Witcher 3 är på det hela taget ett mycket bra spel som bygger på Andrzej Sapkowskis böcker om häxmästaren Geralt från Rivia, en yrkesman som vandrar runt i en medeltida fantasivärld och röjer undan övernaturligheter så att vanligt folk ska kunna sova lugnt. Spelet är omfattande och världen komplex på ett intressant sätt med politiska intriger, romanser och oförutsägbarhet. Dialogerna är välskrivna och även bifigurer har personlighet. Äventyret uppges kunna sluta på trettiofem olika sätt såtillvida att alla bärande intrigtrådar har flera möjliga slut beroende på spelarens tidigare val - en spännande förutsättning ...
Men.
Jag råkade ut för det absolut värsta slutet, ett slut lika hjärtskärande som när Oidipus dödar sin far, ligger med sin mor och sticker ut sina egna ögon. Dramaturgiskt är det ett bra slut och jag har heller inget emot tragedier i sig. Filmen León har exempelvis ett tragiskt men utmärkt slut som känns helt på sin plats. Detsamma gäller Shakespeares tragedier. Problemet i Witcher 3 var för mig att spelet bryter ett oskrivet kontrakt – att slutet ska hänga ihop med det tidigare framförda. Ända fram tills eftertexterna började rulla satt jag i övertygelsen om att det visserligen såg illa ut, men att saker nog skulle reda ut sig. Det gjorde de inte.
Aristoteles poetik
Jag har tidigare nämnt Aristoteles gamla bok " Om Diktkonsten". Skriften är bara femtio sidor lång och på det hela taget att rekommendera för alla som skriver även om man förstås inte behöver hålla med om allt. De tidiga Star Wars-filmerna följer på många sätt Aristoteles modell som överhuvud taget är ganska grundläggande i västerländskt berättande.
Aristoteles ställer upp vissa grundläggande begrepp. Några exempel som jag använt som teatertermer i mina egna böcker:
Peripeteia – "twisten", dvs den oväntade vändningen
Anagnorisis – hjältens plötsliga insikt som ställer alla perspektiv på ända
Hamartia – hjältens tragiska felslut som leder till katastrof trots goda avsikter.
Exempel på peripeteia är i filmen "Sjätte sinnet" – ni som sett den vet vad jag menar. Anagnorisis är exempelvis när personen i en thriller inser att det är han själv som är mördaren han jagar, medan hamartia kunde exemplifieras av "Lätta brigadens anfall" under Krimkriget när en felaktigt tolkad order får en kavalleriavdelning att rida rakt mot de ryska kanonerna.
Aristoteles är mycket noga med att alla dessa element måste ha täckning tidigare i berättelsen, dvs när vändningen kommer ska läsaren / tittaren förstå varför och se mönstret. Mördaren i en standarddeckare ska exempelvis ha dykt upp tidigare i boken med ledtrådar och får inte kastas in först vid avslöjandet. När Oidipus river ut sina ögon, så vet pjäsens åskådare varför; när Romeo och Julia tar livet av sig pga tragiska missförstånd så kanske vi förfäras, men vi ser den olyckliga mekaniken.
Geralts problem
Mitt problem med Witcher 3 var att slutets katastrof (spelet kan som sagt också sluta bättre) inte bara kom som en fullständig överraskning utan därtill var mig helt oförklarlig. Först när jag snokat på nätet och läst om saken informerades jag om de beslut som ledde till slutet. Det rörde sig då om fem dialogval (av många hundra) som också sedan de påpekats föreföll mig helt triviala och omöjliga att skilja från alla andra. Jag blev förbannad. Ni har säkert läst ut en bok eller gått ut från en film i frustration eftersom ni känt er lurade på slutet. Witcher 3 tar minst en arbetsvecka att spela och slutet förstörde min upplevelse.
"Du kan ju ladda in ett tidigare sparat spel och göra rätt val den här gången", säger några.
Visst, och om du glömmer bröllopsdagen så kan du köpa blommor dagen efter istället så är allt bra igen. Nix: so long Geralt! Vi hade något bra på gång där, men sedan petade du dig i näsan till efterrätten.
7 kommentarer:
Hade exakt samma erfarenhet på mina genomspelning. Helt klart den värsta upplevelse jag haft med ett dataspel, kände mig helt tom. Rörde inte min PS4:a på en vecka.
Jag tror att anledningen till att man som spelare blir så berörd av det här slutet är just att spelet lyckas såväl med sin framställning av spelvärld, narrativ och karaktärer. Man vill verkligen ha det där lyckliga slutet för alla inblandade. När spelet sedan slutar på det här sättet är det som att man får sig en käftsmäll.
Hoppas slippa återuppleva den här sortens trauma i Vanderland!
Nicked: Ha, ha, ska försöka, och om du blir lika illa berörd i Vanderland så lovar jag att du åtminstone ska förstå varför ;-).
Som sagt var detta spelslut fruktansvärt, men det värsta var att mekanismerna för att frammana det var obegripliga även sedan man läst facit.
Jo,som sagt även på FB... Känn ingen press ;-P
Jag ser framför mig den stackars lärlingen som drog bort den tråd som inte matchade...så var allt, för honom, inte bara slut, utan han hade dessutom aldrig hänt. Han hade aldrig funnits. Hur tror du han kände sig. ;-)
Kristoffer N: Han kände sig ju inte alls eftersom han inte funnits! Skrev inte redan Sofokles att bäst vore att aldrig ha blivit född, så vad klagar spolingen egentligen över? Vilken spoling förresten? Vem pratar vi om ...? ;-)
Har du läst Stephen kings 'The dark tower'? Vad tycker du om slutet där?
Anonym (sätt gärna en signatur även om du vill vara anonym): Inte läst, men min dotter gjorde det och var måttligt förtjust. Jag vet dock inga detaljer.
Fy va trist. Själv måste jag haft tur. Slutet var gott, men trovärdigt. Kejsarinna slutet. Ett slut som verkligen var uselt var Mass Effect 3. Man spelar igenom 3 bra spel och sedan ett uselt slut som man inte kan göra nåt åt. Jag fattar hur du känner. Fallout 4 som tröst är mitt tips.
Mats
Skicka en kommentar