta sig som segrare.

Jonas Nordgren sa...

Ett slag kan vara obetydligt och banalt för historien, men lär alltid vara en kraftfull upplevelse för den som deltar. Så ansluter mig till mikroperspektivet. Sen är det kanske inte nödvändigt att presentera de individer som deltar i händelseförloppet med namn eller så. Man borde kunna få fram skräcken i att försöka hålla stånd mot en kavalleriattack med "I främsta ledet drar en fräknig pojke andan när de dundrande hovarna stormar rakt mot honom. Han trycker sig mot mannen bakom, även han fastkilad i den täta formationen - fångad, låst förlorad. Lansspetsarna sänks inför sammandrabbninen och pojken höjer sin sköld för att slippa se. Plötsligt ligger han med ena handen i den kalla gyttjan...". Ja, vet inte om det var till någon hjälp men jag försökte iaf. Tror man ska försöka fånga känslan av kaos, skräck och det oförutsägbara med strid. Få det att krypa in på skinnet.

Mäster Mäkolv sa...

Jag får ansluta mig till vad Birkebeineren och de andra har sagt.

På sätt och vis har vi fått "planen" förklarad för oss redan i Slaktare små (när herr G och Sparvhjärta äter råtta på spett).

Det skulle vara intressant att sedan få en kort rapport eller "nutidsupplevd" insikt från någon på insidan - kanske från någon ur den trakoriska hirden, Peronias kapten som ligger för ankare eller någon annan halvt bortglömd figur?

Det får gärna vara så att någon del i planen gick åt h-vete, utifrån hur vi har fått läsa om den, men att den på insidan inte känner till planen och bara upplever kaoset. Givetvis utan för mycket detaljer... kliniskt, var väl ordet? Kaos, smuts, must - men i en väl balanserad dos.

Jag tycker du har gestaltat både strid och för all del sex bra i böckerna tidigare. En blandning mellan gyttja, banalitet och distans. Kanske i det här fallet kryddat med en smula panik.

Kanske kan belägrarnas nyvaknade entusiasm under den isblå fanan vara det som stökar till planerna?

Anonym sa...

Hej Erik,
Jag tycker att beskrivingar på det strategiska planet skulle vara intressanta, tex generalernas planering och taktik etc. Dessutom att få lära känna knekten, dess tankar innan slaget, orsaker till värvning, etc. Kan vara spännande att följa någon karaktär ur ett regemente som läsaren vet går mot en säker död pga kunskaper om strategierna som inte soldaten känner till. Dock att läsa om hugg och blodsprut känns inte så upphettsande.

Erik Granström sa...

Tack ska ni ha för era uppslag och kommentarer allesammans. Mikroperspektiv och taktik är nog rätt väg att gå som ni föreslår. Nu är det emellertid så (vilket ni inte visste) att det blir mer regelrätta fältslag något senare så jag tror att jag sparar era förslag till det kapitlet och går på en sparsammare linje just nu eftersom det hur som helst inte blev så mycket strid här pga överlägsenhet och överumpling.

Medusa Games sa...

I senaste numret av Skriva (nr 6 2012) så finns det en artikel om lösningar på romanproblem som kanske skulle kunna vara dig till hjälp. Deras lösning på problemet Scenen blir långtråkig är följande: Motstå frestelsen att lägga till mer, vässa istället det du har.

Erik Granström sa...

Medusa: Tack, det tror jag är ett bra råd och ett jag faktiskt ofta följer (även om den som ser mina tjocka böcker kanske inte tror mig). Ofta kan man ställa sig frågan om en scen egentligen alls behövs när den är svår att få fram på ett bra sätt. Det var väl lite det jag gjorde just i detta fall, dvs hoppade över själva striden.

Kristoffer Nåhem sa...

Jag gillar att följa individerna genom striden från deras ögon. Ett slagfält är ofta en mycket rörig plats och de är få eller ingen som har överblick över vad som händer i stridens hetta.

I serien "Game of thrones" utspelas många strider. I slutet av andra boken "A clash of kings" får man följa The Imp (Tyrion) genom en belägring. Under de efterföljande kapitlena får man långsamt reda på vad som hänt. Bra metod tycker jag.

Tycker även att belägringen av Arhem är bland de bättre partierna i Svavelvinter.

Anonym sa...

Tycker att Väinö Linnas skildringar av strider och rädsla är bra. Han hade ju dessutom varit med själv, något de flesta andra författare , gudskelov, sluppit.
Mats Å

Anonym sa...

Jag tycker generellt strider blir ganska tråkiga att läsa om. Den nämnde Peter Englund kan dock få det mesta i vår historia intressant, så även krig och strid. Ska jag läsa om strid föredrar jag humor (aktionfilmers överdrifter blir lätt humoristiska om de ges ett annat format så som text), eller aktion istället för våld.

Jens sa...

En tanke som slog mig var att det skulle vara intressant att följa två personer i striden. Först följer man Mr A när han tar sig framåt mot sitt mål och den delen avslutas med att han dräper en fiende med sitt svärd. Därefter får man följa Mr B som tillhör motståndarna och vars berättelse slutar med att han blir dräpt av Mr A. Då får man två olika beskrivningar av samma strid och det kan vara intressant att dessa två slutligen möts där läsarna eventuellt redan vet hur det kommer att gå för Mr B (beroende på hur mycket som beskrivs eller om det avslöjas först när han faller död till backen).

Ulrika sa...

Det enda jag vet att jag verkligen ogillar i stridsskildringar är ett överskott av s.k. distans som yttrar sig i galghumoristiska och lakoniska one-liners från människor i våldsamma situationer. Visst, de isländska sagorna och grymta månde grisarna och Röde Orm - jo, det KAN gå. Men i modern litteratur blir det lätt billigt. Tycker jag.

Anonym sa...

Hej Erik!
Jag tänkte spontant på striden mellan Feyd-Rautha och en gladiator i Arrakis (s.308 i den svenska utgåvan från -99). Minns den som en bra stridsscen, som kanske skulle passa din stil. Ta en titt! Och tack för många timmars slit i Trakorien med omnejd, dina äventyr minns jag med värme!

MVH Andreas

Erik Granström sa...

Tack Andreas - ytterligare bra idéer.

Ulrika - jag instämmer i princip fast nu undrar jag vad du kommer att säga om min Odysseus-pastisch ...

Nåväl, det finns mer än ett sätt att flå en ... ja, ni förstår vad jag menar.

Anonym sa...

Hej Erik
Min spontana tanke är att när du målar upp en stor berättelse där ett flertal/många huvudkaraktärer finns så är det lite som att följa allting från åvan. Du följer inte bara en person utan ganska många och om slaget inte betyder någonting extra för någon karaktär så finns ingen mening med att beskriva det i detalj. Din story är mer driven av karaktärer och handling än av action a la Elric av Melnibone. Allting beror på hur striden/slagfältet påverkar någon/några av dina huvudkaraktärer. Är det en strid i mängden så är det bättre att den inte sinkar berättelsen flyt. Oavsett vad du görså tror jag det blir bra då du hanterar pennan med en magisk glödande exakthet som gör mig djup av beundran.

M.V.H kenneth Welander

X sa...

Hej!

Detta kanske inte riktigt svarar på din fråga men som jag ändå tycker är bra att ha baktanken när man skildrar större sammandrabbningar. Striden verkar alltid i efterhand vara linjär, dvs att utgången var i stort sett klar från början.

Tänk att striden är en stor fest där festdeltagarna är olika aktörer på slagfältet som möts.
Det kommer finnas lika många berättelser och upplevelser som det fanns deltagare.


Har för mig att det var ungefär så Wellington försökte förklara skeendena under slaget vid Waterloo.
Det finns inte en berättelse utan det är en myriad av olika upplevelser.
Efteråt formas sedan händelsen till en gemensam berättelse där vissa deltagare har haft större möjligheter att beskriva vad som skedde än andra (och av olika anledningar). Detta gör också att vår förståelse för skeendena i efterhand ganska snabbt blir trubbiga efterkonstruktioner.

MVH
/X