För mig är romanskrivande mycket som att lägga ett parkettgolv. I början är allt skakigt och rangligt och man får försöka fästa med kilar och måtta mot framtiden bäst det går. Det underlättar precis som med parkettläggning när man har gjort det ett par gånger för då förstår man att 'så här är det alltid' utan att drabbas av panik. Ibland blir inledningen så skev att man tvingas börja om eller så visar det sig att man saknar vissa verktyg som man måste skaffa innan arbetet kan fortsätta. Den bästa drivkraften är att hålla i huvudet vad alltsammans ska bli när det är färdigt. När man kommit en bit så går allt nästan av sig själv, med stadga och viss belåtenhet som ändå längtar till slutet. Väl där inträder problem med att bitar inte riktigt passar eller för mycket blir över, men det brukar gå att fixa med kreativt fusk och det överblivna kan användas till annat. Och precis som med ett parkettgolv eller bygge av kök så återstår halva arbetet när man nöjt står med händerna i sidorna och tycker sig vara så gott som klar. Lister, finish, putsning, redigering återstår, men det positiva är att många skavanker samtidigt kan döljas med efterarbetet.
Både vid parkettläggning och skrivande söker jag ta stöd mot det redan utförda, bankar till någon glipande springa och ser till att skarvarna går omlott på ett snyggt sätt. Skrivsessioner inleder jag med att läsa igenom det närmast föregående avsnittet och redigerar det samtidigt grovt. Några av mina kollegor lägger hela golvet innan de ser tillbaka för att snabbt bli klara, men jag ser en fara i förfarandet därför att misstag då kan vara ohjälpligt inbyggda.
Både parkettgolv och romaner bedöms emellertid efter slutresultatet och därför blir slutsatsen: 'Allt som fungerar är bra!' I värsta fall får man lägga en matta över skavankerna.
6 kommentarer:
Som sagt. Det är därför jag jobbar åt fel håll om man nu kan säga så. Det är skönt, men ganska omständligt. Det är skönt att ha slutet klart innan man börjar, men ganska omständligt när man inser efter ett tag att man missat vissa saker i handlingen för att det slut man har tänkt sig inte riktigt går att infinna sig. Men gillar din lugna taktik. Den är bra, frön den som nu kan tänka efter medan de skriver. Vilket jag själv inte kan då jag knappt tänker när jag skriver.
Det är roligt att höra hur processen är för andra, för man känner igen sig själv i fleras arbetsmetoder. Man inser att man kanske inte är så inkompetent trots allt, trots att man inte alltid helt lyckas ro sina projekt i land.
Jag fick t ex nyligen skrota en påbörjad roman vars huvudidé aldrig lyckades komma till sin rätt, utan övergick istället i en historia som inte sa mig något. Proportionerna stämde helt enkelt inte. Huvudpersonerna kunde inte bära berättelsen. Oerhört frustrerande när man har lagt ner så mycket tid och samtidigt har dåligt tålamod. Men jag förstår mer och mer att det är så här för nästan alla som skriver. Det lugnar ju ner en lite grann inför nästa projekt. För fortsätter att skriva gör man ju. Något i ens natur driver en att fortsätta...
Tobias: Vad gäller inkompetens så är ju inte skrivande eller konstutövande över huvudtaget något som enbart följer en kompetensskala. Jag ser det snarare som att teknisk färdighet är en hygienfaktor, dvs man måste behärska tekniken, men det räcker inte. Jag har alltid varit misstrogen mot författarskolor och liknande därför att jag är rädd för likriktning och styrning via inlärda metoder. Sådana kurser är säkert bra för att lära sig grunderna, men sedan tror jag utövaren aktivt måste göra sig fri från det lärda och hitta ett eget uttryck. Konst är för mig att vara personlig, hitta nya vägar och finna nya perspektiv. Jag såg igår filmen "Coco och Igor" som börjar med skandalen vid uruppförandet av Stravinskijs "Våroffer", ett stycke som numera är en verklig klassiker. Jag skrev också nyligen ett inlägg om Schönbergs "Verklärte Nacht", ett stycke som inte ens fick vara med i en kompositionstävling för att det innehöll ett "förbjudet" ackord, dvs ett som inte följde tidens gängse regler.
Jag oroar mig egentligen inte särskilt mycket för varken min teknik eller kreativa förmåga. Det är bara ett faktum att det skiter sig ibland och man tappar tillfälligt kontakten med det som kallas "flow". Ofta sker detta ju p g a att man oftast måste arbeta för sin försörjning och utföra andra vardagssysslor som stör själva processen och det tar tid att komma in på rätt spår igen. Men sådant är ju livet. Man får ju bara hoppas att man får något färdigställt också.
Jag gillar idén om att vara banbrytande och söker mig själv in på dessa vingliga stigar, men om jag t ex redan på det här stadiet skulle utropa mig till en stor konstnär, skulle det definitivt vara ett utslag av hybris.
Tobias: Jo, så är det ju. Fast jag tycker att man kan ha ambitionen att bryta ny, eller i alla fall personlig mark med det kreativa man gör utan att nödvändigtvis behöva utropa sig till stor konstnär. Nybanandet kan helt enkelt vara en hållning. Det var bland annat det jag försökte säga i följande blogginlägg även om det kanske kom ut mer elitistisk än det var avsett: http://erik-granstrom.blogspot.se/2014/05/ostranenie.html
Jag gillade det inlägget och tycker att jag fick en god behållning av vad du menade där.
Skicka en kommentar