Tillbaka i svenska selen

Efter diverse hälsovådligheter är jag alltså tillbaka hemma i skrivlyan igen. Operation med 20 cm ärr på fredag - en öl hemma på tisdag - säg sedan inget ont om den moderna medicinen. Nu kan det bli en smula vanskligt att verkligen sitta långa pass framför datorn men jag får använda mig av kladdlappar och stärkande promenader under en återanpassningstid.

Lustig hur idéer kan tränga sig på. Under min sista natt på sjukhuset vaknade jag plötsligt vid halv två med en helt färdig idé om hur Gobrugda och Malek Mangus ska förhålla sig till varandra i denna andra del av berättelsen. Förhållandets möjligheter och komplikationer är något som jag vridit och vänt på men som jag för närvarande inte direkt hade i tankarna. Lösningen inte bara erbjöd sig som idé utan levererades nu som en färdig scen där deras mellanhavanden direkt kan avgöras. Jag tror dessutom inte bara att den kan bli bra utan spännande men väntar med att skriva den till rätt plats i följden.

Problemet för de inblandade är ju följande:
Faktum: Vår sekt och alla våra bröder har blivit mördade av vår grundare Shagul som alla trodde var död.
Fråga 1: Vad gör jag nu? Malek Mangus är ensam och på flykt undan trakorierna som tror att han ligger bakom svavelvintern på Marjura. Gobrugda har sin horndemon och en stulen hand från Shagul men är dödssjuk efter förgiftningen.
Fråga 2: Vad tänker Shagul göra nu? Han har försökt döda mig / mina bröder en gång och brukar vara grundlig.
Fråga 3: Vad hade den andre överlevande med saken att göra när vi nu blir medvetna om varandra? Är han i maskopi med Shagul eller att lita på?
Delikat som ni förstår men nu alltså med en lösning!


På sjukhuset har man mycket tid och jag hann nästan se hela första säsongen av HBO-serien "Deadwood" om ett nybyggarsamhälle i vilda västern. Jag slogs återigen av samma tanke: "Varför kan vi inte göra sådan här dramatik i Sverige?" I serien talas ett ålderdomligt språk (svordomar undantagna) med ganska krystade men välformulerade repliker - borde passa svenskan. Iscensättandet är närmast finskt plågsamt med en nordisk naturalism där man kryper såväl innanför kläderna som upp i kroppsöppningar på människorna - smäckrätt för nordiska tolkare. Mustigheten står inte Paasalinna efter och smärtan hos många figurer upplevs som Bergmanskt eller Norenskt plågsam. Likt förbannat görs denna seria av KOMMERSIELLA AMERIKANER och inte av oss! Serien kunde ju för helvete ha handlat om Västernorrland lika väl som om Dakota Territory.

Vad är det med oss?

Jag jämför med de upphaussade filmerna på Stieg Larssons böcker. Missförstå mig inte - jag tycker att dessa filmer är riktigt bra men de kommer inte i närheten av Deadwood, särskilt inte när det gäller skådespeleri, foto och replikskifte. Noomi Klein - nej, Rapace menar jag förstås - må vara porträttlik Lisbet Salander men många repliker levereras enligt min mening med samma inlevelse som korv på en sibyllamack.
It simply won't do!

Nyss var jag nära att dö, men innan jag verkligen gör det skulle jag förbanne mig gärna vilja delta i ett projekt för skärmen där man satsar på hantverket.