Min erfarenhet är att älskare av fantasy ofta är konservativa när det gäller teknologi även om gränserna luckrats upp på senare år. Förmodligen bottnar normerna i någon form av riddarromantik, kanske stadfäst genom Tolkiens beskrivningar. Faktum är att jag första gången själv beskrev Trakorien som feodalt - det var i inledningen till speläventyret Svavelvinter från 1987. När beskrivningen av Trakorien sedan blommade ut i ett eget häfte så fanns dock inte mycket kvar av det feodala eftersom mina egna intressen lutar mer åt renässans - upplysningstid.
Jag har försökt att anpassa teknologin jämfört med vår egen värld efter trakoriska förutsättningar men är som ni vet inte renlärig på något sätt. Vore jag det så skulle jag förmodligen försöka skriva autentiska historiska romaner istället.
Religion och tolerans
Min första aspekt är att Trakorien är polyteistiskt och därför tvingas tolerera många olika angreppsvinklar vad gäller världssyn och teori. I vår egen historia lade ju kristna dogmer ganska länge en kvävande hand över alternativt tänkande vilket i sig kan förefalla lite märkligt eftersom Bibeln vad jag vet inte innehåller så många beskrivningar av världens beskaffenhet om man bortser från skapelseberättelserna. Jag är ingen expert på ämnet men mycket av den forna kristendomens världsbild tycks härstamma från grekiskt tänkande snarare än från Bibeln. Märkligt är också att Islamska länder historiskt tycks ha varit mer toleranta än kristna grannar trots att Koranen ska vara Guds oförvanskade ord medan Bibeln snarare utgörs av människors vittnesbörd. Kanske säger Koranen inte så mycket om hur världen fungerar rent tekniskt?
Nu är trakorier ingalunda toleranta i sig utan det är snarare avsaknaden av en dominerande religiös dogm som tillåter mångfalden i tanke. Trakorier är helt enkelt rasistiska, intoleranta och förtryckande mot sina medmänniskor utan hänsyn till ras, tro, färg eller för den delen nationalitet, sexuell läggning eller politisk övertygelse. Alla som avviker från den egna gruppen är enligt trakoriern kvalificerade att förtryckas.
Sjöfart och handel
Trakorien är ett handelsrike där sjöfart dominerar som transportmetod. De karaveller och karacker som beskrivs i romanen Svavelvinter är hämtade från Colombus expedition medan galärer påminner om venetianska skepp. Jag har också lagt till lite mer exotiska farkoster såsom katamaraner.
Eftersom den dominerande ön Paratorna har en kommersiell religion och är helt inställd på handel så har jag låtit dem utveckla mer avancerad ekonomi än motsvarande period i vår egen historia. Man handlar alltså med såväl aktier som optioner och har inga problem med att ta ränta på utlånade medel. Ekonomin tillför kommersiell krydda i intrigen och låter mig också driva med vår egen giriga samtid.
Krut och vapen
Krut - i Trakorien "Cruta" - har alltid varit ett känsligt kapitel inom fantasy. Under 80- och 90-talen så var många allergiska till att införa krut i fantasy men samtiden torde vara mer tolerant. Eftersom Trakorien till stor del baserar sin rikedom på ett svavelmonopol så föreföll det naturligt att införa krut. Så var det INTE i de urspungliga spelen där svavlet bara användes för vinsvavling. Läget i böckerna är alltså att man just upptäckt krut men inte riktigt förstått vad man kan ha det till. Minering är känd men inte skjutvapen. I boken jag nu skriver på har man också just upptäckt destillering av brännvatten men använder det mest som teknisk sprit vid framställning av just krut. Eftersom Praanz da Kaelve har en viss insyn i Arsenalens kruttillverkning så har han märkt att drängarna dricker de starka dropparna för att bättre kunna uthärda sitt farliga arbete. Därför har han investerat i ett bränneri med tanken att kunna lansera spriten bland Tricilves levnadsglada ungfolk.
Flygning
Drakar flyger, så även hippogriffer och vissa demoner och magiska varelser. Alltså behövs ett luftförsvar. Jag föreställer mig kraftfulla kastvapen där missilerna består i metalltyngder sammankedjade med primitiv taggtråd som snor in sig i och river sönder vingar. Jag har också låtit trakorierna upptäcka varmluftsballonger även om dessa är opålitliga och sällsynta. Adelsmannen Klamender Gomba använder i uppföljaren till Svavelvinter en zepelond - en pumpaformad varmluftsballong som dras av dresserade albadorer. För lyftkraft används sylvoleum - den lättflyktiga lampoljan som utvinnes ur oljepilträd.
Under min rollspelstid fick jag de största protesterna när jag lät en äventyrare flyga en slags arkimedisk helikopter. Propellerskruven vevades för hand och farkosten drevs i önskad riktning genom att vinden leddes in i ett råsegel via trattar. Det hjälpte inte att jag förklarade att helikoptern aldrig skulle kunna flyga av egen kraft utan bara fungerade därför att en gud förbarmat sig över den vimsiga uppfinnaren.
