Science fiction eller inte?

Bild: NASA. En galax med expanderande svart hål. Det blå kanske är Hawkingsstrålning.

Jag har nyligen läst två naturvetenskapligt orienterade böcker som blickar ut i det stora svåra respektive in i det minst lika svåra småttiga:

• The Grand Design av Stephen Hawking och Leonard Mlodinow
• Archaeology, Anthropology and Interstellar Communication, sammanställd av Douglas A. Vakoch

The Grand Design
Det var egentligen två påståenden som lockade mig till Hawkings bok. Dels står det så här redan på första sidan: "Traditionally these are questions for philosophy, but philosophy is dead." Dels fastslås i kapitel 3 följande utgångspunkt för boken som jag fann mycket intressant: "There is no picture- or theory-independent concept of reality".

Att filosofin står sig slätt när det gäller att förklara universums fysiska uppbyggnad, ursprung och historia i tävling med modern fysik finner jag okontroversiellt. I gengäld hittade jag inte ett enda svar i Hawkings bok på värdefrågor, hur jag ska bete mig mot människor runt mig eller bygga ett samhälle, så en hel del finns kvar att rota i även för filosofin som jag ser det. Hawkings argumenterar heller inte ytterligare för filosofins död, och påståendet är nog mest en provokation utkastad i marknadsföringssyfte (det fungerade som synes på mig).

Det andra uttalandet är egentligen intressantare eftersom det kan tolkas som ett grundskott i den positivistiska självsäkerhet som jag tycker mig finna hos en del moderna vetenskapsivrare från exempelvis förbundet Humanisterna och föreningen Vetenskap och folkbildning, dvs att vetenskap står för "sanningen". Förstå mig rätt: jag tycker liksom dessa föreningar att vetenskaplig metodik är vårt bästa redskap för att förstå tillvaron och instämmer i att kvasivetenskap ska bekämpas och dogmatism utan belägg är tvivelaktig – det är bara det att vetenskapen inte kan göra anspråk på "sanningen". Vetenskapliga metoder kan i bästa fall hävda sig besitta den teori som för tillfället bäst förklarar empiriska iakttagelser och bäst medger förutsägelser. Imorgon hittar vi antagligen nya data och god vetenskap är då beredd att revidera teorierna. Dess sanning är alltså alltid tentativ. Jag tolkar Hawkings på detta sätt, liksom att "verkligheten" överhuvud taget inte är formulerad utan att det är vi som står för formuleringen. Om jag förstår Hawkings rätt så kan man inte säga att den ena av två teorier som förklarar fysiska fenomen lika bra är "sannare" än den andra.

Jag inser att Humanisterna och VoF vill bekämpa allehanda relativism och kvasiteorier som besudlar det allmänna samtalet. Uppsåtet är bra, men jag finner det beklagligt när de kastar ut barnet (framför allt i form av postmodernismen) med badvattnet och inte vill se varför vissa teoribildningar får företräde framför andra. Mer om detta i något kommande inlägg.

I övrigt så handlade Hawkings bok om kvantfysikens märkligheter, om M-teori och annat. En välskriven och intressant genomgång som ändå inte gav mig så mycket nytt, möjligen för att jag nått min inkompetensnivå på området.

Archaeology, Anthropology and Interstellar Communication
Den andra boken jag läste är utgiven av NASA. Det är en samling essäer skrivna av forskare, vilka handlar om CETI – "Communication with Extra-Terrestrial Intelligence", dvs hur vi alls ska kunna prata med och förstå ET om han/hon/den finns och påträffas. Utgångspunkten i boken är hur vi historiskt kunnat förstå främmande folk i världen som vi träffat, respektive döda kulturer som vi hittat spår av. Det är en mycket intressant bok även om vissa essäer förstås är mer givande än andra. Slutsatsen är egentligen ganska nedslående. Arkeologin har bara kunnat avkoda budskap i den mån man hittat bekanta faktorer att utgå från – fragment av texter skrivna på både kända och okända språk, kända regentlängder etc. När det gäller utomjordlingar så har vi inget gemensamt mer än förmodligen just den fysiska verklighet som Hawkings bok handlar om. Om denna har vi alltså "ingen teori-oberoende uppfattning" och sannolikheten för att vi har samma teorigrund som utomjordlingar förefaller ganska låg. Jag kommer att tänka på Wittgensteins utsaga: "Om ett lejon kunde tala, så skulle vi ändå inte förstå det". Budskap har skickats mot stjärnorna med matematiska sekvenser,  men vi vet inte om aliens ens uppfattar sekvenser eller om de ens kan uppfatta våra signaler eftersom vi inte vet vilka sinnen de har.

Hur som helst en tänkvärd bok.

SF eller inte?
Till saken: Jag funderar kort sagt på att försöka skriva Science Fiction (åtminstone ett par noveller) men tvekar. Filosofin är alltså död och kanske hela humanioran enligt Hawkings och andra naturvetenskapliga vurmare (till vilka jag räknar SF-entusiaster). Samtidig är det den sidan som intresserar mig när det gäller SF; hur människor eller deras ättlingar /skapelser kunde tänkas se på världen och sig själva. Det tekniska har egentligen aldrig intresserat mig särskilt mycket annat än som krydda. Vilket råd har ni att ge mig?

Oidipus och Geralt av Rivia

Jag har nästan alltid något data- eller TV-spel gående som belöning i pauser från skrivandet, och igår kväll spelade jag klart Witcher 3 på min PS4. Sällan har jag blivit så upprörd av slutet på ett spel och vill reflektera lite över orsakerna. Ska försöka att inte spoila annat än rent konceptuellt.

Witcher 3 är på det hela taget ett mycket bra spel som bygger på Andrzej Sapkowskis böcker om häxmästaren Geralt från Rivia, en yrkesman som vandrar runt i en medeltida fantasivärld och röjer undan övernaturligheter så att vanligt folk ska kunna sova lugnt. Spelet är omfattande och världen komplex på ett intressant sätt med politiska intriger, romanser och oförutsägbarhet. Dialogerna är välskrivna och även bifigurer har personlighet. Äventyret uppges kunna sluta på trettiofem olika sätt såtillvida att alla bärande intrigtrådar har flera möjliga slut beroende på spelarens tidigare val - en spännande förutsättning ...

Men. 

Jag råkade ut för det absolut värsta slutet, ett slut lika hjärtskärande som när Oidipus dödar sin far, ligger med sin mor och sticker ut sina egna ögon. Dramaturgiskt är det ett bra slut och jag har heller inget emot tragedier i sig. Filmen León har exempelvis ett tragiskt men utmärkt slut som känns helt på sin plats. Detsamma gäller Shakespeares tragedier. Problemet i Witcher 3 var för mig att spelet bryter ett oskrivet kontrakt – att slutet ska hänga ihop med det tidigare framförda. Ända fram tills eftertexterna började rulla satt jag i övertygelsen om att det visserligen såg illa ut, men att saker nog skulle reda ut sig. Det gjorde de inte.


Aristoteles poetik
Jag har tidigare nämnt Aristoteles gamla bok " Om Diktkonsten". Skriften är bara femtio sidor lång och på det hela taget att rekommendera för alla som skriver även om man förstås inte behöver hålla med om allt. De tidiga Star Wars-filmerna följer på många sätt Aristoteles modell som överhuvud taget är ganska grundläggande i västerländskt berättande.

Aristoteles ställer upp vissa grundläggande begrepp. Några exempel som jag använt som teatertermer i mina egna böcker:

Peripeteia – "twisten", dvs den oväntade vändningen
Anagnorisis – hjältens plötsliga insikt som ställer alla perspektiv på ända
Hamartia – hjältens tragiska felslut som leder till katastrof trots goda avsikter.

