Eftersom gensvaret på hur det växande slottet Store Stenfar ser ut och växer blev så överväldigandet så har ni gjort er förtjänta av en tidig julklapp: ett citat (oredigerat som oftast) där Uroboren berättar om slottets tillblivelse. Mild SPOILERVARNING för den känslige.
Bara några minuter senare återkom
Nastigast i sällskap med vindhäxan, vars lemmar synbart skakade
under klättringen ner till akterplattformen där Uroboren väntade.
Hon gick direkt fram till glasmannen och gav honom en örfil. När
han inte reagerade klöste hon och slog honom sedan igen och igen.
”Har ni besinnat er?” sade
trollkarlen när kvinnan inte längre orkade höja armarna utan satte
händerna för ansiktet i vredestårar.
”Nej, jag bara hämtar kraft”,
svarade Silvia Miranda och torkade sedan ansiktet där vätan redan
sinat. ”Vilket slags monster är ni egentligen?”
”Det är varken er eller någon annan
människas sak att döma mig och det vet ni”, svarade Uroboren utan
varje rörelse i rösten. ”Vi två gör vad vi måste göra med de
bästa avsikter. Att sedan världen inte behagar vrida sig runt våra
förhoppningar är en beklaglig omständighet.”
Vindhäxan och rätade rygg och
ansiktsdrag.
”Vad var det ni ville visa mig?”
Havskvinnan Aldrun klättrade samtidigt
ner till de andra, lugn men ändå vaksam och frågande inför den
spända sinnesstämningen.
”Jag har funnit någon som jag vagt
mindes, en varelse som kan förklara ett och annat. Se här!”
Uroboren vek några luftrötter åt
sidan och blottade en människohand, blek och stel som tillhörde den
ett blodtömt lik. Själva kroppen doldes inne i rothärvorna där
den måste ha suttit snärjd under minst ett århundrade för att
bäddas in så fullständigt. Alla tog instinktivt ett steg tillbaka,
men Aldrun, som trott sig bekant med trädets varje fiber drogs snart
närmare av nyfikenhet.
”Det är en staty!” anmärkte hon
och knackade på stenhanden varvid även Nastigast blev nyfiken och
grävde bland revorna. Silvia Miranda däremot mindes Nekromorbus,
den levande skulptur som ett år tidigare följt efter henne mot
Marjura. Hon backade tills rotmattorna fjädrade mjukt mot ryggen.
Kanske övervägde hon att hoppa överbord dit stenmannen inte skulle
kunna följa.
”I sanning är det en staty!”
svarade Uroboren och slet med rötterna så att ett skulpturerat,
skäggigt ansikte kunde anas långt därinne. ”Jag övervakade en
gång utmejslandet och befann mig på platsen både när den restes
och när den avtäcktes till ett jubileum. Stoden föreställer den
förste Peatro Petralba av det talande berget Ranz och är huggen ur
den vita klippan invid berget. De första ranzinermunkarna reste till
Paratorna just från Stegos. Statyn skickades tillbaka till hemön
för att hedra deras ursprung när Vox Ranzinas fyra första kapitel
fullbordats för tvåhundrafemtio år sedan. Detta var alltså innan
mörkret. Monumentet restes med stora hedersbetygelser invid
Irminsulträdet på Stegosi sydöstra strandklippa, samma träd som
nu är vårt skepp. Statyn måste ha fallit omkull redan
under Stegosi tidiga förmörkelse. Kanske grävde man ner den i
skam. Hur som helst har den under lång tid bäddats in bland trädets
rötter.”
Snart vågade sig också Silvia Miranda
fram för att undersöka stenhanden lika varsamt som tillhörde den
hennes älskare.
”Är det verkligen möjligt?”
viskade hon och Uroboren log förnöjt åt de av hennes tankar han
kunde utläsa.
”Visst är det möjligt!” svarade
han. ”Statyn och trädet har älskat varandra alltsedan de
sammanfördes. Frukten som trädet bär, fröet som draken stal, det
ofödda väsen som kallar sig Store Stenfar, är berget Ranz avkomma
med Irminsulträdet. Berättade inte tuppen Koklai att det rör sig
om en stenfrukt besläktad med öarnas levande berg, en varelse
tillbliven genom kärlek över elementens gränser?”