Magisk teknologi
I en värld med trollkarlar borde förstås magin i första hand användas som tekniskt hjälpmedel. Så är emellertid inte fallet. I Trakorien är magi lynnig, ofta obegriplig och på det hela taget illa sedd. Det är snarare en nackdel för hantverkare och skrån att förknippas med magi.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
15 kommentarer:
Vet inte om jag tycker ditt resonemang om magi håller. Din magi är ju knuten till magiska väsen. Och varelser eller väsen kan visserligen vara mycket nyckfulla, säkerligen mycket mer nyckfulla än de magiska grundelement som utgjorde Altors byggstenar eller kraften i star wars, men trots det borde en medveten varelse ha någon form av intressen eller beteende som skapar förutsägbarhet.
I vår värld använder vi djur för allt möjligt och omöjligt, varför skulle inte det samma kunna vara möjligt med magiska varelser?
Du har ju för övrigt redan gett exempel på hur magi används väldigt förutsägbart och ses som något positivt, en flygande tempelstad har jag för mig att det var.
Mycket kul och intressant att få titta in bakom förlåten! :-)
Jag vet inte riktigt vad du menar med att resonemanget inte håller men tolkar det som om beskrivningen i blogginlägget inte speglar det som skrivits i spel och roman - rätta mig om jag missförstår.
Trakorisk magi använder ibland varelser och väsen, exempelvis när det gäller den flygande klippan i Skuger (varelsen kommer att ha en liknande men annan roll i romanen) eller när Silvia Miranda tar hjälp av vindvarelser. Tre saker dock:
1. Jag hävdar att den magiska användningen av dessa varelser faktiskt ÄR opålitlig. Silvia Miranda lyckas groda till det minst två gånger med sina vindvarelser i romanen, dels så att ett åskmoln håller på att sänka skeppet hon ska resa med, dels så att Grisselhår håller på att kvävas av vindtjuvarna. Vidare är det flygande templet stabilt bara för att varelsen som bär det har förslavats. Bryter man förtrollningen så kan varelsen enligt beskrivningen välja att sticka därifrån eller att utplåna staden under templet som hämnd.
2. Mycket magi i Trakorien utnyttjar INTE magiska väsen, exempelvis Shaguls samtal med de döda eller illusionisternas blå dunster. Överhuvudtaget försöker jag att låta olika typer av magi vara väsenskilda just för att behålla mystiken och osäkerheten. Detta kommer att framgå än mer i bok två (så det är ju inte så lätt att veta).
3. Jag skulle ha skrivit att magin FRAMSTÅR som lynnig. En allmänhet som har sett några spektakulära magiska haverier blir misstänksam även om allt går bra i 90% av fallen.
Detta sagt så kan ju den spelledare som så önskar använda bruksmagi i Trakorien. Det här var mest mitt upplägg. Som kuriosa kan nämnas att trollkarlar i sin tur kan värja sig från att sammankopplas med teknologi - t.ex. vad gäller krut.
Hej, kul att hitta till din blogg. Ser fram emot uppföljaren, den första var mycket bra.
Vad gäller magi så måste det iaf vara skönt att vara fri från rollspelets regelsystem och kunna hitta på vad du önskar till böckerna. I teorin var det väldigt fantasieggande att spela magiker, men i praktiken var det liksom "jaha, jag har besvärjelsen Eld FV12, Mörker FV10 och Frost FV14. Vad gör jag nu?"
//Thomas A
Hejsan!
Den här kommentaren kanske är lite malplacerad men jag hittade din sida av en tillfällighet. Efter att för många år sedan spelat DoD var det ren nostalgi att se ord som Svavelvinter igen! Minns den tiden med glädje! Så nu ska jag rusa ut och köpa din roman direkt!
/samuel
Välkomna Thomster och Samwise. Alltid kul med gamla bekanta även om dessa nick är hopplösa att avkoda. Det kan nog bli svårt att få tag i boken är jag rädd eftersom den är slutsåld och inte dykt upp i andrahandskretsar vad jag har sett. Vi planerar dock en pocket så småningom men det dröjer ett tag till.
Boken går ju alltid att låna på biblioteket.
Japp jag hörde mej för här i Täby och den finns ej att låna i bokform. Men.. Den finns i nedladdningsbar form från bibliotekets hemsida så det fixar sej ändå. Tack för förslaget.
Jag ska till att flytta och hittade mina gamla rollspelsgrejor i en back i ett förråd.
Ah ! nostalgi och framför allt den femte konfluxen sviten som jag inte hann spela klart med mina vänner. Vi spelade sista gången 1995 sen hände en massa grejor
( hur kan 14 år gå så snabbt?).
Legat tre kvällar i rad och läst igenom men till min fasa upptäckte jag att den personen som spelade Shagul lånade hem orklens fyra ögon och Trakorien. Suck...
Läste kristalltjuren idag och fick ideen att googla ditt namn efter att ungarna somnat, Herueka!
Ville bara säga att dina äventyr höll en sån enorm klass jämfört med det andra DoD materialet, som spelledare var det underbart att luta sig tillbaka och spela oraklens fyra ögon med alla dess vinklingar.