Exempel på peripeteia är i filmen "Sjätte sinnet" – ni som sett den vet vad jag menar. Anagnorisis är exempelvis när personen i en thriller inser att det är han själv som är mördaren han jagar, medan hamartia kunde exemplifieras av "Lätta brigadens anfall" under Krimkriget när en felaktigt tolkad order får en kavalleriavdelning att rida rakt mot de ryska kanonerna.

Aristoteles är mycket noga med att alla dessa element måste ha täckning tidigare i berättelsen, dvs när vändningen kommer ska läsaren / tittaren förstå varför och se mönstret. Mördaren i en standarddeckare ska exempelvis ha dykt upp tidigare i boken med ledtrådar och får inte kastas in först vid avslöjandet. När Oidipus river ut sina ögon, så vet pjäsens åskådare varför; när Romeo och Julia tar livet av sig pga tragiska missförstånd så kanske vi förfäras, men vi ser den olyckliga mekaniken.

Geralts problem
Mitt problem med Witcher 3 var att slutets katastrof (spelet kan som sagt också sluta bättre) inte bara kom som en fullständig överraskning utan därtill var mig helt oförklarlig. Först när jag snokat på nätet och läst om saken informerades jag om de beslut som ledde till slutet. Det rörde sig då om fem dialogval (av många hundra) som också sedan de påpekats föreföll mig helt triviala och omöjliga att skilja från alla andra. Jag blev förbannad. Ni har säkert läst ut en bok eller gått ut från en film i frustration eftersom ni känt er lurade på slutet. Witcher 3 tar minst en arbetsvecka att spela och slutet förstörde min upplevelse. 
"Du kan ju ladda in ett tidigare sparat spel och göra rätt val den här gången", säger några.
Visst, och om du glömmer bröllopsdagen så kan du köpa blommor dagen efter istället så är allt bra igen. Nix: so long Geralt! Vi hade något bra på gång där, men sedan petade du dig i näsan till efterrätten.

Välkommen till 2016

Hej igen, jag tog lite vinterlov från bloggandet, men nu är jag tillbaka, inledningsvis med en statusuppdatering.

Rollspelet Svavelvinter

Just idag skickade Tobias Tranell den bifogade skissen över ny Marjurakarta till den kommande spelmodulen om den femte konfluxen. Vi kommer att arbeta tillsammans för att göra kartan saftigt sensuell. Glädjande är framförallt att för första gången se ön Clusta Noba korrekt inritad på kartan längst i öster. Tranell ska rita också en karta över bara Clusta noba. Dessa kartor kommer med stor sannolikhet också att användas i romanen Vanderland.

Jerry Lasota knåpar samtidigt med modulens text och jag hade förra veckan ett möte med Simon Engqvist som skriver ett äventyr till Gothcon senare i vår.

Romanen Vanderland

Jag gör för närvarande den "sista" redigeringen av Vanderland; manuset ska därefter gå till Ola Wallin på Ersatz i månadsskiftet för språklig korrektur, sättning etc och de diskussioner som därvid kan uppstå. Romanen är som tidigare sagt planerad att släppas till midsommar.

Svavelvinters musik

Jag har skrivit fyra texter till bandet Svavelvinters kommande hårdrockskiva och ska så småningom skriva fyra till. Fortsatt arbete får f.n. vänta tills jag redigerat klart romantexten.

Framtida skrivande

Parallellt med dessa konkreta projekt klurar jag på idéer för fortsatt skrivande bortom serien om konfluxen. Jag har flera idéer som lockar, där det hetaste för närvarande är några Sf-noveller och en roman som utspelar sig i nutidens Uppsala, fast inte som någon har sett staden. Tänk er Joseph Conrads klassiker Mörkrets hjärta med Fyrisån som Kongofloden, avfattad som magisk realism i latinamerikansk tradition. Det är faktiskt en mycket gammal idé (äldre än Trakorien) som jag återvänt till med ny inriktning. Mer om detta så småningom.

2016 blir ett spännande år!