Fontra Cilor

Jag har just avslutat ett romankapitel som utspelar sig helt i staden Fontra Cilor på Palamux. Därmed har jag fått fundera mer över hur staden ser ut. Jag gillar Fontra Cilor liksom jag gillar Tricilve, förmodligen för att städerna blivit mer levande genom många detaljer och dessutom är helt olika.

Tricilve är som antikens Rom med drag av Italienska renässansstäder som Venedig, Florens och Ferrara.

Fontra Cilor är som ett förfallet Babylon.

I Tricilve är folk liksom romarna mycket drivande, entusiastiska och hänsynslösa men med någon slags grundlojalitet som i alla fall omfattas av Praanz da Kaelve. De vet att alla grannar hatar staden och får därigenom en sammanhållning som inte hindrar dem från att lura varandra. Geografiskt ligger staden på lera invid havet, utan berg i närheten, men med god livsmedelsförsörjning från de bördiga slätterna.

Fontra Cilor var huvudstad i det Klavykiska rike som föregick "Trakorien" - oftast synonymt med riket på Paratorna. Innevånarna är melankoliskt lagda, av åldriga men fattiga familjer som vårdar minnet av sin storhet. Övriga stadsmedborgare kan liknas vid grändråttor som försöker hanka sig fram bland ruinerna i de näringar som står till buds. Mer än hälften av stadens byggnader är förfallna och obebodda så att vem helst i princip kan slå sig ner där det är ledigt. Detta är förstås ett eldorado för obskyra sekter. Någon central administration finns inte även om adeln har ett råd där man mest ägnar sig åt gräl och förtal. Det händer att munkarna från Nastrôl i norr blir så upprörda över tillståndet i staden att de utrustar ett slags mikrokorståg för att röja upp det värsta. Sådana initiativ slutar nästan alltid med deprimerade återtåg där inte mycket har ändrats.

Fontra Cilor ligger några mil från havet vid den stora floden Kafassa (omdöpt från spelen av skäl som jag någon gång ska berätta) och präglas av ett onaturligt varm klimat. Värmen kommer som bekant från Fokalerslätten där solljus speglas ner i en krater av en jättelik glaserad bergvägg. En gång i tiden var hela Moskorien blomstrande men genom oförsiktig konstbevattning har slätten försaltats så att den nu är mycket karg.

Jag funderade så sent som idag över varför inte värmen på Fokalerslätten stiger rakt upp och snarare suger in sval havsluft från öster än blåser ut längs marken i motsatt riktning över Fontra Cilor. Ett möjligt svar ges i det nyskrivna avsnittet nedan. Hur som helst sköljer varm luft ut över Moskorien och stiger brant först när den når havet. Resultatet blir närmast permanent kustnära åska med piskregn vilket ofta tränger tillbaka in över Fontra Cilor. Jag tycker att vädret passar väl in med stadens tropiska karaktär (tropik som bekant av tropos - vända med betydelsen "det varma och obehagliga område där resenären bör vända om). En enligt min mening mycket bra idé som jag fick är att Fontra Cilor kläs av växer från vår världs Karbontid, dvs jättelika lummer och fräkenväxter som växer samsidigt kottepalmer och modernare träd som eukalyptus. Det förstärker intrycket av ålder och osunt tät grönska. Sådan växtlighet finns annars främst nere i Melukhas omgivningar.

Stadsplaneringen fortsätter. Jag skriver härnäst ytterligare två kapitel i Fontra Cilor. Bland annat beskrivs återinvigningen av det förfallna palats där Shagul tillbringade sin ungdom. "Sweet home Moskoria!"

---

Utdrag ur nyskrivet kapitel (redigering och ändringar återstår)


I Fontra Cilors hamn riste lummerträd och jättefräken av ett oväntat vinddrag som från en osynlig titan. En kottepalm utanför Viscerons paviljong exploderade i svärta när flockar av kackerlackor drevs ur sin nattvila. Trollsländan som var deras rovgranne sög emellertid redan safterna ur en rosenduva och fällde bara vingarna tätare längs kroppen. Natten var som alltid varmare och fuktigare än på alla andra platser i Trakorien eftersom hettan från Fokale i Palamoxi inre söker sitt utlopp över Moskoriens slätter för att stiga mot höjden först ute till havs.

Enligt myterna slungade gudarna i urtiden en himlasten mot landet Woddam och så att den runda Fokalerslätten formades, omgiven av lodräta bergväggar i alla väderstreck utom öster. Den oändligt höga Kargomväggen i norr förglasades av hettan så att den allt sedan Woddams domedag speglar solljuset ner över slätten och föder landets tropiska klimat.

Lärda män och kvinnor har i alla tider grubblat över varför värmen inte stiger över bergen utan väljer att krypa österut längs marken. Dessa lärda grundade omsider en skola vid stadens akademi och kallade sig meteorologer efter mytens himlasten. Ingen av dem lyckades emellertid förklara fenomenet bättre än prästerna vid stormherren Marduks tempel ute i floddeltat. Gudamännen hävdar att hetvindarna i Fokale ter sig så främmande att landets egna moln och vindar vägrar beblanda sig med dem. Istället jagas de till havs där luftvarelsernas territorier är mer flytande. Över floden Kafassas delta mot havet jäser ständig åska där de kuvade och rasande hetvindarna äntligen släpps fria för att strida om virvelplats med oceanens högluft. Bland denna eviga åska sägs guden Marduk ha sin världsliga hemvist i Ravhall, molnfästet som sägs vandra över världen på sina ben av ljusviggar.