Hoppas svavelvinter kommer ut i en ny upplaga den vill jag köpa.
Jag lotsar försiktigt min pojk på 6 år in i rollspelens värld , spelat lite guild wars på nätet och drog introduktionsäventyret i första regel boken för honom. Han valde dock konsekvent att inte gå vidare eller att inte angripa orchen i gruvan + att man får göra omskrivningar ( orchen somnade nu när du slog han). Han sa till mig att han hade drömt om en jätteråtta som hette guardurag ( eller nåt liknande) och som tuggade på hans lillebror i vårat vardagsrum och sa att han nog väntar ett tag med att spela igen. ( lillgammal och en mor som lägger orden i hans mun, suck jag är missförstådd).
Apropå krut i fantasyvärld så tycker jag som Terry Pratchett med minsta motståndets lag dvs att visst skulle det kunna finnas krut och gevär men när det går en magiker per 5 invånare i världen så behöver man inte släpa med sig en kanon eller ens ett gevär när bara ett höjt finger behövs som inte behöver rengöras eller ta slut på kulor.
Enkelheten i magi slår ut masstillverkning av hjälpmedel ( i min rollspelsvärld)
Mvh Daniel
Teknologi i vidast tänkbara bemärkelse har ju varit en traditionell markör för ondska i fantasy- och äventyrslitteraturen alltsedan de första romantikerna tyckte sig se helvetets eld i 1700-talets masugnar. Den onda sidan har förknippats med stadskultur, industriell produktion, mörka färger, rök, miljöförstöring och avpersonifiering och likriktning av personalen, precis så som fabrikssystemet tidigt kom att betraktas. På den goda sidan har man levt enkelt och nära naturen, i sol och ljusa färger och på en jämförelsevis låg teknologisk nivå. Kultur mot natur. I 1800-talets äventyrslitteratur ser vi detta i sagorna om Robin Hood, där prins John förvisso inte är någon industrimagnat, men där han ändå representerar en utsugande stadskultur. Friheten, ja den finns i skogen. Hos Tolkien är detta ännu tydligare. Både Suron och Saruman leder rökiga och virkesslukande industrikomplex med likriktad personal, vilket ju även kommer till fullt uttryck i filmerna. Och vad det galaktiska imperiets Dödsstjärna om inte ett högteknologiskt vapen i mörka färger utan konst på väggarna? Rebellerna susar däremot fram en och en på scootrar bland träd och ewoker med kortspjut. Och var sitter prinsessan i Nintendos Super Mario Brothers inspärrad? Nog fan är det i något som liknar en walesisk kolgruva. Quakeserien, osv., osv…
Dessa referensramar bär ju även dina läsare på, Erik, så om du på något sätt kunde utmana den här litterära konventionen skulle det kunna bli något spännande nytt.
Sauron heter han visst...:-)
Även jag måste sälla mig till de andra besökare som hittat "tillbaka" till drakar och demoner, tänk att så lång tid har gått sen man satt hela nätter och körde igenom ett äventyr med sina kompisar. Jag hugger med min yxa, jag kastar en Eld... härliga tider. Jag har läst din bok och jag måste ju säga att när man kommit förbi den där "Va! Men så där ska det ju inte vara!"-attityden så är den verkligen mycket bra. Oförskämt lång tid har ju onekligen (och oförlåtligen) förflutit sedan dess och jag ser med stor förväntan (och nästan lika stor ilska) fram emot nästa del i din serie.
PS
va hände egentligen med Äventyrsspel (Target Games), ereb altor och allt?
=> Magneto
Ja du, nog är det hög tid att komma med fortsättningen på Svavelvinter ...
Vad gäller din fråga om Äventyrsspel, Ereb Altor m.m. så är det en lång historia som lämpligen kan berättas över en öl snarare än över ett tangentbord.
Sent inkommen i debatten men livkval kan jag inte lata bli att plita ner min kommentar. Som vanligt intressant och uttommande om hur du ser pa teknologin i Svavelvinter. Personligen tycker jag att det ar makalost skont med en renessans i fantasyn istallet for annu mer pseudo-medeltid eller Tolkiansk utvecklingsradsla.
Fast jag maste arkanna att jag har atminstonde en gammal rollspelsvan som spydde galla over romanen (mycket pga teknologin om jag tolkade hans svada ratt).
Jag vantar fortfarande pa fortsattningen! Det borjar val bli dags snart?
Mvh, Robert i Tokyo
Jag är en gammal anfäktare av krutvapen i Trakorien och tycker gott att sådana kan och bör finnas, om man nu inför krut. De venetianska galärerna som du nämner torde inte ens fungera som de är tänkta utan kanoner... (Kastmaskiner på kanonbåtar är någon sorts fantasy-bjäfs som borde ha skrotats för länge sedan, anser jag.)
Fast nu är det som det är i det officiella materialet. Var och en gör givetvis som den vill i spelet. Mina galbaloner är i alla fall bestyckade med kanoner, så-det-så! Ett rejält muskedunder är också ungefär det enda som saknas i serien...
Skicka en kommentar