Science fiction eller inte?

Bild: NASA. En galax med expanderande svart hål. Det blå kanske är Hawkingsstrålning.

Jag har nyligen läst två naturvetenskapligt orienterade böcker som blickar ut i det stora svåra respektive in i det minst lika svåra småttiga:

• The Grand Design av Stephen Hawking och Leonard Mlodinow
• Archaeology, Anthropology and Interstellar Communication, sammanställd av Douglas A. Vakoch

The Grand Design
Det var egentligen två påståenden som lockade mig till Hawkings bok. Dels står det så här redan på första sidan: "Traditionally these are questions for philosophy, but philosophy is dead." Dels fastslås i kapitel 3 följande utgångspunkt för boken som jag fann mycket intressant: "There is no picture- or theory-independent concept of reality".

Att filosofin står sig slätt när det gäller att förklara universums fysiska uppbyggnad, ursprung och historia i tävling med modern fysik finner jag okontroversiellt. I gengäld hittade jag inte ett enda svar i Hawkings bok på värdefrågor, hur jag ska bete mig mot människor runt mig eller bygga ett samhälle, så en hel del finns kvar att rota i även för filosofin som jag ser det. Hawkings argumenterar heller inte ytterligare för filosofins död, och påståendet är nog mest en provokation utkastad i marknadsföringssyfte (det fungerade som synes på mig).

Det andra uttalandet är egentligen intressantare eftersom det kan tolkas som ett grundskott i den positivistiska självsäkerhet som jag tycker mig finna hos en del moderna vetenskapsivrare från exempelvis förbundet Humanisterna och föreningen Vetenskap och folkbildning, dvs att vetenskap står för "sanningen". Förstå mig rätt: jag tycker liksom dessa föreningar att vetenskaplig metodik är vårt bästa redskap för att förstå tillvaron och instämmer i att kvasivetenskap ska bekämpas och dogmatism utan belägg är tvivelaktig – det är bara det att vetenskapen inte kan göra anspråk på "sanningen". Vetenskapliga metoder kan i bästa fall hävda sig besitta den teori som för tillfället bäst förklarar empiriska iakttagelser och bäst medger förutsägelser. Imorgon hittar vi antagligen nya data och god vetenskap är då beredd att revidera teorierna. Dess sanning är alltså alltid tentativ. Jag tolkar Hawkings på detta sätt, liksom att "verkligheten" överhuvud taget inte är formulerad utan att det är vi som står för formuleringen. Om jag förstår Hawkings rätt så kan man inte säga att den ena av två teorier som förklarar fysiska fenomen lika bra är "sannare" än den andra.

Jag inser att Humanisterna och VoF vill bekämpa allehanda relativism och kvasiteorier som besudlar det allmänna samtalet. Uppsåtet är bra, men jag finner det beklagligt när de kastar ut barnet (framför allt i form av postmodernismen) med badvattnet och inte vill se varför vissa teoribildningar får företräde framför andra. Mer om detta i något kommande inlägg.

I övrigt så handlade Hawkings bok om kvantfysikens märkligheter, om M-teori och annat. En välskriven och intressant genomgång som ändå inte gav mig så mycket nytt, möjligen för att jag nått min inkompetensnivå på området.

Archaeology, Anthropology and Interstellar Communication
Den andra boken jag läste är utgiven av NASA. Det är en samling essäer skrivna av forskare, vilka handlar om CETI – "Communication with Extra-Terrestrial Intelligence", dvs hur vi alls ska kunna prata med och förstå ET om han/hon/den finns och påträffas. Utgångspunkten i boken är hur vi historiskt kunnat förstå främmande folk i världen som vi träffat, respektive döda kulturer som vi hittat spår av. Det är en mycket intressant bok även om vissa essäer förstås är mer givande än andra. Slutsatsen är egentligen ganska nedslående. Arkeologin har bara kunnat avkoda budskap i den mån man hittat bekanta faktorer att utgå från – fragment av texter skrivna på både kända och okända språk, kända regentlängder etc. När det gäller utomjordlingar så har vi inget gemensamt mer än förmodligen just den fysiska verklighet som Hawkings bok handlar om. Om denna har vi alltså "ingen teori-oberoende uppfattning" och sannolikheten för att vi har samma teorigrund som utomjordlingar förefaller ganska låg. Jag kommer att tänka på Wittgensteins utsaga: "Om ett lejon kunde tala, så skulle vi ändå inte förstå det". Budskap har skickats mot stjärnorna med matematiska sekvenser,  men vi vet inte om aliens ens uppfattar sekvenser eller om de ens kan uppfatta våra signaler eftersom vi inte vet vilka sinnen de har.

Hur som helst en tänkvärd bok.

SF eller inte?
Till saken: Jag funderar kort sagt på att försöka skriva Science Fiction (åtminstone ett par noveller) men tvekar. Filosofin är alltså död och kanske hela humanioran enligt Hawkings och andra naturvetenskapliga vurmare (till vilka jag räknar SF-entusiaster). Samtidig är det den sidan som intresserar mig när det gäller SF; hur människor eller deras ättlingar /skapelser kunde tänkas se på världen och sig själva. Det tekniska har egentligen aldrig intresserat mig särskilt mycket annat än som krydda. Vilket råd har ni att ge mig?