tisdag 16 december 2014

Stenfars bakgrund

Eftersom gensvaret på hur det växande slottet Store Stenfar ser ut och växer blev så överväldigandet så har ni gjort er förtjänta av en tidig julklapp: ett citat (oredigerat som oftast) där Uroboren berättar om slottets tillblivelse. Mild SPOILERVARNING för den känslige.


Bara några minuter senare återkom Nastigast i sällskap med vindhäxan, vars lemmar synbart skakade under klättringen ner till akterplattformen där Uroboren väntade. Hon gick direkt fram till glasmannen och gav honom en örfil. När han inte reagerade klöste hon och slog honom sedan igen och igen.
”Har ni besinnat er?” sade trollkarlen när kvinnan inte längre orkade höja armarna utan satte händerna för ansiktet i vredestårar.
”Nej, jag bara hämtar kraft”, svarade Silvia Miranda och torkade sedan ansiktet där vätan redan sinat. ”Vilket slags monster är ni egentligen?”
”Det är varken er eller någon annan människas sak att döma mig och det vet ni”, svarade Uroboren utan varje rörelse i rösten. ”Vi två gör vad vi måste göra med de bästa avsikter. Att sedan världen inte behagar vrida sig runt våra förhoppningar är en beklaglig omständighet.”
Vindhäxan och rätade rygg och ansiktsdrag.
”Vad var det ni ville visa mig?”

Havskvinnan Aldrun klättrade samtidigt ner till de andra, lugn men ändå vaksam och frågande inför den spända sinnesstämningen.
”Jag har funnit någon som jag vagt mindes, en varelse som kan förklara ett och annat. Se här!”
Uroboren vek några luftrötter åt sidan och blottade en människohand, blek och stel som tillhörde den ett blodtömt lik. Själva kroppen doldes inne i rothärvorna där den måste ha suttit snärjd under minst ett århundrade för att bäddas in så fullständigt. Alla tog instinktivt ett steg tillbaka, men Aldrun, som trott sig bekant med trädets varje fiber drogs snart närmare av nyfikenhet.
”Det är en staty!” anmärkte hon och knackade på stenhanden varvid även Nastigast blev nyfiken och grävde bland revorna. Silvia Miranda däremot mindes Nekromorbus, den levande skulptur som ett år tidigare följt efter henne mot Marjura. Hon backade tills rotmattorna fjädrade mjukt mot ryggen. Kanske övervägde hon att hoppa överbord dit stenmannen inte skulle kunna följa.
”I sanning är det en staty!” svarade Uroboren och slet med rötterna så att ett skulpturerat, skäggigt ansikte kunde anas långt därinne. ”Jag övervakade en gång utmejslandet och befann mig på platsen både när den restes och när den avtäcktes till ett jubileum. Stoden föreställer den förste Peatro Petralba av det talande berget Ranz och är huggen ur den vita klippan invid berget. De första ranzinermunkarna reste till Paratorna just från Stegos. Statyn skickades tillbaka till hemön för att hedra deras ursprung när Vox Ranzinas fyra första kapitel fullbordats för tvåhundrafemtio år sedan. Detta var alltså innan mörkret. Monumentet restes med stora hedersbetygelser invid Irminsulträdet på Stegosi sydöstra strandklippa, samma träd som nu är vårt skepp. Statyn måste ha fallit omkull redan under Stegosi tidiga förmörkelse. Kanske grävde man ner den i skam. Hur som helst har den under lång tid bäddats in bland trädets rötter.”
Snart vågade sig också Silvia Miranda fram för att undersöka stenhanden lika varsamt som tillhörde den hennes älskare.
”Är det verkligen möjligt?” viskade hon och Uroboren log förnöjt åt de av hennes tankar han kunde utläsa.
”Visst är det möjligt!” svarade han. ”Statyn och trädet har älskat varandra alltsedan de sammanfördes. Frukten som trädet bär, fröet som draken stal, det ofödda väsen som kallar sig Store Stenfar, är berget Ranz avkomma med Irminsulträdet. Berättade inte tuppen Koklai att det rör sig om en stenfrukt besläktad med öarnas levande berg, en varelse tillbliven genom kärlek över elementens gränser?”

Inga kommentarer: