sådan är arbetstiteln på kapitlet jag just skriver - låter mest som ett 1600-talsporträtt i klangen. Kapitlet handlar inte helt oväntat om en kvinna med en tupp. Djuret heter Koklai och säkert är bekant för somliga. Koklai var alltid en av mina favoritfigurer i de gamla spelen: en världsresenär och förste älskare som valt tuppens form därför att "det är den enda gestalt av någon som helst skönhet" i vår tillvaro. Nu är han förstås omskapt i romanen liksom de flesta andra varelser och företeelser, men han har fortfarande oanade egenskaper och jag försöker behålla hans osentimentala fåfänga. Koklai är emellertid inte bara en sidekick (sidecock?) utan kommer att visa sig ha stor betydelse för historien på både det ena och andra sättet. Han och kvinnan samtalar delvis på Det Höga Språket vilket jag noterar i texten med versal, kursiv och bestämd form. Problemet är som ni vet att normala människor inte kan höra det höga språket utan att alieneras från världen.
Eftersom jag fick ett nytt nummer av "Philosophy Now" igår så infinner sig genast frågan om huruvida sådan alienation är av godo eller ondo. Det förefaller i Trakoriens värld som om människor och andra varelser har skapats för att fylla en viss plats i gudarnas plan. Den som ser själva planen, till exempel genom att höra Det Höga Språket, har helt enkelt svårt för att spela med och ta den på allvar. De skapelsetrogna animisterna i Abzulvan menar att om människan nu äger sin existens bara som del i gudarnas plan så är det hennes plikt att spela sin roll snarare än att ifrågasätta manus. Shagul skulle svara att gudarna - berättarna - är lika förvirrade som vi och har förslavat oss för att kunna besätta rollerna i sin pjäs. Hela världen är deras distraktion mot Tiamat, samma isande meningslöshet och flyktighet som väntar både dem och oss. Å andra sidan kikade Silvia Miranda in bakom kulisserna och hon blev knappast lyckligare av det. I det nya numret av Philosophy Now skrev en person en hel artikel där han kontemplerar världens fåfänglighet ur ett buddistiskt perspektiv. Jag blev lite förvånad när det visade sig att författaren sitter på "Death Row" i Nevada.
Det givande med att läsa filosofi och andra mystiska tankar under skrivandet är att man hela tider finner genklang mot det man skriver. Jag stoppar alltså inte in djupa filosofiska referenser i texten allteftersom jag läser vilket kanske någon oroat sig för utan snarare så kan jag hitta nya perspektiv på det redan tänkta. Hela konfluxsviten handlar nog ytterst om individens förhållande till världen via språket i dess vidaste bemärkelse.
Sic transit gloria mundi - titta in bortom evigheten för de rätta svaren!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Ungefär som att spelarna inte bör ha ständig tillgång till sina rollformulär och regelböcker m.m. när man spelar rollspel - då blir spelets regler och struktur alltför uppenbart och det blir svårare att vaggas in i själva berättelsen...
Vet du om artikeln finns online? Vad är rubriken och författarens namn?
=> N
A Buddhistic Contemplation of Impermanence from Death Row
Shawn Harte
Artikeln finns online men är lösenordsskyddad. Maila mig på erik.granstrom@gmail.com så kan vi diskutera saken.
”The truth will set us free.
But freedom is cold, and empty, and frightening, and lies can often be warm and beautiful.”
—George R.R. Martin, ”The Way of Cross and Dragon”
Diskussionen om människans förhållande till kosmos fundamentala meningslöshet är ett av de intressantare ämnena inom litteraturen, tycker jag, särskilt när den utförs väl, och den verkar inte helt sällan bedrivas av fantastikförfattare (som George R.R. Martin, Grant Morrison, Neil Gaiman, och, kanske mer än hos någon annan, H.P. Lovecraft). Martins formulering får det att isa sig uppför ryggraden varje gång jag läser den:
”[We] believe in no afterlife, no God. We see the universe as it is, Father Damien, and these naked truths are cruel ones. We who believe in life, and treasure it, will die. Afterward there will be nothing, eternal emptiness, blackness, nonexistence. In our living there has been no purpose, no poetry, no meaning. Nor do our deaths possess these qualities. When we are gone, the universe will not long remember us, and shortly it will be as if we had never lived at all. Our worlds and our universe will not long outlive us. Ultimately entropy will consume all, and our puny efforts cannot stay that awful end. It will be gone. It has never been. It has never mattered. The universe itself is doomed, transitory, and certainly it is uncaring.”
—George R.R. Martin, ”The Way of Cross and Dragon”
> Johan L
Du slår huvudet på spiken Johan. Det givande med fantasyperspektivet är nog att man kan konstruera en rad fiktiva trosföreställningar och låta företrädarna föra ens egen inre dialog mot varandra.
En aspekt av den trakoriska världen som skiljer den från vår egen är att det faktiskt finns gudar med en skaparplan formulerad i platonska idéer. Shagul dömer emellertid ut denna som bara en kulissartad konstruktion mellan oss och tomheten vilken i egentligen inte ändrar något alls i långa loppet.
Min personlig åsikt rörande det Martin skriver är dock att även tron på den fullständiga meningslöheten är just en obevisbar tro som inte behöver vara mer sann än någon annan. Jag är agnostiker helt enkelt.
Jag tänker mig att universum bara ÄR och att allt vi kan säga eller spekulera i av nödvändighet underställs våra begränsningar som människor med våra sinnesorgan, vår tidsuppfattning, fattningsförmåga, formuleringsmöjlighet etc. En väldigt kul sak att försöka föreställa sig är att tiden inte är linjärt flödande utan finns där som ytterligare en dimension. Försöker man säga något om en sådan värld är det mycket lätt att falla in i språkligheter som i själva verket förutsätter ett tidsflöde - exempelvis om orsak-verkan.
Skicka en kommentar