Bonusfråga: Varför Ravhall?

Magikerna och månen

Varning: det här blir ett inlägg mest för de som redan är insnöade i Trakorien.

Ni minns kanske tvillingmagikerna Kamalkus och Fundibéra på Gatves klippa? De beskrevs i spelmodulen Oraklets fyra ögon och kommer att spela en viss roll i uppföljaren till romanen Svavelvinter. Kamalkus är traumatiserad efter en ofrivillig exil i Gombitakles slemdjungler under flera decennier. Han har blivit en ensling som aldrig lämnar den ö syskonen äger. Fundibéra är istället mycket social och främst en livsnjutare. Hon ordnar dels baler på Gatves klippa och rör sig också mycket i omvärlden. Eftersom hon kan skifta form så är det ingen som egentligen vet hur hos ser ut. I och med romanskrivandet uppstod frågan om fördjupning av dessa personer och deras koppling till berättelsen.

Min inriktning har redan från början varit att det inte finns EN slags trolldom i Trakorien utan att alla former av paranormalt kraftutövande benämns magi och ofta har olika grund. Bortsett från vardagsmagi, såsom försäljning av hemmasnickrade talismaner, så tänker jag mig en handfull mer eller mindre mäktiga trollkarlar som alla har olika inriktning och som jag vill variera. I dagsläget finns följande magiker av betydelse för intrigen:

Shagul - med förmågan att tala med avlidna i dödsriket vilket gör honom mycket välinformerad. Han kan också behärska andras medvetanden och kroppar, bemästrar en del språkmagi (däribland användningen av den gudomliga boken), kan styra sin egen kropp exempelvis till kloning m.m.

Shaguls mästare - som jag av spoilerskäl inte pratar så mycket om men som är av annat ursprung än övriga. Han är främst språkinriktad. Eftersom den trakoriska världen är uppbyggd av det höga språket så får sådan magi direkt inflytande på tillvaron.

Shaguliterna, däribland Gobrugda och Grafficanus, som ägnade sig åt demoner och kroppskontroll men som ju är i det närmaste utplånade.

Silvia Miranda hade sökt skydd hos stormguden Marduk. Hennes makt låg främst i förmågan att ta hjälp av luftens varelser såsom vindar och moln. Vindhäxans öde är ännu obekant.

Animisterna på Mereld, däribland Sambarsynd Coria, vilka är att betrakta som munkar i skapargudarnas tjänst. De kan formförändra sig och avläsa vad som händer i omvärlden via heliga kristaller.

Illusionisterna i HOXOH som mest ser sig som artister intresserade av att fullända sin konst.

DiFolterna ser sig inte som magiker utan som alkemister vilka söker rena världens komponenter och sätta samman dem till något bättre.

Tvillingmagikerna
Vad göra med dessa syskon alltså?

Mina behov för intrigen var att göra Kamalkus till en mer traditionell elementarmagiker med koppling till det kalla blå ljuset hos elektricitet och natten. Fundibéra ville jag göra till en modern häxa, dvs inte den grodkokande, vårtiga modellen utan mer som kung Arthurs syster Morgaine, livsbejakande och inspirerad av den moderna religionen Wicca. Eftersom de två är syskon borde de vidare ha en koppling. Den minsta gemensamma nämnare jag hittade hos tvillingarna är månen. I Wicca dyrkar man den tredubbla gudinnan jungfrun-kvinnan-gumman som motsvarar månens faser: ny-full-nedan samt den behornade guden - hanvarelsen som befruktar gudinnan och dör på hösten för att återuppstå på våren. Den cykliskt levande/döde fruktbarhetsguden är en gammal arketyp som ses i många religioner, inte minst anas den i kristendomens bild av Jesus, och den passar väl med handlingen.

Trakorisk måndyrkan bygger på att honvarelser står för världens kontinuitet medan männen mest är ett nödvändigt ont och marionetter att utnyttja. Fundibéra är gudmor åt många mäktiga döttrar i Trakorien, besöker dem oannonserad och sägs med trolldom hjälpa dem att njuta av livet och att lösa problem, särskilt sådana där kärlek, mödraskap, misshandel och män är inblandade. Hon är dock knappast någon ljuv fé från sagorna om askungen eller Oz utan snarare en fruktad kvinnokraft att jämföras med Trinity, Margareth Thatcher och Lisbeth Salander. Det ryktas att Fundibéra har vigts som Lemniskata under mångudinnan Luvena bland de sågtandade kannibalkvinnorna på Bektare berg, extiterna som varje vår rituellt sliter män i stycken under vilda orgier. Ingen vet om detta är sant.
Enligt Kamalkus så är den kalla blå elektriciteten inget annat än kondenserat månljus. Det samlas av molnen och vattnet om nätterna varifrån den kunnige kan locka fram det i sin tjänst.

Även Didra Damagi har en koppling till måndyrkan liksom de flesta kargomitiska kvinnor.